Giselle, public service och en sista fråga

Teveprogrammet En balettt går i arv lät som att det vore en redogörelse för hur en traditionell balett har hållits vid liv i 150 år och instuderas i ett nutida balettkompani. Det var en missuppfattning. Visst var programmet bra, med fina repetitionsbilder. Men det började med upplysningen om att en dansares ben och knän värker, och det visste vi. Jag menar: det visste också den genomsnittliga tevepublik som faktiskt stannar på kanalen.  

     När det handlar om balett börjar man alltid från nollpunkten. Utgår från att ingen förstår och ett fåtal är intresserade. Förklarar att det är svårt att dansa, men att det finns människor som tilltalas av sagor som uttrycks i rörelse. Och så vidare.

     Det är tur att vi som var intresserade redan från början har bilderna att se på. Ty dans är bild. Men det är också kulturhistoria, och av den får vi oss inte mycket till livs.

Teve visar så många program i så många timmar som så många är intresserade av; alla möjliga matcher till exempel. Inte är det någon som börjar om från början där, för att förklara för oss andra att man kan få ont i tårna om läderbollen är hård. Eller vad som är så speciellt med en uppgörelse i straffområdet. Antingen vet man det, eller behöver inte titta.

     Det går att göra teve för eller om udda intressen, det visas i exempelvis Antikrundan med dess trevliga småprat om gamla konst- och hantverksföremål. Men i balett börjar man från noll. Är det möjligt att teve fortfarande tror att den breda publiken inte skulle ha förstått att balett gör ont i tårna?

     Den så kallade breda publiken kanske någon gång skulle tycka det var kul att höra lite mer om hur nördarna tänker.

Exempelvis: ”vit balett” eller ”vit akt” är ett begrepp inom den lyriska 1800-talsbaletten. Då föddes den vita tyllkjolen, ”tutu”, som idag är en stereotyp.

     Svansjön, den så kallade största baletten, innehåller vare sig den första eller den bästa vita akten. Svansjön är en på tok för lång paradbalett med två vita akter, istället för en.

     Giselle – som visades efter dokumentären* – är ett i det närmaste perfekt verk från 1841. Den innehåller en rustikt bondsk akt med pantomim, romantik, spänstiga pas de deuxer och en vansinnesscen, och en vit akt med utsökt ekvilibristiska spöknummer.

     Att den endast tar två timmar är en fördel i sig, jämfört med den mer än tre timmar långa Svansjön. Det som förmedlas via konst ska inte smyckas med onödiga uppvisningar. Å andra sidan är även de ”etniska” numren i Svansjön ett tidsdokument, numera.

Musiken till Giselle skrevs av Adolphe Adam och är ett mästerverk i sitt slag. Det är inte tal om annat än att Tjajkovskij skrev bättre musik, också till baletter. Men Adam skrev lysande balettmusik, fjädrande och glidande.

     Koreografin till Giselle anses välbevarad efter Perrot och Coralli som skapade den för sin tids stora dansös Carlotta Grisi. Svansjö-koreografin har genomgått många förändringar och endast Petipas bravurnummer återstår av det förmodade originalet.

     Det är här den intressanta dansdokumentären kunde ha skapats. Hur bevarade och återskapade man en balett innan man kunde filma? Det finns teckningar, skisser, notationer över steg, men balett bevarades på 1800-talet genom en sorts apostolisk succession; dansaren instuderade sin roll med en lärjunge som gjorde sina ändringar och instuderade med nästa lärjunge. Då liksom idag reste dansare världen över för att träffa en mästare eller repetitör som ger den bästa versionen.

Idag görs moderna iscensättningar av gamla baletter. Giselle har gjorts i en hjärtskärande version av Mats Ek, och Svansjön har gjorts av oräkneliga. Idag görs också seriösa försök att gå tillbaka till källorna – till skisserna – och försöka rekonstruera brottstycken av vad den dåtida publiken faktiskt såg. Med levande ljus vid rampen och dansare som inte hade något som helst skydd mot skador.

Teve behöver inte göra program för oss elitnördar, vi som som kollar in hur fördelningen av ballonné, ballotté och jeté understryker rollfigurens gradvisa förändring eller hur ett balansnummer på tå påverkar uppsättningens rytm. Men teve borde vid dethär laget sluta särbehandla en av konstarterna genom att göra den obegriplig - det enda publiken ska fatta är att det är jobbigt - och istället göra vederhäftiga danshistoriska dokumentärer.

     I vår publika service kan det väl inte spela en så ofantligt stor roll på vilket sätt man sabbar tår och knän.

Du som förväntar dig en politisk vinkling i Politik och poesi får följande att fundera på: I Giselle dödas Hilarion, medan Albrecht får leva, vilket kan uppfattas som att fel person bestraffas. Är detta en ren klassfråga, eller hör det ihop med uppkomsten av den romantiska kärleken i motsättning till resonemangspartier? Varsågod välj, men se baletten först. 

*här Med Natalia Osipova i en fantastisk prestation i andra akten

Vad vore bloggvärlden?

Vad vore bloggvärlden utan Anna, Petra och Michaela?
Så frågade nyss reklamen för TV3:s Glamourama.
Ja inte vet Politik, HD och poesi.
Så det är bara att undra vidare:
Vad vore bloggvärlden utan bling-bling?

Kanske kommer vi aldrig att få reda på det.
Kanske kommer teve 3 aldrig att få reda på det heller -
Politik och poesi

Öppna landskap

När det är klart och stilla väder kan vi höra klangen från Stjärnsunds kyrkklockor. Ljudet bärs över sjöarna in till vår trädgård. När det händer tänker jag alltid på de där bönderna, hos Lagerlöf tror jag, som står på åkern med mössan i hand under klockringningen. En stunds andakt mitt i arbetet.

Engla begravdes och jag arbetade i trädgården, ty trädgårdsarbete är heligt.
Det är gudstjänst i ordets sanna betydelse: att göra tjänst åt Gud.
Åt gudomen sköter vi naturen.

Så gjorde korna också. De höll landskapet öppet. Utan att veta det och utan minsta andakt gav de rum för klockklang. Korna kommer jag alltid att sakna.

På eftermiddagen var jag i Stjärnsund. Tevebilarna hade åkt och svalorna kommit.

Luftandar, ljusdans
det vita under vingen

en blinkning eller vinkning

Upp till kamp

Århundradets bästa teveserie har den kallats, Upp till kamp. Den var åtminstone den bäst förhandsrecenserade. På mig lyckades den göra intryck tillslut i tredje avsnittet, där varvsstrejken och husockupationen kändes äkta.
Redan innan serien startade försäkrade ett antal kritiker att de visserligen är alldeles för unga för att minnas den tiden, men att manus sitter perfekt. Jag är också aningen för ung, eftersom jag gick i sexan 1968 och inte ockuperade mellanstadieskolan i förorten, men jag såg dem ju. En del av håren och skäggen var förebilder. Ändå saknar jag identifikationen. Känner mer att jovars, sådär var det väl för somliga.

När de kallar partiet för partiet vet jag inte vilket parti de talar om. KFML? SKP? Borde vara R-arna, eftersom det utspelas i Göteborg - var de verkligen så stora då? Men detta kanske är en större gåta för mig, som hade ett politiskt engagemang i familjen, än för de åskådare som tänker sig 68-politiker enbart som sektledare.
Och den pinsamma stunden när sångerskan förmanas att sjunga om Stalin och får hänförda applåder – var det verkligen så? För somliga, säkert. Men kanske ter det sig mer bisarrt för mig, som kommunist, än för de borgerliga åskådare som ”vet” hur det var för ”alla”.
En period av vänsterengagemang och vardagens politisering betraktas idag som kufisk etnologisk underhållning. Men kanske kommer vår nuvarande istid av avpolitisering att i framtiden betraktas som ett kufiskt 00-talsfenomen. Hoppas kan man ju.

Å andra sidan är politiken stor i televisionen idag. I Svensson-Svensson, uppföljaren, påstås att frun i huset har bytt sitt bankchefsjobb till en plats i Örebro kommunfullmäktige. Synbart med bibehållen inkomst. En företeelse än mer bisarr än stalinmustasch på göteborgare. Den får passera oemotsagd, för politiker är oanständigt välbetalda pampar - det är något som "alla vet".