Nazisternas övertag om aningslösheten. Hos SVT.

Aktuellt gjorde en fadäs i veckan som gick, bjöd in en nazikvinna att yttra sig, hade inte kollat upp att hon är nazist. Redaktionen bad i någon mån om ursäkt, eller fick det till allmänt klant, så är den saken ur världen. SVT kan stolpa vidare på normaliseringens breda väg.

     De ville ”bara” ha tag på någon som kunde uttala sig om hur migrationsfrågan hanteras i media eftersom ”breda grupper” verkar vara missnöjda med detta, och så hittade de denhär kvinnan som de inte kollade upp, tyvärr.

     Att SVT redan från början köpt en problemformulering från nationalisterna har de inte bett om ursäkt för. Att SVT utgår från att det handlar om ”breda grupper” när det gäller nationalism har de inte ens förklarat. De tar över hela kittet från nationalisterna och ber om ursäkt för sin efterforskning – som var skandalös – men lever vidare i tron att programupplägget var bara vanlig huvudfåra. Breda grupper…

     Programinslaget är anmält.

Nazisterna medverkar numera inte bara på 1 Maj, arbetarrörelsens helgdag, utan också på Bokmässan, ett privat arrangemang, och i Almedalen, ett offentligt arrangemang. Det tycks inte i något sammanhang ha lyckats arrangörerna att finna goda skäl att avvisa dem. Eller var det aningslöshet? Hur mycket historiska samband förstår de som föreställs ha kontroll: polis, företagare, myndigheter?

     Uppenbarligen inte tillräckligt mycket.

     Normalisering är inte längre något som någon gör. Det har blivit ett tillstånd som åtminstone media blint snubblar in i.

När det gäller Almedalen var jag en av de första som reagerade och alerterade mitt politiska parti. VI KAN INTE VARA DÄR!

     Senare började jag förstå vilken skillnad det är för människor som faktiskt inte kan vara där, eftersom de är direkt hotade av nazisters närvaro, och människor som ännu har friheten att välja. Den skillnaden är absolut nödvändig att förstå för oss som är ljusa och talar modersmålssvenska.

     Den skillnaden är absolut nödvändig att berätta om.

     Av den orsaken kan jag till nöds acceptera att Jonas Sjöstedt, som leder mitt parti, sannolikt kommer att befinna sig i Almedalen som vanligt och säga det han har att säga, som vanligt. Eftersom det är värt att sägas och han är vald att säga det.

Nåja, det vore sannerligen en politisk markering om hela Vänsterpartiet bojkottade. Först tänkte jag att vänstern borde göra sitt eget arrangemang, gör jättemassa uttalanden vid färjan i Nynäshamn! Det skulle kunna gå, det skulle vara bra, det skulle… bli medialt bottennapp, som media fungerar idag.

     SVT tror redan att nationalism är huvudfåra och vänster = extrem.

     Vill vi ha ut Sjöstedt i direktsändning lär han nog befinna sig där media är.

Jag sa inte att jag gillar det. Jag sa snarare att jag avskyr och fruktar den situation vi befinner oss i. Och det är inte trollen utan SVT, media i det allmännas tjänst, som har visat upp den situationen. Genom blotta aningslösheten.

Urspårat enkelspårigt

Det är inte lätt att titta på teve numera. Inte om man vill se något annat än VM i fotboll eller SM i fjant.
”För SVT är bröllopet ett jätteprojekt, faktiskt det största någonsin sett till uppmärksamhet, prestige och antal kameror” konstateras i SvD.
När samtliga kanaler visar en stillbild på Stockholms slott och en nervöst leende reporter som upphetsat försöker förleda folket till kungafeber innan det unga paret ska troppa förbi, då börjar man allvarligt ifrågasätta vitsen med ett brett utbud. Om det breda utbudet vara så till förväxling lik den sovjetiska statskanalen: en bild på Kreml, någon som talar om vad vi ska tycka, och sen dockfilm som belöning.

Monarkin är en onödig och orättvis feodal kvarleva som görs bäst i att avskaffas. Detta och en hel del annat klokt säger Eva-Britt Svensson på Stockholmsvänstern.

Allt vill man inte veta

Det blir prinsessbröllop i teve 15 veckor i sträck till våren, upplyser tidningen.
Femton veckor. Nästan fyra månader.
Den television som ska vara allmänhetens tjänare vill att vi ska få veta ALLT.
Allt det som dam- & skvallerpressen skulle klara lika bra, alltså.
De som inte klarar kritiska reportage eller grävande journalistik.
SVT sviker sitt uppdrag.
Vem tar på sig att redogöra för ombyggnader, installationer och avspärrning i allmänhetens egen nationalstadspark, Haga?

Skriv på namnlistan: Haga ska vara park
Hyr the Queen med Helen Mirren också. Utomordentlig inblick i en dysfunktionell familj och ett porträtt av en stark kvinna med felaktig uppfostran.

Snille och smak

Visste ingenting! Så har kritiker från SvD till QX excellerat i ignorans inför Lagerlöf-serien i teve (familjärt benämnd Selma). De visste ingenting, de var så spända på att få reda på sagotantens hemligheter!
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.

För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.

Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.

Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.

En kvinna som bygger om en bondstuga till ett grekiskt tempel till sin egen och sin fars ära, hon är allt lite snurrig hon. Därför är det alltid roligt och värdefullt att få veta mer om författaren som gav oss Jerusalemsviten och Löwensköldska ringen. Besök Mårbacka om du vill få en skymt av den personligheten – jag är övertygad om att huset är en verklig nyckel!

Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.

Fotot lånat från Wikimedia

Babbelteve och halal-hälsning

Har läst hundrasjutton bloggkommentarer till Jinge om hur man bör eller inte bör hälsa korrekt (eller halal). Det borde jag väl ha begripit: det är handslaget som är den stora frågan, inte televisionens innehåll och standard!

Och riksmedia hänger på. SVT1 ikväll kl 22 påannonserar:
”Kan man leva i Sverige och samtidigt vägra att ta folk i hand? Frågan ställdes på sin spets i Halal-tv i måndags. Sedan dess har debatten rasat. Är det ohyfsat och avståndstagande av en muslim att inte inte skaka hand? Eller är det rent av rasistiskt att vilja skaka hand med en muslim? Vem har rätt?”

Låt oss ta det långsamt så att alla televisionshjonen förstår:
1. Ja, man kan leva så i Sverige. Folk har gjort det i flera år och det är inte dödligt.
2. Nej, frågan väcktes i Halal-tv genom ett avslöjande som strängt taget låg utanför programmet. Spetsa till en fråga kan man bara göra under en pågående diskussion. Som i tablåtexten ovan där två beteenden ges kategoriska omdömen.
3. Det är inte någon fruktbar öppning att gå in i en diskussion genom att hårdra en fråga och söka efter vem som har RÄTT.

Detta mediaspråk är under all kritik. Inte konstigt att programmen blir nojsiga och debatterna spårar ur när de inte ens försöker tänka.


För att återgå till hälsningsritualer...
så mycket ohyfsat folk som man möter, har Koran-stödd ohyfs åtminstone en förklaring.
Utvisning till jordhåla skulle jag däremot gärna vilja se av dem som högljutt babblar på tunnelbanan.

Den som avstår från att handhälsa visar sin sorts hyfs inför en för mig ogiltig auktoritet. Jag kan säga att jag blir ledsen, och personen i fråga kan beklaga det, men likväl föredra att behålla sina vanor.
Det kan helt enkelt inte vara någonting så besynnerligt i att vi i ett modernt, rörligt samhälle gör saker annorlunda och stör varandra.
Det kan inte heller komma som en nyhet att människor kan vara ganska besvärliga.

En bra dag att gå in i Republikanska föreningen

Om du någon gång har svårt att dra dig till minnes vilka som ingår i familjen Bernadottes stamtavla, finns hjälpen här. Sanslöst eller osannolikt, men SVT har en egen sajt för kungafamiljen. Sajtens syfte är inte att granska familjen B (om det var någon som väntade sig det) utan bara redogöra för deras viktiga representationsuppdrag och komma med lite menlöst hushållsskvaller. I något man kallar blogg, som är halvofficiella kortnotiser, berättas om genomförda studiebesök och utdelade priser. I lite längre inlägg får vi höra kronprins Hakon berätta om sina upplevelser på Svalbard, eller se Victoria i 18 klänningar från lika många galatillställningar.

Kikar vi i arkivet finns den frestande rubriken ”Från lillprins till kronprins”. Här får familjen B visa upp sina gamla smalfilmer! Karl Gustaf öppnar dörren till sin studentlägenhet i Uppsala, systrarna leker på Haga, och så är det uppvisning i skolgymnastik anno 1957; närmast en chikan att påminna en sextioåring om detta.

I ett medium som periodvis ägnat sig åt mobbning och personförföljelse framstår den hygieniskt opersonliga prosan som devot hyllning. Inget annat fenomen i vårt demokratiska samhälle har denna totala immunitet mot kritik eller ens kommentar. Med uråldrig undersåtesmentalitet använder ett gäng avlönade reportrar sin arbetstid till att koka ihop denna förolämpning mot förnuft, god smak och licenskostnad.

Vägra betala! Eller tala om vad du tycker: kungahuset@svt.se

Här är Republikanska föreningen

Superpedagogen om London

Ser Klass 9a ibland. SVT-dokuserien om den usla klassen som med superpedagogers hjälp ska bli en av de bästa i Sverige. Den är välgjord på många sätt, och jag ser att pedagogerna är kompetenta antingen jag gillar dem eller ej, men dramaturgiskt är det något som saknas; konfliktnerven.

Klass 9a verkar vara allmänt sympatiska och babbliga, inte särskilt skärpta men fullt möjliga att undervisa. Då är det ju märkligt att ingen gjort det på åtta år – så nej, det måste vara något annat. Teves ankomst. De fick en chans. Som utbildning funkar det, men inte som dokudrama.

Jag studsade lika högt som alla andra när jag hörde att de inte kunde pricka in London. Men eftersom jag också är superpedagog så drog jag mig till minnes: Hos skolbarn finns en osäkerhet som tar sig uttryck i att det är säkrast att inte veta någonting.
När jag mötte nya fyror påstod de att de aldrig hade räknat plus. De var osäkra på vad nya fröken försökte hitta på. "Menar hon samma plus som riktiga fröken?" Nä, anlägg en totalt blank min så kanske hon förklarar.
På samma sätt är det säkrast att fega ur när en ny stjärna kommer med fåniga frågor om London. Det menas nog något annat..?

Det tråkiga med skolan är inte att barn lär sig för lite, utan att de lär sig fel saker. Till exempel, att vuxna är ute efter att sätta dit dem. Eller att studier går ut på att gissa hur ledaren tänker.

Med detta i bakhuvudet kan man titta en stund till på de nya pedagogerna i Klass 9a. De ställer genuina frågor som utmanar tänkandet. Och det sorgliga är att de studerande inte riktigt förstår dem.

Svensson och tevegrodan

Men nu får dom väl ta och skärpa sig.
Jag har gnällt på det förut: att den i övrigt utmärkta teve-komedin Svensson,Svensson sprider myten att enskilda fullmäktigepolitiker har makt över hela städer och inkomst som bankdirektörer. Men jag trodde att det var en miss av manusförfattaren (vars namn inte står på www.svt.se!)

En gång arbetade jag i medborgarnas tjänst i en så kallad utsatt stadsdel. Ofta hade jag i uppgift att förklara skillnaden mellan vald och anställd. Organisationen var inte omedelbart genomskådlig för människor med ringa erfarenhet av svenskt samhällsliv. Ibland misstänkte jag att inte heller alla väletablerade så kallade svenskar förstod. Det var bara att förklara en gång till.
Därför är det inte så konstigt att det finns succémanusförfattare som inte är perfekt uppkopplade på enkel samhällskunskap, eller ”Hur Sverige styrs” som det heter i grundskolan och på SFI.

Men lite mer begär jag av svensk teves hemsida. Som tyvärr skriver:
”Det som hänt sedan sist är att Lena (Suzanne Reuter) har sadlat om och jobbar på kommunfullmäktige i Örebro. Med anledning av det nya jobbet har hon...”

I avsnitt 1 säger Lena att hon bara är vald till fullmäktige (men av den orsaken har kunnat säga upp sitt bankchefsjobb!) Men i avsnitt 2 sitter Lena på sitt tjänsterum och bygger om stan.

Så nu får dom väl ta och skärpa sig.
Alt 1: Lena har fått toppjobbet som plan-&-bygg-chef i kommunen. Då sitter hon definitivt inte i fullmäktige. Och fick förhoppningsvis inte posten på politiska meriter.
Alt 2: ”Jobba på kommunfullmäktige” finns inte. Men det kan vara en slarvig formulering för att Lena fått anställning som politisk sekreterare åt Fp. Då tjänar hon hyfsat, cirka hälften av en bankdirre, och har i kraft av sitt kunnande inflytande över byggplanerna. Men hon saknar reell makt.

Kanske verkar detta svårt, om man inte är insatt. Men ska inte tevekanalen i medborgarnas tjänst vara just det - en smula insatt? Ska de inte liksom förstärka och förtydliga demokratin? Inte fördunkla och förvirra den.

Leve alla de tusentals fullmäktigeledamöter som i varenda kommun plöjer igenom högarna av handlingar och sitter på långa möten på sin fritid, samtidigt som de sköter sina heltidsjobb och försöker ha så pass koll på samhället att de inte säger alltför grova grodor.