En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.
Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...
lördag, mars 14, 2009
fredag, mars 13, 2009
Personligt!
Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.
En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.
Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.
Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.
Se även Antismetism hos Esbati
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.
En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.
Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.
Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.
Se även Antismetism hos Esbati
torsdag, mars 12, 2009
Finns olika slags jävlar...
Apropå gårdagens vettlösa anklagelse länkar jag till en Expressen-ledare som med sinne för sans och proportion skriver om absurda överdrifter.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?
Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:
Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.
Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”
Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?
Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:
Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.
Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”
Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.
onsdag, mars 11, 2009
Konsten att vara konstruktiv
Jag blev tillfrågad om att delta i en debatt om ”antisemitismfrågan”, och kanske hade gjort det om mina arbetstider medgivit det. Motiv till inbjudan var att jag, enligt en debattartikel i Sydsvenskan, skulle ha skrivit här på bloggen att SKMA-kommitténs tidigare debattartikel var mindre konstruktiv läsning.
Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”
Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?
- - -
En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.
Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”
Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”
Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?
- - -
En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.
Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”
tisdag, mars 10, 2009
Orättvisa och envishet
Somliga ger sig aldrig. Nu kommer ett lagförslag som ger privatskolorna rätten att överklaga om de tycker sig behöva större tilldelning av den kommunala budgeten. Det får inte vara orättvist! Att konkurrensutsättningen i sig innebär en orättvisa mot kommunen bekymrar inte borgarna, ej heller förskingringen av skattemedel. Det enda som är intressant är att fastslå att det allmänna måste gagna det privata.
Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.
Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.
* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"
Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.
Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.
* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"
måndag, mars 09, 2009
Entreprenör tog pengarna från barnen
I Stockholm går närmare 20% av grundskoleeleverna i privatskola. Det är dubbelt så mycket som i de flesta andra länder, och Finland som ofta får beröm för sina goda resultat har endast 2% av barnen i privata skolor. En annan skillnad är att privatskolorna i Sverige får drivas med vinst. Det är alltså bara en liten del idéburna kooperativ vi talar om, och en stor del utbildningsföretag som gör affärer med barns kunskaper och färdigheter. Så är det inte i våra nordiska grannländer, inte i Nederländerna med sina många konfessionella privatskolor - nej inte ens i USA.
I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.
Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna
Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.
I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.
Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna
Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.
söndag, mars 08, 2009
Män som hatar kvinnor
Först såg jag Män som hatar kvinnor. Med tanke på hur kritisk jag är mot böckerna var det inget större fel på filmen. Den s.k. samhällskritiken är om möjligt än mer utsuddad. Att ogilla våldtäkt, tortyr och förnedring är mer normal än radikalt.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.
Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.
Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.
lördag, mars 07, 2009
Det räcker nu!
Tänkte via en tidningsartikel ta reda på varför kvinnor får sämre lön än män.
Länken ledde mig till: ”HTTP ERROR: 404. Not Found”
Insåg i den stunden att så, förstås, måste det vara.
Pojkar får sämre skolbetyg än flickor. Jag har hört detta beklagliga faktum lyftas som vår tids viktigaste jämställdhetsfråga. Den som säger det glömmer faktor ERROR404, den ofunna förklaringen till varför kvinnor får sämre lön än män.
Länken ledde mig till: ”HTTP ERROR: 404. Not Found”
Insåg i den stunden att så, förstås, måste det vara.
Pojkar får sämre skolbetyg än flickor. Jag har hört detta beklagliga faktum lyftas som vår tids viktigaste jämställdhetsfråga. Den som säger det glömmer faktor ERROR404, den ofunna förklaringen till varför kvinnor får sämre lön än män.
Pojkarna behöver inte bättre betyg än flickorna, inte bättre betyg än vad de har för att klara sig ändå! Det, kamrater, är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor. Sen har vi fyrahundratre till att ta tag i.
En av orsakerna till pojkarnas skolmisslyckande brukar beskrivas som hur vi konstruerar maskulinitet, där vi gjort skolan till en ”tjejgrej”. Pojkar ska inte lyssna på kvinnor och män ska inte göra något som kvinnor gör, de ska bara bestämma. Resultatet av denna vår fostran är förskräckande, för om betyg överhuvudtaget är en värdemätare på någonting är det alltså så att pojkarnas kunskaper inte räcker till. Eftersom pojkarna sedan tar makten kan detta ses som en av vår tids överlevnadsfrågor.
Låt oss säga att klimathotet är den viktigaste – då är det onekligen oroande om vi styrs av obildade sällar.
Jag struntar i ERROR404, i journalistiska spekulationer om varför det ser ut som det gör. Det är dags att sluta med det – slut på rean – det räcker nu!
En av orsakerna till pojkarnas skolmisslyckande brukar beskrivas som hur vi konstruerar maskulinitet, där vi gjort skolan till en ”tjejgrej”. Pojkar ska inte lyssna på kvinnor och män ska inte göra något som kvinnor gör, de ska bara bestämma. Resultatet av denna vår fostran är förskräckande, för om betyg överhuvudtaget är en värdemätare på någonting är det alltså så att pojkarnas kunskaper inte räcker till. Eftersom pojkarna sedan tar makten kan detta ses som en av vår tids överlevnadsfrågor.
Låt oss säga att klimathotet är den viktigaste – då är det onekligen oroande om vi styrs av obildade sällar.
Jag struntar i ERROR404, i journalistiska spekulationer om varför det ser ut som det gör. Det är dags att sluta med det – slut på rean – det räcker nu!
- - -
Det räcker! gäller även demonstrationssabotörer. Läs Hannas ögonvittnesskildring!
fredag, mars 06, 2009
Genustrumpet
I SvD pågår en debatt om vilka forskningsämnen som duger. Eller suger.
Ämnen som är politiska, dumma, skrattretande eller samhällsfarliga bör, om alls, finansieras genom gatumusikanter. Ämnen som står över varje ansats till förlöjligande, ämnen som är vetenskapliga i så måtto att vilken idiot som helst på puben kan känna igen dem som det, är de som borde få mer anslag.
Det är Tanja Bergkvist som anser sig missgynnad: om genustrumpetarna får forskningsanslag så kommer inte hon att få det för sina differentialoperationer.
Herr Klokbok har några fina kommentarer om den saken. I sitt inlägg listar han en rad ämnen som, i likhet med genusbelysning av trumpetspel, får forskningsstöd. Förutsatt att Klokboken är tillförlitlig är listan intressant. Ett exempel ur den är ”probabilistisk modellering i bioinformatik”!
För mig låter det ungefär som ”möjliga sätt att berätta om livet”. Vilket skulle inbegripa det mesta: matematik, genusteori, bloggande och spegeltittning.
Medan differentialoperationer i mina öron låter som att göra skillnad. Vilket verkligen är ett högst väsentligt ämne att belysa.
Det är en ovetenskaplig publikflört att låtsas som att allt som är begripligt gagnar folket. Eller att alla vetenskapare i första hand ska göra just det.
Det måste forskas om konstiga saker. Aldrig skulle vi aldrig få reda på vilka som är de viktiga.
- - -
Sedan har These exiled years upptäckt hur lätt det är att göra bort sig. Här har vi en journalist som anser att det är ”judarnas” säkerhet som ska garanteras vid pro-israeliska demonstrationer. Fritt fram att kasta sten på gojerna, alltså?
Ämnen som är politiska, dumma, skrattretande eller samhällsfarliga bör, om alls, finansieras genom gatumusikanter. Ämnen som står över varje ansats till förlöjligande, ämnen som är vetenskapliga i så måtto att vilken idiot som helst på puben kan känna igen dem som det, är de som borde få mer anslag.
Det är Tanja Bergkvist som anser sig missgynnad: om genustrumpetarna får forskningsanslag så kommer inte hon att få det för sina differentialoperationer.
Herr Klokbok har några fina kommentarer om den saken. I sitt inlägg listar han en rad ämnen som, i likhet med genusbelysning av trumpetspel, får forskningsstöd. Förutsatt att Klokboken är tillförlitlig är listan intressant. Ett exempel ur den är ”probabilistisk modellering i bioinformatik”!
För mig låter det ungefär som ”möjliga sätt att berätta om livet”. Vilket skulle inbegripa det mesta: matematik, genusteori, bloggande och spegeltittning.
Medan differentialoperationer i mina öron låter som att göra skillnad. Vilket verkligen är ett högst väsentligt ämne att belysa.
Det är en ovetenskaplig publikflört att låtsas som att allt som är begripligt gagnar folket. Eller att alla vetenskapare i första hand ska göra just det.
Det måste forskas om konstiga saker. Aldrig skulle vi aldrig få reda på vilka som är de viktiga.
- - -
Sedan har These exiled years upptäckt hur lätt det är att göra bort sig. Här har vi en journalist som anser att det är ”judarnas” säkerhet som ska garanteras vid pro-israeliska demonstrationer. Fritt fram att kasta sten på gojerna, alltså?
torsdag, mars 05, 2009
Det är nog nu!
Dags att förbereda helgen... och Det är nog nu! är huvudparollen för årets demonstration på 8 mars, internationella kvinnodagen.
På persiska, arabiska, engelska, spanska, ryska, kurdiska, turkiska och svenska ska vi tillsammans visa att vi kräver ett stopp för orättvisorna. Det är nog nu!
Detta gäller oss alla. Som Hanna Löfqvist har skrivit på annan plats: "Det är du min vän och kvinnan på gatan; det är kvinnan i krigszonen, och kvinnan som bär upp offentlig sektor med sin skitlön. Det är kvinnan som låst dörren av rädsla, och kvinnan som ställde sig upp och tog ordet.”
Vänsterpartiet är ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologisk grund. En del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internationellt och i Sverige. För oss är feminismen inte en sakfråga, det är ett synsätt som ska användas på alla frågor. Genom ett feministiskt angreppssätt kommer vi en dag att befria kvinnor och män ur den destruktiva låsningen i över- och underläge. Först då kan vi bli hela människor.
Alla som vill vara med i frihetskampen kan komma till
Södermalmstorg / Slussen nu på söndag 8 mars kl 16!
På persiska, arabiska, engelska, spanska, ryska, kurdiska, turkiska och svenska ska vi tillsammans visa att vi kräver ett stopp för orättvisorna. Det är nog nu!
Detta gäller oss alla. Som Hanna Löfqvist har skrivit på annan plats: "Det är du min vän och kvinnan på gatan; det är kvinnan i krigszonen, och kvinnan som bär upp offentlig sektor med sin skitlön. Det är kvinnan som låst dörren av rädsla, och kvinnan som ställde sig upp och tog ordet.”
Vänsterpartiet är ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologisk grund. En del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internationellt och i Sverige. För oss är feminismen inte en sakfråga, det är ett synsätt som ska användas på alla frågor. Genom ett feministiskt angreppssätt kommer vi en dag att befria kvinnor och män ur den destruktiva låsningen i över- och underläge. Först då kan vi bli hela människor.
Alla som vill vara med i frihetskampen kan komma till
Södermalmstorg / Slussen nu på söndag 8 mars kl 16!
onsdag, mars 04, 2009
Vems samtid?
Bästa nordiska samtidsroman - ja, enligt en nyligen genomförd tävling utspelar den sig i huvudet på frustrerade medelklassmän. De lever inrutade liv och funderar på att göra annat men orkar inte utan raljerar mest lite om nutidsfenomenen. Recensionen får det inte att låta särskilt stimulerande, även om den är mest positiv – varför?
Är detta vad samtiden har att erbjuda kan jag läsa om systrarna Brontë och Selma Lagerlöf hur många gånger som helst.
Förra veckan hörde jag åtta män tävla i poesi-slam, en avspänd och tämligen opretentiös kulturform. Denna vecka ser jag att tre män skriver de bästa högstatusromanerna i Norden.
Försök förvåna mig...
Rekommenderar en fackbok istället. Åsa Linderborg: Håll med eller håll käft. Först tyckte jag det var en dum idé att samla ihop fyra års tidningskrönikor för att förlaget måste ut med en efterföljare till succén med underbara Mig äger ingen. Men det glömde jag snart för dessa fynd i politik-&-kultursvängen. Efter halva boken tycker jag inte Linderborg har fel en enda gång!
Strunta i frustrerade män. Läs en förbannad kvinna.
Är detta vad samtiden har att erbjuda kan jag läsa om systrarna Brontë och Selma Lagerlöf hur många gånger som helst.
Förra veckan hörde jag åtta män tävla i poesi-slam, en avspänd och tämligen opretentiös kulturform. Denna vecka ser jag att tre män skriver de bästa högstatusromanerna i Norden.
Försök förvåna mig...
Rekommenderar en fackbok istället. Åsa Linderborg: Håll med eller håll käft. Först tyckte jag det var en dum idé att samla ihop fyra års tidningskrönikor för att förlaget måste ut med en efterföljare till succén med underbara Mig äger ingen. Men det glömde jag snart för dessa fynd i politik-&-kultursvängen. Efter halva boken tycker jag inte Linderborg har fel en enda gång!
Strunta i frustrerade män. Läs en förbannad kvinna.
tisdag, mars 03, 2009
Orkar man fortsätta?
Minns du kommunisterna? De var hjältar i motståndskampen, satt i koncentrationsläger, undgick vanligen oftast gasning men fick förmånen att arbeta ihjäl sig, så att de som inte svalt eller misshandlades till döds tog på sig att försöka organisera motstånd inifrån.
Sedan förklarades kommunisterna för antidemokrater. Att använda ordet kommunist för den konsekventa, kamratliga frihetskämpen har idag blivit omöjligt. Det räcker inte att ta avstånd från de brott som begicks i öst-Europa.
Nåväl, så kan det vara.
Men när får vi se detta: en företrädare för borgerskapet som träder fram, granskar sin historia, bekänner, gör avbön, ber om ursäkt och tar avstånd ifrån hur man i tyst medgivande, med storfinansens pengar, släppte fram Adolf Hitler till makten, höll sig väl med nazi-Tyskland genom hela kriget, applåderade svensk rasforskning, och nu skyller ifrån sig vartenda förbannade brott mot mänskligheten begånget av vita, förnekar kolonialismens skuld till världsfattigdomen, och hittar på finstilta sätt att hålla utlänningarna borta alternativt hårt i koppel.
Och får rätt av sina mediala lakejer, gång på gång på gång i den totala hegemoni vi underkastar oss. Jag vet inte om jag orkar fortsätta. Men jag vet inte om jag orkar lägga av heller.
Tidskriften Expo tycker att bloggaren Jinge borde uteslutas: ”Han är med i V, vad är okej att uttrycka…” Det kan diskuteras. Men V har upprepat och uppriktigt tagit avstånd från stalinistmetoder. Har Expo det?
Låt oss säga att vi följer rådet och stadgevidrigt börjar utesluta kreti och pleti för att de har åsikter som inte är ”okej” att uttrycka - och föreställ dig reaktionen!
Sedan förklarades kommunisterna för antidemokrater. Att använda ordet kommunist för den konsekventa, kamratliga frihetskämpen har idag blivit omöjligt. Det räcker inte att ta avstånd från de brott som begicks i öst-Europa.
Nåväl, så kan det vara.
Men när får vi se detta: en företrädare för borgerskapet som träder fram, granskar sin historia, bekänner, gör avbön, ber om ursäkt och tar avstånd ifrån hur man i tyst medgivande, med storfinansens pengar, släppte fram Adolf Hitler till makten, höll sig väl med nazi-Tyskland genom hela kriget, applåderade svensk rasforskning, och nu skyller ifrån sig vartenda förbannade brott mot mänskligheten begånget av vita, förnekar kolonialismens skuld till världsfattigdomen, och hittar på finstilta sätt att hålla utlänningarna borta alternativt hårt i koppel.
Och får rätt av sina mediala lakejer, gång på gång på gång i den totala hegemoni vi underkastar oss. Jag vet inte om jag orkar fortsätta. Men jag vet inte om jag orkar lägga av heller.
Tidskriften Expo tycker att bloggaren Jinge borde uteslutas: ”Han är med i V, vad är okej att uttrycka…” Det kan diskuteras. Men V har upprepat och uppriktigt tagit avstånd från stalinistmetoder. Har Expo det?
Låt oss säga att vi följer rådet och stadgevidrigt börjar utesluta kreti och pleti för att de har åsikter som inte är ”okej” att uttrycka - och föreställ dig reaktionen!
måndag, mars 02, 2009
Somliga får hållas
I en artikel i Lärarnas tidning skriver Angerd Eilard om 60-talets läseböcker där ”indianer, kineser och negrer framställs som exotiska och primitiva varelser”. Under 70-talet började ”de gamla koloniala stereotyperna övergå i en mer välfärdspatriotisk ton” när böckerna skildrade ”fattiga människor i tredje världen”.
Detta är vad vi bäddats in i, vi som är vuxna idag. En del av oss har försökt dra av oss skygglapparna och bränna bort den koloniala övermålningen. Andra ser synsättet som bekvämt oproblematiskt och försöker göra begreppet europé till definitionsmässig jämlikhetssträvare.
När borgerliga partier lägger rasistiska förslag försöker vänstern att dels väcka opinion mot att de genomförs, dels att få borgarna att höra vad de själva säger. Vi kommer inte så långt med det men får ofta höra att det råder åsiktsförtryck: man får inte säga vad man vill för då blir man anklagad för att vara rasist.
Men när Vänsterpartiets ledare – inte lägger fram nya uteslutningsprojekt, nej, när han uppskattar en blogg där det tydligen har förekommit rasistiska formuleringar, då sjuder indignationen från de mest självbelåtna konservativa organ och ända till Expo som jag tidigare värderat högt.
Vänsterledaren svarar visserligen, men det samlade omdömet lyder ungefär: det är klart han inte vill säga att han är antisemit..!
När avsikten enbart är att krossa motståndaren går det inte att försvara eller förklara.
Det är som funnes det flera sorters rasism. Först den vanliga, den som de flesta hänger med på utan att fundera på saken, den som insöps med småskolans läseböcker men som man harmset kan tillbakavisa. Och sedan antisemitismen som uppfattas som mycket värre därför att den riktar sig mot folk som ser ut som vi och som pinsamt nog utrotades av folk som såg ut som vi!
Alltså; hantera er egen skuld först.
När jag gick i skolan berättade fröken att ”judarna” (jo, man sa så) odlade upp Det Heliga Landet (jo, hon sa så) där det förut bara bott herdar som var smutsiga och inte förstod hur man konstbevattnar härliga Jaffa-apelsiner.
Hon fick hållas, hon.
Detta är vad vi bäddats in i, vi som är vuxna idag. En del av oss har försökt dra av oss skygglapparna och bränna bort den koloniala övermålningen. Andra ser synsättet som bekvämt oproblematiskt och försöker göra begreppet europé till definitionsmässig jämlikhetssträvare.
När borgerliga partier lägger rasistiska förslag försöker vänstern att dels väcka opinion mot att de genomförs, dels att få borgarna att höra vad de själva säger. Vi kommer inte så långt med det men får ofta höra att det råder åsiktsförtryck: man får inte säga vad man vill för då blir man anklagad för att vara rasist.
Men när Vänsterpartiets ledare – inte lägger fram nya uteslutningsprojekt, nej, när han uppskattar en blogg där det tydligen har förekommit rasistiska formuleringar, då sjuder indignationen från de mest självbelåtna konservativa organ och ända till Expo som jag tidigare värderat högt.
Vänsterledaren svarar visserligen, men det samlade omdömet lyder ungefär: det är klart han inte vill säga att han är antisemit..!
När avsikten enbart är att krossa motståndaren går det inte att försvara eller förklara.
Det är som funnes det flera sorters rasism. Först den vanliga, den som de flesta hänger med på utan att fundera på saken, den som insöps med småskolans läseböcker men som man harmset kan tillbakavisa. Och sedan antisemitismen som uppfattas som mycket värre därför att den riktar sig mot folk som ser ut som vi och som pinsamt nog utrotades av folk som såg ut som vi!
Alltså; hantera er egen skuld först.
När jag gick i skolan berättade fröken att ”judarna” (jo, man sa så) odlade upp Det Heliga Landet (jo, hon sa så) där det förut bara bott herdar som var smutsiga och inte förstod hur man konstbevattnar härliga Jaffa-apelsiner.
Hon fick hållas, hon.
lördag, februari 28, 2009
Mysigt på jobbet del II
Hur kom det sig att den spred sig, den förbarnsligande intimisering av arbetslivet som jag skrev om igår?
- En tänkbar förklaring är det som kallas den kvinnliga omsorgen. Någon arbetslivsforskare sa – jag har glömt namn och sammanhang – att kvinnornas inträde i arbetslivet och på chefspositioner skapade en emotionell arbetsplatskultur där vi håller ihop och tar hand om varandra, därför att kvinnor är fostrade till omsorg.
Hur mycket det än bär mig emot att köra på hitlåten allt-är-kvinnornas-fel, tror jag ändå att det ligger något i dendär teorin. Felet är strängt taget inte kvinnornas, utan de mönster i vilka vi är insydda. Redan tidigt gör fostran att små flickor ändrar reglerna i sina lekar för att alla ska kunna vara med, medan små pojkar tävlar om vem som håller ut längst. Är det så att vi fortsätter leka hela livet? Isåfall är det ett stort misslyckande för oss pedagoger som tvingar barn att arbeta ihop med alla klasskamraterna, motiverat av att detta måste man göra som vuxen.
Om man inte alls måste, fetsprack den lögnen. I fortsättningen ska vi be Amineh och Vilhelm att samla sina respektive vänner omkring sig för grupparbete så de äntligen kan builda ett riktigt team!
Men det finns fler tänkbara förklaringar…
- I övergången från regel- till målstyrda myndigheter tog vi i lite för mycket, kastade ut inte bara det tondöva paragrafrytteriet utan också professionalismen, förhållningssättet till yrket och rent yrkesmässiga förbindelser.
”Du kan inte påverka någon utan att ha en relation” har en i övrigt duktig psykolog sagt. Trist att höra för den som alltid undvikit att ha relationer på jobbet!
- En konspirationsteori går ut på att mysigheten är ett nytt sätt att manipulera arbetstagarna; låta dem tro att de är personligt utvalda för ett Robinsonäventyr. Vilka härliga lojalitetspakter kan inte spira ur denna relation!
- En simpel men ofta giltig förklaring är dumhet och tanklöshet. Av någon anledning står det idag inte alls i motsättning att ena stunden vråla det är bara resultat som räknas eller att vara chef betyder inte att vara omtyckt och i nästa stund prata laganda och obligatorisk närvaro på mysstunderna för att dela med sig och öppna upp.
Mest förvånad blir jag när jobbannonserna söker en LAGspelare, trots att den typen av arbetsplats nästan alltid består av sju små dvärgars kamp om chefens gudomliga öra.
Förbarnsligad intimisering. Vikänsla, laget där alla passar ihop. En får stå staty och skrika strategi, som om det bara finns omvärld och basplan men ingen verklig organisation.
Idag är det inte längre en merit att ha vana vid konflikthantering, ty konflikter ska vara obefintliga! Den som är van vid dem har misslyckats, har inte anställt enbart mysputtar eller har inte fixat sina relationer, annat än chef-anställd.
Och även om chef-anställd inte låter särskilt mysigt är det vad som gäller. Kolla på din lön och dina befogenheter får du se.
Men mitt syfte var inte att förtala alla konsulter. En av dem sa faktiskt att anpassning är en starkt stressframkallande faktor. Det ska vi komma ihåg när gängbildningen kittar ihop.
- En tänkbar förklaring är det som kallas den kvinnliga omsorgen. Någon arbetslivsforskare sa – jag har glömt namn och sammanhang – att kvinnornas inträde i arbetslivet och på chefspositioner skapade en emotionell arbetsplatskultur där vi håller ihop och tar hand om varandra, därför att kvinnor är fostrade till omsorg.
Hur mycket det än bär mig emot att köra på hitlåten allt-är-kvinnornas-fel, tror jag ändå att det ligger något i dendär teorin. Felet är strängt taget inte kvinnornas, utan de mönster i vilka vi är insydda. Redan tidigt gör fostran att små flickor ändrar reglerna i sina lekar för att alla ska kunna vara med, medan små pojkar tävlar om vem som håller ut längst. Är det så att vi fortsätter leka hela livet? Isåfall är det ett stort misslyckande för oss pedagoger som tvingar barn att arbeta ihop med alla klasskamraterna, motiverat av att detta måste man göra som vuxen.
Om man inte alls måste, fetsprack den lögnen. I fortsättningen ska vi be Amineh och Vilhelm att samla sina respektive vänner omkring sig för grupparbete så de äntligen kan builda ett riktigt team!
Men det finns fler tänkbara förklaringar…
- I övergången från regel- till målstyrda myndigheter tog vi i lite för mycket, kastade ut inte bara det tondöva paragrafrytteriet utan också professionalismen, förhållningssättet till yrket och rent yrkesmässiga förbindelser.
”Du kan inte påverka någon utan att ha en relation” har en i övrigt duktig psykolog sagt. Trist att höra för den som alltid undvikit att ha relationer på jobbet!
- En konspirationsteori går ut på att mysigheten är ett nytt sätt att manipulera arbetstagarna; låta dem tro att de är personligt utvalda för ett Robinsonäventyr. Vilka härliga lojalitetspakter kan inte spira ur denna relation!
- En simpel men ofta giltig förklaring är dumhet och tanklöshet. Av någon anledning står det idag inte alls i motsättning att ena stunden vråla det är bara resultat som räknas eller att vara chef betyder inte att vara omtyckt och i nästa stund prata laganda och obligatorisk närvaro på mysstunderna för att dela med sig och öppna upp.
Mest förvånad blir jag när jobbannonserna söker en LAGspelare, trots att den typen av arbetsplats nästan alltid består av sju små dvärgars kamp om chefens gudomliga öra.
Förbarnsligad intimisering. Vikänsla, laget där alla passar ihop. En får stå staty och skrika strategi, som om det bara finns omvärld och basplan men ingen verklig organisation.
Idag är det inte längre en merit att ha vana vid konflikthantering, ty konflikter ska vara obefintliga! Den som är van vid dem har misslyckats, har inte anställt enbart mysputtar eller har inte fixat sina relationer, annat än chef-anställd.
Och även om chef-anställd inte låter särskilt mysigt är det vad som gäller. Kolla på din lön och dina befogenheter får du se.
Men mitt syfte var inte att förtala alla konsulter. En av dem sa faktiskt att anpassning är en starkt stressframkallande faktor. Det ska vi komma ihåg när gängbildningen kittar ihop.
fredag, februari 27, 2009
Mysigt på jobbet del I
Idag är de arbetslösa eller utförsäkrade mer utanför än någonsin. Har man inte lyckats hålla sig kvar på marknaden ska man genom förmynderi och tvång inse sin uselhet och be om ett litet litet påhugg så det räcker till mat åt barna. Något förbannat omhändertagande är det inte frågan om för oduglingar!
För duglingar däremot, vi som fortfarande har en födkrok, gäller det omvända. Vi ska ha det mysigt.
En förbarnsligande intimisering sprids genom hela arbetslivet. Arbetsplatsen ska inte vara en produktionsenhet utan ett lag, ett gäng, där alla ska passa in och hålla ihop.
På en föreläsning fick vi höra berättelsen om hon som fick sparken för att hon inte satt med de andra i fikarummet på rasterna. För mig var det en historia om diskriminering och övergrepp, men den berättades såsom sedelärande: vi skulle förstå vikten av att alla pratar om samma saker vid samma tillfälle.
En annan konsult sa, sådär oss chefer emellan: ”Du anställer ju inte nån som du inte känner för att ta en öl med.”
Nå alltså, sant är att jag inte anställer någon, för det finns ingen budget för det. Men på den tiden jag anställde folk valde jag konsekvent sökande som jag trodde skulle bli helbra på att utföra uppgifterna. Vaddå öl?
Nu får jag lära mig en sorts inverterad solidaritet. Det är gruppen som räknas, men grupp står idag inte för en formation där alla har en möjlighet att ingå. Det utgör en fördefinierad gemenskap där de som inte passar in kan väljas bort. ”Du måste ju ha folk som platsar i gänget”, förmanar 00-talets konsulter.
Och? Ja, vad händer om någon inte gängar sig med resten? Går produktionen ned, äventyras resultaten? Nej, tvärtom pekar diversity-studier på att kvaliteten höjs på arbetsplatser med utrymme för en mångfald personligheter. Det enda som möjligen tar skada är arbetsmiljön för de osäkra människor som önskar sig kameleontens liv.
Även kameleonter har rätt att få bli hörda.
Men hur kommer det sig att de nu ska diktera organisationens villkor?
Återkommer med tänkbara förklaringar…
För duglingar däremot, vi som fortfarande har en födkrok, gäller det omvända. Vi ska ha det mysigt.
En förbarnsligande intimisering sprids genom hela arbetslivet. Arbetsplatsen ska inte vara en produktionsenhet utan ett lag, ett gäng, där alla ska passa in och hålla ihop.
På en föreläsning fick vi höra berättelsen om hon som fick sparken för att hon inte satt med de andra i fikarummet på rasterna. För mig var det en historia om diskriminering och övergrepp, men den berättades såsom sedelärande: vi skulle förstå vikten av att alla pratar om samma saker vid samma tillfälle.
En annan konsult sa, sådär oss chefer emellan: ”Du anställer ju inte nån som du inte känner för att ta en öl med.”
Nå alltså, sant är att jag inte anställer någon, för det finns ingen budget för det. Men på den tiden jag anställde folk valde jag konsekvent sökande som jag trodde skulle bli helbra på att utföra uppgifterna. Vaddå öl?
Nu får jag lära mig en sorts inverterad solidaritet. Det är gruppen som räknas, men grupp står idag inte för en formation där alla har en möjlighet att ingå. Det utgör en fördefinierad gemenskap där de som inte passar in kan väljas bort. ”Du måste ju ha folk som platsar i gänget”, förmanar 00-talets konsulter.
Och? Ja, vad händer om någon inte gängar sig med resten? Går produktionen ned, äventyras resultaten? Nej, tvärtom pekar diversity-studier på att kvaliteten höjs på arbetsplatser med utrymme för en mångfald personligheter. Det enda som möjligen tar skada är arbetsmiljön för de osäkra människor som önskar sig kameleontens liv.
Även kameleonter har rätt att få bli hörda.
Men hur kommer det sig att de nu ska diktera organisationens villkor?
Återkommer med tänkbara förklaringar…
torsdag, februari 26, 2009
Låt andra göra jobbet
Överraskande: när jag citerar någon annan får jag dubbelt så många läsare som när jag gör mig besväret att formulera mig själv. Fortsätter väl i den stilen då:
Tyckte Ester Pollack hade en hel del tänkvärt att säga om Newsmill. Jag har försökt begripa mig på det självutnämnda försöket att ge plats för ”nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras” men för mig liknar det bara en tidning till, eller en ännu en sajt att hålla koll på. Vänstra stranden har en likartad kritik.
För den som tror att kritik mot Israel är antisemitism kan jag rekommendera Lars Ohlys debattartikel Kritik mot Israel är inte antisemitism.
Är tronföljarens bröllop bra eller dåligt för monarkin? En sak är klar, det är inte bra för feminismen. Efter att paret i åratal planerat, vägt för och emot och resonerat med föräldrar och hovets protokollförare hur dethär ska gå ihop påstår SvD att pojkvännen friade och den ljuva prinsessan log: ja-ja-ja! Så utsökt viktorianskt!
Ett annat fä till journalist upplyste om att Victoria ”inte behöver byta efternamn” eftersom Bernadotte är så känt - men ingen har behövt göra det under de senaste trettio åren. Bäva för prinsessdrömmar i tiopotens framöver!
Men heder åt DN för en demokratisk ledarartikel.
Slutligen ett varmt grattis till Jurgita Dronina, senaste premiärdansösen i Operabaletten!
Tyckte Ester Pollack hade en hel del tänkvärt att säga om Newsmill. Jag har försökt begripa mig på det självutnämnda försöket att ge plats för ”nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras” men för mig liknar det bara en tidning till, eller en ännu en sajt att hålla koll på. Vänstra stranden har en likartad kritik.
För den som tror att kritik mot Israel är antisemitism kan jag rekommendera Lars Ohlys debattartikel Kritik mot Israel är inte antisemitism.
Är tronföljarens bröllop bra eller dåligt för monarkin? En sak är klar, det är inte bra för feminismen. Efter att paret i åratal planerat, vägt för och emot och resonerat med föräldrar och hovets protokollförare hur dethär ska gå ihop påstår SvD att pojkvännen friade och den ljuva prinsessan log: ja-ja-ja! Så utsökt viktorianskt!
Ett annat fä till journalist upplyste om att Victoria ”inte behöver byta efternamn” eftersom Bernadotte är så känt - men ingen har behövt göra det under de senaste trettio åren. Bäva för prinsessdrömmar i tiopotens framöver!
Men heder åt DN för en demokratisk ledarartikel.
Slutligen ett varmt grattis till Jurgita Dronina, senaste premiärdansösen i Operabaletten!
onsdag, februari 25, 2009
Tvång eller tilltro
Regeringens utredning om asylmottagandet är nu färdig, och kommenteras av Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson:
- Det är glädjande att utredningen vill göra rätten att arbeta under asyltiden till regel snarare än undantag, säger Kalle Larsson. Med stärkt svenskundervisning och praktik ger det viktiga förutsättningar att stärka asylsökande på arbetsmarknaden och deras fortsatta liv i Sverige.
Men Vänsterpartiet är kritiska till förslaget att styra asylsökandes boende. Dagpenningen till asylsökande är redan så låg att det knappast fungerar att sänka den för att komma åt deras boende.
- Det är bara ett sätt att tvinga asylsökande till anläggningsboende, utan hänsyn till individens egna val och behov. Utredningen spinner vidare på den felaktiga föreställningen att asylsökande inte vill ha språkundervisning och introduktion om man inte tvingar dem.
Vänsterpartiets förslag om förbättrat mottagande av asylsökande och flyktingar kan man läsa här.
- Det är glädjande att utredningen vill göra rätten att arbeta under asyltiden till regel snarare än undantag, säger Kalle Larsson. Med stärkt svenskundervisning och praktik ger det viktiga förutsättningar att stärka asylsökande på arbetsmarknaden och deras fortsatta liv i Sverige.
Men Vänsterpartiet är kritiska till förslaget att styra asylsökandes boende. Dagpenningen till asylsökande är redan så låg att det knappast fungerar att sänka den för att komma åt deras boende.
- Det är bara ett sätt att tvinga asylsökande till anläggningsboende, utan hänsyn till individens egna val och behov. Utredningen spinner vidare på den felaktiga föreställningen att asylsökande inte vill ha språkundervisning och introduktion om man inte tvingar dem.
Vänsterpartiets förslag om förbättrat mottagande av asylsökande och flyktingar kan man läsa här.
tisdag, februari 24, 2009
Feminismen lever, leve feminismen
Feminismen har försvunnit, anser Helena Lindblad i DN som läst Arena. Det pågår ingen feministisk debatt, finanskrisen är ”manlig” och kvinnofrågorna får stå över tills viktigare saker lösts... en kritik det finns fog för utan att för den skull dödförklara diskussionen. Men det verkar som om Debatten, efter några yrkesår i media, uppfattas som ett slags väsende som omvärver just journalister. Och DN har ingen länk till Lindblad, däremot visar de oscarsgalans snyggaste klänningar. Det säger också något om debattklimat.
När jag sen surfar i Arena ser jag Karolina Ramqvist gå på om att vänstern med sin ensidiga klasspolitik får feminism att framstå ”som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider”. Tack för vänligheten!
Det stämmer att feministiska tolkningar ger upphov till envisa försök till reducering (annars vore det ingen maktkamp), och det är sant att förhållandet klass / kön är en livaktig debattfråga inom vänstern än idag, vilket är tröttsamt eftersom det vore dags att gå vidare med båda perspektiven. Men ta inte det som tecken på feminismens död och dilla inte om handväskor, inte när vi talar om det partiet som seriöst arbetar med ett nytt feministiskt program.
”Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft” skriver Ramqvist om vänsterns sätt att komma ut med sina budskap. Alltså precis den slutsats som partistrateger, informatörer och omvärldsbevakare har dragit: man måste renodla för att få genomslagskraft. Därför att media inte klarar mer än en sak i taget!
Och inte klarar av mer feminism än den de själva skriver om – eller ej.
Ramqvist har rätt i att det är en angelägen uppgift ”att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism”. Men så fort någon börjar med hur finanskrisen slår mot kvinnorna eller hur män tagit för sig ett orättvist och ohållbart miljöutrymme är det någon annan som går vidare med mikrofonen.
En mer egenartad ståndpunkt finner du här. Historiska muséets utsökta Maria-utställning gjorde på Witt-Brattström ett tragiskt intryck: ”Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.”
På sitt sätt också en sorts feministisk debatt. Det finns alltså flera.
Annars var det en massa människor på Feministiskt forum i helgen.
8 mars kan du också demonstrera.
När jag sen surfar i Arena ser jag Karolina Ramqvist gå på om att vänstern med sin ensidiga klasspolitik får feminism att framstå ”som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider”. Tack för vänligheten!
Det stämmer att feministiska tolkningar ger upphov till envisa försök till reducering (annars vore det ingen maktkamp), och det är sant att förhållandet klass / kön är en livaktig debattfråga inom vänstern än idag, vilket är tröttsamt eftersom det vore dags att gå vidare med båda perspektiven. Men ta inte det som tecken på feminismens död och dilla inte om handväskor, inte när vi talar om det partiet som seriöst arbetar med ett nytt feministiskt program.
”Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft” skriver Ramqvist om vänsterns sätt att komma ut med sina budskap. Alltså precis den slutsats som partistrateger, informatörer och omvärldsbevakare har dragit: man måste renodla för att få genomslagskraft. Därför att media inte klarar mer än en sak i taget!
Och inte klarar av mer feminism än den de själva skriver om – eller ej.
Ramqvist har rätt i att det är en angelägen uppgift ”att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism”. Men så fort någon börjar med hur finanskrisen slår mot kvinnorna eller hur män tagit för sig ett orättvist och ohållbart miljöutrymme är det någon annan som går vidare med mikrofonen.
En mer egenartad ståndpunkt finner du här. Historiska muséets utsökta Maria-utställning gjorde på Witt-Brattström ett tragiskt intryck: ”Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.”
På sitt sätt också en sorts feministisk debatt. Det finns alltså flera.
Annars var det en massa människor på Feministiskt forum i helgen.
8 mars kan du också demonstrera.
måndag, februari 23, 2009
Vit skolgång
I senaste numret av I&M finns en artikel om Angerd Eilards doktorsavhandling Modern, svensk och jämställd. Eiland har studerat ett sextiotal läseböcker för skolbruk från år 1962 (då jag själv gick i första klass) till in på 00-talet, och granskar hur böckerna uttrycker norm och avvikelse. ”Vi” är de vita, moderna västerlänningarna, ”de andra” är förpassade till en avlägsen, förmodern rum-tid där de kan beskådas av ”oss” och även få hjälp att bli mer som vi.
Hem-språk
När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off
Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.
Evangelium enligt lågstadiet:
Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över
Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad
HD, tidigare opubl
Att det är synd om barn i fattiga länder var vad jag fick lära mig, och det gäller än idag. Varför det är synd om dem lärdes inte ut. Människor i exempelvis Afrika beskrivs som primitiva, obildade ocih ojämställda – och ”i längden får sådana här skildringar anses ha bevarat kulturella och nationella rasifierande stereotyper,” skriver Eiland.
Artikeln bekräftar mina minnen av en genomgående vit skolgång och fostran. Det är denna massiva påverkan som har lett mig till slutsatsen att Sverige liksom våra grannar i Europa åtminstone sedan kolonial tid är och har varit rasistiskt.
Hur den än ska förklaras är rasismen absoluts inte någon nyhet som missanpassade pojkgäng har hittat på.
Artikeln bekräftar mina minnen av en genomgående vit skolgång och fostran. Det är denna massiva påverkan som har lett mig till slutsatsen att Sverige liksom våra grannar i Europa åtminstone sedan kolonial tid är och har varit rasistiskt.
Hur den än ska förklaras är rasismen absoluts inte någon nyhet som missanpassade pojkgäng har hittat på.
Hem-språk
När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off
Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.
Evangelium enligt lågstadiet:
Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över
Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad
Gud som haver. Jag kommunicerar.
Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.
Du förbliver. Jag reproducerar.
Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.
Du förbliver. Jag reproducerar.
HD, tidigare opubl
söndag, februari 22, 2009
Nytt litet fint bibliotek
För alla biblioteksälskare – en rolig nyhet från Stjärnsund!
I lördags invigdes brukets eget bibliotek, som blir ett av Sveriges omkring trettio privata. Detta är ett utslag av kulturintresse och handlingskraft och har ingenting att göra med den borgerliga skräckvisionen att privatisera biblioteken.
Några Stjärnsunds- och Rörshyttebor bildade förening och samarbetar med det alldeles förträffliga kommunbiblioteket i Hedemora som står för den största delen av bokbeståndet och utlåningsrutinen via självbetjäning. Men en hylla är avsatt för Anna-Lisa Forssberger*-sällskapets utgivning, en annan för Stjärnsunds specialitet bygge-byggnadsvård-trädgård-ekologi, och ett hörn för en omfattande hembygdssamling donerad av en samlare i närbelägna Horndal. Dessa hyllor står för referenslitteraturen som endast får läsas på plats, delvis med den uträkningen att biblioteket också ska fungera som träffpunkt de två dagar i veckan man håller öppet.
Lokalen är det forna brukskontoret på herrgården, och rummet är möblerat med en soffa vid fönstrets krukväxter och ett slagbord omgivet av stolar mitt på golvet, så att det känns lite som att komma hem till en beläst rättare vid seklets början. Men ute i den pärlspontade farstun finns turistbroschyrer, program från Dalarnas teater och andra evenemang.
”Vi håller väl på så länge vi tycker det är kul” sa föreningen vid öppnandet. Detta är en god utgångspunkt. För, som en av besökarna sa, ”böcker lånar man ju i Hedemora iallafall, hit går man nog mest för att träffas”.
*Forssberger, 1906-88, arbetarförfattare född i Stjärnsund och bosatt bland annat på Långshyttans bruk
I lördags invigdes brukets eget bibliotek, som blir ett av Sveriges omkring trettio privata. Detta är ett utslag av kulturintresse och handlingskraft och har ingenting att göra med den borgerliga skräckvisionen att privatisera biblioteken.
Några Stjärnsunds- och Rörshyttebor bildade förening och samarbetar med det alldeles förträffliga kommunbiblioteket i Hedemora som står för den största delen av bokbeståndet och utlåningsrutinen via självbetjäning. Men en hylla är avsatt för Anna-Lisa Forssberger*-sällskapets utgivning, en annan för Stjärnsunds specialitet bygge-byggnadsvård-trädgård-ekologi, och ett hörn för en omfattande hembygdssamling donerad av en samlare i närbelägna Horndal. Dessa hyllor står för referenslitteraturen som endast får läsas på plats, delvis med den uträkningen att biblioteket också ska fungera som träffpunkt de två dagar i veckan man håller öppet.
Lokalen är det forna brukskontoret på herrgården, och rummet är möblerat med en soffa vid fönstrets krukväxter och ett slagbord omgivet av stolar mitt på golvet, så att det känns lite som att komma hem till en beläst rättare vid seklets början. Men ute i den pärlspontade farstun finns turistbroschyrer, program från Dalarnas teater och andra evenemang.
”Vi håller väl på så länge vi tycker det är kul” sa föreningen vid öppnandet. Detta är en god utgångspunkt. För, som en av besökarna sa, ”böcker lånar man ju i Hedemora iallafall, hit går man nog mest för att träffas”.
*Forssberger, 1906-88, arbetarförfattare född i Stjärnsund och bosatt bland annat på Långshyttans bruk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)