2019 års läsefrukter

Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:

Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:

Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:

Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:

Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.

     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:

Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.

     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:

Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.

* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)

Kulturskymning - Förintelsens minnesdag

Det är Förintelsens minnesdag. Att minnas är nödvändigt.

Såg nyligen om Sophie’s choice. Oscarsbelönad skräpfilm baserad på ganska pervers roman. På 80-talet ansågs den filmen vara ett sätt att hjälpa oss minnas. Idag lyssnar vi till de sista levande överlevande; vårt minne blir stadigare förankrat.

Att minnas är nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi måste också leva med förståelsen att rasism och utrotning är en väl inbäddad tradition i den europeiska kulturen.

Hur jag dödar mina älskade

Blodsutgjutning kotförskjutning

Sliten ryggrad har vi alla

Bäckenskålen, skenbensstrålen

påhängt kött och artefakter

påklätt hudceller, sensibla

rede redo för kulturen

implantat i revbensburen

Hear hear!

Tillhörig plingplongar elfenben

högt över tandlösa vildar

på gluckande glyckliga ängder

spelas till glädjen Führer Elise

G för galopp, i dur, i dur

Air för luft, för luft och ljus

Dirra mina glädjesträngar

darra gåshud, fjädra g-dur!

Bara barbarer oberörs

Fioliolej, hur

ovetande felar!

Ess stöts i hornet

när jägarna går ut

i skymningen levereras hudarna

prydligt numrerade

Förintelsen; dess berättelser

Förintelsens minnesdag.

Hur ska våra barnbarn kunna hantera detta. De som inte var med.

     Inte heller vi var med. Men…

     När jag var barn, läskunnigt barn med omvärldsintresse, vilket inföll drygt femton år efter befrielsen av Auschwitz, frågade jag mamma om vad det var jag läste. Hon sa NEJ NEJ, prata inte om detdär, det är ingenting som någon vill minnas.

     Hon hade fel. Detta är någonting vi måste minnas. Hon gav mig skuldkänslor för att jag var brännande intresserad av något som var för hemskt för att ens tala om.    

     Jag hade fått en broschyr av morbror, ”Aldrig mer”, med den bekanta bilden av den lille pojken på omslaget. Morbror förmanade mig att läsa noga, att förstå att ALDRIG MER. Jag läste och läste, och näste morbror hejade på:

- Kom ihåg dethär, det gällde inte enbart judar, nej du, vi skulle ha åkt dit allihop, kom ihåg det! Det var fackföreningsfolk, kommunister, vi skulle ha åkt dit allihop!

     Han sa inget om homosexuella, romer eller Jehovas vittnen. För det var vi ju inte. ”Vi” i hans bemärkelse var fackföreningsfolk, kommunister, och det var alldeles riktigt att vi skulle ha åkt dit, allihop.

     Att säga det till en sexåring var möjligen upplysande, men hjärtlöst.

     Hos den tredje morbrorn fanns tjocka böcker om Andra världskrigets historia. Under långa släktmiddagar satt jag i ett hörn med koncentrationslägerfoton framför ögonen. Läste och led. Studerade foton, tittade upp på mina ätande släktingar… ”vi skulle ha åkt dit allihop”.

Förintelsen avslutades tio år innan jag föddes, och kom att utöva fruktansvärd men nödvändig påverkan på mitt liv. Men barnbarnen – hur ska de kunna hantera detta?

De som överlevde berättar. Jag tar fortfarande del av berättelserna, böckerna de skriver. Det är ett åtagande. Det är ett svar till mitt sjuåriga jag som inte förstod, det är ett löfte till dem jag såg på bilderna. Den som fortfarande kan berätta har rätt att finna någon som vill veta.

     Och jag ska säga dig en sak: det finns mer att veta, varje gång.

     Det finns inte en Förintelse. Det finns en för varje människa som drabbades. De enda som kan berätta är minoriteten som överlevde, olika berättelser som inte alltid stämmer överens eftersom Förintelsen var så in i helvete omfattande att så in i helvete många berättelser ryms i den.  

     Lägg till de överlevande alla berättelserna från alla dem som aldrig har hörts säga någonting alls.

Barnbarnen måste få berättelserna. Inte siffror i miljoner. De måste få foton, men idag går svartvita foton att avfärda med källkritik. Idag är det bara berättelserna som gäller, antingen barnbarnen skulle ha åkt dit själva eller inte.

      Vi måste läsa berättelserna från de överlevande. Vi måste köpa böckerna, spara dem, ge bort dem. Vi ska inte förmana och hota barnen, som mina släktingar gjorde. Vi måste lita på att de är läskunniga och ge dem berättelser; olika men sanna.

Förintelsens minnesdag

Det jagas fortfarande i skogarna vid Sobibor

efter Shoah

Tiden etsades fast

trodde vi

dåtid, den tiden som vi sa.

Den går aldrig över.

Det som hände då

hände inte då

utan där,  

platsen som ständigt pågår.

Kroniskt där

femtio år senare

berättade de överlevande

vad som hände.

Röken stiger.  

Nutid är ett när

nu när vi bygger

tänker försöka bygga

en värld av värdighet, mänsklig

Försäkringen i vårt försök är

varslet från den tid som skulle vara fastetsad

men som inte går över.       

Borlänge 160501.

1.

Det började: Ni får inte leva bland oss.

Det förkortades: Ni får inte leva.

Ibland öppnades luckorna på tåget

vi såg bara deras ögon

som djur

Ni ska jobba på fabrik, sa vi till dem.

Sedan fick de se vad det var för fabrik!

Hårda transporter var det

på natten hade minst fyra dött

hur de nu lyckades med det

Ni får inte leva bland oss.

Ni får inte leva.

Här bor vi fint

det stod tomt efter kriget

judarna gjorde träsniderierna

de hade den här gatan

De var väl som vi

fast annorlunda,

de hade guld

Sedan var det Arbeits-Juden man träffade

Belzec kommer jag inte ihåg

men det var en judepojke som sjöng

satt i båt på floden och sjöng så fint.

Tänk att han klarade sig, det var roligt att höra!

Man förstod ju efteråt

hur hemskt det måste varit för dem

att begrava sina egna

                          

Vi är vi

de hade guld.

De begravde sina egna.

Förintelsen var hemsk

för dem.

2.

I omklädningsrummet fanns

graffitti på jiddisch

så att de började förstå

Sjukstugan hade en flagga med ett rött kors

så de inte skulle oroa sig

Kläderna skulle av förstås,

sen sköts de med nackskott

Den som var stark fick jobb

skyffla ut liken

på den tredje dagen drog han upp sina barn

i skyffeln

Zyklon-arbetarna bar det röda korset

det återanvändes

för sin lugnande inverkan

De erfarna jobbade vid ugnarna

sist i produktionslinjen

benmjölet slängdes i floden

Sången som vi lärde dem

”Vi har blivit ett med Treblinka”

finns inte en jude som kan sjunga den idag

3.

Fem tusen i månaden dog.

Såklart, det var för många i ghettot

sådär gick det ju inte att hålla på.

När tågen kom in

lastades de av på rampen

Ingen massaker fick förekomma,

det skulle stoppa upp processen

När dödsångesten sätter in släpper kroppen ut allt

men också de ångestdränkta kläderna behövdes.

gamle Snåljåp var där

Intet fick hejda takten mot gasen

Huvudprodukten i Mauthausen var sten

huvudprodukten i Auschwitz var död.

Produktionsekonomin visar att

förbättrade förhållanden ledde till

färre döda i Mauthausen, och mer sten producerad

färre döda i Auschwitz, och mindre död producerad.

Faktorer värda att väga in

i Snåljåps manufaktur.

Ett block var annorlunda

bara en fjärdedel av dem dog

Det var ovanligt i Auschwitz

4.

Det gick rykten.

Det var ju bara rykten!

Något rykte hörde man väl

i slutet av -44.

Tågtidtabellen visade fem timmar

mellan avlastning och avgång

då kunde man ju undra över ryktena.

Det är klart vi undrade,

men vi visste ju inget!

Det var som en vanlig resebyrå

barn under fyra år åkte gratis

fanns ingen Förintelse-budget på Mitropa.

Specialtågen går fortfarande

för gruppresor, precis som då.

Tågen beställdes av ministeriet,

vi visste ingenting.

Auschwitz var en av destinationerna på resan

det stod i tidtabellen

men då visste man ju inte

Ministeriet skickade iväg folk, kriminella, kanske judar

det visste inte vi

Men jag var av en viss betydelse,

utan mig skulle tågen inte ha kommit fram!

De visste vart de var på väg

vi visste inte vart de var på väg

fast det gick rykten

Femtio lastbilar på en kväll här i stan

vi visste inget

De visste, när de kom fram

och såg att ingen var där

Dödstalen är statistik

sånt visste vi ingenting om

Vi var ju inte där

5.

Etik i efterskott:

Självförvaltningen fungerade bra

Ghettot fungerade väl

gjorde det inte?

- Czerniakowskis dagbok

Va, finns den kvar?

Oj då

Stackarna på tåget, de fick åtminstone vatten

- Vem gav judarna vatten?

Vi gjorde det! Vi polacker!

Etik när den är akut:

Nej det går inte!

Vem tar hand om barnen

om vi gör uppror?

Under Europas mulna skyar

ser du lövhögen

mörka multnande blad

men det är skedar

små skedar

”Kunde du slicka mitt hjärta

skulle det förgifta dig”

Helena Duroj