Ack det Folkpartiet!

Det börjar likna en fixering. En besatthet. Utbildningsmajorens förhållande till betyg. Att skolorna inspekteras oftare och åläggs att ännu tydligare än idag kunna påvisa insatser som ger resultat är bara bra. Men bedömningen ska kallas betyg. Den måste vara anpassad till att lätt kunna brytas ned och jämföras i tabeller.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?

Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.

Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.

Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.

Sex & våld, eller elände utan dansbana

Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).

DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.

Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.

Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...

Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.

De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.

Våld

Manifestation mot våld – det kan nog vara bra. Det finns ett värde i att många människor gemensamt visar hur mycket vi värdesätter ett humant beteende i staden.
Samtidigt reagerar jag mot fraser som ”stoppa våldet”. Som om våldet vore något som funnes i sig självt. En smog som flyter omkring mellan människor och plötsligt självantänder. Men våldet har en utförare. Det är alltid en människa som gör, och förstör. För att kunna stoppa dem som förstör måste vi förstå varför de gör det. Då leder det inte särskilt långt att gå omkring och känna.
Jag gillar inte heller att våld och ungdomar kopplas ihop. Flickor är också unga, men våldet utförs nästan alltid av pojkar. Ungdomsvåldet betyder pojkvåld, även om de kvinnliga slagskämparnas andel ökar. Och våldet har de unga pojkarna lärt sig av vuxna. Det finns ingen väg runt den insikten: kvinnor och män misslyckas kapitalt med att fostra pojkar.
Manifestation mot våld – det måste också vara en manifestation för humanistisk fostran.

Om normal pojkuppfostran och hur den hänger ihop med det till synes onormala våldet, se Stephan Mendel Enk: Med uppenbar känsla för stil, om manligheten