Attentat i stadens hjärta

Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma / sorglöst när din aftontimma slår*

För bara ettpar veckor sedan var jag i huvudstaden och konstaterade att jag tycker synd om alla stockholmare – för de måste ju vara där jämt och får aldrig åka dit på besök, det som är så roligt.
     Idag är det inte så roligt med Stockholmsbesök. Turister, lantisar, dalfolk, norrlänningar och andra utsocknes står vid broar och tullar och får inte gå in till sitt hotell. City är evakuerat – utom av folk som sitter kvar i sina kontorslandskap.

     Ett attentat i storstadens hjärta, vars klaffar slår igen.

Inte i min stad!

Fredag eftermiddag i city är alldeles särskilt. Efter-jobbet-euforin! Kommersen flödar, butiker och barer fylls. Urban kolsyra!

     Brottslingen visste var det tog. Just där, just i detta fula kvarter med något av den gamla öststatsestetikens tomhet, just där är det som stockholmarna myllrar i köplust och förväntan, där spritter deras överhettade fredagsnerver, där möts de och skiljs de och håller mobil kontakt, där törnar de samman eller tigger av varandra – just där kommer man åt dem.

     Där det gör mest ont.

Inte i min stad!
Jag har gått i skola på Drottninggatan. Jag har praktiskt taget tillbringat en uppväxt på Kulturhuset. Jag har demonstrerat på Sergels torg, skrattat och flörtat på Rydbergs bar, gråtit på Hötorget, rökt min första cigarrett mittemot glaskuken, köpt nagellack på Åhléns och skrivit poesi på vartenda förbaskade kafé i hela kvarteret.

     Om än den staden var styltigt snobbig, iskallt individualistisk och flerfaldigt felaktig finns det ingen ursäkt för galna mördare att ge sig på den. På den, och dess människor.

- Är ni i säkerhet?

     Den frågan kanske vi måste vänja oss vid att ställa. Enligt expertis är attentat i folksamlingar ett samtidshot. Då, förstås, också i den stad som inte är mer min än ett minne.

     Kanske borde vi varje morgon fråga varje människa: Är du i säkerhet? – och svaret är i allmänhet nej. Säkerhet är en högst ifrågasättbar storhet.

    

Denna förfärliga dag började med USAs bombningar i Syrien, bombningar som doldes totalt av attentatet i mina minnens stad. Det enda goda som hänt denna dag utspelas just nu, storstadsmänniskor emellan.   

     De som gör staden till vad den är, de som myllrar i vägen för varandra medan de shoppar sig sjuka eller minglar sig friska, de visar nu en storartad solidaritet i att erbjuda bilskjutsar och mat- eller sovplatser.

     Säga vad man vill om stockholmare, men fixar det gör de.

     Allt gott önskas er ikväll!

* Evert Taube, Stockholmsmelodi

Stad i världen eller Fatta!

Det var en gång en stad. Dit kom de vandrande, lantisar och positivhalare, dit kom de från sjön, köpmännen och flyktingarna. Staden tog emot dem alla. Några skapade sig ett nytt liv, andra tiggde och stal sig fram. De levde i olika kvarter, de byggde och bodde så gott det lät sig göras.

En av dem som skildrat lantisens väg mot 08 är Per Anders Fogelström i sin Stad-pentalogi (1960-68). Litteraturhistoriskt bortglömd eftersom den är skriven på barnsligt enkel prosa.

Som politisk samhällsdebattör är Fogelström ännu mer bortglömd eftersom han var idealistisk socialdemokrat.

     Eller kanske, riktig socialdemokrat.

     Den art som utrotningshotas av sina egna. 

De som kommer bygger staden, eller landet.

     Vi som bevarar traditionerna gör det också.

     Tillsammans bygger vi upp, river ned, förändrar. Finns inget annat sätt.

Nya socialdemokrater: bara ta det från en riktig socialdemokrats penna. Och försök att fatta!

Stockholm - i avsaknad av saker

Får ibland frågan om vad jag saknar i Stockholm. Eller, låt mig förtydliga:

Dalfolket frågar lätt nedlåtande om jag har kommit över Stock’om nu, eller om det faktiskt finns något jag saknar. Nollåttor frågar med bävan om jag verkligen inte saknar storstaden.

Låt gå, här kommer svaret.

På det stora hela nej – jag saknar inte Stockholm. Jag saknade det mer när jag körde under och förbi det varje dag på vägen mellan Sundbyberg och Botkyrka, när det jag såg av storstaden var bilköerna på Essingeleden, Sundbybergs kyrka i kvällsljus och Tumba centrum till lunch. Då saknade jag Stockholm – staden av ljus och musik, taxidäckens vinande mot asfalten längs mörka vatten, det Stockholm som jag en gång bebodde och befolkade, Stockholms strövtåg och sevärdheter, politik och poesi, med kamp, kamrater och krogar.

Det hann jag sakna färdigt när jag, alldeles i dess närhet, var utan det.   

I det lilla, i detaljerna jo – då saknar jag saker i och runt Stockholm. Mest de ädla lövträden. Ekarna på Ekerö och i Botkyrka, lindarna i Huvudsta allé, almarna i Kungsträdgården. Jag saknar Mälarens badvatten och promenadvägarna i Råsunda eller på Kungsholmen.

NK:s julskyltning kommer jag att sakna, och ibland kommer det för mig att jag saknar ABF-huset på Sveavägen, vilket är förvånansvärt.

Jag saknar att slinka in på Rydbergs på Drottninggatan och ta ett glas rött och skriva, och att hänga med poeterna i källaren till Biljardpalatset.

Rinkeby har jag saknat sedan sekelskiftet. Det är ungefär som med byn jag bor i sommartid, den saknar jag sedan förra sekelskiftet.

Så vad är saknad? Talar vi om en plats eller en tid? Sannolikt ett tid-rum, det jag försöker ringa in via skönlitteratur.

Politik och poesi. Om vi återgår till det förra, så saknar jag Hagaparken som borde fått vara park - och att i årets val inte få kryssa Ali Esbati på Vänsterpartiets riksdagslista för Stockholms län!

Storstad VII: Stockholm då och nu

Storstadsserien avslutas förstås i den enda riktiga storstaden, Mälardrottningen eller Fjollträsk eller helt enkelt Ståckom som man säger. I gammalt och nytt.

Gavel vid Hornstull

och höghus vid Hornsberg

Modern passage vid Globen, och gammal passage vid Slussen

 

 

Vad de än hittar på - Gamla Stan må bestå!



 

 

Politik och poesi beklagar att bloggverktyget skapar komplikationer. Nu måste Picasa användas för att ladda upp foton, och det blir mest rörigt på sidan.

Storstad I

Nu kommer fotoserien Storstad*...
Den börjar i den största stad vi har, staden av glas och järn - här stenstaden Stockholm

 Birkastans nyklassicism

 Husrader sedda från Karlbergs station

 Markelius ritade kollektivhuset på Kungsholmen. Där har Birgit Cullberg bott.

 

 Östermalm är Stockholms enda verkligt vackra stadsdel -

även om Vasastan bildar fascinerande mönster när man ser den som Karlsson på Taket gjorde, eller som här uppifrån Wennergren center

* Förort och Småstad har körts tidigare i Politik och poesi

Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!

Vår i Stockholm

Centralbadets trädgård.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om.

När jag gick i gymnasiet på Drottninggatan gick vi för att se de första gröna löven som alltid visade sig här. I värmen mellan husen, kanske rentav från det romerska badet, kunde späda löv skönjas redan i februari – då före växthuseffekten var vintrarna varmare.

Författarnas hus tillhör det enda fackförbund som jag verkligen önskade hade orsak att göra något för mig. Men de främjar bara redan främjade författare. Dock finns i markplan förträffliga Rydbergs krog.

Badet fick jag inte råd att besöka förrän jag kom upp mig i lönegraderna. Inuti är det som att simma i en kyrka.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om. Anonyma Norrmalm. Strindbergs gata, Centralbadets park.
Gröna löv, tritoner och delfiner!

Sedelärande berättelse eller skräckpropaganda

Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.

Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.

Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.

Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.