Nedskärning i god mening

Politik och poesi är lite seg för närvarande. Med löneslaveri, frivillig antirasism och skönlitterära anteckningar kommer bloggen i skymundan. Nu börjar jag till och med citera mig själv på fejsboken:

"Detta är min antirastistiska status, vilken är din?: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Och alla betyder alla. Inte dem vi gillar, inte dem vi har råd med, inte de lyckade eller de som liknar oss. Utan alla. Människor. Födda fria och lika i värde och rättigheter."

Låna ut din antirasism, det är många som behöver den.
Jag har lånat ut min.
Bloggen drabbas av nedskärningar. Men den kommer tillbaka när den behövs.

"Kampe diem" sa Jan Malmsjö, 80, i en teveintervju. Det var bra.
Låna ut dina goda citat, det är många som behöver dem.
Politik och poesi återkommer. Men inte lika ofta som förr.

Jag borde förstås ha skrivit något om förorter! När jag listade inlägget såg jag att förorter var en tung etikett att länka till. Nåja, Politik och poesi har skrivit så mycket om förorter tidigare att det räcker för närvarande. Den som är intresserad får bläddra bakåt. Till exempel inlägg tio i en serie av tolv.
Jag jobbar i den. Det räcker just nu. Förorten går ändå aldrig ur oss.

Upp till kamp

Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.

När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.

Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".