Storstadsutveckling mer än villa

Det är synd om medelklassen i Stockholm. De lider av karriärstress och kan inte bo i villa, som en rörmokare på landet.
Det är också synd om Socialdemokraterna. De förlorar väljare, i synnerhet i storstäderna.
Dessa tu ting måste man kunna göra något av. Helst genast, konstaterar fyra socialdemokrater vars trollformel lyder: klassgränserna har suddats ut. Den illusionen leder till nästa, att sudda ut även partigränserna. Simsalabim - så har vi ännu ett borgerligt parti!

När de egna gamla S-väljarna röstar på sverigedemokraterna eller inte alls kan partiet antingen aktivt försöka vinna tillbaka dem, eller också gräva ett dike för att på allvar distansera sig från dem. De fyra socialdemokrater som skrev på gårdagens debattartikel är säkra på att framgången ligger i att glömma arbetarrörelsen och ömka den stockholmska medelklassen:
Ge dem villor och fler privatskolor, bygg ut deras trafiksystem och sänk skatterna i deras favoritbranscher, så de slipper lida förödmjukelsen att mitt i all karriärframgång sakna någon bekvämlighet.

Inom konceptet att valla och fixa och feja åt väljarna så att de slipper tänka föreslår de fyra sossarna att ”kvalitetslotsar” ska anställas i kommunerna. Deras jobb ska vara att hjälpa allmänheten med det tidsslukande valet av tjänster, och att sätta åt de tjänsteutförare som inte fattat att de ska erbjuda mest till dem som redan lyckats.

Boendet är en stor fråga. De fyras uppfattning är: ”När familjen växer måste de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det.” Var finns den mänskliga rättighet som säger att någon måste bo i villa?
En mer väsentlig rättighet är rätten att få försörja sig själv. Det har människor i bruksorter knappast kunnat under de sista femtio åren. Där slumpas fina gamla funkisvillor bort för ettpar hundratusen. För den som måste bo i villa är det bara att flytta dit, dra igång sitt tjänsteföretag och lära sig överleva!

I höst kommer S att anta ett nytt storstadspolitiskt program. Artikeln var så att säga varningsflaggan. ”Partiet som bejakar framgång” - som om den inte skulle vara sin egen belöning - vill underblåsa illusionen om att det går att få allt för dem som redan har.
Storstadsutveckling är alldeles för viktigt för att vara bete i hysteriskt röstfiske. Låt oss hoppas att några mer tongivande socialdemokrater väljer att tillsammans med vänstern arbeta med:

- antisegregerande lösningar för regional sammanhållning och rättvis fördelning
- värdet i variationerna mellan glesbygd-småstad-storstad
- balansen mellan kultur och kommers, hantverk och IT-bubblor
- en frisk miljö samtidigt som rörligheten inom länet underlättas

Se även Alla smutsiga detaljer
Noterar med glädje Aftonbladets uppfattning

Bo lyckligt

Visst ar bostaden en rattighet. Och kan gora dig lycklig.

Men denna affisch i sitt sammanhang, utanfor en stor byggplats i Essaouira, Marocko, menar att det ar besittningsratten och det privata agandet som skapar lyckan.

Visst ar mycket olikt. Men en del ar likt sig ocksa.

Allmänt nyttig blandning

I vår lilla stad kommer vi, efter en omgång parlamentarisk vändåtta, att hejda utförsäljningen av hyreslägenheterna i stadskärnan. Vad vi kan tänkas oss är viss privatisering i lågstatusområdena, och eventuell försäljning i utbyte mot allmännyttigt nybygge.

Detta gör vi därför att Vänstern verkar för socialt omväxlande bostadsområden. Metoderna för att göra det kan varieras och debatteras, men en av dem är partiet överens om: att bevara och använda allmännyttan.
Vi tror inte på liberalernas recept mot segregation: att fåtalet lämpade ska köpa sig fria.

I sitt senaste välfyllda nummer om stadsmiljö och boende har tidskriften Invandrare och Minoriteter en artikel av en av mina favoritprofessorer; Roger Andersson. Han tar som exempel upp Amsterdam, där 55% av alla bostäder finns i det sociala bostadsbeståndet, och där den klassmässiga segregationen är internationellt sett låg. Amsterdam stad menar att en stor social bostadssektor spridd över staden är avgörande för deras fortsatta planering för blandade områden.

Vill man så kan man. Ingen kan beskylla holländarna för att vara planekonomiska fanatiker. Men de gillar sin stad och de gillar blandning.
Därför ingår i den amsterdamska stadsmixen även saker jag inte gillar – horor och hasch.
Stockholmarna ville alltid hellre ha var sak på sin plats. De fattiga i förorten. Horor på gator som ingen annan går på. Haschet hos dem som syns minst, kokainet hos dem som kan dölja det bäst. Och spridd över staden en boende-elegans som ska få oss att tro att vi kan bli rika allihop. När det handlar om skuldsatta yrkesarbetande som gått på livsstilsmyten om visuellt läckert boende med travade limefrukter som rekvisita.

”Allmännyttan är ett viktigt instrument för en kommun som vill skapa större variation i bostadsområdena” konstaterar Andersson torrt.
Med tillägget att det också handlar om att stoppa diskrimineringen på bostadsmarknaden.
Just det.