Giselle, public service och en sista fråga

Teveprogrammet En balettt går i arv lät som att det vore en redogörelse för hur en traditionell balett har hållits vid liv i 150 år och instuderas i ett nutida balettkompani. Det var en missuppfattning. Visst var programmet bra, med fina repetitionsbilder. Men det började med upplysningen om att en dansares ben och knän värker, och det visste vi. Jag menar: det visste också den genomsnittliga tevepublik som faktiskt stannar på kanalen.  

     När det handlar om balett börjar man alltid från nollpunkten. Utgår från att ingen förstår och ett fåtal är intresserade. Förklarar att det är svårt att dansa, men att det finns människor som tilltalas av sagor som uttrycks i rörelse. Och så vidare.

     Det är tur att vi som var intresserade redan från början har bilderna att se på. Ty dans är bild. Men det är också kulturhistoria, och av den får vi oss inte mycket till livs.

Teve visar så många program i så många timmar som så många är intresserade av; alla möjliga matcher till exempel. Inte är det någon som börjar om från början där, för att förklara för oss andra att man kan få ont i tårna om läderbollen är hård. Eller vad som är så speciellt med en uppgörelse i straffområdet. Antingen vet man det, eller behöver inte titta.

     Det går att göra teve för eller om udda intressen, det visas i exempelvis Antikrundan med dess trevliga småprat om gamla konst- och hantverksföremål. Men i balett börjar man från noll. Är det möjligt att teve fortfarande tror att den breda publiken inte skulle ha förstått att balett gör ont i tårna?

     Den så kallade breda publiken kanske någon gång skulle tycka det var kul att höra lite mer om hur nördarna tänker.

Exempelvis: ”vit balett” eller ”vit akt” är ett begrepp inom den lyriska 1800-talsbaletten. Då föddes den vita tyllkjolen, ”tutu”, som idag är en stereotyp.

     Svansjön, den så kallade största baletten, innehåller vare sig den första eller den bästa vita akten. Svansjön är en på tok för lång paradbalett med två vita akter, istället för en.

     Giselle – som visades efter dokumentären* – är ett i det närmaste perfekt verk från 1841. Den innehåller en rustikt bondsk akt med pantomim, romantik, spänstiga pas de deuxer och en vansinnesscen, och en vit akt med utsökt ekvilibristiska spöknummer.

     Att den endast tar två timmar är en fördel i sig, jämfört med den mer än tre timmar långa Svansjön. Det som förmedlas via konst ska inte smyckas med onödiga uppvisningar. Å andra sidan är även de ”etniska” numren i Svansjön ett tidsdokument, numera.

Musiken till Giselle skrevs av Adolphe Adam och är ett mästerverk i sitt slag. Det är inte tal om annat än att Tjajkovskij skrev bättre musik, också till baletter. Men Adam skrev lysande balettmusik, fjädrande och glidande.

     Koreografin till Giselle anses välbevarad efter Perrot och Coralli som skapade den för sin tids stora dansös Carlotta Grisi. Svansjö-koreografin har genomgått många förändringar och endast Petipas bravurnummer återstår av det förmodade originalet.

     Det är här den intressanta dansdokumentären kunde ha skapats. Hur bevarade och återskapade man en balett innan man kunde filma? Det finns teckningar, skisser, notationer över steg, men balett bevarades på 1800-talet genom en sorts apostolisk succession; dansaren instuderade sin roll med en lärjunge som gjorde sina ändringar och instuderade med nästa lärjunge. Då liksom idag reste dansare världen över för att träffa en mästare eller repetitör som ger den bästa versionen.

Idag görs moderna iscensättningar av gamla baletter. Giselle har gjorts i en hjärtskärande version av Mats Ek, och Svansjön har gjorts av oräkneliga. Idag görs också seriösa försök att gå tillbaka till källorna – till skisserna – och försöka rekonstruera brottstycken av vad den dåtida publiken faktiskt såg. Med levande ljus vid rampen och dansare som inte hade något som helst skydd mot skador.

Teve behöver inte göra program för oss elitnördar, vi som som kollar in hur fördelningen av ballonné, ballotté och jeté understryker rollfigurens gradvisa förändring eller hur ett balansnummer på tå påverkar uppsättningens rytm. Men teve borde vid dethär laget sluta särbehandla en av konstarterna genom att göra den obegriplig - det enda publiken ska fatta är att det är jobbigt - och istället göra vederhäftiga danshistoriska dokumentärer.

     I vår publika service kan det väl inte spela en så ofantligt stor roll på vilket sätt man sabbar tår och knän.

Du som förväntar dig en politisk vinkling i Politik och poesi får följande att fundera på: I Giselle dödas Hilarion, medan Albrecht får leva, vilket kan uppfattas som att fel person bestraffas. Är detta en ren klassfråga, eller hör det ihop med uppkomsten av den romantiska kärleken i motsättning till resonemangspartier? Varsågod välj, men se baletten först. 

*här Med Natalia Osipova i en fantastisk prestation i andra akten

Attityd

Balettens attitude

en position inspirerad av den romerska Merkurius

med hälen över axeln och vingar på hälarna

Rodins statyett

en båge i vind, en signatur

en luftkraft, ett mottryck

Tjajkovskij på nya äventyr

Strålande idé!
Operabalettens Nötknäpparen direktsänds till 25 Folkets hus-biografer i Sverige och Norge. Har folkkultur, finkultur och it-kultur någonsin samsats bättre?

Har du något vagt minne av denna balett som en kuriös historia om en nötknäppare som egentligen är en prins och en liten flicka som vill bli godisfé? Glöm det. Koreografen Pär Isberg har transponerat hela verket till Elsa Beskows värld. Det är Petters & Lottas jul där vi kliver rakt in i illustrationerna.

Jag har sett versioner med mer ren dans (Spoerli, som också har en fin freudiansk vinkling) men ingen bättre lämpad att direktsända som biofilm i juletid.

Få se om kultursuccén från Sundsvall upprepas. Där samlades folk och såg på storbildsopera i hembygdsgårdar. Ännu en strålande idé...

Fotot är taget av Carl Thorborg och lånat från Operans hemsida

Kvalitetsutbildning kostar

En utredning om dansarutbildningen har tillsatts av utbildningsdepartementet. Kvaliteten på Riddarfjärdsskolan är för låg, dansarna håller inte internationell standard. Chefen för baletten på Operan, Madeleine Onne, vill vanligen inte anställa avgångseleverna.
En förklaring till detta är att alla som studerar på skolan faktiskt inte har den talang eller tekniska skicklighet som krävs. När det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande måste fyller man på i leden med mindre kvalificerade.

Björklunds kommentar är att man måste gallra fler. Så urbota symptomatiskt.
Briljansen hos dem som går kvar förstärks inte av att några måste sluta! Det handlar rimligen om att in färre. Driva en liten skola med ett fåtal platser för dem som har en så god underbyggnad att de kan tänkas platsa i eliten. Men en gymnasiebudget går inte ihop med så små klasser och många pedagoger.

Å ena sidan kanske en internationellt högklassig dansarutbildning inte behövs? Kungliga baletten kan rekrytera utomlands och avgångseleverna kan söka jobb i mindre kompanier världen över. Å andra sidan ligger en stor del av ett balettkompanis karaktär i att man har en bra lokalt förankrad utbildning. Därför kan en utredning vara på sin plats - om den granskar det pengsystem som leder till industritänkande och massproduktion.

Världens bästa Cullberg

Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.

Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.

Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.