Bli bäst på att vara sämst - behovet av antifascistisk motkraft 14

Den svenska asylhanteringen ska ses över. Syftet är inte att förbättra eller underlätta för människor, utan tvärtom: det handlar om att begränsa de asylsökandes rättigheter, detta sägs rent ut i kommittédirektiven.

Har Sverige någonsin tidigare tillsatt en utredning som uttryckligen avser att göra livet svårare för utsatta människor? Visst har försämringar blivit resultatet, men då har ändå någon trott eller låtsats tro att förslagen var till allas bästa.

Kanske var försämringarna i sjukförsäkringen någonting i den här stilen. Den gången handlade det om att klämma åt ”fuskare”. De som lyckades komma över lite mer sjukpenning än de hade rätt till påstods sabotera hela systemet, därför skulle cancersjuka infinna sig på arbetsplatsen och mentalpatienter sitta och gissa på sin funktionsgrad i procent. Det gjordes också av en högerregering, förstås.

Ändå är en liten skillnad denhär gången att nu inte sägs att någon alls ska skyddas eller få lättnader genom att andra kläms åt. Det är alla de asylsökande som ska få sina rättigheter beskurna, ty de betraktas inte längre som människor, ännu mindre som medmänniskor. De anses skapa besvär för oss som bor i Sverige, därför stoppar Sverige deras eventuella rättigheter i en pressad situation. 

Detta ska göras genom att anpassa regelverket till miniminivån för EU. Ambitionen är att Sverige ska vara sämst på asylmottagande – ligga i botten!

Redan har det hörts nationalistiska röster som hoppas på att kunna kringgå EUreglerna och så att säga bli sämre än sämst. Därför är det extra illavarslande att utredaren är – häpp! – sverigedemokrat!

Är det så att regeringen ändå tycker det är lite skämmigt att Sverige kryper undan det ansvar vi tidigare tagit, så att de utnämner en SD-are för att kunna skylla ifrån sig efteråt? kanske de till och  med räknar med en så dålig utredning att den inte går att genomföra? Eller kan det vara så att regeringen förstått att SD börjar bli otåliga och irriterade - utsträcker de sitt fjäskande genom att låta SD ta vad de vill ha när det gäller människor som ändå inte räknas?

Det kommer vi aldrig att få veta. Vi ser bara det gamla uttrycket ”att sätta bocken till trädgårdsmästare” blekna till ett intet i jämförelse med: vi har en sverigedemokrat till asylutredare.

Tänker vi låta detta passera i tystnad – igen?

Tänker vi gå med på att bli bäst på att vara sämst?

Tänker vi av ren lättja offra asylsökande människor?  

Eller tänker vi bygga en antifascistisk motkraft.

Sekulär inkvisition

 Du har säkert sett det flera gånger på soc-medier. Ett kristendomstest som sägs användas för att avslöja asylsökande som påstår sig vara kristna. Testet gjordes som debattinlägg, det används inte av Migrationsverket. Men sedan kom vittnesbörd om frågorna. Frågor i olika versioner, de flesta befängda. Migrationsverket medger att de ”i vissa fall” används under intervjuer för att - just det - avslöja asylsökande som falskeligen utger sig för att vara förföljda kristna. 

     Den sekulära inkvisitionen.

De här frågorna fick jag av en pastor som säger att de använts vid intervjuer. Källa går inte att ange, eftersom Migrationsverkets protokoll är, och ska vara, sekretessbelagda.

”Vilka heliga sakrament finns inom kristendomen?

Vad skiljer din inriktning inom kristendomen från de andra?”

Som kristen kan jag inte med säkerhet besvara dessa frågor. Som svensk behöver jag inte heller göra det. Men jag undrar: om du svarar fel, innebär det att du är smygmusse?

”Hur ser man på gemenskap inom kristendomen?”

Barockt. Vi är 2.4 miljarder kristna i världen. Inbillar sig Migrationsverket att vi har samma uppfattning om humanistiska värden?

”Kände du att du hade tillräckligt med kunskap om kristendomen för att döpa dig?”

För det första döper man inte sig själv, man blir döpt. För det andra är dopet inget kunskapsprov. Migrationsverket sållar bort människor. Kyrkan gör det sällan, Jesus aldrig.

”Hur tillber du Gud?”

En oanständigt privat fråga. När inte ens en präst kan – eller vill – avgöra om jag tillber på rätt sätt, hur skulle då Migrationsverket kunna göra det?

”Vem är den heliga anden?”

Inte är det en person, iallafall. Den kan beskrivas som vind eller eld, som bruset i en orgelpipa eller havets dyningar. Är du religiös talar du inte om helig ande i termer av ”vem”.

Migrationsverket kan naturligtvis göra så om de vill, men de ska inte vänta sig svar som de förstår. Och det väntar de sig inte heller, eftersom frågorna är konstruerade för att snärja den tillfrågade.

Migrationsverket är och ska vara en sekulär, neutral myndighet. De ska inte ta ställning i trosfrågor, och förstår dem uppenbarligen inte.

     Kyrkan ska inte ta ställning i samhällsfrågor. Men om nu vårt land befinner sig i den utsatta situationen att våra gränser hotas av ett okontrollerbart antal pseudo-kristna, då kanske en präst – en yrkesutövare med erfarenhet av andlighet och insikt i sådana frågor – skulle avge ett utlåtande. 

     Risken är förstås att hen säger: ”Låt barnen komma till mig”, ty vi är alla barn inför Kristus.

     Riskerna med Migrationsverkets agerande är betydligt värre.

Publikt förhållande till integritet och samvete

Viktig fråga idag: Är det rätt att publicera bilder på döda barn, eller är det inte? 
     Naturligtvis tänker jag på de förolyckade asylsökande. När jag såg de första bilderna ansåg jag självklart att vi måste få veta vad som inträffat, och att de som betraktar asylsökande som volymer måste få sin blick justerad till vår vanliga humana nivå. 
     Se att en människa är en människa.

     

Sedan förstod jag att många har uppfattat bilderna som respektlösa mot de döda, eftersom de återges utan namn och utan anhörigas tillstånd. Det är en tungt vägande invändning som jag verkligen respekterar. 

     Andra hade uppfattat bilderna som ett krampaktigt försök att framkalla samvetskval hos hyggliga människor som inte vill någonting ont utan bara vill slippa se döda barn. Det är en behjärtansvärd önskan, men jag ser ingen relevans i argumentet.

     Det finns en sådan massa skit som man inte vill se, men ändå måste se! I dagens fall publicerades eventuellt integritetskränkande bilder med en avsikt - och just då var det några som inte ville vara med längre.

     Men alla bilder har en avsikt (utom dem som visar gulliga katter). Avsikten kan vara att förnedra förlöjliga förminska, eller bara att sälja. Idag var avsikten att väcka opinion. Just då var det lite för jobbigt. 

Varför kan det passera som ointressant att någon genom sexistiska bilder försöker sälja något du inte vill ha? 

     Varför är det obehagligt att någon genom plågsamt verkliga bilder försöker påverka allmänna opinionen?

     Varför är det extra obehagligt att allmänna opinionen kan påverkas i positiv bemärkelse? Till exempel att sikta nedåt den avgrund där samvete borde sitta? 

     Vi som redan har ett samvete behöver verkligen inte ta åt oss.

    Alltså: Det kan vara försvarbart att publicera bilder på döda barn. För att tala banalsvenska så är det tanken som räknas.

Märk väl: flertalet bilder på de döda barnen publicerades inte av någon storebror eller PK-övervakare till samvetskontrollant. De las ut av enskilda som tror att de gör något bra.

     Storebror, eller i dethär fallet public service, har i många år suddat till ansikten på foton för att skydda integriteten. Det är en god sak – och det är också därför vi allesammans blivit så ”PK” att vi inte väntar oss att se barnansikten flytande som trasdockor på vågorna.

     Det fanns inget integritetsskydd som suddade den nakna och napalmskadade vietnamesiska flickan år 1972. Inte heller den judiske pojken som med händerna över huvudet lämnade Warszawa år 1943. Just därför blev de symboler för en orättvis värld. Och inte bara det: eftersom de gick att känna igen blev de hedrade under de år som den mänskliga ondskan tog paus. En oetisk publicering kan alltså föra någonting gott med sig.

Att dagens foton är avskyvärda beror inte på publiceringen, utan på verkligheten den avbildar.

De apatiska kom ikapp mig

När jag mötte Asylstafetten hade de vandrat hela vägen från Malmö till Hallunda, och hade bara en några mil kvar. Biblioteket skyltade  med litteratur som berör asylfrågan, och efter mötet lånade jag De apatiska av Gellert Tomas. Jag hade inte läst den tidigare. Jag tyckte att de som kämpar för asyl var värda att jag åtminstone läser om hur det kan gå till.

De apatiska kom ut år 2009 och innehåller nutidshistoria av det mest otäcka slag. Barn som led av uppgivenhets- och utmattningssyndrom avvisades från Sverige under våldsamma eller förnedrande former, deras föräldrar behandlades som förbrytare. Det började som ett maktmissbruk hos myndigheter och borde ha briserat i en skandal, men spred sig istället genom hela samhället när journalisterna valde att tro på de myter eller lögner som planterades (till exempel att barnen sprang om kring och åt om natten eller var förgiftade av sina desperata föräldrar).

Så småningom trodde en hel naiv allmänhet att det väl måste ligga någonting i det som läkare och regeringens utredare sa.

”Ifall de sjuka fick en fristad invaderas landet av falska flyktingar” trodde dåvarande migrationsministern – ett klumpigt avslöjande av den institutionella rasismen i Sverige. Hur många FN-deklarationer som än undertecknas är det alldeles för många som tror att den bedrägliga omvärlden inte är ute efter annat än att ta sig hit och att människor utifrån är a priori misstänkta. Allt de säger, allt de berättar, allt de genomgått, ska ses i ljuset av att de är potentiella förövare av olovligt intrång.

Detta är myndighetsförtryck i sin rena form. Den ena iskalla tjänsteutföraren efter den andra gör sin plikt, och några är stolta över att göra den snabbt och effektivt. Det pågår en härdningsprocess; man får inte bli plötsligt och godtyckligt svag när man ser det lidande man åstadkommer!

Nazismens brott ska inte i onödan dras fram som jämförelse med de nutida. Men en parallell blir plågsamt tydlig i De apatiska. Det handlar om förhärdandet. Liksom SS-officerarna tyckte synd om sina soldater i Sonder-kommando som måste massmörda i östra Europa (innan förintelselägrens mer effektiva maskineri var färdigställt), likaså tyckte chefer på Migrationsverket och polisen synd om de handläggare som måste bära ut halvdöda barn till flygplatsen och slåss med deras skrikande föräldrar.

Ordergivningen och gränsbevakningen hade blivit viktigare än barns rätt till trygghet och hälsa. Förvrängda värden som blev normala i en onormal myndighetskultur som för att försvara sina metoder måste basera dem på lögner om de asylsökandes allmänna lömskhet.

Det är viktigt att läsa De apatiska, även om vi tror oss ha en viss insikt i frågan. Boken drabbar direkt. Och än idag är det förvrängda värden som styr den svenska asyl- och flyktingpolitiken. Än idag finns det personal i den offentliga sektorn som i första hand utgår ifrån att utlänningarna ljuger.

Tvång eller tilltro

Regeringens utredning om asylmottagandet är nu färdig, och kommenteras av Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson:
- Det är glädjande att utredningen vill göra rätten att arbeta under asyltiden till regel snarare än undantag, säger Kalle Larsson. Med stärkt svenskundervisning och praktik ger det viktiga förutsättningar att stärka asylsökande på arbetsmarknaden och deras fortsatta liv i Sverige.

Men Vänsterpartiet är kritiska till förslaget att styra asylsökandes boende. Dagpenningen till asylsökande är redan så låg att det knappast fungerar att sänka den för att komma åt deras boende.
- Det är bara ett sätt att tvinga asylsökande till anläggningsboende, utan hänsyn till individens egna val och behov. Utredningen spinner vidare på den felaktiga föreställningen att asylsökande inte vill ha språkundervisning och introduktion om man inte tvingar dem.

Vänsterpartiets förslag om förbättrat mottagande av asylsökande och flyktingar kan man läsa här.