Ska konsten eller konstnären ta ställning?

Har sett Lars Vilks i teve. Han som inte tar ställning som konstnär men som kommer med yttranden som är påfallande lika ställningstaganden.

Har läst Sara Lidman, även om det var längesen. Hon som ansåg att en konstnär alltid tar ställning.

Har lyssnat på Mikael Wiehe, tusentals gånger. Han som inte ens kallat sig konstnär såvitt jag minns, men som skrivit en mängd ställningstagande texter till lika många utsökt känslomässiga melodier.
Har läst Gabriela Melinescu. En förträfflig skald som ibland gjorde fascistiska ställningstaganden.
Har sett Rudolf Nurejev. Av biografin att döma en taskig typ, men vilken dansare! Han tog aldrig politisk ställning, han bara flydde från dåvarande Sovjetunionen för att äntligen få dansa det han ville. Det var ett ställningstagande, ett riskfyllt men klokt sådant.

Att göra konst via media är också att göra konst. Men att fly bakom verket och ut på löpsedlarna med budskapet att man vill göra precis som man vill, det är lite mjäkigt. Viss konst klarar sig utan sin skapare, annan konst kräver ett ställningstagande utöver att göra som man vill.

Det vill vi alla. Det är väl ingen konst. 

Chatten om teveprogrammet finns här. Men den handlar inte om konst?!

Vilks och modet

För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.

För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.