Kommunist betyder...

Det gamla k-ordet dyker upp igen så fort Vänsterpartiet ska välja ny ordförande. Gamla debatter återbrukas. Betyder kommunist att slakta präster och bönder, eller betyder det drömmen om ett klasslöst samhälle?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.

Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.

När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.

Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.

I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.

När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.

Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?

Utopisk kommunist

”Vi kan inte fortsätta skattesänkarracet. Välfärd måste få kosta,” sa Lars Ohly. Han sa också att ja till betyg i år 7 är ett offer för vårt goda rödgröna samarbete. Något som verkar klokt och orevolutionärt, eller hur.

Dock är det denne man som avhånas, avslöjas och avfärdas som kommunist. Vilket han är, var eller har varit. Men inte ens ledarskribenter kan väl tro att en man som säljer ut betygen i år 7 redan under valrörelsen kommer att inrätta Nya Stasi så fort han klämmer ner baken på en ministertaburett?

Därför bör någon annan än ledarskribenter tala om kommunism. Så det blir väl jag då, jag som åtminstone är kommunist, tillika emot betyg (dock har dessa tu ting intet med varandra att göra). Jag fick i förra veckan mig påpekat att om man förnekar terrorn i Sovjetunionen gör man samma sak som den som förnekar Förintelsen.
Instämmer i påpekandet, förutom en petig kommentar: Det finns hela organisationer av fläckvis historisk beläsenhet som jobbar febrilt för att finna tecken på att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum, men det finns ingen organisation och mycket få individer som seriöst ifrågasätter brott mot mänskligheten i raden av misslyckade socialistiska stater. Själva förnekandet är lika fel, men där organisationer är farliga är ensamma stollar just bara - stollar. (Om man nu har ett förtroende för kraften i människors organisering. Vilket man har, som kommunist.)

Varför fick jag överhuvudtaget påpekandet? Inte hade jag förnekat förtryck och terror, inte någonstans. Men jag hade använt ordet kommunism i positiv bemärkelse. Det tycker jag är försvarbart eftersom kommunism betyder A/ ett klasslöst samhälle, egendomsrättens upphävande, statens bortvittrande, och fördelning efter behov.
Alltså en samhällsform som ingen någonsin har sett; en utopi.

Men språket är en konvention och verkligheten ofta en fråga om majoritetsförhållanden. Därför betyder kommunism B/ förakt för oliktänkande, despotisk terror, arbetsläger och utsvältning av föreställda ”klass”fiender.

Ingen av betydelserna är fel. Men det uppstår långsökta översättningsproblem mellan dem.
Faktiskt är det ungefär som med ett annat ord av diskutabel status i vårt språk: FITTA.
Fitta betyder A/ fuktig strandäng, eller B/ det kvinnliga könsorganet.

I båda fallen gäller att de som använder betydelse B, den nuvarande gängse, klarar sig utan förvåning eller harmsna blickar. Men den som är kommunist i ordets gamla betydelse A, den är lika tokig som den som går ut och betraktar dimman över fittan en augustinatt.

Betrakta dimman vill jag ofta, men då kallar jag inte strandäng för fitta.
Kommunist vill jag också vara, i den äldre wikipediska betydelsen, och jag fortsätter att använda ordet åtminstone på min födelsedag.

Kampen om ordet fitta som våt strandäng lär inte ha varit särdeles politisk och om det någonsin fördes strider om ordet så är de glömda sedan medeltid.
Maktkampen om ordet kommunism som utopi må vara över, men den är inte helt glömd. Inte så länge ordet har kraft som anklagelse och existerar som utopi.

- - -
Sjöstedt skriver ideologiskt om det politiska klimatet i svensk ekonomisk debatt ”när Konjunkturinstitutet är diskussionens vänsterytter”.

Orkar man fortsätta?

Minns du kommunisterna? De var hjältar i motståndskampen, satt i koncentrationsläger, undgick vanligen oftast gasning men fick förmånen att arbeta ihjäl sig, så att de som inte svalt eller misshandlades till döds tog på sig att försöka organisera motstånd inifrån.
Sedan förklarades kommunisterna för antidemokrater. Att använda ordet kommunist för den konsekventa, kamratliga frihetskämpen har idag blivit omöjligt. Det räcker inte att ta avstånd från de brott som begicks i öst-Europa.
Nåväl, så kan det vara.

Men när får vi se detta: en företrädare för borgerskapet som träder fram, granskar sin historia, bekänner, gör avbön, ber om ursäkt och tar avstånd ifrån hur man i tyst medgivande, med storfinansens pengar, släppte fram Adolf Hitler till makten, höll sig väl med nazi-Tyskland genom hela kriget, applåderade svensk rasforskning, och nu skyller ifrån sig vartenda förbannade brott mot mänskligheten begånget av vita, förnekar kolonialismens skuld till världsfattigdomen, och hittar på finstilta sätt att hålla utlänningarna borta alternativt hårt i koppel.

Och får rätt av sina mediala lakejer, gång på gång på gång i den totala hegemoni vi underkastar oss. Jag vet inte om jag orkar fortsätta. Men jag vet inte om jag orkar lägga av heller.

Tidskriften Expo tycker att bloggaren Jinge borde uteslutas: ”Han är med i V, vad är okej att uttrycka…” Det kan diskuteras. Men V har upprepat och uppriktigt tagit avstånd från stalinistmetoder. Har Expo det?
Låt oss säga att vi följer rådet och stadgevidrigt börjar utesluta kreti och pleti för att de har åsikter som inte är ”okej” att uttrycka - och föreställ dig reaktionen!

Eartha, Bella, AFA, Jonsson och Astrid

Helgen är slut.
Gaza är utsatt och hotat och påven saknar omdöme.
Lite tråkigt är det även att Eartha Kitt är död.

Enbart roligt är det att ta del av Blondinbellas utbrott på Karl-Bertil Jonsson, som hon bland mycket annat kallar för AFA-typ. Där har hon fel, för AFA bara tar. Däremot har hon och barnets fader rätt i att ungen är någon sorts naturkommunist eller prekristen.

Sådär var det när jag var ung också. Så fort man osjälviskt gjorde något för andra eller talade om fred på jorden var det någon som misstänksamt undrade om man var kommunist.
Jag fick tidigt klart för mig att det var något fint att vara.
Men som bellan går på kan man tro att det är fint att vara AFA också. Det vore illa.

Om du inte gör något viktigare rekommenderar jag DN:s kulturtest. De har ett helt gäng om tåg och färger och Nobel... och ett riktigt bra ett om Astrid Lindgren!

Ursäkta, en kommunist

Det var de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt.
Socialdemokraterna röstade nej.
Kommunisterna var redan fängslade.

Det var det svenska kungahuset som trodde och hoppades på tysk seger i andra världskriget.
Det var samlingsregeringen som släppte igenom de tyska transit-tågen.
Kommunisterna satt redan internerade.

Vi har bett om ursäkt.
Vi har inte fått någon.