Visar inlägg med etikett arbetarrörelsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetarrörelsen. Visa alla inlägg

lördag, mars 17, 2018

Ta ansvar, socialdemokrater!



Förstärkning och bekräftelse är vad det handlar om i den politiskt-mediala världen.
Någon säger ”ta människors oro på allvar”, och inom kort förstår alla precis vilken oro det gäller (oron över utlänningarna) och börjar ta den på allvar. När man istället kunde ha valt att ta på allvar den både vanligare och mer relevanta oron för att bli arbetslös, utförsäkrad eller förklarad oduglig.
Någon säger ”vad människor vill ha är lag och ordning” – vilket är en helt rimlig önskan, för övrigt, som inte många är emot! – och vips så är de på, de borgerliga partierna, en allians dit socialdemokratin gör sitt bästa att bli tillhörig, och travar repressiva förslag på varandra. Från att sätta in militären till att dra in försörjningsstödet.

Arbetsmarknadsminister Johansson sa det till och med själv: Det är inget stort problem att immigranter inte lär sig svenska. Men hon ville ändå lova att den ringa procenten ska bestraffas! Ty Johansson tror att det är en klok taktik att låta som alla andra borgerliga partier och ge alla oroliga svenskar ännu en chans att få se någon annan sate sättas dit. Så som Alliansen gjorde i fusk-valet – ja, de fuskade inte i själva valet, men de lovade att jaga och klämma åt alla som fuskar. Såklart att ”människors oro” dämpades då, när de fick känna sig lite duktiga av att ha fyllt i alla blanketterna rätt så de skulle få behålla sjukpenningen ännu en tid medan ”fuskarna” råkade illa ut. Det gick nästan att skapa en sorts folksolidaritet på så vis: hederliga mot fuskare.
     Idag går gränsen mellan etniska svenskar och resten. Och en efterklang av ”fuskar”-resonemanget ekar här.
     De borgerliga och S vill med alla medel skapa en sorts folksolidaritet av vi mot dem, där oroliga människor ska låta sig lugnas av att någon annan åker dit.
     De borgerliga har aldrig velat att solidariteten omfattar hela arbetarklassen med udden riktad uppåt, mot dem som lever gott på andras arbete, mot de sviniga ärkefuskare som gömmer våra skattepengar i miljardärsparadis. Hur socialdemokratin hamnade på samma linje är delvis oförklarlig.

En förklaring är att de suttit vid makten för länge, är bästisar med storfinansen och byter styrelsepositioner som samlarbilder. 
En annan förklaring är den om förstärkning och bekräftelse. De tror faktiskt att det går att vinna ett val genom skyddande likhet – någon hjärnkraft att tala om har väl inte funnits inom S sedan Palmes tid.

Den delvisa oförklarligheten ligger i förhållandet till immigranterna. Det gigantiska kvaddandet av all logik som krävs för att sparka bort ”vi bygger inga murar” och kasta in dagens stängsel- och strafftänkande. Vad var det som hände? I vems skalle började det spöka?

Socialdemokratin brukar berömma sig av att ”ta ansvar”. Finns det INGEN kvar där i bunkern på Sveavägen som kan göra det?
Media har redan bestämt att vi kommer att få ett rasse-val i september. Istället för att ta ansvar hänger de fegt på, de som tidigare var ett arbetarrörelseparti.

fredag, april 25, 2014

Solidariteten synliggjord - men inte vänstern

Röda rummet! Denna sedan Strindberg odödliga alliteration utspelades i onsdags på Abbes pizzeria.
Abbes pizzeria är nog inte odödlig, men ett omtyckt hak vid bruksgatan i Långshyttan – och aldrig har Abbes pizzeria varit så fullsatt som denna kväll. Vi är åtminstone 60 personer som trängs vid långbord för att dricka öl och äta rågbröd med hästkorv.
Tidningen Dalademokraten är arrangör och samtalsledare, och de har bjudit in två av arbetarrörelsens artister.
Stefan Sundström, Jenny Wrangborg, Dalademokraten
Stefan Sundström sjunger sina ironiska visor och blir mest uppskattad för sin lokalpatriotiska Vikmanshyttetrall. Mellan låtarna pratar han lite strunt, fast professionellt. När både personal och publik har misslyckats med att få tyst på dendär ständigt återkommande sabotören som bara vill surra själv hela tiden (för annars har han inte yttrandefrihet och det är som Putin), då klarar Sundström det med ett vänligt men bestämt: ”Försök och ta dig samman nu!” Faktum är att det funkar.
Jenny Wrangborg talar om facklig sammanhållning och läser finstämda stycken från bostadskrisens Stockholm. Märkligt nog går texterna hem i jobbkrisens Långshyttan, fastän fina funkisvillor här reas för halva priset mot en garderob på Södermalm.

I Stockholm jobbar folk häcken av sig utan att ha någon särskild stans att bo. Men när Långshyttans valsverk för specialstål slår igen kommer folk inte att ha så mycket annat för sig än bara att bo. 
Märk väl att verket inte gick med förlust. Det gick bra. Men ökningen av vinsten var inte den förväntade. Aktieägarna kan bli besvikna!
Bättre då att hen som jobbar i verket, hen som lever på orten, hen som handlar på Mathyttan och tar en öl på Abbes och har barnen i skolan, blir besviken.

Förutom pizzaugnens väsande och Wrangborgs klara röst blir det alldeles tyst på Abbes pizzeria.
Stockholms bostäder säljs ut. Jobben i Långshyttan ramlar ner i Tyskland. Sextio personer trängs vid långbord för kultur och solidaritet och lite mänsklig värdighet i vårkvällen.
Kris som kris. När det verkligen gäller, då är du alltid ensam – utom i det röda rummet.
Tack till artisterna! Röda rummet-turnén går också till Smedjebacken och Borlänge. Dalademokraten har tagit ett fint initiativ.

Därför vore det tacksamt om Dalademokraten höll stilen. Om tidningen vill bidra till ett rött rum inte bara här och där på brukens kulturaftnar, utan helst också i sin huvuduppgift; att vara tidning. Dagens ledare  är bra, den tar upp klassföraktet på DN:s kultursidor och konstiga förhållningssätt gentemot de så kallade näthatare som finns mitt ibland oss. Men texten misspryds å det grövsta av den inbitna vanföreställningen att vänstern, den består av ”15 socialdemokratiska ledarsidor, några röda kultursidor och en handfull avlönade vänsterintellektuella”.  OHOJ! – vart tog vi vägen? Vi i vänstern som finns, den vänster som tar kampen mot hat och hot både på nätet och i omvärlden, som skriver visor och dikter för solidaritet, som faktiskt försöker förändra samhället. Vi finns, men vi syns inte. 
Vänstern är ingenting man låtsas om. Inte i DN, vilket är väntat. Och inte ens i Dalademokraten.   
Interiör valsverket. Från Brukets dag 2012

tisdag, november 06, 2012

Sd och den svenska historien, kärlek med förhinder

Ännu en titt på Sverigedemokraternas riksdagsmotioner. En som tar oss till nya bottennivåer är 2012/13:K384: Avskaffa 1 Maj


Sd vill inte förstå att Första Maj för hundratusentals människor världen över är en högtidsdag. De skriver ”Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering.”
Den ”ideologiska och politiska gruppering” som i slutet av 1800-talet började demonstrera på 1 maj gjorde det främst för åttatimmars arbetsdag och allmän rösträtt. Man kan med fog tänka sig att ”hela folket” idag är tämligen belåtna med att vi segrade i den kampen.

Sd anser att helgdagar ”bör inte vara kopplade till vissa politiska särintressens historia och till det konfliktskapande och söndrande”. Hur tänker Sd att den tidiga arbetarrörelsen skulle ha gjort? Skulle de för den allmänna enighetens skull ha gått med på att arbeta dygnet runt och att låta ett smalt skikt av överklassmän välja regering?
Det hårt arbetande folk som Sd säger sig värna (sålänge de är är födda i Sverige) utpekas plötsligt som ett särintresse – men vad det handlar om är att minnas dem som gick före oss i kampen för demokrati!

Sverigedemokraterna förnekar sig aldrig när det blir tal om klassamhället. De väljer alltid att glömma de motstridiga intressena mellan fattiga och rika för att tråckla ihop sin krampaktiga idé om den nationella sammanhållningen – en sammanhållning kring värden som alla omöjligtvis kan dela eftersom det handlar om makt. Den enas frihet går ut över den andra.

Som ersättning för Första Maj föreslår Sverigedemokraterna på fullaste allvar statschefens födelsedag eller Engelbrektsdagen. Tanken att jobb och skolor skulle stänga för att kungen fyller år är inget att spilla ord på. Men hur är det med Engelbrektsdagen? Hur många vet ens att det finns en sådan?

Inget ont om Engelbrekt, men han ställde till med en del kaos i dåtida statsapparat och som upprorsledare betraktades han knappast som den helande och enande gestalt som Sd flera hundra år senare gör sig illusioner om.
Men ska vi så långt tillbaka i historien bör vi också plocka lite bland recenta fynd: Om man får tro wiki gick Sverigedemokraterna år 1991 i ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Bland de 150 deltagarna fanns många skinnskallar och uniformerade aktivister från Vitt ariskt motstånd. Bland talarna fanns en veteran från Waffen-SS.

Det är genom rad på rad av omtolkningar, dåligt omdöme, förtigna ställningstaganden och illvilja som Sd snarare skändar än hedrar vår svenska historia.

lördag, oktober 27, 2012

Sverigedemokraterna mot folkbildning

Det var hos Motargument som jag fann gårdagens exempel på sverigedemokratisk motionsteknik – och i detta sammanhang betyder inte motion att spräcka blindtarmen på vasor och maror, utan att dra fram ett förslag inför riksdagen.

idag ska vi ägna oss åt motion nummer 2012/13;Ke328. Den kommer från Sverigedemokraterna och handlar om folkbildning.
Det verkar vara något som behövs. Folkbildning alltså, inte Sd.

Enligt Sd har folkbildningen sina rötter hos Grundtvig. Visserligen skriver de inte namnet, men om man redan hunnit skaffa sig lite folkbildning ser man Grundtvig rakt igenom beskrivningen av ”den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell samverkan”.

Grundtvig är i Danmark en odiskutabel storhet, vars remarkabla framgångar i vissa avseenden kan diskuteras. Men i Sverige är han inte särskilt uppmärksammad. När det gäller undervisning har vi hämtat vårt inflytande främst från tyskpråkiga länder och USA. När det gäller folkbildning, frivillig bildning utanför skolan, härstammar den främst från folkliga rörelser: nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Även från kvinnorörelsen och frikyrkan, men kanske i första hand arbetarrörelsen. Folket.

De socialkonservativa nationalistiskt sinnade ville av god vilja och omsorg om nationen dela ut bildningen i lagom doser.
Folket ville ta för sig själva, och skapade studiecirkeln, bildningsförbunden.

Sd:s motion kan vara lånad av Dansk Folkeparti och måttligt modifierad. Det försvarar inte förtigandet av arbetarrörelsens solidariska och upplysta bildningsverksamhet.
Förslagen då? Jo, de går ut på detta...
- Ensidig politisk eller religiös påverkan bör inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen
- Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap
- Allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, bör dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund

Sverigedemokraterna är bra på att säga vad de inte önskar. Men hur ska en myndighet som beviljar föreningsmedel kunna precisera exakt vilken verksamhet som ensidigt utövar politisk eller religiös påverkan och vilka som avstår från det?  
Hur pekar man ut vilka projekt det är som leder till motsättningar, när välformulerade ansökningar står mot varandra?
Förresten, vad är det för fel på motsättningar, när vi nu har motstridiga intressen?
Den enda konsensus vi kan begära att folk håller sig inom, är lagarna. Är det en annan, för oss andra obekant konsensus som Sverigedemokraterna vill fålla in oss i? 
 
För kännedom: Föreningar som uppmuntrar till lagbrott får inte bidrag idag heller. Det kan föreningar ljuga sig ur. Det behöver kontrolleras. Ju fler inskränkningar som införs, desto mer ökar kontrollen.  Hur går det då med folkets förmåga att bilda sig självt?  

Slutligen har jag alltid undrat över Sverigedemokraternas aversion mot det ”mångkulturalistiska” och vad de är ute efter. Det lär ju inte vara den på fransk terminologi grundade och etniskt blandade Operabaletten. Inte heller den på engelsk terminogi grundade, etniskt blandade fotbollen. Kanske vill de stryka Akropolis blandade basketlag och ungdomsverksamhet, saz-undervisningen i kommunala musikskolan eller möjligheten att läsa Haaretz på biblioteket?

Att lagstifta mot mänskliga motsättningar och skillnader är att lagstifta mot det mänskliga.
Föreställ dig ett sverigedemokratiskt maktövertagande.
Föreställ dig vilka myndigheter som skulle behövas föra att bevaka lagarnas upprätthållande mot kulturavvikare.
Föreställ dig vilka kvasivetenskapliga metoder som skulle tas till för att rensa bort splittrarna och rensa fram de sanna nationella gemenskaperna.

lördag, juli 02, 2011

HD:s text i Flamman

Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:

Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.

Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?

Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?

När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.

torsdag, juli 23, 2009

Vänskap bland mandariner

På Hedemoras eminenta bibliotek fick jag tag på Eva Franchells Väninnan, boken som berättar om tio år i Anna Lindhs närhet, även under det förfärliga mordet. Att kritisera en bok skriven om en mördad vän känns grinigt, så jag begränsar mig till ett nåja. Enligt min mening är helheten är inte riktigt lyckad.

Däremot finns det detaljer som vi inte skulle få veta på annat sätt, och Franchell har hållit sig ovanför skvallernivån, är journalistiskt korrekt i den mån jag nu kan bedöma det.

Ett stycke jag inte glömmer är när det framgår att Göran Persson systematiskt höll sina underlydande på tå genom att vifta med boken där han antecknade plus och minus i deras karaktärer och prestationer.
En bra chef kan fördela uppgifter och hålla ordning på de anställda utan psykningar. Enbart triumfatorn behöver underställda som ska bindas upp genom hemliga hot.
Föreställ dig den mannen som ledare under en mindre nogräknad, sämre kontrollerad regim...

En stämning som är mer svårgripbar är hur SAP:s mandariner ser på (sin) makt och maktutövning: det är en tekniskt avancerad problemlösning som automatiskt tillkommer dem som i en sluten miljö fostrat varandra till det.
Inom borgerskapet är detdär rundgången av självbekräftelse en självklarhet. Men inom arbetarrörelsen, vars mål en gång var förändring, är den en styggelse. Möjligen är det därför de i fräckt uppkomlingsnit stoltserar med den. Något som gör mig alltmer tvivlande till hur vänstern någonsin ska kunna regera tillsammans med denna konstruerade elit.

Boken skildrar ett revir runt regeringen, där allt och ingenting är politik. Franchell själv utropar stolt efter några månader som infoarbetare i en valrörelse att nu, nu är hon politiker! När hon slutat i Rosenbad saknar hon förståeligt nog sitt intensiva yrkesliv med dess konflikter och resor, men trots att hon vare sig knapptryckt i plenum eller eldat medborgarna med sina tal kallar hon det sitt liv "i politiken", ett liv där hon tyckte sig ha makt när hon servade Lindh med underlag.

En anställd kan naturligtvis påverka. Annars räckte det med en sökmotor.
Men anställd är inte förtroendevald!
Fackföreningsrörelsen vet det. Hoppas jag.
Mitt eget parti har den insikten. Hoppas jag.

Att allmänheten rör ihop begreppen är lätt gjort sett från utsidan, men det stärker enbart politikerföraktet om alla som haft något i en valrörelse att göra beskriver sig som "vi" med innegänget och skyltar med att de ingår i en liten elit som byter positioner med varandra.
Det heter förtroendevald. Det ska finnas skäl för det.

Boken recenserades i SvD i januari

fredag, juli 03, 2009

Vänstermedia!

Daniel Suhonen skriver bra om hur vänstern ska försöka beröva borgarmedia makten över tanken. Bland förslagen: starta en rikstidning för vänstern med norska Klassekampen som förebild, dra igång en radikal nättidning, bilda en radikal tankesmedja (den ska visst vara ung också!) – och resurserna? Ta från arbetarrörelse och fackförbund. Mycket viktigare än socialdemokratiska valrörelser i mångmiljonklassen.

Suhonen räknar upp flera alternativa tidningar och tidskrifter, men nämner inte Flamman. Obegripligt varför. Trodde inte det var så viktigt längre, i dessa rödgröna upptaktstider, att utesluta vänstern.

Rött hjärta har också bloggat.

lördag, november 03, 2007

Kultur del I

Stor kulturartikel i senaste Flamman! Intervju med idéhistorikern Per Sundgren som skrivit avhandlingen Kulturen och arbetarrörelsen (som jag dessvärre inte läst, och recensionen saknas i Flammans nätupplaga, dock hittar jag en annan i UNT). Flammans artikel är så intressant att jag kommer att ägna två bloggar åt den.

Historiskt sett var det en viktig uppgift för arbetarrörelsen att erövra och förmedla kulturen - inte att skapa en egen. I artikeln låter det som om frågan om kulturens distribution formulerats av Sundgren, men det stämmer inte. Bland kulturaktiva debatterades den livligt åtminstone under 1970-80-talen, när vi sett hur den i sig goda distributionspolitiken bara ledde till att allt fler kunde se Glada Änkan. Reaktionerna kom från olika håll. Operabaletten var snabba med att sätta upp Svansjön i norrrländska sporthallar, och folket på olika småorter reagerade genom att skapa arbetar- & bygdespel, i sin tur förmodligen påverkade av proggrörelsens Tältprojekt. Den eventuella konflikten konstruktion-distribution är alltså långt ifrån obegrundad. Att den också är långt ifrån löst säger sig själv.

Enligt Sundgren har den stora skiljelinjen inom arbetarrörelsens kulturdebatt inte stått mellan höger och vänster, utan handlat om den så kallade goda smaken, vilken rör sig längs en klassaxel. Det stämmer, men har klassaxeln inget med höger-vänster att göra?
Den goda smaken är en borgerlig konvention, så det finns ingen axiomatiskt god konst. Den blir inte heller axiomatiskt dålig för att borgarna skapar eller lyfter den. Här har vänstern haft ett problem. Inverterat, samma problem som borgarklassen när de trodde att slafsigt bordsskick försämrade en poesiuppläsning. Jag vågar tro att båda sidor har bättrat oss.
Men Sundgren kritiserar fortfarande vänstern för att reflexmässigt fördöma kommersiell kultur och berömma den ”offentliga”. Nog för att vi gillar det offentliga ofantligt, men Sundgren eller artikelförfattaren har nog rört ihop politikområdena, för vad är ”offentlig” kultur? (som enligt artikelns Sundgren ofta görs på slentrian). Inte kan de vara ute efter kommunala musikskolan! - denna seger för arbetarklassen, enligt min kommunistiske morfar.

Om vänstern fortfarande fördömer kommersiell kultur må det vara hänt. Finns ju ingen annan som gör det. Hur många reklamfinansierade såpor behöver folket? Men det som vänstern i stort en gång verkligen ställde upp bakom och hyllade, det var den så kallade progressiva kulturen, den som utövades i folkrörelser och centrumbildningar, och den var i början frivillig, inte offentligt finansierad. Lika frivillig och lika berömlig som dagens ungdomar, dem som Sundgren beundrar när de nätverkar i sitt musikskapande. Detta intensiva verkande är något som ingen finkultur kan klara sig utan. Utan bredd, ingen höjd.
Eller som Sundgren säger: ”Det offentliga stödet behövs för ett pluralistiskt kulturliv. Det är det kommersiella inte förmöget till.” Hör, hör!

Forts i nästa nr
som det stod i min ungdoms folkligt kulturella följetonger

onsdag, oktober 10, 2007

Det är politik, dummer

Apropå...
Ord som gammalt och nytt är inte så intressanta i politiken, som är ett sammanhang där man räknar resultat.
Arbetarrörelsen är gammal. Kapitalismen är äldre.

Jag ogillar inskränkningar i arbetsrätten. Liksom i varje rättighet som den gamla värderade arbetarrörelsen har slitit till sig från det gamla förbenade kapitalet.
Men mitt ogillande bottnar inte i att förtryck är urgammalt. Det bottnar i att förtryck är inhumant.

Låt oss anta att rösträtten aldrig hade införts. Skulle vi då ha slutat tjata om den? Sagt att vi hellre provar fräscha grepp, låta folk köpa sig makt och befogenhet eller slåss om saken?

Nästa som vill säga ”det känns gammalt”, ta och känn på idén att kompostera din farmor.
Sen kan du börja prata politiska lösningar.