En dag känns det lite bättre...

1 Maj, arbetarrörelsens internationella helgdag, är viktig. Det har framgått inte minst av en del avundsjuka högertokar i soc-medier. Även vanlig borgarmedia (som man numera inte får säga?) gillar också att påpeka att det minsann inte är så många gamla socialdemokrater ute och går.

Därför är det bra att Vänstern finns, och visar att det är dags att byta regering. Det lär ska ha varit 30 000 i Stockholm. Så många kan vi inte ståta med i denna landsända, men cirka 50 pers i Sandviken syns och hörs rätt bra när vi tågar nedför Hyttgatan och sjunger Internationalen.

Rakt igenom det Erskine-ritade bostadsområdet går vi, och i det härliga vädret är det många barnfamiljer ute och tittar och vinkar. En hel del ungar passar på att följa med, när det nu händer något hemma på deras gård.

Vi har levande musik på trumma, sax och fiol. Vi har tal både om situationen i Palestina och om kollektivtrafiken i Österfärnebo och Ockelbo. Det blir diktläsning av brukets författare Karin Nilsson. Och naturligtvis får vi ett utmärkt tal av riksdagsledamoten från länet, Samuel Gonzales Westling, om det aktuella kritiska läget och behovet av maktskifte för ett rättvisare Sverige. 

Varje år känns det lite bättre en dag. Den dagen är Första Maj.

 

PÅ DIN SIDA, tredje dagen

Idag diskuterar kongressen frågor som på olika sätt har beröring med risken för korruption, t ex sänkt partiskatt eller karenstid för att övergå till arbete som lobbyist. I riksdagen verkar partiet både för lägre arvoden och regler för att skilja ”klägget” och politiken åt. Ombuden röstar för att partiskatten ska vara oförändrad, en stor del av vår trovärdighet vilar i den. Partistyrelsen påpekar att det är deras uppgift att se till att förslagen också går att genomföra och att detta är ännu viktigare nu när vi vill regera. Det är riktigt, men riskerar också en anpassning till befintliga system!

Vi får en hälsning från Vänsterns studentförbund som påpekar det orimliga i tt regeringen satsar ungefär hälften på humaniora som på natur och teknik, ämnen som anses ge direkt utdelning för företagen. Men vad blir det av oss som folk om vi rustar ner bildning, språk, historia och kultur? ”Vi är studenter, men också socialister” säger de, och lovar solidaritet med studenter världen över som drabbas av krig eller diktatur. ”Låt motståndet gro i varje lärosal, för maktskifte 2026!”

Hälsningar via film inkommer också från PRO som varnar för ålderismen i samhället, och från ROKS som varnar för konsekvensen av att skyddade boenden och kvinnojourer läggs ned.

Vänstern ska verka för att lagen om förolämpning av tjänsteman ska rivas upp. Det är en lag som slår mot de svaga och maktlösa i samhället. Att kränka och hota folk är olagligt i alla händelser.

Vår ordförande Nooshi Dadgostar uppmanar oss i sitt slutord att hjälpas åt att byta ut den mest illa omtyckta regeringen i Sveriges historia och tillsammans bygga ett Sverige som håller ihop. Hon drar de viktigaste sakfrågorna igen:

- miljardärskatt

- kortare arbetstid

- frysa hyrorna

- högkostnadsskydd i tandvården

”För den privilegierade känns jämlikhet alltid som förtryck. Men kamp lönar sig, det har arbetarrörelsen lärt oss!”

Sedan är det dags att sjunga Internationalen.

På din sida, idag med

Från kongresshallen

Nooshi Dadgostar väljs om till partiledare under starka applådåskor. Inga medtävlare om posten fanns!

Vänsterkongressen fortsätter med debatt om valplattformen. Troligen är det först här på plats som det går upp för oss alla att partistyrelsen och de ombud som skrivit motioner nästan alltid delar politisk ståndpunkt! – det som skiljer åt är tyngdpunkt och fokus, prioritering av valfrågor, formuleringar och konkretionsnivå. Därför förs diskussionerna i konstruktiv anda, rentav respektfullt. De som väntat sig interna strider blev besvikna.

Frågan om regeringsmedverkan har blåsts upp i media, som om det vore en fråga om vilka som vill regera och vilka som inte vill. Men givetvis vill alla som håller på med politik få makt att förändra. Vad diskussionen handlar om är hur hårt V ska binda upp sig för det i valplattformen eller – och det är huvudfrågan: Var finns den starkaste förhandlingspositionen? Kan man uppnå mer om man står utanför? Nej, partistyrelsens Daniel Bernmar är tydlig med att vi inte ska ”upprepa 2018!” Det var det året det skapades ett januariavtal som uteslöt Vänstern, som ändå skulle vara med och backa upp, eller ”vara dörrmatta” som uttrycket lyder idag. Han medger att det visserligen ofta gått uselt för vänsterpartier internationellt som varit med och regerat – men det har gått helt uruselt för partier som aldrig regerat.

Det ena ombudet efter det andra går upp och stöder partistyrelsens tydliga linje om regeringsmedverkan. Oavsett riskerna är detta ett parti vars aktiva brinner för att gå ut och valkampanja med självförtroende för detta uttalade mål.

Kirsti Bergstö, ordförande i norska SV, håller ett fint tal. Bland annat säger hon: Jag förstår inte varför Socialdemokraterna i Sverige är så sura? I Norge säger sossarna, ni gör oss bedre!

Senare på dagen är det debatt om partiskatten; ska den sänkas eller inte? Det påpekas att partiskatten är något av det finaste vi har för vår trovärdighet. Även med en rimlig sänkning kommer Vänsterns politiker att ha de lägsta politikerlönerna av alla partier. Något beslut i frågan kommer inte, förrän det är dags att packa ihop för kongressfest i Frimurarlokalen!

På din sida

 

(foto från storbild)

"På din sida” är temat för Vänsterpartiets 46e kongress som drar igång i kongresshallen i Örebro. Partiledaren Nooshi Dadgostar nämner i sitt inledningstal några viktiga punkter ur valbudskapet: 

- frys hyrorna

- sätt stopp för bankernas miljardvinster

- sänk matpriserna

Hon påpekar att ”att jobba hårt räcker inte idag för att köpa mat, för att bo, eller till en semester eller barnen fritidsaktiviteter” och inskärper att vår uppgift är denna: ”gör HOPPET normalt igen!”

Sedan debatteras det som ska bli vår valplattform inför valet 13 sept. Media har haft höga förväntningar på att det ska bli strid om hur vårt krav på regeringsmedverkan ska formuleras (nota bene – ingen är emot att regera; det gäller hur hårt det ska drivas) men än så länge handlar det om annat. Hur ska klimatfrågan drivas och betonas? Kan vi lyfta enprocentsmålet för biståndet? Kan vi driva Nej till Nato och DCA?

Ett lyft kommer när ABF-chefen Eneroth håller ett brandtal om folkbildning, den som Tidö-regeringen försöker ta död på. Det är också gripande när Fristadsfonden presenteras. Det är Vänsterpartiets fond för att ge juridisk hjälp åt flyktingar, och dit går kongressinsamlingen för i år – som ”en motståndshandling mot asylpolitiken”. Slutligen får vi veta att en miljon underskrifter har samlats in till medborgarinitiativet inom EU, Justice for Palestine. Målet med namnuppropet är att få EU att upphäva associationsavtalet med Israel. Övrigt på den internationella sidan är hälsningar från gäster från bland annat Norge, Polisario och New York.

Kvällen kommer att bli lång. Fortsatt debatt om valplattformen står på programmet. För att göra HOPPET normalt igen. 

Viceordf Ida Gabrielsson

1 Maj, en antifascistisk motkraft (nr 23) i sig själv

 Samling i bostadsområde i Borlänge. Ett 70-tal personer lyssnar till utmärkt tal av regionoppositionsrådet och till kommunistisk punkmusik som är riktigt bra. Medelåldern är över medelåldern. Det är mulet och lugnt, folk går ut på sina balkonger och hör på. Kanske lite för lugnt för att vara riktigt roligt - men om någon fått för sig att demonstrationer är olaglig aktivism av asociala terrorister borde de ändra sig. 

Vi fortsätter i Falun. Omkring 200 stycken är vi som tågar längs affärsgatorna. En oavsiktlig poäng med att affärerna inte längre är helgstängda är att fler människor ser och hör oss. Och nog får de höra! Slagorden ropas ut nästan oavbrutet: 

"Migration är inget brott / låt dem stanna här för gott!" 

"Sluta snylta på den som är minst / ingen skola ska gå med vinst"

"Granska Pehrsons aktiehandel / typexempel på bristande vandel!"

"Alla ska ha råd / med mat och hyra och vård!"

"Israel är högerextremt / mördar folk som inte gjort fel!"

och så den gamla, alltid välbehövliga "Internationell solidaritet / Arbetarklassens kampenhet"

och den omtyckta "Vi vill ha sex", förstås. (Sex timmars arbetsdag, om du inte varit med.)

Det är inte många som bryr sig. Utom en arg förbipasserande som tycker vi varit dörrmatta åt S för länge. Men dethär är vad vi har. Det är här vi är, det här är vad vi gör. 

Vi är för demokrati, solidaritet och rättvisa. Vi är mot fascism. 

Vi kunde säkert göra mer. Men ingen borde faktiskt göra mindre. 

Hälsning från orten på 1 Maj

 

Nog har vi väntat på att få demonstrera, det märktes i ett mestadels soligt Stockholm där Vänstern samlade omkring 25000 pers på ett tåg som inte bara gick mellan utan sträckte sig mellan Medborgarplatsen och Kungsträdgården. 

Detta var ett starkt, sant plakat. Det är när människor är hoppfulla som tryggheten växer - och när tryggheten är stark är det lättare att känna hopp. Bristen på framtidshopp är det sorgligaste och den värsta riskfaktorn i miljonförorterna. Ett av de starkaste talen kom från den unga kvinna som berättade hur man i förorten sörjer sina döda, försöker stötta familjer och varandra, försöker bygga hopp nedifrån än en gång, trots att man känner sig oönskad av majoritetssamhället. 

En stark och vacker 1 Maj, årets största högtid!

En vårdag som är VÅR dag

Så många 1 Maj, så många demonstrationer. Nu, för andra året, i stillhet hemmavid. Vi går ut på morgonen med röda draperiet och hänger det i rönnen så har vi hissat fanan. Mitt på dagen håller partiordförande Nooshi Dadgostar årets tal, som vi lyssnar till i telefonen. Hon är bra.

Demonstration när jag var liten: att stå inklämd mellan tusentals vuxna för att se en liten morfar tåga förbi med en banderoll. Sedan var det inget mer. Morbröderna lärde mig sjunga Arbetets söner. Pappa lärde mig sjunga Sköna maj, välkommen, som motvikt. Jag brydde mig mest om att jag tappat min lilla pärlring i folkmassan.

I gymnasiet gick jag med Enhet-solidaritet, bokstavsvänsterns storsamling. ”Krossa USA-imperialismen!” "Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet!" Tills den underbara 1 Maj 1975, då USA-imperialismen åkt på stryk och det var fred i Vietnam. 50000 pers samlades på Norra Bantorget, Palme höll tal och även vi maoister uppskattade det.

Vänsterpartiets tåg alla år som följde. ”Daghem ska vi ha, och dom ska vara bra”, "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" och så ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Utanför banken: "Känner ni stanken från Enskilda banken", vilken var från en teaterpjäs, men banken bytte namn så ramsan höll en begränsad tid. När vi gick förbi Slottet var det "Var ska vi bo? - DÄR ska vi bo!" eller ”Ockupera Slottet, 800 rum!” Ung Vänster och min systerdotter gjorde det till slut; sprang uppför en trappa med röda fanor som togs om hand av högvakten. Så har vi "Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen!" Min favorit har alltid varit dendär om USA-imperialismen som är så kusligt gångbar i alla tider, men de här känns mer personliga: ”Svarta och vita, tillsammans mot dom rika!” eller ”Huka er borgare, darra och fly – Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Promenaden går över Slussen där ett gäng kulturgubbar förut alltid hängde på balkongen med röd flagga. Några år samlades vi på Gärdet långt bortanför allt, mamma hade med sig solbullar. Sedan folkfesten i  Kungsträdgården där hela stan kunde delta eller iallafall vara nyfikna. Under partiledarens tal hade vi, ett gäng vänner och kamrater, för vana att samlas på gamla krogen Victoria. Det hände några år på 90-talet att vi inte kom hem förrän sent på natten, mången en pub senare, något som känns mycket avlägset idag. 

På 70-talet slängde folk på gatan ofta ur sig otrevliga kommentarer med stick-till-Sovjet som klassikern. På 2000-talet glor de mest, glor generat, som om vi gör något opassande.

Har till och med demonstrerat med socialdemokrater, på fackligt enhetståg i Borlänge. Har demonstrerat med partilösa när det gällt att visa motstånd mot organiserade fascister. Har demonstrerat med clowner när Dalarna mot rasism arrangerar och statyn av Jussi Björling bär clownnäsa och röd halsduk.

Har fått frågan varför vi gör det, det spelar väl ingen roll, är väl ingen som lyssnar. Ååå så lätt det är för likgiltiga Svensson att vara hånfull mot dem som tar ställning för Svenssons egen situation: varför-håller-ni-pååå?

För att det är VÅR högtidsdag. Den internationella arbetarrörelsen är för långt att säga, det räcker med att dagen är VÅR. Nej, vi menar inte som i trevlig promenad en vårdag. Vi menar VÅR dag som VÅRA förföräldrar kämpat sig till. Den dagen vi talar om VÅRA bekymmer med låga löner och pensioner, med nedskärningar i skolor och vårdinrättningar som går på sista öret. Den som inte har dessa bekymmer behöver alls inte höra på!

När det är pandemi, då blir det i stillhet hemmavid. Förra året stod vi framför datorn och sjöng med i Internationalen. I år gjorde vi inte ens det. För 1 Maj, VÅR dag, har som sin själva mening att vi är många tillsammans som bryr oss om rättvisa.

Vi hoppas, liksom förra året, på nästa år. Men ett blogginlägg ska det bli. Det hör till på 1 Maj.

Den mest ogina asylpolitiken - eller alla mot Vänstern

Under vår och sommar har en parlamentariskt sammansatt migrationskommitté arbetat för att ta fram nya migrationslagar för Sverige. Men arbetet gick inte att slutföra. Partierna är allt för oense. Om vi trodde att det skulle finnas en ”hård” och en ”mjuk” sida i kommittén, tog vi fel. Det fanns en hård sida, och Vänsterpartiet. Det enda parti som vill se en human och värdig asylpolitik där asylrätten respekteras, där ensamkommande unga ges möjligheter, där familjer får leva tillsammans, och där den som får asyl får ett permanent uppehållstillstånd.                    Vänsterpartiet arbetar för rättssäkra bedömningar när människors livsöden avgörs. Det innebär inte, som somliga tror, fri immigration. Nej, det är den internationellt överenskomna asylrätten som Vänstern kämpar för.                                                                                                        Endast Miljöpartiet lutar lite åt vänsterhållet.

 

Moderaterna och Sverigedemokraterna ville se den mest ogina asylpolitik som är möjlig. Centern och Liberalerna velar. Var har vi då Socialdemokraterna?

     De är helt inriktade på en ogin politik som de vill genomföra i samarbete med Moderaterna! Begreppet ”volymmål” som är så opassande när det gäller människor, är något som både Socialdemokraterna och Moderaterna är för, även om de formulerar det olika. Utifrån går det inte att avgöra vilket som är viktigast för S; att försämra för asylsökande eller att få leka med M.

 

Att S försökte stöta bort Vänstern från diskussionerna är inte förvånande, eftersom de tidigare skrivit under på just detta med sina januarikompisar. Men att de också ville hänga av Miljöpartiet, regeringskollegan, är både otrevligt och otaktiskt. Bli inte förvånad om det kommer konstiga utspel från Mp framöver, de borde rimligen vara förbannade.

     En mer rättssäker och human flyktingpolitik skulle kunna skapas om regeringen, C och L, samt Vänstern förhandlar. Det hade inte blivit den bästa, men en möjlig väg. Tyvärr har Socialdemokraterna inte varit intresserade. De vill, än en gång: försämra för asylsökande, leka med M.

 

Människor på flykt behöver leva med sina familjer under någorlunda förutsägbara villkor (ja, vem behöver inte det?) Men den politik som förs idag, den som Socialdemokraterna vill förstärka, förorsakar en känsla av att stå utanför samhället, att vara oönskad, både hos de nyanlända och de infödda fattiga.

     Tillfälliga uppehållstillstånd minskar motivationen för att lära språk och utbilda sig. Lägg till trångboddhet, sämre anställningstrygghet och taskig välfärd p g a oanständiga skattesänkningar, så ser vi ytterligare ökade klassklyftor. Och dessa stora skillnader i livsvillkor leder till misstroende mellan människor och gentemot samhällsfunktionerna.

 

Hur ska Socialdemokraterna förmås återgå till den solidaritet och den ansvarskänsla de en gång visade?

     Du som röstar S – tänk efter vilket samhälle du vill ha, och tala om det för dem.

Ta ansvar - bättre än regeringen

Regeringen Löfven skryter gärna med hur de tar ansvar för allt från att stänga gränser och hindra familjeåterförening till att kräva hårdare tag. Om jag sutte i regeringen skulle jag ta ansvar åt rakt motsatt håll, men som situationen nu är måste jag ta ansvar på annat sätt. Till exempel genom att, som det en gång hette, engagera mig lokalt.

    Då är det tråkigt att jag finner kommunalpolitik så nedanförmänskligt tråkigt. Kommunalpolitik går från att det ska sänkas skatter till att det blir sämre öppethållande i badhuset. Motsatt förhållande skulle i och för sig vara lite roligare – men oavsett innehåll har kommunala frågor aldrig väckt mitt intresse.

     Märk väl, jag sa inte och skulle aldrig säga att kommunalpolitik är oviktigt! Under åren har många kamrater förklarat för mig hur den påverkar vanliga människors vardag, och i detta har de alldeles rätt. Kommunalpolitik oerhört viktig för alla som bor i kommunen, och av den anledningen bör den hanteras av människor som brinner för den. Människor som förmår budgetförhandla hela natten om en bugg i tomträttsavgälderna. Kamrater som orkar förklara en gång till för borgarna varför man inte kan kräva att socialnämnden minskar sina utgifter samtidigt som medborgarna har fått det svårare ekonomiskt.

Men när flera entusiastiska kommunalpolitiker har flyttat från stan. När det som återstår är en knapp handfull män, fastän listan kräver tio namn, könsvarvade. När det faktiskt ligger till så att trötta kamrater undrar hur det ska gå att genomföra ett val, för att inte tala om en mandatperiod. När det är så, då kommer dendär stunden när man tar ansvar.  

     Därför kommer jag motvilligt att återinträda i kommunalpolitiken.

Till alla som tror att…

- man håller på med politik för att bli rik och åka limousine

- alla politiker är till förväxling likadana så att det inte spelar någon roll

- obegränsat nätkäbbel om allt-mellan-himmel-och-jord betyder mer än den sekund det tar att trycka på knappen i en omröstning

och till kamrater som…

- begagnar Vänsterpartiet som en svängdörr

- ser vänsterpolitik som en fråga om livsstil eller som ett cool attribut

- lämnar partipolitiken när de blir upprörda av att folk säger dumheter

vill jag påpeka att…

- man inte är med i ett parti så länge det är roligt, och sedan skiter i det när man behövs

- sammanhanget vi befinner oss i ibland är viktigare än vi själva

- drivkraften bakom politisk handling inte kan bygga på enbart passion, utan till stor del innebär ett ansvar

För oss som lever i sammanhang och som inte skiter i vår, arbetarrörelsens, gemensamma historia, blir ansvarstagandet en nödvändig integrerad del av det politiska ställningstagandet. Ty vi lever inte i radikalernas, martyrernas och revolutionärernas tid.

     Vi lever i en tid när alltför mycket finns att göra för alltför få som ska se till att få det uträttat.

     För oss som då har en politisk ryggrad återstår bara en sak: Ta det förbaskade ansvaret. För någonting som helst, som behövs. 

     Och helst ta ansvaret bättre än en regering som tror att det innebär skyddande likhet med nationalister.

Vänsterpartiet, hundra år av solidaritet

170513. Vänsterpartiets hundraårsdag!

Det var år 1917 som internationalister och pacifister lämnade det Socialdemokratiska partiet och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Under hundra år har det, liksom alla partier, utvecklats och ombildats. Vi har lärt både av historien och av nya teorier. Stommen är kvar: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Rättvisa genom solidaritet.

Det är faktiskt inte rättviseidealet som skiljer oss från andra partier. Olika ideologier kan vara abstrakt överens om att rättvisa är bra, och sedan definiera begreppet helt olika. ”Det ska vara rättvist, lika för alla” sa borgarna i Stockholms stad när ett nytt förslag om olika skolpeng efter områdenas socioekonomiska status debatterades. En annan borgerlig uppfattning är att rättvisa är när var och en får det hen förtjänat: den som är rik får mycket och den som är fattig får litet. (Be någon annan förklara det.) Nu för tiden går det till och med att höra tankar om att rättvisa är att svenskarna får sitt först och de andra får det som råkar bli över.

     Som sagt, rättvisa i sig är inte det som utmärker Vänsterpartiet och gör det värt att fira hundraårsdagen. Det är solidariteten.

Solidaritet innebär att hjälpas åt, att dela med sig, att samla för det gemensamma bästa. Ordboken definierar det som att hålla ihop inom gruppen, så som arbetarrörelsen i sin början praktiserade solidaritet med och inom klassen. Men idag betyder det också att se utöver gruppen, att vara solidarisk med fattiga gamla och utsatta barn utan att tjäna på det själv.

Solidaritet är det som utmärker Vänstern helt enkelt därför att borgarna aldrig har förstått den. För det första vill de helst tjäna på vad de gör. För det andra kan de verkligen vara snälla och hjälpsamma, eftersom det ger en behaglig personlig känsla. Men solidaritet handlar inte om känsla, utan är ett ställningstagande. Är du övertygad om det rätta i att betala skatt gör du det även om restskatten känns mycket obehaglig. För det tredje villkorar alltid borgarna sitt medlemskap i samhället. De ställer upp så länge de själva tycker att ändamålet är passande, men om det går för långt eller blir för dyrt eller inkluderar fel människor kan de säga upp sin del av avtalet.

     Solidariteten är inte personlig eller humörbetingad. Den är ett gemensamt åtagande för folkflertalets bästa.

Fascismen växer idag, därför att borgarna har vunnit ettpar omgångar i den ideologiska kampen. De har lyckats göra solidariteten omodern och obegriplig. Jaget är förvisso en rik källa att ösa ur, men när jaget förtrampas under ovärdiga livsvillkor blir fascismen farligt lockande. I den må du uppgå i nationens kropp, där det utnötta jaget alls inte behövs.

     Genom praktiserad solidaritet kan vi vara både jag och vi. En värdig individ som arbetar för folkflertalets bästa, också när det inte är lönsamt eller givande.

Förra veckan firade vi Vänsterpartiet, hundra år av solidaritet. Vi har inte vunnit. Vi har bara inte låtit oss besegras. Det är mycket värt i tider som dessa.

Denna underbara bok gav vi ut i samband med födelsedagen. Beställ den från Leopard förlag.

Leve 1 Maj, arbetarrörelsens stolta dag

Vänsterpartiets blåsorkester tågar ut från Medborgarplatsen

Huvudparollen: Det är vår tur nu! Vänstern firar hundra år och det är dags att ge oss en chans. Vårt land kan inte fortsätta på den inslagna vägen.

Det mest envisa slagordet: olika varianter mot rasism. Viktigt. Akut

Den stoltheten. När vi kommer från alla håll, varje stadsdel, från den berömda Förorten. Här är barnvagnsvänstern, den glassätande vänstern, husdjursvänstern, rapparvänstern, lajvarvänstern, och längst fram i tåget hela fackföreningsvänstern. En kampdag, en festdag. Årets viktigaste. Det är dags för rättvisa! 

Solidaritet. Alltid solidaritet 

Och här är talet i Kungsträdgården av Christina Höj Larsen, riksdags- och partistyrelseledamot

Veteranen varnar

På Vänsterpartiet Dalarnas årskonferens den 5 februari fick jag ta emot veterannålen, för 40 års medlemskap. Det var ett stort ögonblick. Här är en längre version av det korta tal jag höll vid tillfället:

 

Det var under valrörelsen 1976 som jag gick in i en valstuga och sa att jag ville bli medlem. Det var med enorm energi jag jobbade i min första valrörelse, det var för övrigt första gången jag röstade i ett val också. Resultatet blev att Sverige för första gången på åratal fick en borgerlig regering… och på den vägen har det varit! 
     Nej, inte bara så. Idag kan jag tacka Vänsterpartiet för fyrtio fantastiskt roliga år. När man lägger ned så mycket tid på något, måste det såklart vara roligt också. Det har varit en lång och intensiv tid av kamp och glädje, med vänner och fiender. Ja, också fiender skaffar man sig i politiken. Är man överens om allting och håller med alla får man ingenting uträttat.  

När jag gick med i partiet var det under en tid då vi trodde, faktiskt på allvar trodde, att vi skulle bygga socialismen. Jag trodde jag skulle delta i det bygget under min livstid. Istället ser ni själva var vi har hamnat. Socialismen är längre bort än någonsin, ibland dödförklaras den. Kom då ihåg: det är inte vårt fel! ”Vad har Vänsterpartiet gjort för fel?” frågas det ofta, även av partimedlemmar. ”Vi är så dåliga, vi kommer inte ut i media, vi pratar inte på rätt sätt, vi bara förhandlar, vi har bara visioner och inga förslag…” Ja, ni har hört allt detdär. Men att kapitalismen är så stark idag beror inte på vårt parti!
     Det var inte bara vi som trodde att socialismen skulle byggas, den gången. Kapitalisterna oroade sig också för det, och de samlade sina krafter till en väldig motattack. Hela 80- och 90-talen var en segdragen tydlig klasskamp där de borgerliga genom media och politik blev allt starkare och vi gick på det ena bakslaget efter det andra. Motståndaren var välorganiserad, skicklig, och starkare än vi. Därför är det som det är idag. Vi har inte gjort fel, vi har gjort så gott vi kunde.  

Det kommer vi att fortsätta med, för det allra viktigaste idag tror jag är kampen mot fascismen. Istället för tron att socialismen kan byggas under min livstid tror jag idag att fascister kanske kommer att styra landet, under min livstid. Det är en verklig, fruktansvärd risk. Dethär behöver jag inte säga till er, vi är socialister och feminister allihop här i rummet, men jag säger det ändå: Vi måste stå emot fascisterna överallt, i alla församlingar, var vi än är. Vi får aldrig låna deras problembeskrivningar, aldrig gå in i deras argument.

     Kampen mot fascismen är i själva verket ingenting annat än kamp för rättvisa. För det är rättvisa folk ropar efter när de klagar över problemen i samhället. Det är rättvisa människor ropar efter även när de vill ha, även när de kanske inte själva vet det. Det är i den kampen som Vänsterpartiet måste vara med – i minst fyrtio år till. 

Riksdagsledamot Daniel Riazat fäster veterannålen medan  ordförande Cecilia Ronsten ser på