Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.
En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan
fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på
Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska
hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik
ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.
Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics
Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar
under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.
Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.
Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns
Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar
och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.
Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.
Stockholm
är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara
”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”.
Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires
Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel,
gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många
byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se
närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta
på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.
Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!
Vidare
har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i
översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att
jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra
som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.
Sen
under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke
Holsts magttrilogien. Kronprinsessen och
Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån
så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk
politik.
Gott nytt år!
