Snygga Sverigevänner, va

Trodde jag skulle skriva något åtminstone om Åkesson i Almedalen. Men jag la av redan vid hans utnyttjande av ”Sverigevänner”; ett utnyttjande av såväl uttrycket som av vännerna. Det är inte riktigt fint att försöka dra in alla som  gillar Sverige i den inskränkta värld där självgodhet och plattityder härskar, där lösningarna är enkla och omvärlden ond.

Åkesson har aldrig förstått dethär landet. Han begär det, men kan inte älska det som det är. Han är som en man som förälskat sig i en plansch av en skön, blid kvinna och inte kan acceptera att hon är morgonsur och har doktorerat i filosofi.

”Du sökte en kvinna och fann en själ / Du är besviken” skaldade Södergran.

Ungefär så ligger det till med Åkessons fosterlandskärlek.

Mer om Söder… nu Björn, Sd:s partisekreterare. Han skriver på sin fejsboksida

”Är det hatsajten Aftonbladets medarbetare som står och urinerar på barnens lekplats i Sölvesborg när de jagar Åkesson genom att springa runt i hans trädgård? Förvånar mig inte ett dugg! De har väl aldrig respekterat något hittills så varför börja respektera saker och ting och bete sig som människor nu? Men Helins gunst vinner de ju genom att uppträda så här och det är väl det viktigaste? Usch för hatsajter som Aftonbladet!”

En folkvald politiker och ledare tycker det är helt normalt att lägga upp spyor på nätet. Han kallar en av landets största tidningar för ”hatsajt” eftersom den granskar hans parti, han slänger ur sig anklagelser om dess medarbetare och låtsas tro att pöbelfasoner uppmuntras av deras chef. Märk väl, låtsas tro. Fullt så stor idiot är inte Söder att han tror att Aftonbaldets Helin styr personalen med uppmaningar att förorena på lekplatser. Men det verkar vara mycket viktigt att uttrycka sig rått och vulgärt om man ska behålla sin status hos en del av Sd:s sympatisörer. I tidningarnas kommentarsfält har jag sett enstaka individer som överväger att gå till nazisterna om Sd är för mesigt. Då handlar det inte längre om politik, utan om den diskutabla tryggheten i att få vara med i mobbargänget. 

Söder får inte låta sådär i riksdagens talarstol, och möjligen kan man unna sig visst frispel på sin egen fejsboksida - men Söders är offentlig. Har karln ingen broms?

Nationalisterna har med sektliknande inåtvändhet bestämt sig för att den som anser sig ha rätt också kan ta sig rätten att bete sig som hen vill. Sådana människor finns det fler av. Men alla har inte fått makt. Därför är Sverigedemokraterna farliga, oavsett kostymering.

Måtte alla Sverigevänner inse det!

Kännetecken på dold, offentlig rasism

”Vi är inte rasister” brukar Sverigedemokraterna säga. Och inte bara de. Finns väl ingen som är rasist idag?

Nej, inte om vi tänker oss förintelseläger. Men om vi tänker oss det som faktiskt finns här och nu: vardagens avståndstagande, diskrimineringen från arbete och bostäder, tron på nedärvda och åtskilda kulturer.

Förra veckan hörde jag en forskare som gav oss sju kännetecken på hur den dolda rasismen låter i det offentliga samtalet. Hans exempel var från USA, men genant igenkännbara också i den svenska debatten varifrån jag hämtat exemplen.

#1. Semantiska förskjutningar
t.ex. massinvandring, flyktingström, ”hur många..?”

#2. Projektion
t.ex. att det är immigranterna som vill leva för sig själva och är fientliga mot svenskar

#3. Diminutiver
t.ex. att immigranter är hjälplösa och okunniga och väljer fel särskilt kvinnorna

#4. Osammanhängande retorik
t.ex. sunda förnuftet säger... snart kommer alla att fatta… och byte av samtalsämne

#5. Storyline
t.ex. att vi borde komma över Förintelsen, eller att rasism är ett påhitt från överklassen

#6. Vittnesbörd
t.ex. att man sett immigranter begå brott, eller själv råkat ut för det

#7. Undvikande av hörbar rasism
t.ex. att man bara vill framföra viss kritik mot flyktingpolitiken

Den sista punkten är väl vad det hela går ut på: undvikande av hörbar rasism. Något vi i Sverige är skickliga på. Efter rasistiska incidenter är det lätt att säga: hon var klumpig, han uppförde sig illa, hen visste inte… Hellre vilken anklagelse som helst, än den som den drabbade just upplevt; de dumheter som klumpigheter som stammar ur rasism - kanske omedveten rasism. Eller icke hörbar.

Finns väl ingen som är rasist idag? När svarta barn kommer hem från skolan och gråter, för att de inte orkar med att vara svarta längre.

Kulturberikare

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”

Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren

---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka

Brunblått, farmor och civilisationen

Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:

“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.

“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?

“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:

“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?

Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.

Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.

Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.

Världens lyckligaste

Mycket intressant recension av Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Sundström har genom ett gediget journalistiskt arbete bemödat sig att förstå islamofobin i Danmark, ett land som tidigare alltid framställdes som ytterst frisinnat. Boken verkar mycket tilltalande, exempelvis Sundströms sarkastiska upptäckt att de rasistiska väljarna ser betydligt mer positivt på dödsstraff och barnaga än vad de muslimska immigranterna gör - de som beskylls för att ligga bakom och sprida sådana uppfattningar.
Allra viktigast är hennes slutsats att Dansk Folkeparti inte av egen kraft spelade någon stor politisk roll. Det var liberala Venstre som banade väg för dem. Denna slutsats är fullt möjlig att utsträckas till att gälla även Sverigedemokraterna.
Vilket borgerligt parti kommer att släppa in dem?
Vi vet redan vilket borgerligt parti som snabbast anammade deras retorik.
- - -

ÄNTLIGEN händer det nåt roligt i den europeiska unionen! Vänsterpartiets jämställdhetspris från Europarådet kommer förstås att slås upp stort på nyhetsplats?

Gärna kultur, tack

Sverigedemokrater kräver i flera kommuner att få fram ”bokslut över mångkulturen”. Som exempel på vad som ska räknas in är enligt deras tidning Sd-kuriren ”krogbeskjutningar, trafikolyckor, vård av HIV-sjuka, kamp mot vägglöss” och disco-branden i Göteborg! *
Vägglöss! Hör du nassegrymtet?

Kostnaden för flyktingmottagning går vanligen att utläsa ur budgeten. Men att räkna ut kostanden för ”mångkultur” är lika absurt som att beräkna kostnaden för till exempel… barn.

Jag är inte särskilt förtjust i ordet mångkultur som kan betyda v-f-s-helst. Som när den marockanske kameldrivaren mötte sin kollega ledandes turister på sandscoter och de hälsade med: ”Salaam alaykum, comment ca va?”
Som exempel på kostnadsfri mångkultur och språkutveckling.

EU-politikern Eva-Britt Svensson beskrev idag ett helt annat möte, med italienska poliser: ”Att höra dem prata om romer var som att förflyttas till Tyskland på 30-talet. "
Som exempel på påkostande subkultur.

* källa Expo

Ovana nykomlingar med farlig dröm

Sverigedemokraterna är passiva i sina respektive fullmäktigeförsamlingar. Inga motioner, inga diskussioner. Uppstickarna som skulle utmana och röra om tycks inte riktigt veta vad de gör. De hade väl ingen politisk agenda utom sin fientlighet mot immigration.

Det är så det har låtit av och till i de olika tidningar som kommenterat Expos undersökning. Men är det så konstigt? Kommunalpolitik är svårt när man är ny. Den verkar också ganska tråkig. Många beslut är fattade tidigare och bundna av en budget. Varför skulle vi begära mer av inskränkta SD-are än av vilken nykomling som helst? Nog för att det är behagligt att de håller sig på mattan eller helst under den, men de kommer inte att göra det så länge. Deras reaktionära önskedröm har stöd av syskonpartier över hela Europa.

Vänsterns viktigaste parlamentariska insats idag är att motverka privatisering och förskingring, belöning av moderskapet, asocial bostadsfördelning och utsvulten fritid och kultur. Det vill säga den borgerliga politik som SD vanligen stöder. Utomparlamentariskt är den viktigaste uppgiften att visa att det faktiskt är vi som gör det, som ställer upp, som vet hur det är att vara osynlig och utnyttjad. Det vill säga, att förebygga ökat inflytande och självförtroende för nationalisterna som än så länge är ovana vid spelreglerna.

Förenklingar är för svåra

Politiker från höger till vänster har svårt att möta sverigedemokrater och andra rasister i öppen debatt. Oavsett om de välkomnar dem till tevestudion eller inte. Detta framgår av en utmärkt artikel i DN.

Forskaren Helene Lööw tror att problemet kan vara att Sd varken är höger eller vänster utan en blandform. Med all respekt för Lööw, men detta omdöme får mig att hoppa högt. Om blandningen blev nationell populism - vad återstår då av ideologierna? eller, vilken smörja fanns i dem från början?

I Landskrona har Sd röstat med de borgerliga i sju av nio voteringar, en tendens som tycks gå igen i flera kommuner. Det kan förstås vara förvirrande för övriga politiker. Men även Miljöpartiet delar sina sympatier mellan höger- och vänsterlösningar, och det har inte avskräckt någon från att debattera med dem. De har snarare lyfts fram.

En större svårighet är nog Sd:s fria förhållande till fakta. Det krävs att motståndaren är kunnig och mångsidig. De populistiska förenklingarna gör det också alltför enkelt att låta Sd ställa frågorna och svara som om deras intuitiva tyckande vore rationellt.

Men mest förvirrande för politikerna tycks vara att deras schablonbild av rasisten inte stämmer. En kommentar är: ofta låter Sd som snälla folkhemsförespråkare, inte som brutala skinnskallar.
Visst är det så. Vad denna demokrati har vägrat att förstå är att rasisten är vem som helst av oss.

Sd:s folkliga sida är drömmen om ett stabilt, harmoniskt förflutet då alla människor var lika och alla hade det lika bra. En fullt så folkhemsk epok har aldrig funnits, men som dröm är den lätt igenkännlig och ytligt sympatisk. Man måste studera den närmare för att se att det är några som ska bort.
Det räcker att DN granskat några av förslagen inför Sd:s riksårsmöte på fredag. Då den invandringsfientliga profilen ska skärpas ytterligare.

Lööw pekar på behovet av en motbild. Det skulle då vara en dynamisk, omväxlande framtid då alla människor är olika men alla har det lika bra. Men den skulle inte attrahera de väljare som verkligen uppfattar olikhet som skrämmande. Frågan är hur de kommit att frukta kulturell olikhet värre än klassorättvisa.