Vems samtid?

Bästa nordiska samtidsroman - ja, enligt en nyligen genomförd tävling utspelar den sig i huvudet på frustrerade medelklassmän. De lever inrutade liv och funderar på att göra annat men orkar inte utan raljerar mest lite om nutidsfenomenen. Recensionen får det inte att låta särskilt stimulerande, även om den är mest positiv – varför?
Är detta vad samtiden har att erbjuda kan jag läsa om systrarna Brontë och Selma Lagerlöf hur många gånger som helst.
Förra veckan hörde jag åtta män tävla i poesi-slam, en avspänd och tämligen opretentiös kulturform. Denna vecka ser jag att tre män skriver de bästa högstatusromanerna i Norden.
Försök förvåna mig...

Rekommenderar en fackbok istället. Åsa Linderborg: Håll med eller håll käft. Först tyckte jag det var en dum idé att samla ihop fyra års tidningskrönikor för att förlaget måste ut med en efterföljare till succén med underbara Mig äger ingen. Men det glömde jag snart för dessa fynd i politik-&-kultursvängen. Efter halva boken tycker jag inte Linderborg har fel en enda gång!

Strunta i frustrerade män. Läs en förbannad kvinna.