"Hela Sverige har vaknat" sa Björklund när han insåg att profitmotivet inte är det mest pedagogiska drivkraften i en skola.
Något vänstern hittils tutat om för dem som sov.
När Björklund vaknar, vaknar Sverige. Ack, om det bara vore så väl. Men det var bara ett utslag av världsfrånvänd narcissism. Hans Allianskolleger sover fortfarande.
Ska vi slå vad: om en lagändring kommer till stånd, då kommer Björklund att ha "räddat" skolan.
En björklundare till finns här!
Visar inlägg med etikett Björklund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Björklund. Visa alla inlägg
söndag, februari 19, 2012
onsdag, april 20, 2011
Ack lektorn, min hund åt upp stencilen!*
Skolministern har talat: Lektorer måste anställas.
Jag vet inte om det är skick och fason att ministrarna säger till stora arbetsgivare vilken personalkategori de måste anställa, men ingen kan ta ifrån denhär trumslagarpojken att han är oförblommerat tydlig i sin framtoning. Här har energiministern något att lära: Vattenfall måste anställa kärnkraftsavvecklare nu.
Motivet till lektorstjänsterna är att då får skolan forskningsanknytning. Voilà!
Ursäkta… vad händer sen, då?
Det är inte forskningsanknytning jag är emot. Tvärtom! Studier under tjänstgöring och praktiknära forskning är utmärkt.
Men en lektorstjänst betyder att personen ifråga redan har disputerat, så… vad händer sen, då?
När jag gick gymnasiet formligen svärmade lektorerna omkring oss. En ogin omvärld påstod att det var de som aldrig kunnat göra akademisk karriär som drällde i våra korridorer och hindrade oss från att lära oss saker. Inte visste vi. Vi visste bara att de skulle tituleras lektor och att de slapp utsättas för tvånget att nödtorftigt prångla ut undervisning, såsom adjunkterna då och då måste göra för att slippa bli alltför ifrågasatta.
En lektor gick inte att Utsätta, Ifrågasätta eller Avsätta.
De vistades helt enkelt i lokalerna på konungens befallning tills de dog.
Den gamla statliga skolan. Fina grejer.
På lärarhögskolan kom nästa svärm lektorer. Metodiklektorer till och med, sådana som disputerat på hur man för tjugo år sedan undervisat barn i de svenska universitetsorterna och gärna ville att vi skulle fortsätta göra likadant. Å andra sidan var de här lektorerna snälla och försökte se något gott i oss studerande, det var ju ändå 70-tal och flummigt och människovänligt och medinflytandepåverkat och jag vet inte allt.
Säg nu såhär: Men glöm din egen bakgrund, om du är för forskning kan man väl kalla det lektor, det är ju bara ett ord?
Det hade jag böjt mig för om inte majoren själv påtalat frånvaron av ordet lektor när Sveriges kommuner och landsting skrev om forskningen i skolan. Björklund gillar SKL:s förslag, men han ska ha in just den tjänstebeteckningen – och då är det inte bara ett ord.
Lika lite för Björklund som för mig.
För mig signalerar det en återgång till den gamla parallellskolan med dess klassförakt och inskränkta kunskapsdefinitioner. För Björklund verkar det lustigt nog stå för samma sak. Även om han ser det i ett annat, förklarat ljus.
*rubriken är en gammal ursäkt från 1973
Jag vet inte om det är skick och fason att ministrarna säger till stora arbetsgivare vilken personalkategori de måste anställa, men ingen kan ta ifrån denhär trumslagarpojken att han är oförblommerat tydlig i sin framtoning. Här har energiministern något att lära: Vattenfall måste anställa kärnkraftsavvecklare nu.
Motivet till lektorstjänsterna är att då får skolan forskningsanknytning. Voilà!
Ursäkta… vad händer sen, då?
Det är inte forskningsanknytning jag är emot. Tvärtom! Studier under tjänstgöring och praktiknära forskning är utmärkt.
Men en lektorstjänst betyder att personen ifråga redan har disputerat, så… vad händer sen, då?
När jag gick gymnasiet formligen svärmade lektorerna omkring oss. En ogin omvärld påstod att det var de som aldrig kunnat göra akademisk karriär som drällde i våra korridorer och hindrade oss från att lära oss saker. Inte visste vi. Vi visste bara att de skulle tituleras lektor och att de slapp utsättas för tvånget att nödtorftigt prångla ut undervisning, såsom adjunkterna då och då måste göra för att slippa bli alltför ifrågasatta.
En lektor gick inte att Utsätta, Ifrågasätta eller Avsätta.
De vistades helt enkelt i lokalerna på konungens befallning tills de dog.
Den gamla statliga skolan. Fina grejer.
På lärarhögskolan kom nästa svärm lektorer. Metodiklektorer till och med, sådana som disputerat på hur man för tjugo år sedan undervisat barn i de svenska universitetsorterna och gärna ville att vi skulle fortsätta göra likadant. Å andra sidan var de här lektorerna snälla och försökte se något gott i oss studerande, det var ju ändå 70-tal och flummigt och människovänligt och medinflytandepåverkat och jag vet inte allt.
Säg nu såhär: Men glöm din egen bakgrund, om du är för forskning kan man väl kalla det lektor, det är ju bara ett ord?
Det hade jag böjt mig för om inte majoren själv påtalat frånvaron av ordet lektor när Sveriges kommuner och landsting skrev om forskningen i skolan. Björklund gillar SKL:s förslag, men han ska ha in just den tjänstebeteckningen – och då är det inte bara ett ord.
Lika lite för Björklund som för mig.
För mig signalerar det en återgång till den gamla parallellskolan med dess klassförakt och inskränkta kunskapsdefinitioner. För Björklund verkar det lustigt nog stå för samma sak. Även om han ser det i ett annat, förklarat ljus.
*rubriken är en gammal ursäkt från 1973
måndag, april 04, 2011
Begåvade barn
Ämnesfixeringen har spritt sig till förskolan, redan nästa år ska barn i år 6 betygsättas, och specialistklasser ska öppnas dit barn får söka för elitstudier. Om de så ska bo i inackorderingsrum från det att de är tretton år ska inget stå i vägen för myten om framsteg genom barndrill.
Som om det vore homunculi vi talade om. Proppa in ämnena i glaskolven och se den perfekta skapelse som kommer ut.Skrämmande.
Det finns ingenting som säger att tidiga betyg skapar bättre kunskaper. Det finns ingenting som säger att vi får en kunnigare befolkning ju tidigare de väljer ämne. Snarare tvärtom. Skolverket säger att segregering och differentiering har förorsakat den försämring i resultaten vi sett de senaste tjugo åren. Till och med idrotten börjar fundera på om bredd kan vara lika viktigt som höjd. Men skolmajoren vägrar att ta lärdom - så tillhör han inte heller dem för vilka en specialistutbildning skulle ha varit aktuell, tillstår han i tidningen.
Men den skulle ha varit aktuell för mig, och det hade varit förfärligt. Barn som tillbringar sin bästa tid med böcker och papper och pennor och färger, barn som går igenom grannarnas bokhyllor och slår sig ned under bordet med ett uppslagsverk, barn som går upp intensivt i sina egna intressen och trots att de blir retade försöker bjuda ut dem till andra, barn som tappar tålamodet med omgivningen för att de inte begriper någonting - sådana barn behöver inte mer av det som de redan är bäst på. Vad vi behöver lära oss att vara med folk.
Numera finns kommunala teknikskolor, dramakurser och skrivarverkstäder där barn kan odla sina talanger bland likasinnade. Öppna gärna eftermiddagsverksamhet för matematik, English conversation eller runstensvandringar. Allt är möjligt!
Men grundskolan är till för alla barn. Den är till för att vi ska blandas, få i oss lite samhällsanda - och gillar du inte det uttrycket, tänk ”relationskompetens” istället så blir du mer populär!
Begåvningar behöver andra barn. Och de andra barnen behöver begåvningarna.
Björklund är orolig för att de duktiga barnen ska bli sysslolösa i skolan. Det behöver han inte vara, om pedagogerna lär sig att anpassa undervisningen efter barnens behov. För övrigt arbetar de verkliga talangerna tämligen självständigt med sina egna prylar - det är inte de som behöver ständiga puffar av en överambitiös omgivning.
Men så är det dethär med att lära för livet. En oundgänglig kunskap och medborgerlig dygd, det är att vi hela livet igenom måste vänta in dem som ännu inte har förstått och visa all respekt.
Som om det vore homunculi vi talade om. Proppa in ämnena i glaskolven och se den perfekta skapelse som kommer ut.Skrämmande.
Det finns ingenting som säger att tidiga betyg skapar bättre kunskaper. Det finns ingenting som säger att vi får en kunnigare befolkning ju tidigare de väljer ämne. Snarare tvärtom. Skolverket säger att segregering och differentiering har förorsakat den försämring i resultaten vi sett de senaste tjugo åren. Till och med idrotten börjar fundera på om bredd kan vara lika viktigt som höjd. Men skolmajoren vägrar att ta lärdom - så tillhör han inte heller dem för vilka en specialistutbildning skulle ha varit aktuell, tillstår han i tidningen.
Men den skulle ha varit aktuell för mig, och det hade varit förfärligt. Barn som tillbringar sin bästa tid med böcker och papper och pennor och färger, barn som går igenom grannarnas bokhyllor och slår sig ned under bordet med ett uppslagsverk, barn som går upp intensivt i sina egna intressen och trots att de blir retade försöker bjuda ut dem till andra, barn som tappar tålamodet med omgivningen för att de inte begriper någonting - sådana barn behöver inte mer av det som de redan är bäst på. Vad vi behöver lära oss att vara med folk.
Numera finns kommunala teknikskolor, dramakurser och skrivarverkstäder där barn kan odla sina talanger bland likasinnade. Öppna gärna eftermiddagsverksamhet för matematik, English conversation eller runstensvandringar. Allt är möjligt!
Men grundskolan är till för alla barn. Den är till för att vi ska blandas, få i oss lite samhällsanda - och gillar du inte det uttrycket, tänk ”relationskompetens” istället så blir du mer populär!
Begåvningar behöver andra barn. Och de andra barnen behöver begåvningarna.
Björklund är orolig för att de duktiga barnen ska bli sysslolösa i skolan. Det behöver han inte vara, om pedagogerna lär sig att anpassa undervisningen efter barnens behov. För övrigt arbetar de verkliga talangerna tämligen självständigt med sina egna prylar - det är inte de som behöver ständiga puffar av en överambitiös omgivning.
Men så är det dethär med att lära för livet. En oundgänglig kunskap och medborgerlig dygd, det är att vi hela livet igenom måste vänta in dem som ännu inte har förstått och visa all respekt.
torsdag, mars 31, 2011
Kommunal skola, för oss som tänker själva
Björklund har inte med automatik fel. Vänsterpartiet har inte med automatik rätt. Så när båda sidor anser att skolan ska återförstatligas är det dags att börja tänka själv. Det har Linder i SvD gjort, liksom Politik och poesi. Med delvis olika resonemang - fattas bara annat - drar vi samma slutsats.
Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.
Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.
Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.
Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.
”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.
Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?
Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.
Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.
Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.
Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.
”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.
Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?
torsdag, augusti 05, 2010
Björklunds ideologiska kamp
Major Björklunds väl genomtänkta mediautspel om burka/niqab-förbud i skolan vinner inget gehör hos vare sig liberaler eller skolfolk.
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.
Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.
Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.
Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.
Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.
Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.
Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.
Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.
Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.
Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.
Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?
tisdag, maj 25, 2010
Betyg eller kunskap?
Nu har den borgerliga regeringen genom två rekordsnabba så kallade utredningar lagt fram sitt förslag om betyg från skolår 6. Inte särskilt överraskande - de har sagt att de ska göra det. Den enda anledningen till att de inte inför betygssättning redan av ettorna är att en rödgrön regering skulle riva upp ett sådant beslut. Borgarna vill absolut inte ha en ny betygsdebatt. De är besatta av att få stämplingen genomförd.
Därför är det inte heller fråga om utredningar av kvalificerad art, det vill säga där underlag samlas in, forskningen konsulteras, argumentation tas fram och slutsatser dras. Denhär regeringen lägger ut beställningsjobb.
Felet med betyg har jag dragit igenom ett otal gånger i diverse debattartiklar:
- de styr undervisningen, den som pedagoger och barn gemensamt ska planera för att nå målen
- de innehåller ingen information som barn och förälder inte tidigare fått
- de ger inga råd för vägen framåt
- de är tämligen godtyckliga
- de kan ha negativ inverkan på barnets självkänsla
- de invaggar föräldern i den falska tron att de fått veta något väsentligt om barnets skolgång
- de utger sig för att mäta kvaliteter som inte kan mätas på det sättet
Bedömning, återkoppling och utvecklande samtal ska äga rum hela skoltiden igenom. På skolorna idag ges personalen fortbildning i bedömarkompetens för att undvika så kallad inflation eller snedvridning på grund av exempelvis kön. På andra skolor uppmuntras barnen att leda förberedda utvecklingssamtal för att ta upp vad de har lyckats med och vilka brister och behov de känner inför sitt arbete. Ännu en metod är portfolion, där barnets skolarbete samlas och utvärderas några gånger om året då framsteg och bakslag förmedlas genom barnets egen text- och bildproduktion. Oavsett hur kvarstår faktum: bedömning, återkoppling och utvecklande samtal ska äga rum hela skoltiden igenom.
Föräldrarna är inte alltid nöjda med samtalen, och en vanlig uppfattning är att föräldrarna vill ha något de känner igen, alltså betyg. Ett alternativ är att ta kritiken mot illa genomförda samtal på allvar och iståndsätta pedagogerna att möta föräldrar och barn på ett sätt som låter kunskapen växa för alla. Det alternativ som Björklund alltid förespråkat är att märka upp barnet med en bokstav eller siffra. Han anser att det är lättare att förstå.
Det säger mest om Björklund, om han anser aktiv dialog vara svårförståelig...
För ett balanserat klargörande, läs de båda forskarna i pedagogik i DN!
Borgarna har aldrig brytt sig om vare sig pedagogik eller forskning, bara om sina egna malätna skolminnen och röstfiske hos osäkra föräldrar.
Socialdemokraterna har aldrig haft någon skolpolitik att tala om.
Det har Vänsterpartiet. Men i betygsfrågan håller vårt parti på att åka dit, där har opinionen urholkat förnuftet.
Det är bara att börja om från början igen.
Därför är det inte heller fråga om utredningar av kvalificerad art, det vill säga där underlag samlas in, forskningen konsulteras, argumentation tas fram och slutsatser dras. Denhär regeringen lägger ut beställningsjobb.
Felet med betyg har jag dragit igenom ett otal gånger i diverse debattartiklar:
- de styr undervisningen, den som pedagoger och barn gemensamt ska planera för att nå målen
- de innehåller ingen information som barn och förälder inte tidigare fått
- de ger inga råd för vägen framåt
- de är tämligen godtyckliga
- de kan ha negativ inverkan på barnets självkänsla
- de invaggar föräldern i den falska tron att de fått veta något väsentligt om barnets skolgång
- de utger sig för att mäta kvaliteter som inte kan mätas på det sättet
Bedömning, återkoppling och utvecklande samtal ska äga rum hela skoltiden igenom. På skolorna idag ges personalen fortbildning i bedömarkompetens för att undvika så kallad inflation eller snedvridning på grund av exempelvis kön. På andra skolor uppmuntras barnen att leda förberedda utvecklingssamtal för att ta upp vad de har lyckats med och vilka brister och behov de känner inför sitt arbete. Ännu en metod är portfolion, där barnets skolarbete samlas och utvärderas några gånger om året då framsteg och bakslag förmedlas genom barnets egen text- och bildproduktion. Oavsett hur kvarstår faktum: bedömning, återkoppling och utvecklande samtal ska äga rum hela skoltiden igenom.
Föräldrarna är inte alltid nöjda med samtalen, och en vanlig uppfattning är att föräldrarna vill ha något de känner igen, alltså betyg. Ett alternativ är att ta kritiken mot illa genomförda samtal på allvar och iståndsätta pedagogerna att möta föräldrar och barn på ett sätt som låter kunskapen växa för alla. Det alternativ som Björklund alltid förespråkat är att märka upp barnet med en bokstav eller siffra. Han anser att det är lättare att förstå.
Det säger mest om Björklund, om han anser aktiv dialog vara svårförståelig...
För ett balanserat klargörande, läs de båda forskarna i pedagogik i DN!
Borgarna har aldrig brytt sig om vare sig pedagogik eller forskning, bara om sina egna malätna skolminnen och röstfiske hos osäkra föräldrar.
Socialdemokraterna har aldrig haft någon skolpolitik att tala om.
Det har Vänsterpartiet. Men i betygsfrågan håller vårt parti på att åka dit, där har opinionen urholkat förnuftet.
Det är bara att börja om från början igen.
tisdag, mars 02, 2010
Kunskap och kvalitet i regerandet
Regeringens förslag till ny skollag har hastats fram för att ett beslut ska fattas före valet. Men förslaget är illa underbyggt och illa skrivet.
Definitionerna är flytande, till och med av ett så centralt begrepp som ”elev”. Språket är otydligt och öppnar för olika tolkningar. Rubriker och paragrafer är inte enhetligt utformade och svarar inte alltid mot innehållet, och paragrafer med samma sakinnehåll kan begagna olka termer och begrepp. Dessutom förekommer felaktiga hänvisningar till andra lagar.
Den som säger detta är inte någon missnöjesfixerad kommunist, utan Lagrådet som granskar alla utredningar och lagförslag innan de blir proposition.
Att Björklund hyser ett suveränt kunskapsförakt, det visste vi redan. Mer överraskande är att ett helt departement i brådskan tappar omdömet, försummar alla slagord om kunskap och kvalitet och tror att allt är rätt bara det går fort - innan makten eventuellt förloras.
Definitionerna är flytande, till och med av ett så centralt begrepp som ”elev”. Språket är otydligt och öppnar för olika tolkningar. Rubriker och paragrafer är inte enhetligt utformade och svarar inte alltid mot innehållet, och paragrafer med samma sakinnehåll kan begagna olka termer och begrepp. Dessutom förekommer felaktiga hänvisningar till andra lagar.
Den som säger detta är inte någon missnöjesfixerad kommunist, utan Lagrådet som granskar alla utredningar och lagförslag innan de blir proposition.
Att Björklund hyser ett suveränt kunskapsförakt, det visste vi redan. Mer överraskande är att ett helt departement i brådskan tappar omdömet, försummar alla slagord om kunskap och kvalitet och tror att allt är rätt bara det går fort - innan makten eventuellt förloras.
måndag, maj 18, 2009
Obildat återtåg
Jag visste att de inte skulle ge sig. Utbildningsmajoren har ofta sagt att skolan var bättre förr, och nu står det klart: vi ska tillbaka till folkskole- och realskolesystemet. En basutbildning för den strävsamma majoriteten, en utgallring till högre studier för de få. Redan under barnaåren.
Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.
Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.
Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.
Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?
Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten
Den sammanhållna utbildningen i grundskolan infördes för ungefär 60 år sedan av både bildnings- och demokratiska skäl. Alliansregeringen verkar inte intresserad av någondera. Deras återtåg till det förgångna motiveras av den bedrägliga lusten till snabba resultat, då de poängterar att studierna ska bedrivas i högre tempo.
Varifrån har de fått för sig att snabbhet ökar kvaliteten? Inte kan det vara från den akademiska världen iallafall, där docenterna tar månader på sig för att forcera fram en liten artikel.
En fruktsam lärandemiljö är den som består av mångfald. Olika människor, olika arbetsstil.
När barn nivågrupperas sjunker nivån ytterligare för den ”svaga” gruppen, medan den så småningom planar ut för den ”starka”. Detta leder inte till ett kunnigare samhälle. Det leder till ett samhälle där fåtalet redan från barnsben tar sin överordning för given.
Björklunds argumentation är som vanligt tunn, floskulös och okunnig: ”Ingen ska behöva sitta och rulla tummarna av jämlikhetsskäl”, säger han, vilket bara är vad alla överens om. Enligt läroplanen ska var och en få stimulans och utmaningar efter sina behov. När detta inte går att genomföra beror det på för många barn i klasserna, bristande organisation eller osäkra pedagoger.
Björklund flummar också på om någon ”jantelag” för de teoretiska ämnena och vägrar reflektera över skillnaden mellan kunskap och talang. Utan elitutbildningar i musik eller dans, kanske också idrott, får vi inga proffs därför att fysiska talanger måste tränas från unga år. Det ger alls inte den effekten att så tidigt och fort som möjligt smälla i sig en massa fysik.
Till och med LR-ordföranden som det brukar vara reda med går in i ett synd-om-tänkande för de högpresterande barnen: /Den som är duktig i matematik/ ”är ofta den lilla pojken eller flickan som står på skolgården och väljs sist när man ska ta ut fotbollslaget.”
För det första säger det inte ett dugg om att den lilla stackarn borde få gå i elitklass. Det säger att barnet inte har accepterat idrottens villkor, eller att kamraterna inte har lärt sig hur man beter sig i grupp.
För det andra är det inte ens sant. Högpresterande barn tenderar att vara duktiga i allting och ofta omtyckta. Medan barnet som är udda och utanför sällan blir poppis för att hon byter klass. Så tråkig och orättvis är barndomen.
Men en stor förändring som skett i skolan under de trettio år jag arbetat här är att studiemotivationen ökat, liksom prestationernas status.
Det stämmer visserligen att det finns en stark motvilja mot skolan hos arbetarklasspojkar i glesbygd. Men den motverkas inte med elitklasser i storstadsskolorna, utan med intresseväckande skolarbete, möjligheter till jobb på hemorten och förändrade könsrollsmönster.
Annars brukar numera studieframgångar applåderas, duktiga barn avundas och diplom delas ut för både höjdhopp och nutidtest. ”Plugghäst” och ”skolljus” är gamla ord. Barnen förstår dem knappast, om inte deras föräldrar använder dem.
Detta är något som vi - skolpersonalen - målmedvetet har arbetat för. Men utan en sammanhållen grundskola hade det nog inte varit möjligt.
Att höja skolans status och tillvarata olikheterna hos alla som går här - det är svårt att göra, det medger jag, men ska det vara så svårt att fatta också?
Klassbaserad utbildning åter, skriver Svensson
Allasmutsigadetaljer är kritisk och jämför med idrotten
torsdag, april 16, 2009
Avstängda, utestängda, instängda barn
Alliansen har aviserat de nya straffskalorna i skollagen. Grundskoleelever ska kunna stängas av från undervisningen - så att gäng splittras eller skolan vinner tid att sätta in åtgärder, säger utbildningsmajoren. Som alltid tänker han sig en rationell norm-familj där barnet ändrar sig efter en tankeställare eller föräldrarna resolut tar itu med problemet. Och i det fallet kan det ju vara bra.
Men alla andra gånger, när ...
- barnet stannar i skolan och får en kick av att vara kvar och provocera
- barnet går ut och drar, råkar ut för eller ställer till än värre saker
- barnet ingenstans har att gå därför att
- föräldrarna är för fulla, för deprimerade, för aggressiva
- det är låst och föräldrarna är frånvarande
- skolan ber föräldrarna att hämta, men de vägrar
- inget hem finns, bara olika hotellrum som kan vara olika från dag till dag
- barnet går hem och får stöd av sina föräldrar mot den orättvisa skolan
”De som bråkar gör det för att få uppmärksamhet från sina vänner” säger en klok flicka i tidningen. Ja, eller från föräldrar eller andra vuxna. Att skicka iväg barnet är sällan bästa lösningen. Familjerna ser oerhört olika ut, och en del av dem orkar eller klarar inte att ta hand om sina barn.
Det finns också familjer som tar hand om sina barn så till den grad att de tar ifrån barnet möjligheten till ett eget liv.
Stockholms stad har gjort en kartläggning av hedersbegränsade liv bland ungdomar i skolår 9.
Också här har skolan ett ansvar att se till barnets bästa, att försöka nå fram med påverkan in i familjen. Inte heller här har skolan lyckats.
”Hedersproblem var den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som under 2006 omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2)” skriver staden, vilket är både bra och dåligt. Det är bra att flickorna får skydd (i större utsträckning än jag trodde) men dåligt att vi ännu inte har funnit metoder att nå familjerna - också dem som inte stämmer med den björklundska mallen för effektiv problemlösning.
Men alla andra gånger, när ...
- barnet stannar i skolan och får en kick av att vara kvar och provocera
- barnet går ut och drar, råkar ut för eller ställer till än värre saker
- barnet ingenstans har att gå därför att
- föräldrarna är för fulla, för deprimerade, för aggressiva
- det är låst och föräldrarna är frånvarande
- skolan ber föräldrarna att hämta, men de vägrar
- inget hem finns, bara olika hotellrum som kan vara olika från dag till dag
- barnet går hem och får stöd av sina föräldrar mot den orättvisa skolan
”De som bråkar gör det för att få uppmärksamhet från sina vänner” säger en klok flicka i tidningen. Ja, eller från föräldrar eller andra vuxna. Att skicka iväg barnet är sällan bästa lösningen. Familjerna ser oerhört olika ut, och en del av dem orkar eller klarar inte att ta hand om sina barn.
Det finns också familjer som tar hand om sina barn så till den grad att de tar ifrån barnet möjligheten till ett eget liv.
Stockholms stad har gjort en kartläggning av hedersbegränsade liv bland ungdomar i skolår 9.
Också här har skolan ett ansvar att se till barnets bästa, att försöka nå fram med påverkan in i familjen. Inte heller här har skolan lyckats.
”Hedersproblem var den grundläggande orsaken för mer än hälften av alla flickor som under 2006 omhändertogs enligt Lagen om vård av unga (LVU §2)” skriver staden, vilket är både bra och dåligt. Det är bra att flickorna får skydd (i större utsträckning än jag trodde) men dåligt att vi ännu inte har funnit metoder att nå familjerna - också dem som inte stämmer med den björklundska mallen för effektiv problemlösning.
lördag, mars 14, 2009
Två bra
En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.
Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...
Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...
onsdag, september 03, 2008
Lämplig situation för Alliansens skolreformer
”Är Björklunds analys av skolan så enkelspårig som den verkar?” frågar DN i en balanserad ledare. Ja – finns några tecken som talar för motsatsen?
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.
Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.
I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.
Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.
Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.
I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.
Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.
måndag, september 01, 2008
Sluta flumma, Björklund!
Visserligen får man tycka vad man vill om vad som helst. Men en minister förväntas tycka välgrundat om sitt område, och en minister som talar om respekt för lärande och kunskap bör föredömligt visa upp en smula av den respekten. Här skriver forskarna Eklund & Scharp om värdet i en metodik av resonemang och dialog, något som Sverige lyckats väl med. Va vare ja sa...
Men Björklund som verkar få replik på allting fortsätter att exercera i undersökningar, vilken statistik han egentligen menade. Men det räcker med det nu. Låt oss komma ikapp innehållet – där Björklund fortsätter slänga fraser omkring sig.
Det är enkelt att sammanfatta ”allt jag inte känner igen och därför ogillar” i ett ord, ”flumskolan”, och hoppas på att få medhåll utan att någon behöver tänka efter. Men kom igen karl, försök redogöra för de fruktansvärda fel som begåtts!
Nedläggningen av SÖ? Kommunaliseringen? Lgr -69, Lgr -80 eller Lpo -94? Att tillsynslärarna och huvudlärarskapet försvann? Att teve drogs in i klassrummen? Att grifflarna övergavs? Att usken är ungefärlig och sextiominutersklockan följs? Att studentexamen är skrotad, att barnen i förväg får veta vilka mål de ska nå eller att gåsapågen ersatts av Pojken och Tigern i skolår 4?
Flumma inte runt, Björklund. Kom till sak. Med lite respekt för kunskap.
”Om Ekholm/Scherp satt inne med hela sanningen vore ju den politiska demokratin överflödig” konstaterar ministern helt riktigt, sedan han triumferande visat att det finns motsägande forskningsresultat.
Just det. Han har alldeles rätt i att det i grund och botten handlar om ideologi och människosyn och att välja. Inte att välja vilka siffror man ska plocka ur en tabell. Utan valet om barn ska ses som tomma kärl som ska fyllas eller som aktiva skapande varelser.
Men Björklund som verkar få replik på allting fortsätter att exercera i undersökningar, vilken statistik han egentligen menade. Men det räcker med det nu. Låt oss komma ikapp innehållet – där Björklund fortsätter slänga fraser omkring sig.
Det är enkelt att sammanfatta ”allt jag inte känner igen och därför ogillar” i ett ord, ”flumskolan”, och hoppas på att få medhåll utan att någon behöver tänka efter. Men kom igen karl, försök redogöra för de fruktansvärda fel som begåtts!
Nedläggningen av SÖ? Kommunaliseringen? Lgr -69, Lgr -80 eller Lpo -94? Att tillsynslärarna och huvudlärarskapet försvann? Att teve drogs in i klassrummen? Att grifflarna övergavs? Att usken är ungefärlig och sextiominutersklockan följs? Att studentexamen är skrotad, att barnen i förväg får veta vilka mål de ska nå eller att gåsapågen ersatts av Pojken och Tigern i skolår 4?
Flumma inte runt, Björklund. Kom till sak. Med lite respekt för kunskap.
”Om Ekholm/Scherp satt inne med hela sanningen vore ju den politiska demokratin överflödig” konstaterar ministern helt riktigt, sedan han triumferande visat att det finns motsägande forskningsresultat.
Just det. Han har alldeles rätt i att det i grund och botten handlar om ideologi och människosyn och att välja. Inte att välja vilka siffror man ska plocka ur en tabell. Utan valet om barn ska ses som tomma kärl som ska fyllas eller som aktiva skapande varelser.
fredag, augusti 29, 2008
IG utom i grodor
Nu bidrar även SvD till granskningen av utbildningsmajorens listfusk, men Björklund själv tycker att anklagelserna handlar om överdrifter. Nu ja - nu går det bra att gnälla om överdrift, efter år av svartmålning av landets skolor! Ändå tror Björklund inte att hans trovärdighet skadas av dethär, och det är dessvärre mycket möjligt. Han har redan lyckats skada trovärdigheten hos studerande och pedagoger så gravt att det sedan länge varit omöjligt att få genomslag för nyanserade skildringar.
Med sin karaktäristiska faiblesse för det självklara hävdar Björklund att ”det finns stora ordningsproblem. Det förändras inte av det här.”
Ordningsproblem förändras inte av regeringens grodor, ej heller av deras stilblommor. Inte ett pedagogiskt motiverat förslag har ännu kommit därifrån*.
Med lika karaktäristisk trosvisshet konstaterar majoren att han kommer att kunna visa att resultaten i skolan sjunker. Förvisso, bara han får välja ämne. Insikterna i Snoilskys diktning är numera begränsade, medan de små liven är ena hejare på kommunikation. Eller ska vi testa kartgeografi i en värld där gränserna förökar sig genom delning, eller skriva uppsats om ”Livet på Mars”, som jag fick göra? Och vad tror han utfallet blir om barnen ska sjunga Tryggaräkan eller Änglamark?
Med karaktäristisk skolpojksentusiasm avslutar ansvarig minister med att han ”gärna tar debatter om situationen i skolan”.
Attans bussigt av honom att göra sitt jobb.
Imponansfaktor noll komma ett.
IG.
* Alliansen brukar motivera sin skolpolitik med vad /de tror att/ föräldrarna vill ha. Bäst hittills var att lagstiftningen om beslagtagande av elevernas ägodelar uppdaterades gentemot praxis.
Med sin karaktäristiska faiblesse för det självklara hävdar Björklund att ”det finns stora ordningsproblem. Det förändras inte av det här.”
Ordningsproblem förändras inte av regeringens grodor, ej heller av deras stilblommor. Inte ett pedagogiskt motiverat förslag har ännu kommit därifrån*.
Med lika karaktäristisk trosvisshet konstaterar majoren att han kommer att kunna visa att resultaten i skolan sjunker. Förvisso, bara han får välja ämne. Insikterna i Snoilskys diktning är numera begränsade, medan de små liven är ena hejare på kommunikation. Eller ska vi testa kartgeografi i en värld där gränserna förökar sig genom delning, eller skriva uppsats om ”Livet på Mars”, som jag fick göra? Och vad tror han utfallet blir om barnen ska sjunga Tryggaräkan eller Änglamark?
Med karaktäristisk skolpojksentusiasm avslutar ansvarig minister med att han ”gärna tar debatter om situationen i skolan”.
Attans bussigt av honom att göra sitt jobb.
Imponansfaktor noll komma ett.
IG.
* Alliansen brukar motivera sin skolpolitik med vad /de tror att/ föräldrarna vill ha. Bäst hittills var att lagstiftningen om beslagtagande av elevernas ägodelar uppdaterades gentemot praxis.
torsdag, augusti 28, 2008
Borgerlig ringaktning för kunskap gammal nyhet
I februari förra året bloggade jag om den borgerliga skolpolitiska röran. Då var det politikerna i Stockholms stadshus som kom dragande med undersökningsresultatet att svenska skolan är värst ifråga om ordning och uppförande.
Källan var Skolverkets sammanfattning av de två internationella undersökningarna Timss och Pisa, 2003. De visade:
- högst andel trygga elever fanns i Sverige
- skolledarna i Sverige var lika missnöjda med sen ankomst och störningar som de i Slovakien
- svenska barn var genomsnittliga när det gäller ordning
- svenska barn var något högre än genomsnittet när det gäller trivsel
- Sverige låg näst högst ifråga om tillhörighet
Var det ingen mer än jag som kunde avslöja de borgerliga siffermanipulationerna redan då?
I SvD skriver Björklund att mätningarna efter år 2003 visar att Sverige ”sjunker ytterligare” ifråga om matte och NO, men att det är lätt att blanda ihop de olika mätinstituten - han har till och med gjort det själv!
Tänka sig.
Olika undersökningar visar lite olika saker. Hur kan man blanda bort det så till den grad att man yttrar sig kategoriskt?
Källan var Skolverkets sammanfattning av de två internationella undersökningarna Timss och Pisa, 2003. De visade:
- högst andel trygga elever fanns i Sverige
- skolledarna i Sverige var lika missnöjda med sen ankomst och störningar som de i Slovakien
- svenska barn var genomsnittliga när det gäller ordning
- svenska barn var något högre än genomsnittet när det gäller trivsel
- Sverige låg näst högst ifråga om tillhörighet
Var det ingen mer än jag som kunde avslöja de borgerliga siffermanipulationerna redan då?
I SvD skriver Björklund att mätningarna efter år 2003 visar att Sverige ”sjunker ytterligare” ifråga om matte och NO, men att det är lätt att blanda ihop de olika mätinstituten - han har till och med gjort det själv!
Tänka sig.
Olika undersökningar visar lite olika saker. Hur kan man blanda bort det så till den grad att man yttrar sig kategoriskt?
onsdag, augusti 27, 2008
Björklund, den entusiastiske populisten
När Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm mötte jag honom på någon skolledartillställning. Han gjorde intryck. Lidelsen för makt glimmade i två gossaktigt skojfriska ögon, och han kom med en så kallat entusiasmerande inledning som gjorde det omöjligt att bedöma om karln var begåvad eller dum. Jag har ännu inte fått det klart för mig. Dock visar en kritisk granskning av SR att Björklunds största politiska triumfer vilar på högst personliga tolkningar av internationell statistik.
Politiskt förblindande skribenter anser att det inte spelar någon större roll om Björklund sa rätt eller fel, för skolan är dålig iallafall Om utbildningsmajoren råkar säga sämst när han menar medelmåttig ska vi tolka det som att medelmåttigt är väldigt dåligt - naturellement!
I bloggosfären sjuder det. Vare sig ministrar eller magistrar ska ljuga. Men jag tvivlar på att Björklund och hans pr-avdelning sitter och tänker ut fiffiga lögner som de litar på accepteras som vanligt tryggt skolgnäll. Jag tror mer på Björklunds uppriktighet när han inte känner igen den skola han själv gick i, och blir förvirrad. Detta är inskränkt, en inskränkthet som går att dra nytta av till manipulation.
Det är enkelt att säga det som ”alla vet” och få ”alla” med sig.
Det är enkelt att upprepa enkla lösningar utan specifikt innehåll och framstå som handlingskraftig.
Det till synes självklara har sin lockelse. Den kallas populism.
Ett briljant citat ur Arena: ”Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar - - - för att kunna köra genom sina intellektuellt hypertunna reformer.”
Björklunds bluff är bara beklämmande.
Det är hans reformer som i sin tomhet är förskräckande.
- - -
Anders Widen tackas för tipset!
PS. Ännu ett briljant citat, nu från Esbati: ”Det är just insinuationerna, hetsen, dimridåerna som är politiken.” I hans inlägg gällde det de moderata rasisterna alt. rasistiska moderaterna, men det passar lika bra ifråga om ovanstående.
En av många bloggar: Christermagister
Politiskt förblindande skribenter anser att det inte spelar någon större roll om Björklund sa rätt eller fel, för skolan är dålig iallafall Om utbildningsmajoren råkar säga sämst när han menar medelmåttig ska vi tolka det som att medelmåttigt är väldigt dåligt - naturellement!
I bloggosfären sjuder det. Vare sig ministrar eller magistrar ska ljuga. Men jag tvivlar på att Björklund och hans pr-avdelning sitter och tänker ut fiffiga lögner som de litar på accepteras som vanligt tryggt skolgnäll. Jag tror mer på Björklunds uppriktighet när han inte känner igen den skola han själv gick i, och blir förvirrad. Detta är inskränkt, en inskränkthet som går att dra nytta av till manipulation.
Det är enkelt att säga det som ”alla vet” och få ”alla” med sig.
Det är enkelt att upprepa enkla lösningar utan specifikt innehåll och framstå som handlingskraftig.
Det till synes självklara har sin lockelse. Den kallas populism.
Ett briljant citat ur Arena: ”Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar - - - för att kunna köra genom sina intellektuellt hypertunna reformer.”
Björklunds bluff är bara beklämmande.
Det är hans reformer som i sin tomhet är förskräckande.
- - -
Anders Widen tackas för tipset!
PS. Ännu ett briljant citat, nu från Esbati: ”Det är just insinuationerna, hetsen, dimridåerna som är politiken.” I hans inlägg gällde det de moderata rasisterna alt. rasistiska moderaterna, men det passar lika bra ifråga om ovanstående.
En av många bloggar: Christermagister
måndag, maj 26, 2008
Eliten och dess kunskapsbehov
Antagningsprov för teoretiska elitklasser på gymnasiet? Förslaget är onödigt och, just, elitistiskt, så det måste finnas mycket starka skäl för att genomdriva det.
Men utbildningsmajorens motivering har ingenting med utbildning att göra. Politisk hämnd är Björklunds drivkraft: ”Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken.”
Jag har aldrig hört Björklund tala om barnens behov. Föräldrarnas krav och önskemål burkar vara genomgående i departementsskrivelserna. Skolan måste märka ungarna så att föräldrarna ska förstå om de kan nånting. Men vad barn bäst behöver eller vad forskningen visat om deras utveckling, det har jag aldrig hört ansvarig minister hänvisa till. Björklunds skolpolitik bygger på hur han tycker och känner, på egna skolminnen och hur han tror att folk vill ha det. Och motorn är ett annat partis skolpolitik, som han bestämt ogillar utan att fullt ut begripa den.
Men jag är orättvis. I denhär artikeln tar Björklund faktiskt upp elevernas behov. ”De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater.” Alldeles riktigt, och den lata lärare som fortfarande väntar sig det ska det ställas helt andra krav på - jag är inte heller främmande för testning, för att sålla fram de pedagoger som förmår ge var och en möjlighet att arbeta och utvecklas på sin nivå.
Men behövs det elitskolor? Är det så att svenskt näringsliv, vetenskap och administration har stått stilla sedan studentexamen avskaffades? Om så vore, kanske orsaken ska sökas i att elitpositionerna fylls av överklassbarn som knutit rätt kontakter i rätt kretsar, på de privata sällskapsgymnasier där bordsskicket inte störs av några akademiska krav.
Men utbildningsmajorens motivering har ingenting med utbildning att göra. Politisk hämnd är Björklunds drivkraft: ”Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken.”
Jag har aldrig hört Björklund tala om barnens behov. Föräldrarnas krav och önskemål burkar vara genomgående i departementsskrivelserna. Skolan måste märka ungarna så att föräldrarna ska förstå om de kan nånting. Men vad barn bäst behöver eller vad forskningen visat om deras utveckling, det har jag aldrig hört ansvarig minister hänvisa till. Björklunds skolpolitik bygger på hur han tycker och känner, på egna skolminnen och hur han tror att folk vill ha det. Och motorn är ett annat partis skolpolitik, som han bestämt ogillar utan att fullt ut begripa den.
Men jag är orättvis. I denhär artikeln tar Björklund faktiskt upp elevernas behov. ”De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater.” Alldeles riktigt, och den lata lärare som fortfarande väntar sig det ska det ställas helt andra krav på - jag är inte heller främmande för testning, för att sålla fram de pedagoger som förmår ge var och en möjlighet att arbeta och utvecklas på sin nivå.
Men behövs det elitskolor? Är det så att svenskt näringsliv, vetenskap och administration har stått stilla sedan studentexamen avskaffades? Om så vore, kanske orsaken ska sökas i att elitpositionerna fylls av överklassbarn som knutit rätt kontakter i rätt kretsar, på de privata sällskapsgymnasier där bordsskicket inte störs av några akademiska krav.
lördag, april 26, 2008
Modern kunskap
”Högre kunskapsambitioner tycker jag är modernt”, säger Björklund på Aftonbladets chatt. Jojo, vackert så. Men det är urantikt gammalt. Vill man tidsfästa är det cirka 14 år. Så länge har gällande läroplan hävdat de fyra pelarna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.
Som svar på en annan fråga säger Björklund: ”Det är ingen mening med att enbart kunna rabbla huvudstäder eller årtal. Å andra sidan så utgör faktakunskaperna ett nät som man kan hänga upp förståelse och insikter på.” Detta börjar likna något! Mannen har inte förstått färdigheternas position och är ännu inte framme vid förtrogenhet, men han tar äntligen in förståelsen.
Märk väl att han gör det i en chatt. Inte i en departementsskrivelse.
I chatten diskuteras också ett "nytt" förslag om att det ska finnas sjuksköterskor och kuratorer i skolan. Antagligen finner Björklund även detta modernt, och det är fint när regeringen hänger på, när den inser att en god lärandemiljö inbegriper att man är någorlunda frisk och trygg.
Vänstern har i åratal har krävt mer personal och avfärdats som slösaktig och kunskapsfientlig. Uppenbarligen inte för att vi hade fel, utan för att vi är vänster.
Men är "modernt" verkligen ett uttryck att använda värdeladdat?
Som svar på en annan fråga säger Björklund: ”Det är ingen mening med att enbart kunna rabbla huvudstäder eller årtal. Å andra sidan så utgör faktakunskaperna ett nät som man kan hänga upp förståelse och insikter på.” Detta börjar likna något! Mannen har inte förstått färdigheternas position och är ännu inte framme vid förtrogenhet, men han tar äntligen in förståelsen.
Märk väl att han gör det i en chatt. Inte i en departementsskrivelse.
I chatten diskuteras också ett "nytt" förslag om att det ska finnas sjuksköterskor och kuratorer i skolan. Antagligen finner Björklund även detta modernt, och det är fint när regeringen hänger på, när den inser att en god lärandemiljö inbegriper att man är någorlunda frisk och trygg.
Vänstern har i åratal har krävt mer personal och avfärdats som slösaktig och kunskapsfientlig. Uppenbarligen inte för att vi hade fel, utan för att vi är vänster.
Men är "modernt" verkligen ett uttryck att använda värdeladdat?
Forever ny
Märkligt att varje läroplan kallas för ”nya läroplanen” tills den utan att ha genomförts byts ut. ”Nya läroplanen” Lpo-94 är i år fjorton år och kan komma att ersättas med en plattitydiskt fyrkantig björklundsversion innan mandatet är slut.
Jag minns en kollega som berättade om en studiedag för många år sedan, när föreläsaren talade om den store italienske pedagogen Elgarotti och hans teorier. Lärarna åhörde och antecknade. Det var mycket bra. I slutet avslöjade föreläsaren att det inte fanns någon italiensk pedagog, att Elgarotti stavades Lgr-80 och var den läroplan de förväntades arbeta efter sedan något år tillbaka. Det var ju tur att de tyckte den var bra, åtminstone.
Jag undrar varför 94an, med sin värdegrund och avancerade kunskapssyn, aldrig slog an? För komplicerad? Ställde för stora krav?
Jag undrar också hur jag ska förhålla mig till en eventuell försämring. Som god demokrat fullfölja mina arbetsuppgifter, eller göra som de konservativa alltid har klarat sig undan med - att stillsamt strunta i beslut jag ogillar.
Jag minns en kollega som berättade om en studiedag för många år sedan, när föreläsaren talade om den store italienske pedagogen Elgarotti och hans teorier. Lärarna åhörde och antecknade. Det var mycket bra. I slutet avslöjade föreläsaren att det inte fanns någon italiensk pedagog, att Elgarotti stavades Lgr-80 och var den läroplan de förväntades arbeta efter sedan något år tillbaka. Det var ju tur att de tyckte den var bra, åtminstone.
Jag undrar varför 94an, med sin värdegrund och avancerade kunskapssyn, aldrig slog an? För komplicerad? Ställde för stora krav?
Jag undrar också hur jag ska förhålla mig till en eventuell försämring. Som god demokrat fullfölja mina arbetsuppgifter, eller göra som de konservativa alltid har klarat sig undan med - att stillsamt strunta i beslut jag ogillar.
onsdag, februari 06, 2008
Varför icke en stafningsreform tillika?
Nu är det kört. Bokstavsbetygen återinförs i grundskolan med gamla tiders flitmoral i ryggen. Utbildningsmajoren kommenterar: ”Det ska löna sig att vara flitig i skolan.” Med det menar han att ådagalagd flit ska ge bättre betyg. Men vad är det som betygen ska mäta: kunskap, färdighet eller arbetsinsats?
Flitpremien möjliggörs genom fler betygssteg. ”Rättvisare” tror Björklund. Men betyg ska faktiskt inte vara rättvisa. Däremot ska de vara rättvisande i förhållande till sitt syfte.
Med dagens betyg och de kriterier som är knutna till dem har vi under en kort period levt med ett av de mera rättvisande betygssystemen. En enorm möda lades ned på att formulera kriterierna, och de studerande hade en god chans att få veta vad som förväntades av dem. Jag antar att hela detta jobb nu måste göras om igen för att motsvara nya nivåer. Eller ska vi gå tillbaka till det rena godtycket och belönandet av goda egenskaper?
Ren krage och gudsfruktan kanske inte är så intressanta idag, men social kompetens är det tvivelsutan. Liksom flit! – och inte nödvändigtvis vad fliten resulterar i.
Toppbetyget A blir ”vassare” än MVG, säger Björklund, som tydligen redan har ställt upp de nya kriterierna. Eller tycker han att för lite krävs för ett MVG? Låt honom testa i fysik eller franska, då. Eller menar han att om så många som idag lyckas prestera MVG syns det inte att skolan är så kass som han påstår?
Nåja, den saken ska han råda bot på genom lägstbetyget F som står för inte godkänt* och innebär att den obligatoriska skolan fortsättningsvis tillåts att ge upp ifråga om tolvåringar. Eftersom betygen ska sättas från skolår 6.
Vi hade kunnat avskaffa grundskolebetygen och avkräva skolväsendet att varje barn ska klara av ett minst godkänt resultat. Om denna lösning är för intellektuellt krävande för dem som vill nåla fast kunskapen i bokstäver och siffror, hade vi kunnat bearbeta dagens betygssystem och dess verkställare för att åstadkomma större genomskinlighet och minskat godtycke.
Men alliansarna väljer att stämpla barnen istället. Så nu är det kört.
* I Aftonbladet används genomgående ”godkänd”, vilket beskriver den studerande, istället för ”godkänt” som står för resultatet. Där står också ”icke” istället för inte vilket står för 1800talets normer.
Flitpremien möjliggörs genom fler betygssteg. ”Rättvisare” tror Björklund. Men betyg ska faktiskt inte vara rättvisa. Däremot ska de vara rättvisande i förhållande till sitt syfte.
Med dagens betyg och de kriterier som är knutna till dem har vi under en kort period levt med ett av de mera rättvisande betygssystemen. En enorm möda lades ned på att formulera kriterierna, och de studerande hade en god chans att få veta vad som förväntades av dem. Jag antar att hela detta jobb nu måste göras om igen för att motsvara nya nivåer. Eller ska vi gå tillbaka till det rena godtycket och belönandet av goda egenskaper?
Ren krage och gudsfruktan kanske inte är så intressanta idag, men social kompetens är det tvivelsutan. Liksom flit! – och inte nödvändigtvis vad fliten resulterar i.
Toppbetyget A blir ”vassare” än MVG, säger Björklund, som tydligen redan har ställt upp de nya kriterierna. Eller tycker han att för lite krävs för ett MVG? Låt honom testa i fysik eller franska, då. Eller menar han att om så många som idag lyckas prestera MVG syns det inte att skolan är så kass som han påstår?
Nåja, den saken ska han råda bot på genom lägstbetyget F som står för inte godkänt* och innebär att den obligatoriska skolan fortsättningsvis tillåts att ge upp ifråga om tolvåringar. Eftersom betygen ska sättas från skolår 6.
Vi hade kunnat avskaffa grundskolebetygen och avkräva skolväsendet att varje barn ska klara av ett minst godkänt resultat. Om denna lösning är för intellektuellt krävande för dem som vill nåla fast kunskapen i bokstäver och siffror, hade vi kunnat bearbeta dagens betygssystem och dess verkställare för att åstadkomma större genomskinlighet och minskat godtycke.
Men alliansarna väljer att stämpla barnen istället. Så nu är det kört.
* I Aftonbladet används genomgående ”godkänd”, vilket beskriver den studerande, istället för ”godkänt” som står för resultatet. Där står också ”icke” istället för inte vilket står för 1800talets normer.
tisdag, januari 29, 2008
EU större än Sverige!
Passa på att läsa Sven Eric Liedman om EU:s riktlinjer för medlemsstaternas utbildning - för jag är säker på att begrepp som nyckelkompetens och ”KSA” (knowledge, skills, attitude) snart kommer att färga också den svenska debatten.
Eller möjligtvis inte? Kanhända laborerar utbildningspolitikerna lite högre upp i unionen med en något vidare kunskapsuppfattning än ursvenske Björklunds nostalgiska dröm om det gamla realläroverket.
EU håller sig med åtta nyckelkompetenser, ”ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande” skriver Liedman. Sedan görs för varje kompetens en indelning i KSA; på svenska kunskap, färdigheter och attittyder.
Jag hyser en viss medborgerlig skepsis mot att mäta attityder, och föredrar på det stora hela de kunskapens fyra pelare som finns i Lpo-94: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men någon objektivt korrekt indelning finns inte. Eftersom det är kunskap vi talar om, och kunskapandets process saknar det facit som den svenska borgerliga regeringen längtar efter. Hur förhåller de sig då till sina EU-kollegers genomtänkta program?
Liedman är i huvudsak kritisk till EU:s dokument. ”Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke”, konstaterar han. Han beklagar även frånvaron av handens kunskap, och problematiserar den så kallade sociala kompetensen. De utbildningspolitiker vi valt, eller drabbats av, skulle nog bara bli förvirrade av resonemang på denna nivå. Något som kanske även föresvävar Liedman tdå han avslutar:
”(I) de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan, Lpo 94 och Lpf 92, - - finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse. - - Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?”
Eller möjligtvis inte? Kanhända laborerar utbildningspolitikerna lite högre upp i unionen med en något vidare kunskapsuppfattning än ursvenske Björklunds nostalgiska dröm om det gamla realläroverket.
EU håller sig med åtta nyckelkompetenser, ”ett pensum så det förslår för ett livslångt lärande” skriver Liedman. Sedan görs för varje kompetens en indelning i KSA; på svenska kunskap, färdigheter och attittyder.
Jag hyser en viss medborgerlig skepsis mot att mäta attityder, och föredrar på det stora hela de kunskapens fyra pelare som finns i Lpo-94: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. Men någon objektivt korrekt indelning finns inte. Eftersom det är kunskap vi talar om, och kunskapandets process saknar det facit som den svenska borgerliga regeringen längtar efter. Hur förhåller de sig då till sina EU-kollegers genomtänkta program?
Liedman är i huvudsak kritisk till EU:s dokument. ”Lära att lära blir mest en fråga om studieteknik. Denna profanering är helt i överensstämmelse med den dominerande andan i detta aktstycke”, konstaterar han. Han beklagar även frånvaron av handens kunskap, och problematiserar den så kallade sociala kompetensen. De utbildningspolitiker vi valt, eller drabbats av, skulle nog bara bli förvirrade av resonemang på denna nivå. Något som kanske även föresvävar Liedman tdå han avslutar:
”(I) de ännu gällande styrdokumenten för den svenska skolan, Lpo 94 och Lpf 92, - - finns ett sammanhållet kunskapsbegrepp, ja till och med en föreställning om bildningens betydelse. - - Men i skoldebatten är det nu raka puckar som gäller. Allt ska göras klart och enkelt och entydigt. Kan då inte frestelsen ligga nära att yxa till några enkla regler som gör det möjligt att göra också det svårfångade i kunskapen mätbart?”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)