Pinsamt svettigt

Sanslösa lilla människa! En tjugonioåring som uppger som ett av sina intressen ”att svettas på gymmet” har problem med att alla andra inte svettas där. Bekymret är att folk/kvinnor unnar sig godsaker. Inte inser späkningsmoralen. Och därför faktiskt blir... nej guuu va pinsamt... tjocka!

Krönikan fanns i Allt om barn. Låt oss anta att tjejen fått skriva den för att hon faktiskt är ett barn: kollar noga av alla andra, vill vara bäst och få beröm och ändå ha millimeterrättvisa – tja, allt om barn.
Dem som vi varje dag måste lära en annan sorts moral: att inte racka ner på andra.

- - -
Andra som bloggat är Ida och Hanna

Kalla kriget i mikron

Två vita män avgör världens öden... så kan verkligheten se ut.
Två vita män försöker få det att låta som om de avgör världens öden. Så kan media se ut.

Kalla kriget snabbvärms.
Megalomana envåldshärskare riktar siktet mot Leningrad.
Monomana härskare tillägger envist: För övrigt anser jag att Moskva bör förstöras.

När jag hade tillfälle att se usanska nyheter på plats var det under ett fjantigt valfusk. Tittarna mejlade torrt humoristiska kommentarer vilka låg som en textremsa längst ned i bild, en totalgrimas åt hegemonin. Lysande idé – om någon brydde sig.

Klart att ryssarna ska ut ur Georgien.
Klart att jänkarna ska ut ur Irak. Och en massa andra ställen.

- - -
Andra som bloggat: Pastey, Björnbrum

Dammig men privat

Mer privatskola idag. Linder på SvD formligen älskar dem. Eftersom människor ”äntligen” får möjlighet att byta skola (vilket man alltid fått), och genom detta val kan straffa kommunala skolor som inte ”skärper sig”.

Vad är borgerlig moral? Nedlåtenhet och bestraffning, åtminstone mot alla som inte har en aktiepott i ryggen, om de också råkar vara professionella yrkesutövare.
Samt ta-det-eller-stick- resonemang, inte samarbete eller förhandling.

Skolan har ett uppdrag. I detta ingår faktiskt inte att anpassa sig efter allas önskemål och alltid ge kunden rätt. Varje familj kan inte få som de vill i grundskolan. Det går inte att beställa ändringar och betala vid leverans. Vi har en läroplan.
Men för att inte hamna i byråkrati och reglemente ingår som en del av uppdraget dialog, elevinflytande och föräldrakontakt. Dessa uteblir när den missnöjda föräldern skickar sitt barn från skola till skola, där risken är stor att hon möter nya misslyckanden.

”Är det Friskolornas riksförbund som har bestämt att kommunerna ska ge lägsta möjliga prioritet åt att hålla skolhusen i schack och skoltoaletterna fräscha?” frågar Linder, för att visa höjden av våra tokerier, vi som föredrar demokrati framför marknad.
Nej – tack och lov har inte en intresseorganisation för näringsidkare den makten över kommunparlamenten. Inte formellt.
Men i praktiken undanhålls med varje privat skola medel som kunde ha använts till arbetsmiljön.

Linder är roligare när han inte avser det - när han tänker sig elitstudenter som några som ”tågar fram genom kritdamm”. Om de ska tåga istället för att röra sig fritt måste det bero på att de studerar i ett kalkbrott!

”Var det friskolorna som bestämde sig för att det är gammaldags med ordning och arbetsro?” är en annan av Linders retoriska grodor. Ty ingen annan har bestämt det heller. Strax efter 1945 (och årtalet är ingen slump) bestämde regeringen att ordning och arbetsro inte ska vila på rädsla, utan på lust att lära. Reaktionärerna har inte kommit över det på femtio år.

Däremot gammaldagsförklarade kritdammet sig självt för sådär tjugo år sedan.
Fast så noga med arbetsmiljökraven är det väl inte i privatskolorna.
- - -
Andra som bloggat: Simone

Viktigt och oviktigt ägande

Att många privatskolor fungerar väl används stundom som argument för att ägandet skulle vara oviktigt. Det stämmer, så till vida att en privatskola mycket väl kan vara trygg och ge god undervisning. Ingen klok vänsterpolitiker har heller påstått något annat.

Men varje privatskola innebär att medel dras från det offentliga, demokratiskt kontrollerade, in i det privata, kontrollerat av ägaren, och detta bara stärker argumentet att just ägande är viktigt.

DN lovordar i en ledare att det nu ska sättas stopp för avknoppning. Det vill säga att kommunala skolor inte får säljas till personalen till lägre pris än marknadsvärdet. Helt ekonomiskt och juridiskt korrekt. Med förbluffande sinne för balans påpekar DN också att privatskolor kan vägra att ta emot elever, så att den sista kommunala skolan behövs för att upprätthålla såväl skolplikt som servicenivå.

Den som startar en skola får samma skolpeng per barn utan krav att utföra samma verksamhet – det kan handla om elevhälsa, skolskjuts, modersmål, hjälpmedel för funktionshindrade och så vidare. Detta ska den kommunala skolan erbjuda. För samma skolpeng per barn, fast med färre barn och krympande budget.
Vari ligger det affärsmässiga? konkurrensneutraliteten?
Skattebetalarnas pengar används som investeringsbidrag till privat näringsverksamhet.
Ingen har frågat om det är vad medborgarna vill. Om någon fråga överhuvudtaget ställs brukar den lyda: Vill ni ha bra skolor?
Svaret är ja. Oavsett ägarform, som ju inte nödvändigt påverkar kvaliteten.
Alltså ser medborgarna lika gärna att skolorna är kommunala, så länge de är bra.

Därför ska skolor inte slumpas bort, som DN skriver, men jag vill gå ett steg längre. De ska inte säljas med vinst heller. Barns utveckling och lärande ska vara en demokratiskt styrd verksamhet med höga kvalitets- och omsorgskrav, och en budget till att klara dem.

- - -
Andra som bloggat: HBT-sossen

Gäller det livet eller näringslivet?

Fin liten krönika i LO-tidningen om service i glesbygd. Eller om näringspolitik, eller om apoteket. Dessa tre saker hör nämligen ihop.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?

I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.

Marknad är inte vad som behövs.

Produktionsprocess, logistik och logik

Oavsett hur väl inläst man är på nazi-Tyskland och utrotningen av människor tillkommer alltid nya detaljer. Om teknik, om motivbild, om lägervardag och om hur den enskilda människan påverkades.
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.

”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.

”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”

Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.

Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här

Se hantverket!

DN har en intressant ledare om hur toppstudenter i USA och England lockats att bli lärare i storstadsskolor. Jag väntade mig ett halleluja till strikt ämnesundervisning, men faktum är att experimentet i sina framgångar lyckades visa på pedagogyrkets spännvidd.

För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.

Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.

Medborgarskapet som juridik eller symbol

I Sverigedemokraternas program står det: ”Svenskt medborgarskap ska vara ett privilegium i första hand för svenskar”, vilket Rödgrönsolidaritet uppmärksammar i ett fint inlägg.

Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.

Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.

Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.

Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.

- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet

Hur stormar vi hemmen?

”Med hänvisning till tradition eller religion inskränks ibland människors frihet. Jag tror på pluralism och mångfald, men vissa saker kan inte tolereras bara för att de händer inom hemmets ram.”
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.

Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?

Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.

Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans

Två mördade barn i veckan

I Flamman denna vecka berättar en volontär från International Solidarity Movement om det fasansfulla läget i Palestina. Ulrika Andersson skriver veckobrev, en till synes vardaglig syssla - och två barn har mördats.

”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”

Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...

Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.

Rasism ny, gammal eller medium

Redan sista juli hade Esbati en intressant, lite skrämmande artikel i Aftonbladet om utvecklingen i Norge, där Höyre förbereder sig på att regera med rasistiska Fremskrittspartiet. I artikeln nämnde han bland mycket annat sajten HonestThinking som (enl Esbati) skrivit om ”islamiseringen” av Norge, och ett tänkt samband mellan ras och intelligens.

Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.

Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!

Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.

Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.

- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.

Déjà vu-debatt

Pripp & Ölanders bok ”Fallet Nogger Black" spridet nytt ljus över gammal debatt. Utan att ännu ha läst den tillåter jag mig att citera Politik och poesi från i mars:
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”

Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.

- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom

Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana

Ny & bra

Föreningslivet är i starkt behov av förnyelse, konstateras i SvD. Javisst – nya medlemmar.
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.

Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?

Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.

Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...

Gulligt, chict, vaa?

Skytte skriver en patetisk ledare om medias ”gullande med gayrörelsen”. Som om inte media skulle gilla alla ytliga, festliga, näringslivsanpassade livsstilar – för det är på så vis de utmålar Pride. Inte som den dynamiska sociala rörelse det skulle kunna vara. Att begulla företeelser är ett oskadliggörande, det borde Skytte veta.
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.

Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?

Europa och den röda bollen

SvD varnade för badleksaker, Svensson för extremhögern i Europa.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?

I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.

Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.

Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.

Djupdyk i bloggosfären

Allasmutsigadetaljer har ett bra inlägg om Fejan; facebook.
Hanna har ett bra om vädret och folks töntkommentarer.
Vädret självt har gjort bra inlägg hela veckan.
Själv står jag över denna gång.

Vad tror du på?

Tror du på Gud, på Livet eller på Vetenskapen?

En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."

Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!

Stöd Expo!

Att stöda Expo är att långsiktigt bidra till arbetet mot rasism. .

Expo är en stiftelse, tidskrift och webbsida som studerar, kartlägger och motverkar högerextremism och rasism. De grupper som sprider rasistiska budskap bevakas sedan flera år av Expo som idag är en en djup och ändå lättillgänglig kunskapskälla i dessa frågor.

Expo är partipolitiskt obunden och stöds av bl.a. Rädda Barnen och Vuxenskolan. De erbjuder också föreläsningar i skolor och på arbetsplatser.

Eftersom Expos verksamhet är ideell drivs den med tidsbegränsade projektpengar. Det långsiktiga arbetet är helt beroendet av stödet till donationsfonden. Privatpersoner, organisationer och företag kan ansluta sig. För en privatperson kostar det 600 kr.
Se: http://www.expo.se/donationsfond.html

Mödomsmyten och landstinget

Svårsmält nyhet: att landstinget opererar tillbaka mödomshinnor som aldrig har funnits. Ger ett kortsiktigt handtag åt flickor och kvinnor som säkerligen behöver hjälp - men kanske med någonting helt annat. Visst kände jag till ingreppet, men trodde att det utfördes som privat plastikkirurgi, liksom med andra konstlade, medicinskt tvivelaktiga men svårt upplevda behov.

Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.

Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget

Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.

I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.

Grabbarna i grottan

George W Bush som satanist? Åtminstone lätt djävulusiskt anstucken, ser jag i Clas Svahns bok ”Sekter och hemliga sällskap”.
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.

Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?