Säg något mer som är bra! Oftare!

Det är roligt när en socialdemokrat säger något bra. Se där, en fin liten skillnad mellan dem och Vänstern. När de är bra gläds vi. När vi är bra blir de stressade som humrar.

Ta människors ilska på allvar! skriver Greider i en i utmärkt ledartext. Det låter som om han skulle ha läst Politik och poesi när han skriver: ”Kunde inte statsministern ha bytt ut ordet ’oro’ mot ordet ’ilska’ – för det är ju vad det i grunden oftast handlar om. En visserligen stilla, men ändå förnimbar ilska över att inkomstskillnaderna ökar eller att välfärden rustas ned eller dräneras på vinstmiljarder till privata ägare, pumpar genom det svenska samhället.”

     Rätta ord i rätt tid.

Apropå Sanders är Greider förbryllad över att hans kandidatur inte väckte några förhoppningar i en sovande socialdemokrati. Bedrövat frågar han: ”Vad är det för svensk och europeisk socialdemokrati som inte ens förmår glädjas över att dess grundläggande värden då och då görs /sic/ i en kompakt marknadsliberal värld som nu kantrar åt det högerextrema hållet?”

     Ty fortfarande väntar sig Greider och andra som kallar sig vänstersossar att socialdemokratin ska vara just det som den aldrig mer vill bli: socialdemokrati. För tusan, den lever på sitt varumärke! Den vill inget utom makt, makt med hygglighetspoäng för att någon liten ersättning höjs någon liten krona jämfört med borgarstyre.

Ge upp, var vad de sa till oss när vi diskuterade kommunist-begreppet. Ge upp om ett havererat projekt, det är oanvändbart. Några sa det deltagande, andra överlägset. Men det låg något i det.

     Vi hade bra politik och ett dödskallemärkt varumärke. De har ett hyggligt varumärke och ingen politik alls, vilket jag med John Cleeses envishet upprepar: den är en död, avliden, hädangången papegoja!

Det är väl därför vi måste glädjas när en socialdemokrat säger något bra. De kan ju inte alla vara döda, det vore för sorgligt. Om de bara – liksom vi en gång gjorde – kunde sätta stopp för ett havererat projekt.

     Vi bytte namn. Men det vore dumt av dem att säga upp det enda som fungerar. Byt politik istället!

     Deras namn och vår politik kan förändra världen. Om man vill.

Ta de fattigas oro på allvar. Ta reda på vad som förorsakat den.

Många skadeglada skribenter lyckas nu få det till att det är vänsterns fel att det gick så illa i USA:s presidentval. På dem låter det som att a/ vänstern har styrt både USA och Sverige under det sista decenniet, och b/ vänstern sysslar med frågor för smågrupper som riktiga arbetare inte bryr sig om. Därför bestraffar de riktiga arbetarna vänstern genom att röstsa på en stor stark karl som de kanske inte ens gillar. 


Ett verkligt stolleresonemang, på grund av att:

- Vänstern inte har regerat
- Vänsterns frågor går ut på rättvisa för folkflertalet
- Riktiga arbetare alls inte struntar i alla grupper utom sig själva
- Åtskilliga Trumpväljare gillar det han säger


När vi gått igenom det, låt oss fundera över en annan fråga: Varför är det så viktigt att trumma in att fascisten är de fattigas val, och varför tilltror man dem inte att förstå vad han säger?

”Finns det något försonande i tanken på de hunsades revansch? Är det mindre outhärdligt att folk röstar på en fascist för att de är socialt utsatta – snarare än att de tilltalas av hans retorik?” som Lindquist skrev.
     Att de som vill åt vänstern är inne på sådant förvånar inte. Men det händer att också delar av vänstern med illa dold triumf lutar åt detta håll. Som att det är viktigare att själv få rätt i någon strategifråga än att gå med på att det ligger en politisk strategi bakom det faktum att en hel del fattigt folk röstat mot sina objektiva intressen.


En av de många ursäkter som dras fram för att motivera den fascistiska vågen är att tänkta och verkliga makthavare inte har lyssnat. Då är politiken verkligen osynliggjord! Här talas inte om motstridiga intressen – här handlar det om dig och mig och hur vi lyssnar på varandra. 

     Om borgarna är så behjärtansvärt engagerade i detta kunde de ha lyssnat redan när vi sa att det inte är vårt eget fel att vi blir sjuka. Men då var lyssnandet inte intressant. Lyssnandet ska sätta igång först när människor är bekymrade över immigrationen. Det är då man ska ”ta folks oro på allvar”.
     Alla vi som oroar oss för att inte kunna leva på vår pension, alla vi som är rasande över skattetjuvarna som dragit iväg med vår välfärd, alla vi som är skräckslagna när nazister marscherar på våra gator och oroliga över kvinnohatet på internet – är det vår oro som ska tas på allvar? Nej, borgarna har gjort gemensam sak med nationalisterna; enbart immigrationen är det som ska uppfattas som oroande och tas hänsyn till. 

De fattiga är naturligtvis bittra över att ha lurats på alla samhällets framsteg. Om de då väljer att ta ut det på immigranter (eller kulturtanter) kan detta val inte förklaras på annat sätt än att de inte ser klassmotsättningarna. Inte för att de är dumma, utan för att borgarna har dolt dem för oss. I borgarnas Sverige handlar det om dig själv och människorna omkring dig. När invandrare begår brott borde makthavarna lyssna! – längre än så går inte analysen.


Resurser har omfördelats, våra gemensamma egendomar har reats ut, bostadsekonomin är ett kasino och företagare får skattepengar för att berika sig på våra barns skolgång. Samtidigt vill Moderaterna ytterligare sänka sjukpenningen. Det finns anledning att vara både rädd och förbannad. 
     Så lägg av med att det är vänsterns fel. Är du orolig över det splittrade samhället: vänta inte på att någon ska lyssna, utan ta reda på vem och vad som splittrade det.

Klassamhället avslöjat i Förenta Staterna

När jag arbetade på Södertörns högskola hade jag förmånen att få höra en gästföreläsning av Robert Putnam, den store statsvetaren från USA. Han talade då om hur det moderna samhället slits sönder av bristande tillit mellan människor; det sociala kapitalet minskar, vilket på sikt undergräver demokratin.

     Det var oerhört imponerande att höra en forskarstjärna tala fritt, kunnigt och humoristiskt. Något stördes jag av att det usa:nska småstadslivet beskrevs som stereotyp idyll, men i allt väsentligt var jag med.

Nu har Putnam publicerat en boken Our kids, recenserad här. Den usa:nska drömmen har blivit falsk! Forskaren har sett verkligheten: alla kan inte lyckas i livet. 

     Hindren för att komma sig upp socialt heter – som alltid – kön, ”ras” och klass. Idag framför allt klass, det vill säga ekonomiska och bildningsmässiga tillgångar. Familjen som tillgång eller hot.

     Skolan lyckas inte kompensera för föräldrarnas brister, och valet av skola förstärker skillnaden som finns redan i bostadsområde.

     

Det visste vi kanske? Ja, men det har aldrig skadat att få vetenskaplig underbyggnad. Valet 2010 kunde vi inom vänstern luta oss mot Jämlikhetsanden. Om Putnam kan spela samma roll är kanske ändå tveksamt, med den betoning av konservativa familjenormer som jag anar i recensionen.

     Recensenten för sin del väljer att utnämna boken till ”berättelse”, just den som socialdemokratin behöver för att få kraft till sin avsomnade rörelse. 

Socialdemokraternas kant - hur ser den ut?

Dalademokraten är en utmärkt tidning. Ofta. Den bevakar såväl globala som regionala nyheter och har en hyfsad kultursida. Den har också Göran Greider, och lever högt på det. Kanske för högt. Han har inte skrivit den ledare som förstörde valborgsmässoaftonen.

I ledartexten redogörs utförligt och hövligt för två partiers budgetförslag. Det ena partiet är demokratiskt och kan tänkas ingå i ett blivande socialdemokratiskt regeringsunderlag. Det andra partiet är fascistiskt och kan för närvarande inte tänkas ingå i någonting, utom EU-parlamentets bruna grupp. 

Rubriken på ledaren lyder: Utmanare på var sin kant. Grundläggande är tanken är att två udda småpartier utmanar de stora, seriösa regeringsalternativen. Vänsterpartiet är kritiska mot socialdemokratin, och Sverigedemokraterna är allmänt kritiska, i synnerhet mot immigration.

Detta skrivsätt hakar fint i traditionen som borgarklassen skapat under snart hundra år. Socialister och fascister ska utplaceras på varsin kant i en politisk sfär där två stora partier, ett kapital-konservativt och ett mer folkligt konservativt, har hegemonin och formar det som är normalt.

Utanför det normala finns bara utmanare. "Kanten" är det som drar upp normalitetens gräns. 

På den ofräscha kålsuparteorin produceras valmaterial som om den vore ett utslag av kreativt nytänkande.

Märk väl: för skribenten gäller det inte gränsen mellan demokrati och fascism. Hen är fastklamrad vid en ytterst lokal gräns, den som går mellan stora och små partier i en avkrok av Europa, gränsen mellan det som normala européer ska känna igen som normala partier, alltså både S och M, och så resten. 
Längre än så ser ser inte den socialdemokrati som har så mycket att ångra... och det kommer säkert mera.  
En socialdemokratisk tidning med kulturambitioner förmår inte skilja på demokratiska partier och deras motsats. En socialdemokratisk tidnings ledartext föredrar att placera sig i ”mitten” tillsammans med högern.

Det är inte bara historiefientligt, det är smaklöst också.

De kallar det ”utmanare på var sin kant” – men var går kanten? 

Om en socialdemokratisk tidning inte ens kan svara på det, eller än värre svarar fel, vad har vi då att hoppas på?

Imorgon på 1 Maj hoppas vi demokrater och socialister i Sverige, vi som väntar på och kommer att stödja ett regeringsskifte, att Socialdemokratiska Arbetarpartiet kommer att avstå från att sitta i knä på de kapitalkonservativa, och istället placera sig i motsatsställning till fascister.                
Det är där vänstern är. 

Solidariteten synliggjord - men inte vänstern

Röda rummet! Denna sedan Strindberg odödliga alliteration utspelades i onsdags på Abbes pizzeria.

Abbes pizzeria är nog inte odödlig, men ett omtyckt hak vid bruksgatan i Långshyttan – och aldrig har Abbes pizzeria varit så fullsatt som denna kväll. Vi är åtminstone 60 personer som trängs vid långbord för att dricka öl och äta rågbröd med hästkorv.

Tidningen Dalademokraten är arrangör och samtalsledare, och de har bjudit in två av arbetarrörelsens artister.

Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Dalademokraten

Stefan Sundström sjunger sina ironiska visor och blir mest uppskattad för sin lokalpatriotiska Vikmanshyttetrall. Mellan låtarna pratar han lite strunt, fast professionellt. När både personal och publik har misslyckats med att få tyst på dendär ständigt återkommande sabotören som bara vill surra själv hela tiden (för annars har han inte yttrandefrihet och det är som Putin), då klarar Sundström det med ett vänligt men bestämt: ”Försök och ta dig samman nu!” Faktum är att det funkar.

Jenny Wrangborg talar om facklig sammanhållning och läser finstämda stycken från bostadskrisens Stockholm. Märkligt nog går texterna hem i jobbkrisens Långshyttan, fastän fina funkisvillor här reas för halva priset mot en garderob på Södermalm.

I Stockholm jobbar folk häcken av sig utan att ha någon särskild stans att bo. Men när Långshyttans valsverk för specialstål slår igen kommer folk inte att ha så mycket annat för sig än bara att bo. 

Märk väl att verket inte gick med förlust. Det gick bra. Men ökningen av vinsten var inte den förväntade. Aktieägarna kan bli besvikna!

Bättre då att hen som jobbar i verket, hen som lever på orten, hen som handlar på Mathyttan och tar en öl på Abbes och har barnen i skolan, blir besviken.

Förutom pizzaugnens väsande och Wrangborgs klara röst blir det alldeles tyst på Abbes pizzeria.

Stockholms bostäder säljs ut. Jobben i Långshyttan ramlar ner i Tyskland. Sextio personer trängs vid långbord för kultur och solidaritet och lite mänsklig värdighet i vårkvällen.

Kris som kris. När det verkligen gäller, då är du alltid ensam – utom i det röda rummet.

Tack till artisterna! Röda rummet-turnén går också till Smedjebacken och Borlänge. Dalademokraten har tagit ett fint initiativ.

Därför vore det tacksamt om Dalademokraten höll stilen. Om tidningen vill bidra till ett rött rum inte bara här och där på brukens kulturaftnar, utan helst också i sin huvuduppgift; att vara tidning. Dagens ledare  är bra, den tar upp klassföraktet på DN:s kultursidor och konstiga förhållningssätt gentemot de så kallade näthatare som finns mitt ibland oss. Men texten misspryds å det grövsta av den inbitna vanföreställningen att vänstern, den består av ”15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella”.  OHOJ! – vart tog vi vägen? Vi i vänstern som finns, den vänster som tar kampen mot hat och hot både på nätet och i omvärlden, som skriver visor och dikter för solidaritet, som faktiskt försöker förändra samhället. Vi finns, men vi syns inte. 

Vänstern är ingenting man låtsas om. Inte i DN, vilket är väntat. Och inte ens i Dalademokraten.   

Interiör valsverket. Från Brukets dag 2012

Kunskap och skolpolitik

Idag bloggar jag på Clartébloggen om kunskap och skolpolitik:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51

Det gör bara ont när jag skrattar

En Kd-ledamot i Solnas fullmäktige läste upp detta citat:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”

Men när reaktionerna kom, då var det bara på skoj. Citatet försvaras med att det är använt som ett skämt, iallafall enligt kommentarerna till Politikerbloggen. Fattar man inte det har man ingen humor.

“Det gör bara ont när jag skrattar” - som Husbocken* sa.

I detta läge är det som jag bör meditera över det goda samtalet, enligt Poirier-Martinsson. Han som skrev i SvD att vänstern inte vet vad samtal är, vänstern som i huvudsak kommer med "medvetna missförstånd och fördummande förenklingar".
Till skillnad från den nyanserade, humoristiska högern?

“Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak” säger P-M. Alldeles riktigt. Jag har ett inre tvång att försöka vara saklig och hålla tonen. När den regeln blir till en börda får man komma vidare med stöd i citat.

P-M citerar Habermas som ”tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser.”
Är det så Timbro och mediaetablissemanget arbetar? - hängivna den begreppsliga innebörden, helt i avsaknad av maktanspråk.
Gemensamma slutsatser må vara ett ideal, men når vi fram till dem är vi sannolikt utan ideologi. När högerns slutsatser blivit gemensamma för oss alla behövs inte längre något offentligt samtal, ty då finns knappast längre någon offentlighet att föra det i.

I dagens offentliga samtal väljer jag att granska Kd-ledamotens skämtsamhet lite närmare. Direkt ur citatet, och rent sakligt:

“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse”
1. Nej, det finns borgerlig feminism
2. Nej, den är inte principiellt anti-familjär, även om många feminister är starkt kritiska mot den nuvarande kärnfamiljens begränsning
3. Ja, den är en politisk rörelse
“som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
4. Ja, den uppmuntrar kvinnor
5. Nej, inte att lämna sina män, utan att få männen att ta ansvar
6. Nej, endast Medea mördade sina barn i besinningslöst hämndbegär på en otrogen karlslok
7. Nej, häxkonst hör endast hemma inom Wicca-rörelsen som har en slags metafysisk särartsfeminism som sällan eller aldrig hörs i debatten
8. Nej, se punkt ett
9. Nej, att vara lesbisk är inte utmärkande för feminismen

Det blir två rätt av nio till Kd på Solna-arenan!
Lite kul var det, kanske.

* Hembiträdet i Lindgrens Karlsson på taket

- - -
Läs Jöran Fagerlund om världens största klimatdemonstration i ett litet land med inskränkta lagar

Vänstermedia!

Daniel Suhonen skriver bra om hur vänstern ska försöka beröva borgarmedia makten över tanken. Bland förslagen: starta en rikstidning för vänstern med norska Klassekampen som förebild, dra igång en radikal nättidning, bilda en radikal tankesmedja (den ska visst vara ung också!) – och resurserna? Ta från arbetarrörelse och fackförbund. Mycket viktigare än socialdemokratiska valrörelser i mångmiljonklassen.

Suhonen räknar upp flera alternativa tidningar och tidskrifter, men nämner inte Flamman. Obegripligt varför. Trodde inte det var så viktigt längre, i dessa rödgröna upptaktstider, att utesluta vänstern.

Rött hjärta har också bloggat.

Feminismen lever, leve feminismen

Feminismen har försvunnit, anser Helena Lindblad i DN som läst Arena. Det pågår ingen feministisk debatt, finanskrisen är ”manlig” och kvinnofrågorna får stå över tills viktigare saker lösts... en kritik det finns fog för utan att för den skull dödförklara diskussionen. Men det verkar som om Debatten, efter några yrkesår i media, uppfattas som ett slags väsende som omvärver just journalister. Och DN har ingen länk till Lindblad, däremot visar de oscarsgalans snyggaste klänningar. Det säger också något om debattklimat.

När jag sen surfar i Arena ser jag Karolina Ramqvist gå på om att vänstern med sin ensidiga klasspolitik får feminism att framstå ”som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider”. Tack för vänligheten!
Det stämmer att feministiska tolkningar ger upphov till envisa försök till reducering (annars vore det ingen maktkamp), och det är sant att förhållandet klass / kön är en livaktig debattfråga inom vänstern än idag, vilket är tröttsamt eftersom det vore dags att gå vidare med båda perspektiven. Men ta inte det som tecken på feminismens död och dilla inte om handväskor, inte när vi talar om det partiet som seriöst arbetar med ett nytt feministiskt program.

”Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft” skriver Ramqvist om vänsterns sätt att komma ut med sina budskap. Alltså precis den slutsats som partistrateger, informatörer och omvärldsbevakare har dragit: man måste renodla för att få genomslagskraft. Därför att media inte klarar mer än en sak i taget!
Och inte klarar av mer feminism än den de själva skriver om – eller ej.


Ramqvist har rätt i att det är en angelägen uppgift ”att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism”. Men så fort någon börjar med hur finanskrisen slår mot kvinnorna eller hur män tagit för sig ett orättvist och ohållbart miljöutrymme är det någon annan som går vidare med mikrofonen.

En mer egenartad ståndpunkt finner du här. Historiska muséets utsökta Maria-utställning gjorde på Witt-Brattström ett tragiskt intryck: ”Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.”
På sitt sätt också en sorts feministisk debatt. Det finns alltså flera.

Annars var det en massa människor på Feministiskt forum i helgen.
8 mars kan du också demonstrera.

Tyst i DN, fnitter i teve = halal?

Vad är det främsta hotet: vänstern, eller fyra år till med en borgerlig regering?
Det frågar sig vänsterföreträdare i Stockholms län i en replik till de lokala s-politiker som försökte sig på ett ultimatum till Ohly.

DN tog inte in repliken. Den saken får vi som vanligt sköta själva.


Eftersom datorn strular passade jag på att se Halal-tv. Det var fnissigt, fjantigt och ytligt som teve brukar. Ett positivt inslag var bilden på en hijab-försedd väderuppläsare. Den gick okommenterad förbi, men faktum är att den dag det går att urskilja någon språklig eller utseendemässig mångfald i den grå raden av nyhetsankare, väderspåmän och frågesportbabblare, den dagen behöver inte särskild halal-tv göras.

Svensson har bloggat

Inte särskilt postmodern vänster

Intressant understreckare om postmodernism och dess förhållande till vänstern. Idéhistorikern Burman menar att postmodernismen mycket väl kan uppfattas som vänsterprojekt - för den händelse den inte redan är nedlagd, vilket i värsta fall kan gälla såväl vänstern som postmodernismen.

Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.

Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?

Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.

Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.

Media och mänskligheten

Under början av 00-talet växte de antirasistiska rörelserna snabbt. Det ohyggliga 90-talet hade skrämt människor och det var dags att kämpa för människovärdet igen. Vänstern och de gröna var initiativtagare – högern var inte särskilt synliga.

Bara några år senare är det svårare att vinna opinion. Antirasismen har utmålats som ett inte bara vänster- utan extremvänsterprojekt*. Ingen utom möjligen boulevardpressen vinner på beskrivningar av nazimarsch och motdemonstration som ”gängbråk”.

När prydliga nazister marscherar i takt är det en del av deras strategi. Det är gott i sig, men när media berömmer deras ordnade led har de lyckats. Då framstår ett öppet avståndstagande vid sidan av som störande. Utanför marschen överges sedan den militanta disciplinen. Det är då nazisten provocerar eller slår ner homosexuella eller utlandsfödda.
AFA, som inte heller är någon demokratisk organisation, slåss med nazister och polis under aktionen/upploppet på gatan. Det är illa i sig. Men de går inte ut en en vardagkväll för att knacka hetero och blondiner.

Polisen ska hålla lugnet på gatorna. Det är ett viktigt och svårt uppdrag, och inte deras enda. Men det får inte leda till att uppdraget att förebygga eller stoppa hets mot folkgrupp glöms bort. Även media har släppt grundvärdet: detta handlar om mänskliga rättigheter. Inte om höger och vänster.
Men med insnörd huvudfåra-logik ser media bara unga våldsamma extremister som förstör vardagen för alla oss normo som bara vill ha det lite normalt.

Kom ihåg: Kristallnatten var inget tonårsproblem.
Och vem är terroristen? Samtidigt som pressen skrev som mest om de somalier som skickat pengar till Afrika, avslöjades ett av högerextremister hopstulet vapenförråd.

* Paradoxalt nog finns det också de som ser antirasism som trist, PK myndighetspropaganda. Jämför med förbittrade utifrånskildringar av feminismen som samtidigt statsreligion och könskrigshets.

Kroppsreligion

Söndag och vilodag. Får duga med citat:
Hos Socialistiska partiet hittade jag ett hoppfullt inlägg om vänsterns frekvens och kvalitet i bloggosfären. Vi måste skapa våra egna media och plattformar, har vi sagt flera gånger. De tycks vara digitala.

Nu över till dagens heliga evangelium: ”Här vill vi skämma bort dig med just det du uppskattar mest. Kom i balans med dig själv och hitta tillbaka till det som är du. Lämna vardagens bekymmer och tänk bara på dig själv en stund. Andas ut. Kom till ro. Och öppna dina sinnen. En unik upplevelse för både kropp och själ.”
Jag skulle kolla av var fem trötta kvinnor kan lägga en planeringsdag. Eventuellt med badmöjlighet eller qi-gong. Men jag höll på att kvävas av hyperegocentriska lockrop. Diverse konferenshotell och spa försöker få oss att tro att hela livet kommer att förbättras av att vi ytterst långsamt klappar med en linneduk. Kropp och hälsa är en sak - de här låter lika illa som scientologerna på gatan. Det var vila vi ville – inte bli frälsta!

Journalistik inom hegemonin

En vän och kamrat, tillika riksdagsledamot för vänstern var bekymrad över dagens okunniga journalister. Alldeles för många är i avsaknad av teoetiska modeller, och illa inlästa. Om man refererar ”som Littorin sa...” eller ”i keynesiansk stil” förväntar man sig att en politisk journalist ska ha ett hum om vad man talar om. Och när man säger ”taken” ska mänskan begripa att det är socialförsäkringarna som är på dagordningen. Inget fixa-hemma-reportage.

Detdär är basen, den som eroderar av slarv och tidsbrist. Journalistens tidsbrist, alltså. Politikern förväntas ha tid i överflöd att förklara de fakta som artikeln ska utgå ifrån.

En ännu större svårighet möter vi i själva ramen för frågeställarna, den så kallade diskursen.
- Det är inte mitt jobb att förklara för pressen vad som är fakta och åsikter! skriar min riksdagsvän. Jag är politiker, jag ska ha åsikter, men jag hinner inte komma fram till dem för jag måste lägga mina tre minuters taletid på att förklara verkligheten för journalisten!
Kamraten fortsätter ungefär så här:
De säger: ”När vi vet att högre skatter gör att man avstår från arbete...” Men det vet vi inte! Det är en åsikt! Och då ser de förvånade ut! Eller så ska jag för femtielfte gången prestera nåt kvickt om hur bra det är med en massa kvinnliga företagare, men det kanske inte alls är bra! Dom kanske inte vill vara företagare! Men om jag försöker resonera om det kortar tidningen till att vänstern har ju alltid varit mot företag.

Förklaringarna är färdiga. Det enda som finns är försanthållanden som vi ska förhålla oss till. Antingen de är sanna eller ej. Och redan ifrågasättandet tar för lång tid.
I media skare gå undan serru.

- HEGEMONI! skriker riksdagaren. Var jag än ska snacka dammar jag bara in i den jävla hegemonin! Var det nån gång man inte förstod ordet så fattar man det nu!

För den som inte haft den diskutabla förmånen att damma in i ordet varje dag, så betyder hegemoni "dominerande styre". Efter den italienske ideologen Gramsci tolkas det vanligen som ett stadium när de härskandes värderingar endast uppfattas som vanligt sunt förnuft av de styrda.

Individ och organisation

Man kan, som flera bloggare idag, debattera om rasism är mera höger eller mera vänster. Om man finner det meningsfullt. Om man däremot betraktar rasismen som en inbäddad struktur i samhället blir det inte fullt så viktigt att partipolitisera den.

Men en som skrivit bra är Svensson. Han skiljer på människorna och rörelsen: ”Att det finns individer i vänstern som bär på fördomar om invandare är självklart. - - Att det funnits antisemitiska/rasistiska strömningar inom vänstern är ingenting jag förnekar. - - Men det är också sant att det var vänstern som i första hand gjorde motstånd mot nazismen.”

Eller, som jag tror det var Sven Lindqvist som konstaterade: Förespråkare för rashygien fanns i alla partier. Men ett organiserat motstånd fanns endast inom vänstern. (Ja: det betyder att enskilda individer mot rashygien fanns inom högern.)

Allt sammantaget kan vänstern vara "mindre rasistisk än högern" som Svensson säger. Den uppfattningen stöder han bland annat på en rapport om ungdomars attityder, där intolerans sätts i relation partipreferenser. Den finns att hämta på Forum för levande historia.

Tjunie kronor är inte kattskit precis

Läs hur vänstern i Stockholms stadshus beräknar alliansens vinnare och förlorare.
Tusenlappen till ensamstående föräldrar blev till 29 kronor, medan miljonärerna lättigt knorvar åt sig av skattesänkningarna.
Eftersom största låginkomstgruppen är kvinnor går det lätt att konstatera att kvinnor fått mindre än män.
Kom igen alliansen, försök överraska mig!

Eller förklara åtminstone varför det är en bra idé med avgift för besök på barnakuten?

Ovana nykomlingar med farlig dröm

Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.

Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.

Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.

Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?

Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.

Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.

Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.

Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.

I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.

* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson

Asvardag, regnbågsdröm

Igår skrev jag om det politiska receptet att möta människor i deras vardag, där de är.
Personligen tycker jag att vardag är överreklamerat. Till och med astråkigt.
Det är nu inte jag som ska omvändas, men det skulle hursomhelst inte falla mig in att rösta på en person eller ett parti som uttrycker sig ordinärt småttgrått plattitydiskt.

En plattityd går ut på att vi alla är lika. En annan går ut på att vi alla är olika.
Båda är sanna, men den andra är roligare.
Eftersom vi alla är olika betyder saker olika saker, och vardag kan betyda hemma, stabilitet, trygghet, och kanske fler goda ting som jag inte kommer på.
Hemma, stabilitet, trygghet är gott. Men vänsterns framtidsmotton är inte summan av allt som är gott. Och just dessa goda ting låter mer som något kristkonservativt.
Kanske vänstern ska återerövra det goda hemmet från de skumma dunkelmurkna?
Mnjaa, det kanske vi ska. Men att ta tillbaka, eller ens att ta, är inte vår huvudsak.
Arbetarrörelse betyder bara arbeta och rörelse. Att röra och att göra.

Revolutionärt, det vågar jag inte säga (så om du läste det, läste du fel).
Men förhoppning, förändring. En regnbåge, trots allt.
Regnbåge vågar jag säga.
Och ”trots allt”, det vågar jag alltid säga. Trots allt.

Såg du mottot till bloggen? ”Bara om bärarna drömmer.”
Det är på allvar.
Folkets drömmar är det viktigaste som finns. Även om, eller därför att, de kan slå ut i flaggduk och bli farliga.

Den vardagspolitiker som slår sig i slang med sjåarna snackandes om hur snålt det är här i hamnen såhär i islåsningen när inga skepp seglar in och inga fartyg lastar ur – den politikern kan jag assassinera i smogen på närmsta kajkant, för han tog ifrån oss det bästa vi hade.
Bärarnas drömmar.

Vänstern ska inte stoppa vardag i halsen på folk som sitter upp till halsen i vardag.
Vänstern ska erbjuda... nej förskona mig från visioner.
Vänstern = verktyg.
Kniv och rep, nål och garn, splittra och ena
Spaden mot roten ur förståelsen
Stege mot krönet i kulört

Platsen som huvudsak

Vi måste möta människor i deras vardag, vi måste vara där människor är... är lösningsförslag som i åratal har upprepats inom vänstern. Visst vore det kontraproduktivt att vara där inte en människa är – men som alla recept är fraserna ganska förenklade.

Ibland ställs vardagliga möten i motsats till parlamentariskt arbete. Men vi kämpade i decennier för vår rättmätiga, demokratiska plats i parlamenten. Vi lyckades övertyga människor om att vi var värda en plats där. Skulle vi då tåga ut dit "där människor är" och säga att de hade fel? Att vi vill vara utanför, vara med dom istället.
Som jag påpekat i ett annat sammanhang: Att flera maktlösa samlas på samma plats ger oss inte mer makt.

Ibland görs de vardagliga mötena till en livsstilsfråga. Att vänsterpartister har en alienerande effekt redan genom vår uppsyn och vårt munväder. Om det stämmer är det tråkigt. Men hur förändrar vi det? Vi vill väl hellre ha fler aktiva, än andra aktiva?

Denhär platsen ”där människor är” börjar få status av myt. Kan någon säga var den ligger kan vi förstås gå dit allihop. Men förmodligen vistas de flesta av oss ständigt på platser där det också finns en massa andra människor, och dem talar vi med, grälar och skrattar och uppmuntrar och gnäller och är med, tills vi går hem och lägger oss. Men partiet växer inte ändå, så frustrerade anklagar vi oss själva för att ha varit på fel plats (när istället precis allting kan ha gått fel i kommunikationen, utan att platsen hade med det att göra). Det är då de föds, de desperata idéerna att vi också ska lösa människors problem i deras vardag, där de är. Göra om partilokalerna till medborgarkontor och göra socialt arbete bland hemlösa.

Men politiskt arbete handlar inte om att ta hand om folk och fixa saker åt dem. Det handlar om att folk går samman och löser problem tillsammans med sina kamrater.
Om sen folk inte orkar eller vill det, då är det orken eller viljan vi måste arbeta med. Det förstnämnda handlar bland annat om generell välfärd, en höggradigt (men inte enbart) parlamentarisk uppgift. Det sistnämnda, viljan, är mycket mer komplicerat. Låt mig kort kalla det en kulturkamp som inleddes av SAF på 70-talet, innan vi egentligen märkte det. Och vänsterns misstag är lika mycket att försumma den ideologiska kampen, som att vara på fel plats. Eller kanske: att inte se att den kampen utspelas i folks huvuden. Och den platsen är verkligen mycket svår att ta sig in i.