Yttrandefriheten hotas av regeringen. (Antifascistisk motkraft 22)

Känner du till Vandelsutredningen? Det är en utredning beställd av regeringen för att göra det lättare att utvisa människor för att de uttryckt sin åsikt.

Informationen som följer är från Civil Rights Defenders, som är starkt kritiska. Om utredningen antas och blir till lag skulle helt rimliga åsiktsyttringar kunna leda till utvisning. Vissa människor skulle bli straffade för yttranden som är helt lagliga för andra. Det vill säga, yttrandefriheten begränsas för De Andra. 

Martin Nyman som är biträdande chefsjurist på Civil Rights Defenders sa när han intervjuades av DN : ”Det finns en uppenbar risk för självcensur, där personer med uppehållstillstånd inte vågar delta i samhällsdebatten även i situationer där man kanske vill framföra en rent legitim kritik.”

På Civil Rights Defenders hemsida kan du lära dig mer: https://crd.org/sv/backademokratin/#53774

Vandelsutredningen är bara ett av många tecken på att vår demokrati är hotad av dem som är satta att förvalta den. Nuvarande Tidö-regering är inte att lita på! Om yttrandefriheten inskränks för personer med uppehållstillstånd imorgon – vilken grupp tystas i övermorgon? En annan lag som är på gång, är att det kan bli förbjudet att förolämpa tjänsteutförare. Visst, man ska inte förolämpa någon. Men vad som utgör en förolämpning är högst godtyckligt. Förslaget är alltså ännu ett steg på vägen mot minskad yttrandefrihet. 

De goda, de onda, de snurriga

Två vänsterpartister har idag lyckats få in en så kallad brännpunktsartikel i SvD, vilket är något av en prestation. De beskriver i sin text näthatets utveckling och funderar över hur företaget Facebook ska förmås att ta sitt ansvar för alla verbala hatbrott som begås på dess sidor.
Samma dag hamnar artikeln på nätforumet Flashback. Vad som där sägs om vänstern ska jag inte gå närmare in på, låt oss stanna vid att de smartare gör om det till en yttrandefrihetsfråga; nu idkar vänstern åsiktsförtryck, som vanligt.
Det vore för dåligt så vore fallet. Men texten handlade om ansvar – yttrandefrihet med ansvar – eftersom frihet utan ansvar barkar iväg vart som helst.

En kommentar var dock värd viss eftertanke: ”... det vanliga kommunistdravlet att förbjuda andra åsikter än de egna och kalla det omtanke. Men vem FAN är avsändaren? Jag hittar ingen förening eller organisation som heter Vänsterpartister, Antirasister och Feminister. Vilka är dessa stolpskott taleshen för egentligen? Glömde de Djurvänner? Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”

Den som skrev detta glömde i hastigheten bort att det verkligen finns en organisation för just vänsterpartister (det finns också flera föreningar för antirasister och minst en för feminister). Men låt gå för osynliggörande.

Pysslingar finns inte för vi är så små
Ett oherrans liv, det vållar vi ändå!

 

Sedan kommer det orimliga skuttet till den sista meningen: ”Varför undertecknar man inte med De Goda direkt?”

Det låter som om den som skrivit detta bar på en underliggande misstro mot sin egen eventuella godhet. Hen verkar ha insett att solidaritet och omtanke visserligen inte regerar världen som den idag ser ut, men att de ändå vanligen åberopas som goda krafter. I den skrivandes skrämt aggressiva magtrakt känns detta ruskigt obehagligt.

Redan som trettonårig kristen pacifist undrade jag över varför varje uttalande MOT krig, mot våld, mot apartheid, mot kärnvapen, och FÖR medmänsklighet och hjälp till fattiga barn – varför denna uppräkning av goda ting omedelbart associerades med kommunism, och detta i synnerhet av folk som hatade kommunism.

Det är ett ologiskt fenomen som tycks leva kvar än idag. Hur kan en Flashback-skrivare tycka att vänsterpartister, antirasister och feminister som kommer med kommunistdravel borde kalla sig De Goda?

Nätforum får de anhängare de ber om, och Flashback är egentligen inget att fästa avseende vid. Utom när man får en så kallad flashback, en återblick.

Är det så att fascisterna vet om att de är De Onda och innerst inne är olyckliga över det, som riddar Kato hos Astrid Lindgren?

Eller är de bara avundsjuka på att den parlamentariska vänstern i borgarnas ögon ändå framstår som legitima motståndare? (ty borgarnas ögon är de ögon som räknas)

I sin utmärkta bok Främling framkastar Marcus Priftis förslaget att rasisterna bär på ett undertryckt dåligt samvete. När jag läste det misstänkte jag honom för att hänge sig åt idealistiska eller individuellla förklaringar. 

Det var hen som kom upp med De Goda på Flashback som för en stund återgav mig tron på att De Onda kanske känner på sig att de har fel.

Fler frågor till Vilks

Idag var det chatt med artisten Lars Vilks i Aftonbladet. I en tidigare intervju hade han förklarat att han deltar i den antimuslimska SION-konferensen (i New York 0911) enbart som en del i sitt konstprojekt. En konstnär arbetar med sina verk och tar inte ställning, tycks Vilks mena (mer om det nedan), som om inte verket många gånger vore ett ställningstagande. Picassos Guernica är ett gott exempel.

Medan chatten pågick fick Vilks möjligheten att besvara frågor som: Har du gjort konst om Jesus? Varför gjorde du rondellhundar? Hur känns det att leva under dödshot? Vad är ditt nästa projekt?

Han fick också frågan om vad han menar med att en konstnär inte ska ta ställning. Svaret löd: ” En konstnär skall framför allt presentera ett material och skapa förutsättningarna för det som man brukar säga: jag vill starta en diskussion. Inte att utgå ifrån ett idelogiskt ställningstagande.”
Eller - konstnären som ideologisk nolla i färd med att leva upp till medias ytliga diskussionsuppkast. Föga imponerande.

Faktum är att Vilks också fick fler och svårare frågor. Några som jag känner hade skickat in frågor som:

- Anser du att bara är den extrema högern som har problem att utnyttja sin yttrandefrihet, eller finns det andra grupper som också har svårt att yttra sig?
- På vilket främjar du yttrandefriheten genom att samarbeta med grupper som vill beröva människor deras mänskliga rättigheter och ensidigt dömer ut alla som tillhör den gruppen?
- En del av yttrande friheten är att man säger emot rasistiska åsikter och annat man ej håller med om. Jag anser att det stora yttrandefrihetsproblemet gällande din konst i första hand handlar om att det är för få som säger emot och ifrågasätter dig och din, enligt mig rasistiska, ”konst”. Hur ställer du dig till det?
- Finns det fler i dagens samhälle som har problem med sin yttrandefrihet som du skulle vilja lyfta fram, t ex de över 2 miljoner privatanställda som är berövade sin yttrandefrihet och kan få sparken på stående fot om de anses vara ”illojala” mot företaget?

Dessa svåra men väsentliga frågor visas inte i tidningen och fick inte heller svar. Hur ligger det då till med yttrandefriheten?

Åjo, den klarar sig nog lika väl eller illa som hittills. Yttrandefrihet innebär nämligen inte rättigheten för någon att ständigt komma till tals.

Det är många som borde tänka på det.

För att komplicera det hela läste jag att en konstutställning på Jamtli, Östersunds fantastiska friluftsmuseum, måste ställas in. Först tackade Jamtli nej till Vilks, på grund av hans deltagande i SION-konferensen. Då hoppade de andra konstnärerna av i sympati, eftersom konsten inte ska låta sig styras.

Jag är imponerad av både Jamtli och konstnärerna. Alla har följt sin övertygelse och sin solidaritet, de har gjort rätt. Men följden blev fel: att allmänheten inte får se konst. Vem har rätt lösning på detta?

Många beundrar Vilks förmåga att sticka ut och sätta åt folk. Jag antar att de beundrar Valerie Solanas lika mycket? Aldrig skulle de väl hota en uppläsning av hennes verk, SCUM-manifestet, ett av de mest provocerande konstverk jag känner till.

Alla med på det, eller? 

Provokation och bekräftelse

DN:s förstasida på papper är en perfekt uppvisning i att säga en sak och uttrycka en annan: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”.
Fint! Här ser ni en tidning som minsann inte sprider misstro mot muslimer!
Utom att det är en sensation att muslimer tar avstånd från mord.
Och att muslimer som likformigt kollektiv tillskrivs åsikter i klump.
Här ser ni en tidning som minsann tänker fortsätta skildra muslimer som Dom.

Ibland lyfter media fram personer som i någon mening är muslimer och som beter sig allmänt civiliserat. Vid sådana tillfällen brukar det framhållas hur sekulära dessa personer är - äter fläsk, visar håret och struntar i rondellhundar. Kort sagt, de är normala. Som Vi.
Muslimer som håller sig till traditionella familjevärderingar à la KD och saknar förståelse för satirisk konst är som bekant irrationella traditionalister.

Glädjande nog framträder idag en civiliserad person och riksdagsledamot tillika - Nalin Pekgul (S), som i dagens SvD frågar: ”Varför kränka vanliga muslimer?”
Artikeln hör till det bästa hon skrivit.
Här finns ett tydligt ställningstagande för yttrandefriheten, samtidigt som Pekgul själv känner sig sårad av sammanblandningen Mohammed-hund. Hon tycker bilderna är ”avskyvärda”.
Alltså: ett ställningstagande för yttrandefrihet därför att bilderna är provocerande och för vissa oacceptabla.
En intetsägande bild behöver inget grundlagsskydd.

Pekgul har själv sett Vilks teckningar. Majoriteten av världens muslimer har inte haft tillgång till dem och är upprörda av ett rykte, av extremistisk propaganda eller av rädsla för att denna nedvärdering av deras profet skulle vara den gängse i det så kallade väst.
Väst - den värld där det är förstasidesstoff att muslimer tar avstånd från mordhot.

Den kvinna som utropat sig till Jihad Jane förefaller ha en ytlig likhet med och konstnären Vilks. Båda är media- och uppseendekåta, vill provocera och skita i följderna och kanske inte har annat mål än att det ska susa och brusa.
Vilks säger själv att uppmärksamheten är en viktig del av konstverket - en syn på konstnärens ansvarslöshet som jag finner lätt föråldrad och romantisk.

Åter till Pekgul och ansvarstagandet:
”Mohammed som hund passar alltför väl in i de muslimska extremisternas bild av svenskarna som islamofober. De muslimska extremisternas reaktioner på att Mohammed framställs som hund passar alltför väl in i Sverigedemokraternas bild av muslimer som hotfull homogen massa.”

Det, mina vänner, är inte provokation.
Det är bekräftelse.

Yttring av midsommar

Förr i världen, före den borgerliga regeringen, fanns en tid när överheten tyckte det var bättre att svenska folket satt i kyrkan än att vi dansade i ring runt en blomsterklädd påle vid midsommartid.
Den gamla fruktbarhetsriten hade kopplats till Johannes döparen redan på kontinenten. Vad som återstod var att mixtra lite med sommarsolståndet och detdär med fast eller rörlig helg.
Men det hjälpte inte. Det lövas och det dansas i alla tider.

Imorgon kväll när stången är rest ska jag stå uppe i backen vid trekanten och hålla talet till sommaren. Utan att statsmakten vare sig lyssnar eller registrerar. Jag trodde aldrig att jag skulle fira midsommar för mötes- och yttrandefriheten, men i år är det dags.

Sjung och dansa, blogg- och mejlbomba, och kom ihåg att skratta på offentlig plats!
Vi är klara, vi är färdiga, vi går!

Yttrandefriheten än en gång

Yttringar

Vi som bor här talar språk,
så många de samma
från stentavlor och brinnande buskar,
produktivt påpekande

Men när regeln vrids i lås
med slutna öron i ett mörker
på vakt mot huggna tungor,
upphör utbytet

Det finns ingen som hör på.
Vårt namn inget vapen
mot det som inte skulle hända här, men händer nu:
ordens onödighet

Det är några som ska bort.
Det sedda, det skedda, en kontinents
kulturskymning av häxbål belyst underifrån.
Ramsorna övervintrade.

Vi gör om det än en gång:
nystar upp spindelväven
lägger ut i nya mönster sjösatta i vassbåtar,
blindskrift åt barnbarnen

Det går lättare i blåst:
i berget och barken där sprickorna tätnar växer,
med och mot vindriktningen
andas en aning

Dikten ingår i Manifestation och var ett beställningsarbete inför en uppläsning på Yttrandefrihetens dag år 2000. Idag skulle den lika gärna kunna heta Yttrandefrihetens lov. Eller Motståndets lov. Eller Motståndets estetik, rentav...

Vilks och modet

För den som vill läsa något klokt i Vilks-debatten hänvisas till Pierre Schori. Som jämför dem som riskerat liv och säkerhet i kampen för yttrandefriheten, med Vilks som endast är nyfiken på ”hur långt man kan gå”. Schori räknar upp några tämligen bekanta provokationer som Vilks borde känna till, om han är rent principiellt intresserad av yttrandefrihetsmål. Elegant framställs Vilks som en egocentrisk och nyckfull person som gärna tar risker för andras räkning.

För att gå ett steg till – om Vilks verkligen hade velat skada islam, hade debatten varit väsentlig. Då hade det funnits en sakfråga att argumentera om, samtidigt som hans rätt att driva frågan måste försvaras. Men att vara elak bara för att det är kul, det är ungefär lika modigt som att peta i myrstackar.