Antirasism, integration, jämlikhet

Ordföranden i Ungdom mot Rasism skrev en utmärkt artikel om riktningen i svensk integrationspolitik, och fastslog som en viktig princip att det är rasismen som är problemet, inte immigranten – att vi måste benämna det faktiska problemet.

Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.

Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…

Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.

Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.

Jämlikhet, det glömda budskapet

Riktigt glad blir jag över Lars Ohlys debattartikel där han ger sin syn på vad som gick fel i det rödgröna samarbetet. Allt sedan valet har jag sett hur många varianter som helst av den superenkla analysen att vänstern borde aldrig ha varit med - den kommer från besvikna vänsterpartister, från syndabocksletande socialdemokrater och självfallet från borgarna som i en logisk vurpa önskar att vi inte funnes trots att vår besmittade närvaro skrämmer väljarna åt höger.

Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.

Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.

Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?

Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.

Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.

Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.

Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?

Ohlys artikel finns här.

Vanlig skitskola

Ett vanligt skitland i EU... ja det var dit regeringen ville ha oss. Den senaste PISA-undersökningen tyder på att det är precis vad de har fått också. Svenska 15-åringar läser och räknar på genomsnittlig nivå och är sämre i naturvetenskap än OECD-ländernas genomsnitt. Och den likvärdiga svenska grundskolan har försämrats under hela 00-talet, så att numera även likvärdigheten är genomsnittlig.

Skillnaderna mellan flickor och pojkar har ökat. Skillnaderna mellan utlands- och svenskfödda är fortsatt höga. Betydelsen av ett barns sociala och ekonomiska bakgrund har förstärkts. Det finns ingenting av jämlikhet och likvärdighet i detta, och uppenbarligen mycket lite av kunskap.

Kunskapen, den presenterade Skolverket förra året i sin rapport: Vad påverkar resultaten i svensk skola. De diskuterade inte, eller i mycket ringa grad, antal sittplatser eller skärpningen av ordningsregler i klassrummet, inte heller de professionellas metodval eller kronor på lönekontot. Skolan utspelas inte i ett samhälleligt vakum, och vad Skolverket belyste var de övergripande förändringar som har ägt rum under de senaste tjugo åren, och som ger just de tråkiga resultat som PISA-undersökningen idag visar.

De starka trenderna var och är en serie uppsplittrande aktioner:
- Decentralisering (kommunerna måste trolla med resurserna så att olika kommuninvånare ställs emot varandra)
- Segregering (föräldrarna väljer skolor utifrån vad de tror ska ge status, så att barnen delas in efter socialgrupp och hudfärg)
- Differentiering (skolan delar in barnen i undervisningsgrupper där de presterar likartat, så att de blir lättare att hantera och ingen av dem stimuleras)
- Individualisering (arbetet läggs över på barnet så att hen får skulden om det går illa)

Svenska skolpolitiker har i åratal varit inne på fel spår, och vägrat lyssna till kunskap. Till exempel till boken Jämlikhetsanden som fastslår: när jämlikheten sjunker, ökar skillnaderna mellan människor i alla avseenden, inklusive hälsa och bildning.

När utbildningsmajoren sa att det inte kommer att bli bättre på länge än lät det som en nyttig övning i anspråkslöshet. Men långsiktigheten använde han mest som en ursäkt.
Inte som ett skäl att genast ta itu med frågorna om jämlikhet och likvärdighet.

Rapporten finns i sammanfattning här.
Men för att finnas i bloggosfären duger det inte med att ha läst källan. Här måste man länka till en nyhet också, så var så god.

Det är inte diktaturen de saknar

Vad finns det att sakna för den som levat i en diktatur?
Alltid är det något man saknar, som Salinger skrivit. Ett gammalt liv, en vanlig dag?

För länge sedan på järnridåns tid brevväxlade jag med en lärarinna i Leningrad, som stan hette så då. Vi beskrev våra jobb, vår vardag. Jag skickade nylonstrumpor och nagellack. Hon skickade en härlig rosensjal som jag har använt varje vinter sedan dess.
Hon berättade hur lycklig hon kände sig när hon en gång om året kunde resa till Helsinki och känna sig ”like modern people”, som hon skrev. Hon kunde inte shoppa så mycket, men blev glad över att se allt som fanns där, vilket jag gott förstod efter att ha sett standarden på behåar och tamponger i Leningrad.
En gång talade jag om för henne att en teaterföreställning på Dramatiska teatern eller en nyutkommen barnroman av Lindgren kostade hennes… vad det nu var, veckolön eller halva hyran. Först trodde hon mig inte. Sen skrev hon att i en sån värld kan man ju inte leva.

Vi som lever i en sådan värld vet att det går hur bra som helst. Och lärarinnan sa inget annat än att hon levde relativt hyggligt i Leningrad, under fullt berättigad kritik mot sin så kallade regering.

För länge sedan på järnridåns tid hörde jag många svenskar som trodde att de som levde bakom den aldrig hade en glad dag i sina liv.
Men riktigt så var det nog inte.

Kanske det som saknas är en form av jämlikhet, som Jonas Sjöstedt skrev i ett inlägg apropå den stora boken Jämlikhetsanden.

Nya avslöjanden!

Altstadt klipper till så det ryker! När Eberhard avslöjas som idisslare (svenskarna är bortskämda och får inte tänka) bör alla populistiska jämlikhetsmotståndare huka sig.
Inte för att jag läst Eberhard. Det räcker med citat som ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar” för att jag ska avfärda författaren som okunnig bondfångare. Eftersom jag inte skattar bort allt jag tjänar och inte känner någon som gör det, är det tydligt att Eberhard ute efter något annat när han vill dra in mig i sitt utarmade tanketomma ”vi”.
Även Björnbrum kommenterar.

Annan rolig artikel var den i DN om överklassarna som leker med maten - de champagnesprutande turisterna som inte vill se snickare bli kung i baren. Mer sådant! Överklassen är sorgligt obeforskad och minst av allt tillräckligt skandaliserad. Men tror fortfarande att det är de som vet hur man uppför sig! Det ingen ser har ingen ont av - och ingen är alla vi andra. Vi som njuter av ett glas god champagne någon högtidsdag...

Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst

”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.

Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.

Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.

För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.

Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.

Symboler och stereotyper

11 kvinnor skriver i en debattartikel angående Halal-TV att ”beslöjade programledare ges oinskränkt rätt att kränka alla medborgare som avskyr patriarkala värderingar”. Men i det första programmet, det enda jag sett, kom programledarna inte ut med mer än fnitter och naiva frågor. Kränkningen verkar för de 11 vara framkallad av programledarnas sätt att klä sig, då de skriver: ”Slöjan är ingen klädsel. Den är ett religiöst påbud med tydliga patriarkala värderingar och en symbol för förtryck.”

Ja, dessvärre är den det. Också. Lika väl som den faktiskt är ett klädesplagg. Somliga bär det. En del trivs i sjalen, andra bär den av tvång eller gruppkonformism. Åter andra avskyr och fruktar den, då den övergått från tygstycke till symbol.
Ett sätt att värna dem som kränks av sjalbruket är att svensk television aldrig ger ett jobb åt en kvinna i sjal och helst inte visar beslöjade kvinnor utan en förklarande fotnot om riktiga och felaktiga värderingar.
Ett sätt att verka för ett jämlikt samhälle är att även kvinnor som döljer håret ska ha en möjlighet att arbeta som journalister eller filmare på lika villkor.
Observera: Halal-TV är ett inte exempel på det senare. Det är rena exotismen, en programidé som verkar bygga på att stereotypen Slöjtjejer ska ersättas av stereotypen Gulltjejer.

De 11 skriver: ”Halal-TV är en skymf mot det sekulära samhället i synnerhet vid en tidpunkt när det i dagarna rapporterats hur en trettonårig flicka offentligt stenats till döds i Somalia av islamistisk milis som straff när hon försökt anmäla en gruppvåldtäkt. ”
Det var stora ord om ett litet teveprogram. Men jag kan hålla med om att det jag såg var åtminstone skämmigt. Eftersom det bekräftade hur långt vi är ifrån de media vi skulle behöva.

Media med plats för nyheter om trettonåringar i Somalia lika gärna som stormorsor i Alaska.
Media med allvarligt menade diskussioner om etik och ideologi med plats för eftertanke och oliktanke.
Media med uppdrag granskning, inte av vem som hälsar på vem utan av makt – och även av sekter med makt. För det senare, se Jinge om wahhabismen (som jag kortfattat hört omtalas som den saudiska missionen, bland annat av folk med sjal).

Fula, skitiga och elaka

”Sämst i Sverige” är rubriken på en artikel om Vänsterpartiet i http://www.fokus.se där fotona visar en gäspande partiordförande och citaten kryddas av svordomar. Av artikeln framgår att vi som håller på med vänsterpolitik är dammiga och lite bakom. Utom det fåtal som själva erkänner att allt är kass. Visst har Fokus rätt i att ”Svenska vänsterpartiet klarar inte att nå ut”. Inte lär det gå bättre efter denna skopa ovett.
Grunden till deras utstämpling av den socialistiska rörelsen är faktiskt intressant. Fokus har låtit göra en opinionsundersökning med det nedslående resultatet att en överväldigande majoritet bland folket inte kan identifiera någon fråga som Vänsterpartiet driver eller lyfter. Även bland våra egna väljare finns en gigantisk okunskap. Självklart är detta ett problem som partiet bearbetar.
Den fråga som trots allt nämns, är fortfarande jämställdhet/feminism. Att den frågan slog igenom så till den grad kan förklaras med Schymans talartalanger – men också med att media tillät den att slå igenom. Den var så att säga het. Det var rätt läge.
Också jämlikhet nämns av de tillfrågade. Medborgarna tycks göra vissa associationer till detta för vänstern så centrala värde, men utan att nämna klass- eller rättvisefrågor. Konstigt, med tanke på att Dags-för-rättvisa var vårt motto i flera år. Eller med tanke på att det både inom och utom partiet finns de som menar allt vi har är trist klasskampsretorik.
Nej. Klasskamp har aldrig uppfattats som hett. Eller i rätt läge. Tydligen förknippas den inte ens med jämlikhet längre.
Slutligen fastslår Fokus att Vänsterpartiet inte lyckas skapa konflikt eller debatt. Tänk att det aldrig räcker åt somliga – antingen vi helt går in för egna konflikter, eller utsätts för media-attacker, är det inte nog. Ändå finns det kamrater som menar att vi är för konfrontativa.
Vad det gäller att skapa debatt skulle det sitta fint med lite draghjälp från journalisterna.
I jämlikhetsfrågor, till exempel.