Lite kunskap från Skolverket

Häromdagen lyssnade jag till Per Thullberg, generaldirektör för Skolverket. Han sa bland annat:
Sveriges skola är en av de bästa i världen. 85% av alla barn går i förskola och 96% i förskoleklass trots att inget av det är obligatoriskt. 98% går från grundskola till gymnasium, och 45% från gymnasium till universitet/högskola. En utbildning som KomVux är internationellt sett sällsynt.

Thullberg jämförde med Tyskland där förskolan är på halvtid och förutsätter att en förälder, gissa vilken, är hemma resten av tiden eftersom omsorgen och helhetssynen saknas. En annan viktig skillnad är att barnen, eller föräldrarna, väljer praktisk eller teoretisk inriktning redan i tioårsåldern, vilket ger ett stort genomslag för klassbakgrunden.

På den negativa sidan: Kunskapsklyftan ökar i svensk skola, och de socioekonomiska faktorerna samvarierar med de etniska. Den nationella utvärderingen visar på en kunskapsförlust mellan åren 1992-2003.
I diskussionen som följde nämndes flera tänkbara orsaker: läraryrkets låga status, nedskärningarna i kommunerna, de ökade klyftorna även mellan vuxna, stoffträngseln inom ämnena samt valfriheten; du kan inte bara välja skola, utan även välja bort delar av innehållet.
Förhållandet mellan centralstyrning och barn-föräldra-personalinflytande kom upp som en viktig och inte så enkel fråga.
Men tänk att ingen tog upp ”flumskolan”. Kanske av den enkla orsaken att de som idag genomför utvärderingen antagligen gick i skola på 60-70-talen, så om ”flumskolan” verkligen hade funnits skulle Skolverkets undervisningsråd vara totalt inkompetenta och utvärderingen visa helt fel...

I Korea presterar barnen på global toppnivå. När Thullberg frågat skolfolk därifrån vad Sverige har att lära svarade de att det är tvärtom. ”Våra elever är jättebra på att lyckas i tester, men tänker de? Nej, de kopierar!”
I Korea har man därför inlett projektet Kreativ skola.

Om det borgerliga projektet disciplinär skola kan du läsa t ex hos Björn.

Fp-kanon med smak för extremism

I senaste numret av Författarförbundets tidning finns en opinionsartikel där Stefan Ingvarsson beskriver det pedagogiskt-politiska klimatet i Polen. Landet håller sig med en så kallad litterär kanon, det vill säga en statligt spikad lista över föreskrivna författare och verk som ska tröskas igenom i det offentliga skolväsendet.
I Polen har högerextrema katolicister använt listan som arena för korståg. Den polske författaren Gombrowicz ströks, i gott sällskap med Goethe, Kafka och Dostojevskij. Ingen av dem besatt de rätta dygderna hos en polsk patriot*!
Detta ledde givetvis till ett uppsving för Gombrowicz bland de unga.
Bortsett från det är det inte särskilt kul.

Ingvarsson skriver: ”Liknande tankar om litteraturlistor som kulturrevanschism och politiskt slagträ har funnits på lokal nivå hos franska Front National och andra extrempopulistiska partier i Europa.” Ty Ingvarsson är en taktfull person som inte skriver:
Samma idé drevs strax före det svenska riksdagsvalet även av Folkpartiet Liberalerna, som till skillnad från sina högerpopulistiska fränder inom unionen avstod från markera mot enskilda författare utan tvärtom försökte få listan att framstå som en harmlös gemensam nämnare.

Vad Ingvarsson skriver är att förlorarna är de skolbarn som ”måste läsa ett statligt beslutat litteratururval som bygger på politiska idéer om vad som är uppbyggligt och bra för dem.”
Duroj, som är en rättvis person, drar sig då till minnes att Folkpartiet faktiskt inte drog in moralisk uppbyggnad i sin kanontanke.
Nej, vad de drog in var något finstämt och obestämt borgerligt – den goda smaken. Och tidningarna visade genom rundfrågor till proffs och amatörer att det faktiskt tycks råda viss konsensus kring vissa namn; Lagerlöf och Lindgren åtminstone.
I och med det vore allt gott och väl – om det bara inte funnes folkpartister som måste prata om invandrare. I litteraturfrågan liksom i alla andra frågor. Vilket snabbt slår stopp för all låtsad gemenskap.
Nu verkar det som om Fp såsom pragmatiska alliansare har gett med sig. De får ju regera. De behöver inte längre, som de polska nationalisterna, "härja fritt i jakt på parlamentarisk majoritet”.

* Uttrycket polsk patriot myntades i tragikomisk bemärkelse av Romain Gary