Allmänt nyttig blandning

I vår lilla stad kommer vi, efter en omgång parlamentarisk vändåtta, att hejda utförsäljningen av hyreslägenheterna i stadskärnan. Vad vi kan tänkas oss är viss privatisering i lågstatusområdena, och eventuell försäljning i utbyte mot allmännyttigt nybygge.

Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.

I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.

Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.

”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.

Kunskap igår och idag

För tio år sedan slutade jag arbeta i grundskolan, och några år senare slutade jag också i branschen barns-utveckling-och-lärande. Den sista fortbildningsdag för skolledare som jag arrangerade handlade om framgångsrika skolor. Föreläsare var forskaren Lennart Grosin.

Idag är jag tillbaka i grundskolan, möjligen också tillbaka i barns-utveckling-och-lärande. Jag kan inte se att särskilt mycket har förändrats, ett intryck som DN bekräftar med en intressant artikel om forskaren Lennart Grosin. Han påverkades ”av helt andra strömningar inom vänstern och socialdemokratin under 1970-talet; han hörde till dem som betonade att kunskap är makt...” - en mening som gott kan läsas om några gånger, i den rådande diskurs där vänster står för flum och höger för kunskap, och ingen talar om makt.

”Allt fler idag ansluter sig” till Grosins linje, står det i artikeln. Som om forskningsresultat vore något man ansluter sig till. Eller som om Grosin skulle ha varit okänd igår.
Om Grosin får större utrymme idag beror det väl på hur det redovisas; att detta minsann handlar om att inte skylla ifrån sig på sociala förhållanden, utan det som gäller är starka ledare och effektiv kunskapsförmedling.

Jadå. Det handlar också om respekt för varje barn, om sympatiskt bemötande. Det handlar om att ha höga förväntningar också på barn i svåra sociala situationer, och om att undervisa på barnets nivå. Det handlar om samarbete, motivation och demokrati, i en levande pedagogisk diskussion. Och om att belöna goda prestationer snarare än att straffa.

I minst tio års tid har Grosin presenterat intressanta forskningsrön om vad som gör en bra skola bra. Dessa rön kan man ta till sig eller ta ställning till. Man kan praktisera, revidera eller negligera dem. Men den som håller på och ansluter sig har inte hajat ett piss om kunskap.

Glädjande är att Grosin diskuteras än idag – än mer glädjande vore om forskningen hade fått större genomslag i grundskolan redan igår.

Allhelgona ett hot mot assimilationen

Här kommer några plock från Sverigedemokraternas kommunkonferens. De vill ha...
- kommunal folkomröstning om flyktingmottagning
- assimileringsfrämjande verksamhet istället för integrationsinsatser
- förbud mot moskébyggen
- ”mångkulturella bokslut” i kommunerna för att visa konsekvenserna av ett etniskt blandat samhälle
- återvandringsbidrag, återvandringshandläggare
- slut på modersmålsundervisning och ”mångkulturella lovdagar”, varför jag förutsätter att sverigedemokratiska barn inte har spökfester med pumpagubbar (USA), och att deras stackars förmödrar och förfäder vilar ensamma i den svenska myllan på Alla helgons dag (katolskt).

Men tro inte att jag hittade kraven på Sd:s hemsida. Källan är ett referat i DN, som i sin tur citerar Sd-kuriren, deras egen tidning.

Avslutar med ett nysvenskt ordstäv: ”Trevligare om man klär sig svenskt” sa sd-politikern, gick hem och vävde vadmal.

Bush i radio

Tjuvlyssnat – en vits ur bilradion.
President George W Bush tillfrågas av en journalist om den viktigaste frågan för närvarande. ”Tredje världskriget”, svarar Bush på sitt pojkaktigt öppenhjärtiga vis. Vad planerar Mr President då? vill journalisten veta.
– Vi ska ta kål på 1,4 miljarder muslimer och en dagisfröken, säger Bush.
– En dagisfröken, men varför då??
– Jo, då kommer alla att bara tala om henne. Och ingen tänker på muslimerna.

Tack till okänt upphov!

Kunden har alltid fel

Trodde aldrig jag skulle instämma med Göran Hägglund, Kd, som enligt Fokus har sagt: ”Hantverkare är väl den enda yrkesgruppen som kan säga ’jag ska bara hämta en grej’ och sen vara försvunnen i flera veckor”. Fokus misstänker att Hägglunds syn på entreprenörskap inte är densamma som regeringens – ett starkt misstänkliggörande i Fokus’ ögon.

Så nu är det Göran & jag, alltså. Och vad vi tycker om hantverkare...
Småföretagare utläses småpåvar. De tar sig rätten att tala om att ditt hus är för litet, din tomt för stor, dina pengar för vita eller för svarta. De arbetar inte åt pysslingar som du om de inte är alldeles sysslolösa – vilket de inte kan veta förrän samma morgon. Men då kanske de ringer. Så du ska släppa bil- & jobbnycklarna och skynda hem och vara tillbörligt tacksam för att du fick bli kund åt Upptagen Kompetent Karl. Som sitter kvar i bilen och väntar på sin medhjälpare. Som bara åkt för att hämta en grej.

Det entreprenöriella i denna inställning kan diskuteras. Noll risker, bara god chans att flyta ovanpå. Det fungerar på den marknad där kunden alltid har fel, men som mellanmänsklig anda är det småskuret.

Men om du blir avsnäst i sjukhusväxeln finns det genast en liten hägglund där som föreslår att hela skiten ska säljas ut.
När du dinglar som en marionett i hantverkarens telefonsladd, då är det ingen som föreslår att hela skiten ska köpas upp.

Veta, visste, vetat - göra, borde, gjort

Tänkte inte ta upp det först, inte göra en nyhet av det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla.
Men SvD:s rubriksättning fick fart på mig: ”Sverige bäst i Europa på att ta hand om invandrare.”
Jaså. Men den eller de som tror att det handlar om att ta hand om invandrare, de skjuter upp det integrerade samhället på oöverskådlig tid.
Journalister kan föralldel inte veta allt. Det ska professorer göra. Så det blir bara värre när Bernitz, professor i europisk integrationsrätt, säger att integrationen har misslyckats där ”vi har stora invandrargrupper som lever isolerat”.
Vem är ”vi” som ”har” grupper - grupper vars liv vi diskuterar?
Vem är invandrare? Och vem lever isolerat? Från vem?
Centrum-periferi-frågan. Igen. Och igen.
Men Bernitz har lösningar. Jag tvivlar dock på att de är sprungna ur professorskapet, då de är betänkligt politiska. Starta eget, lägga anbud på vård och omsorg...
Privatiseringslösningarna. Igen. Och igen.

Hur kan en fullkomligt harmlös undersökning om det vi borde ha vetat: att Sveriges lagstiftning är väl ägnad att främja ett integrerat samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – hur kan den ge upphov till så mycket puckat kringsnack?
När vi istället kan säga: Bra! Då klarade vi en sak, nu går vi vidare!
Genomförandefas - kom igen!

Våld

Manifestation mot våld – det kan nog vara bra. Det finns ett värde i att många människor gemensamt visar hur mycket vi värdesätter ett humant beteende i staden.
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.

Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten

Äntligen!

Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.

Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.

Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.

Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.

Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.

Grattis till den självkänslan!

Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.

Det är politik, dummer

Apropå...
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.

Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.

Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?

Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.

Fjäsket som frasmakarens framtidsinriktning

Att umgås med miljöpartister är som att åka karusell. Det vill säga, kul ibland, men man blir lätt illamående. I vår lilla stad där vi framgångsrikt samarbetat i fyra år läste vi lokaltidningen att V inte går att samarbeta med! Nåja, de tog tillbaks det - men inte i pressen, förstås.

Men vad är dessa småstadsbekymmer jämfört med en helsidesintervju i SvD? Här framträder Peter Eriksson som vill organisera samarbete med enbart Socialdemokraterna. Erikssons motiv för detta är en liten absurdistisk pärla: ”Det känns friskt och framtidsinriktat. Vi två har någonting att erbjuda svenska folket.”

Logiken säger att om dessa två partier har någonting att erbjuda, men höll inne med det i fyra års tid, måste de ha stoppats av Vänsterpartiet. Konstigt att vi aldrig märkte vår maktposition – att ha blockerat vartenda friskt och framtidsinriktat förslag från Eriksson-Persson, utan att någon fick reda på det! Men Eriksson använder inte logik. Mona Sahlin och han har nämligen så mycket att snacka om att känslorna tar överhanden, och han glömmer hur S förlorade valet bland annat beroende på sin förre, plågsamt bedagade ledare.

I en sekunds klarsyn minns Eriksson att ”socialdemokraterna är lite för betonginriktade, och i första hand vill gynna den gamla, tunga industrin”. Sen rycks han med av sina känslor igen: ” Vänsterpartiet känns lite bakåtsträvande och gammalmodigt.”
Hur fick han till det? Betongsossarna som förnyare och den ekologiska vänstern som bakåtsträvare? Tyvärr, Eriksson talar inte politik. Han bluddrar på för att ställa sig in, ett fjäsk som driver honom till rena gissningar: ”Det låter som om V tänker driva en valrörelse bara på återställare”, säger han, utan insyn i en valplanering vi ännu inte påbörjat.

”Det är oklart om V ens vill vara med i ett sådant här regeringsalternativ,” säger Eriksson. Men gud i brallan karl, det finns ju inget alternativ ännu! Och när det ska tas fram, ska det handla om politiskt innehåll. Ju fler privatiseringar och orättvisor – desto lättare att hålla V utanför. Säg det rent ut nästa gång.
Men lite beröm får vi faktiskt: ”Jag är osäker på var vänstern står och vad de vill”. Detta kan inte vara annat än uppriktiga lovord från ett parti som har som metod att göra andra osäkra och att kokettera med sin opålitlighet.

Fula, skitiga och elaka

”Sämst i Sverige” är rubriken på en artikel om Vänsterpartiet i http://www.fokus.se där fotona visar en gäspande partiordförande och citaten kryddas av svordomar. Av artikeln framgår att vi som håller på med vänsterpolitik är dammiga och lite bakom. Utom det fåtal som själva erkänner att allt är kass. Visst har Fokus rätt i att ”Svenska vänsterpartiet klarar inte att nå ut”. Inte lär det gå bättre efter denna skopa ovett.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.

Finns konst?

I veckan blev det en nyhet att en kille slutade blogga. En kille som jag inte ens visste vem han var förrän han la av. Då visade det sig att han a/ var en betydelsefull person, och b/ kanske inte ens finns.
Oförskämd var han, antingen han finns eller ej, men om det är viktigt är det ingen som riktigt vet.

Mina försök att reda ut denna pseudohändelse är otillräckliga. Rosenberg, en kille som förmodligen finns, ger däremot goda infallsvinklar.

Att skilja på liv och litteratur är svårt. Somliga bara skiter i det, och det tycks gå bra det med. Eller illa, och inte för att det spelar någon roll.
Men var blev konsten av, dansen på gränsen?

Svensson och tevegrodan

Men nu får dom väl ta och skärpa sig.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)

En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.

Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”

I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.

Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.

Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.

Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.

Fp-kanon med smak för extremism

I senaste numret av Författarförbundets tidning finns en opinionsartikel där Stefan Ingvarsson beskriver det pedagogiskt-politiska klimatet i Polen. Landet håller sig med en så kallad litterär kanon, det vill säga en statligt spikad lista över föreskrivna författare och verk som ska tröskas igenom i det offentliga skolväsendet.
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.

Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.

Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.

* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary

Vilks och modet

För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.

För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.

Karlfeldt skrev "Om en tillbörlig vrede". I min version heter den...

Det värsta?

Jag ska sätta eld på
ganska små hus nu
Medelstora fastigheter
kan också ryka
medan de mest magnifika vinterpalatsen
kräver kollektiv revolutionär ansträngning.

Eggelsen i enklast möjliga problemlösning:
hugg av grenen du sitter på
yxan i sjön eller foten, varsomhelst fel
där hittills yxskaft varit regel
ilskans drägg men inte eggen.
Skit på skepp och bränn upp broar
Att bli oälskad
är det verkligen det värsta?

Den uppskjutna konsumtionen
har mist sin bärighet
och fikandet efter förhandlingsvinst
synes blott knapphändigt möjliggjort
i den tänkta konjunktiven av absolut positivism.

Smörblomma tror på någon att tro på.
Mästerkatten tror på sina stövlar.
Askungen tror på arbetsmyrornas solidaritet.
Rödluvan tror på mormors löständer.

Suga ur gamla gaddar i ensamheten
kan väl inte vara

det värsta

(Publ i coffee -04)

Långt ner i halsen

I Svd förs en debatt om våldtäkter och rättssäkerhet. Manliga advokater har pekat på problemet att ”många oskyldiga män sitter fängslade”. Denna skam för rättssamhället menar de till stor del beror på professor Madeleine Leijonhufvuds opinionsbildande arbete som fått ”pendeln att slå över för långt” (som om det korrekta antalet fällande domar rimligtvis bör vara ett genomsnitt!) Advokaterna anser att Leijonhufvuds mål, att stoppa kvinnoförtrycket inom rättsväsendet, för länge sedan är uppnått – och detta utan att hon själv var i stånd att observera det!

Leijonhufvud driver sakfrågan bäst själv. Jag plockar istället ett annat citat från advokaten Samuelson: ”...en kriminalpolitisk debatt som enligt min mening har blivit rabiat: som arrangerar fackeltåg och protestmarscher och skriver debattartiklar i så högljudd ton att halsmandlarna syns...”
Märk väl. Det är inte bara kraven Samuelson ogillar. Det är inte bara argumentationen han finner svag, och inte bara den politiska linjen han finner oriktig. Det är också metoden som stör honom.

Juridiskt intresserade kvinnor ska inte hålla på och vara rabiata och gå i fackeltåg. Går man i protestmarsch har man förmodligen fel, eftersom man går där. Riktiga människor gör upp sina fördrag i stillsamma styrelserum. De rabiata kvinnorna är dessutom ofint högljudda, ja de till och med skriver högljutt!
Denna prestation skulle med fördel kunna associeras till Nattens drottnings koloratur. Men det gör inte advokaten. Illa berörd ser han halsmandlar framför sig. Av vilket jag förstår att högljudda kvinnor är liksom äckliga.

Egentligen har jag bara en sak att säga till dendär typen: Håll för näsan, öronen och ögonen. För vi tänker fortsätta ett tag till.

”Jag skulle kunna sätta eld på ganska små hus nu...”
HD

Upp till kamp

Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.

När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.

Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".

Ingen ska ha jobb!

Stockholms stad sänker skatten med 20 öre. Tar sig råd, så att säga.
För den skattesänkningen ska de satsa på skola och omsorg. Någon som får ihop ekvationen? Jo, naturligtvis spar man på administration. Det är ett populärt, snudd på populistiskt krav. Ni vet - få bort alla onödiga pappersvändare, de som inte arbetar med människor.

De bara betalar ut löner åt dem som arbetar med människor. Eller inspekterar miljö och hygien i kök och på gårdar. De kanske håller ordning i offentliga register så att beslut och beslutsfattare går att hitta. Eller svarar i telefonen och bokar en träfftid, eller översätter en komplicerad juridisk handling. Kort sagt, det är de som ser till att stadens verksamheter har rimliga förutsättningar, och att arbetet utförs under öppenhet och ansvarsutkrävande.

I en billig, slimmad organisation kan du aldrig hitta en makthavare. Du och ditt barns utarbetade fröken kan stå och gnissla tänder tillsammans över att Ingen går att nå på kommunkontoret. Eftersom Ingen läser er post kan Ingen sätta upp staket mot gatan.
Det var klart opoppiga jobb, så Ingen ska ha dem.

Det är viktigare att alla får mera i plånboken, som Reinfeldt brukar säga. Då kan Alla gå och köpa staket. Eller hur?

Ovana nykomlingar med farlig dröm

Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.

Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.

Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.