Det är allvar nu.
Jamen det vet vi ju.
Det har varit allvarligt
länge, nu.
Men i början var det mera:
lägg av, måla inte fan på väggen, det kommer aldrig gå så långt.
Eller så var det: lägg av, ge
dem inget utrymme, förstora inte problemen.
Självklart var det också: vi
mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.
Det gjorde vi. Det hjälpte
inte.
Så nu är det allvar.
Vilket det har varit länge.
När är det rätt läge att
varna?
När är det rätt läge att
lämna landet?
Vi befinner oss just nu precis
där emellan.
Det var rätt läge att
varna igår.
Det gjorde vi. Det hjälpte
inte.
Men ännu är det inte dags att
lämna landet.
Men det är allvar nu. Det
allvar som råder nu betyder att det är dags för de mest utsatta –
rasifierade, hbtq-personer, profilerade antirasister, uttalade demokrater inom
juridik och media – att börja planera för att eventuellt kunna lämna landet efter nästa val.
Om fascisterna då tar över.
Varje politisk situation har
sitt allvar.
Det allvar som rådde förut
gällde varningar, vilka av alltför många togs för negativa spådomar.
Det allvar som kan råda inom
några år gäller yrkesförbud, yttrandeförbud, utvisning eller tvärtom landsflykt.
Det allvar som gäller nu
innebär självklart att vi mobiliserar, vi organiserar, vi bjuder motstånd.
Hur många tänker bidra till
det?
Hur många tänker slå tillbaka
mot fascismen innan den tillåts vinna?
Jag tänker på judarna i Berlin.
Hur länge de väntade, hur länge de avstod från att måla fan på väggen, hur
länge de stod ut med en allvarlig situation men trodde att läget skulle redas
upp. De var inte alls dumma, tvärtom. Många av dem var intellektuella, alla
trodde de på förnuftet.
Fascismen är inte förnuftig.
Därav situationens allvar.
Hur många tänker vara med om
att stoppa den, nu, i situationen mellan varning och landsflykt.
