Rädda demokratin - vad tycker riksdagspartierna?

Fjärde juli. En gång i tiden dagen för stora anti-imperialistiska demonstrationer. Idag är detta glömt. Nej då, det har varit demonstration i solidaritet med Palestina, och det är mycket bra. Men USA med sin vettvilling till president är idag vår partner i militäralliansen.

Demokratin får större och större brister över hela världen. Inte bara USA sysslar med nedmontering av mänskliga och samhälleliga rättigheter. Också vår egen rasistregering är inne på den vägen.

Organisationen Civil Rights Defenders lämnade 25 förslag för stärkt demokrati till våra riksdagspartier. Hur deras svar fördelar sig är intressant att veta, och det kan du läsa här:

https://crd.org/sv/25-forslag-for-demokratin-sa-svarade-partierna/

Stöd Civil Rights Defenders, eller hitta på något ännu bättre sätt att rädda demokratin!

I Hiroshima

Det finns en kvarvarande ruin från 450806.Den heter the A-bomb Dome.

     Namnet A-bomb är förfärligt, det låter som ett varumärke eller smeknamn. Vi säger inte A-witz, eller hur.

     Det är omöjligt att slita ögonen från den kvarvarande ruinen. Den är så vacker att man inte står ut 

På Fredsmuséet är det vedervärdiga tydligare, eftersom det är människans.

     Brännskadorna; ett kimonomönster inbränt i axeln på en kvinna.

     Deformiteterna; långa svarta naglar som växte ut på mannen som råkade hålla handen utanför fönstret en kilometer från explosionen.

     Modellen av en gigantisk ond sol

Som barn såg jag ett foto i en bok av Signe Höjer: “Här satt en människa. Efter bomben fanns bara en skugga kvar.” Femtio år senare ser jag bokens foto i museiverklighet. De två trappstegen är utställda, jag ser skuggan som blev kvar på dem.

En människa satte sig på trappan i väntan på att banken skulle öppna, sjönk ned där i sommarhettan, med för lite att äta inom sig. Bomben brände stenen till en ljusare nyans. Människan förintades på ett ögonblick, men inte innan hens kropp hade skyddat stenen, kvarlämnat den mörkare fläcken.

     Hiroshima är platsen där människor förintades på en sekund, där människor skyddade sten. Platsen där en kropp lämnade märke på stenen.

Som lärare läste jag högt för eleverna om Sadako som ville leva och vek tusen papperstranor för den skull. Med en lätt chock ser jag dem nu: tranorna finns här på Fredsmuséet, de är utställda framför mängder av japanska skolbarn. De verkliga, sextio år gamla origamitranorna som Sadako gjorde innan hon dog i leukemi

 Sadako var bara ett barn. Hon var bara ett av alla de döda barnen.

     Hennes arv är några papperstranor. Nej - inte så några. Än idag viker skolbarn papperstranor, för livet, för freden

Hibakusha är det japanska ordet för de överlevande efter massmordet. Hibakusha lever ännu här i Hiroshima. Sjuttioåringar kan ha varit ögonvittnen. Fast på långt håll, förstås. De såg inte explosionen, men ljusskenet, svampmolnet, det svarta regnet.

     Efter kriget fruktades hibakusha som smittbärare (vilket de i viss mån också var). De försköts, negligerades. Staden måste byggas upp! Troligen var det för tidigt, den borde ha varit evakuerad i minst ett år, men man visste inte då vilken sorts smitta det var frågan om. Staden måste byggas upp, invånarna måste se framåt! – medan hibakusha gömde sig i sina skjul

Det återuppbyggda Hiroshima är fult som en jättebetongförort. Det skulle inte kunna se annorlunda ut. En enda vacker sak i Hiroshima – utom Domen – vore osmaklig.      

     Hibakusha har fått upprättelse, enligt ett offentligt brev från borgmästaren.

     Överväldigande är förhoppningen om fred som muséet och staden förmedlar.  

     Hit borde USA skicka sina ungdomar för att förstå, liksom vi sänder våra till Auschwitz. Men kanske funderar inte USA längre på det gamla kriget, de som har så många nya att sköta

Om Hiroshima kan man tala länge, utan att säga allt som borde sägas.

Medan man gör det, har man redan glömt Nagasaki

Vietnam är nära. Inte.

Det är 70 år sedan det stora kriget slutade. Och 40 år sedan det lilla kriget slutade. Medan mer eller mindre historiekunniga fajtas om rätt tolkning av det stora kriget har det varit häpnadsväckande magert i spalterna om det lilla. 

     Ändå var det för fyrtio år sedan en arketyp, den stora sagan; David mot Goliath, barnet som dräpte jätten.

     Det lilla Vietnam besegrade supermakten USA. Men det var efter ett långt, barbariskt krig som för min generation gjorde världsordningen plågsamt tydlig.

 Några tidningar nämnde krigsslutet. De parade ihop foton från turistparadiset Vietnam med svartvita klassiska, eller på nutidssvenska ”ikoniska”. Några tidningar skrev en halv spalt om hur bra det gått för Vietnam sedan de ”fick fred” – det stod inte att de efter oerhörda uppoffringar segrade. I andra tidningar konstaterades liknöjt att kriget ”kritiserades av många”. Det stod inte att den som kritiserades var supermakten USA som bedrev ett smutsigt angreppskrig mot civilbefolkningen, och att alla vi många som då protesterade kallades kommunistyngel – och sedan fick rätt.

     Med glädje ser jag att Flamman har en artikel om det nutida Vietnam med minnen från kriget. Men texten finns inte på nätet.

Ni som är unga nu kan inte föreställa er vilken djupgående verkan detta satans krig hade på oss som var unga då.

     Se på de ”ikoniska” bilderna*. Den nakna flickan med brinnande napalm längs armarna och fången som skjuts i huvudet är allt utom ikoner! De är bara fixeringar av krigets grymhet, två bilder i massan som vi matades med, till frukost med tidningen eller kvällen med nyheterna.

     Vi vaknade och somnade med det svinaktiga kriget pågående i ett litet land långt borta som ändå kom att bli så nära oss därför att vi delade – inte särskilt mycket, nej – men vi delade en motvilja mot kolonialism och imperialism och utsugning och makaber grymhet och vapen som tekniska landvinningar och profitpotential, liksom en förkärlek för solidaritet och socialism.

”Vietnam är nära, utanför ditt fönster / blåser vinden rök ifrån Haiphong

Vietnam är nära, nära som ett löfte / om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång”**

Vietnam kom nära. Det berörde så många. Så småningom den socialdemokratiska regeringen, även om det tog ett tag. Eftersom krigsförbrytelserna mot civila var så nära i dåtidens svartvita teve förstod vi inte hur vanliga borgerliga hyggliga människor kunde mena att detta var ett lämpligt sätt att motarbeta kommunismen. Men det menade de, och jag har inte hört att de gjort avbön för sitt stöd till terror?

    

Läs om bombmattorna över Hanoi julen 1972***, den bittraste jul av alla jag upplevt och den vidrigast förbittrade kristna jul som är föreställbar. USA siktade mot utrotning. Men som vid alla terrorkrig biter sig civilbefolkningen, i detta fall mestadels buddister, kvar i sin inrotade dröm om att hålla ut.

     Terror matar fanatism. I Vietnams fall visade det sig vara av godo, ty tre år senare vann detta lilla land ett storkrig.

     Det kändes overkligt, även om vi bara väntat på det och även om de vid det laget hade världsopinionen på sin sida. Också hemmaopinionen i USA hade påverkats, så till vida att man inte ville se fler yankees dö för abstrakta ideal.  

Några av oss går fortfarande i demonstrationståg och ropar KROSSA USA-IMPERIALISMEN. 

     Kanske är vi precis så rostiga som ni tycker, ni som nu är unga. Eller så har vi fortfarande rätt.

Vi hade dock fel ifråga om Vietnams idolstatus. Inte blev där så underbart som vi för en stund vågade tro, vi på andra sidan jordklotet. I Kjörlings Flamman-artikel står det: ”Vietnam fick den otacksamma rollen att skapa det idealsamhälle som många unga i väst hoppades på.” En förtvivlat intelligent och sann mening, i det att den avslöjar att också vi antiimperialister var fast i koloniala tänkesätt och trodde att små fattiga länder skulle ha förutsättningar att göra det som demokratiska välfärdsstater inte klarade.  

     Men vi hade och har rätt om USA-imperialismen.

     Ni som är unga idag har bara vant er vid den.

    

USA svor på att aldrig mer föra krig på ett sådant sätt, för att slippa förlora. De förfinade sin vapenarsenal, skapade tänkande robotar. Hellre det än döda yankees!

     De betalade givetvis inte något krigsskadestånd till det lilla landet. Vietnams  kemiskt förstörda åkrar var omöjliga att odla i åtminstone tjugo år efteråt.  

Befria Södern! sjöng vi då. Jag kan fortfarande det mesta av den texten, liksom den tidigare citerade. De betydde så mycket. Men det är förfluten tid.

     Idag heter det: En annan värld är möjlig. 
     Det är just det vi fortfarande hoppas! Men då måste vi krossa USA-imperialismen.

     Vilket är omöjligt. Det var bara så att detdär lilla landet gjorde det omöjliga för fyrtio år sedan.

* Bildgoogla napalmskador respektive polischef Hanoi
** Melodi Theodorakis, text Maria FNL-grupp
*** Det räcker med att googla julbomb så kommer flera resultat

Intressanta tider med Hobsbawm - särskilt USA

Eric Hobsbawm, den store marxistiske historikern, dog för ettpar år sedan. Tio år innan gav han ut sin självbiografi; Interesting times.

Den store historikern är inte någon särskilt bra biograf. Efter en lysande början i Alexandria och Wien och på andra förkrigsplatser förlorar han sig i namndroppande från Cambridge och de andra universitet som var hans verkliga hemort.

Men några stycken i boken är lysande, särskilt i slutet när han kommer in på Förenta Staterna. Här några citat, i min översättning:

”Det USAnska imperiet vet inte vad det vill eller kan göra med sin makt och sina gränser. Det hävdar enbart att de som inte är med det är emot det. Detta är problemet med att leva i 'det amerikanska århundradet'.”

”Världen såg bara en ovanligt dramatisk terrorattack med ett högt antal offer och en tillfällig offentlig förödmjukelse av Förenta Staterna - - - Ingen orsak till fara för klotets enda supermakt. 

Washington utropade att elfte september har förändrat allt, och genom att göra det lyckades de verkligen förändra allt. De förklarade att de i själva verket var ensamma beskyddare av en världsordning, liksom de som definierar hoten mot den. Vem som helst som inte accepterade detta var den en potentiell eller verkligen fiende.”

Ett stycke om migration:

”Historien behöver rörlighet och förmågan att överblicka och använda ett stort territorium, det vill säga förmågan att röra sig bortom sina rötter. Därför kan vi inte vara plantor, oförmögna att lämna sin egen jord. Vårt ideal kan inte vara redwood-träden, hur majestätiska de än är, utan flyttfåglarna, hemma i Arktis och tropikerna när de flyger över hela klotet.”  

Det är inte endast historien som behöver migration, Hobsbawm!

Slutligen ett närmast poetiskt citat:

”Det förflutna förblir ett annat land.”

Ett förhållande som jag gång på gång försökt bemästra i lyrik och prosa. 

De förlorade idag

Denna dag är bättre än någon annan dag att rekommendera kuslig höstläsning:
Martin Gelin, Den republikanska högern: republikanernas revolution och USA:s framtid. Med all rätt är denna reportagebok nominerad till Augustpris för årets svenska fackbok.

I boken får vi följa Gelin i spåren härs och tvärs över USA:s kontinent. Här möter vi reaktionärer och rasister, anarkistiska libertarianer, kristna fundamentalister. Alla är de överens om en sak: demokrater och liberaler måste tystas, de hotar nationens storhet.
Boken är lite överlastad och spretig, men spänningen upprätthålls genom de vedervärdigheter som avslöjas. Här finns nästan inga spår av författarens egna ståndpunkter, utan hela skildringen är beskrivande, utom att Gelin ibland påpekar ett faktafel. Den republikanska högern talar för sig själv.

Hur bibehålls och sprids den snedvridna världsbild som går ut på att sjukvårdsreformen är nazism, att foster har rösträtt och att det väldiga USA hotat av undergång om spanskan sprids som samtalsspråk?  
Delvis upprätthålls den genom gott fotarbete, som alla politiska aktivister vet. Men också genom korrupt lobbning på gränsen till utpressning, genom uppköp av mediakanaler som sprider propaganda och låtsas att de är avslöjande nyheter, genom att spela på människors rädsla med en effektiv lögnapparat. Sist men inte minst genom att undergräva demokratin genom att avsiktligt se till att skapa lagar och regler som försvårar röstandet.
Jo jag sa: regler som försvårar röstandet.

Jag önskar Obama lycka till. Det är inte mycket han kan göra, det är inte heller så mycket han vill göra sett ur en socialists synvinkel, men han höll reaktionärerna stången trots deras miljardkampanj.
 
Dessvärre kommer de igen, deras ihärdighet framgår också tydligt i boken. Och det är inte mycket vi kan göra, härifrån andra sidan jorden.
Utom att hjälpas åt att här i Sverige se till att de uppblåsta lögnerna och paranoian hos högerextremisterna aldrig står oemotsagda.

Hur najs är detta?

Såg filmen Niceville. En stark historia. Långt borta och nära – sextiotalets Jackson, Mississippi, har inte mycket med vårt samhälle att göra.
Utom att vi som växte upp på 60-talet indoktrinerades till att beundra dem (”om de bara inte behandlade negrerna så illa!” som man sa).
Sedan började de behandla vietnameserna illa också, och vi som var barn började tänka.

Men på 60-talet framställdes USA som världens räddare eftersom de hade vunnit i andra världskriget och befriat koncentrationslägren (”om de bara inte hade fällt de otäcka atombomberna!” som man sa).
På 70-80-talet fick den usa:nska kulturen en renässans. Bilarna, musiken, hela hyggligheten, visst låg det något oemotståndligt i det?

Men på 60-talet var Nürnberglagarna ännu giltiga i flera usa:nska delstater. Raslagarna, alltså. Detta skildras tydligt i filmen Niceville. På 60-talet, när vi barnsliga idioter beundrade en stormakt för att den för somliga tillät en levnadsstandard med tvättmaskin och pool och pastellfärgade shantungklänningar. Samtidigt låg slavekonomin farligt nära i de delstater där hembiträdet inte fick flytta och inte fick gå på husbondens toalett och framförallt inte
fick sticka upp (hen hade inte pool heller, men hen fick sköta tvättmaskinen).

Femton år efter det att unga usa:nska män stod och spydde inför ashögarna i lägren, femton år efter det att usa:nska domare utmätte straff för folkmord i Nürnberg, staden som gav namn åt
alla raslagar, femton år efter detta levde somliga i USA högt på privatslaveri och hade i
vissa delstater laglig rätt att straffa hen som förespråkade jämlikhet mellan ”raserna”.

Wir gewussten ja nichts. Så sa många tyskar efter kriget: Vi visste ju inget. Kanske visste de inte, kanske spelade de ovetande, säkerligen är gränsen mellan vetande och medvetande flexibel.
Vi som var barn på 60-talet kan lugnt säga: Vi visste ju inget. Utom att det var synd om negrerna.
De usa:ner som kom hem från kriget visste. Men såg de några likheter? De som gjorde det hade krigsneuroser. De övriga ställde upp för den vräkiga levnadsstandard för de få som resten av den vita världen gjorde till demokratisk modell - eftersom vinnarna fick företrädet att definiera demokrati som marknad.
Här i landet lät vi dem bara lugnt hållas.
Vi visste ju inget?

På 2010-talet framställs USA fortfarande som föredöme för världens folk.
Tyskland har bett om ursäkt.
Ursäkter hjälper inte långt, men de visar en viljeinriktning.
Förenta Staterna har inte bett om ursäkt.
Inte heller har de skrivit på det fullständiga Genèveavtalet.

upprepning upprepning

Jag har sagt det förr 1: Amerika är stort. Det är till och med två: norra och södra. Därför är det inte ”amerikanerna” som ställt till med kris i världsekonomin. Det är usa:nerna, eller ännu hellre Förenta staternas regering. Kanadensarna och mexikanerna är för tillfället oskyldiga, även om de är amerikaner.

Jag har sagt det förr 2: Göran Rosenberg är otroligt bra. Denna text om det tragiskt onödiga i världsekonomins kris är briljant (även om han säger ”amerikanerna”). Hans beskrivning av ”verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft” är skrämmande trovärdig.

Jag har sagt det förr 3: USA:s storhetsvansinne kommer att störta oss i fördärvet och EU:s hyckleri bär åt samma håll.
Rosenberg formulerar sig snyggare.

- - -
Ett annat lästips är Fotolasses inlägg om murar

Man ställer väl upp i upp-och-nervända världen

När Göran Rosenberg var på väg från Jerusalem hörde han radions programledare oroa sig över ”att världen inte ska förstå den israeliska verklighetsbilden, att rege­ringar och folkopinioner inte ska förstå att Israel lever i en verklighet och världen i en annan, att världen inte ska förstå varför Israel med full militär styrka måste ge sig ut på internationellt vatten mitt i natten för att med skarpladdade vapen äntra civila fartyg med hundratals obeväpnade människor ombord”.
Denna oro delas i någon mån av en S-bloggare här i Sverige när han beklagar sig över ensidigheten i debatten där ”ingen granskar de så kallade fredsaktivisterna”.

Men då ställer Aktuellt upp! Igår kväll återgav svensk nyhetsesändning den israeliska propagandan korrekt och utan sidoblickar, och det avrundades med terrorspekulationer mot aktivisterna på båtarna. Professor Gardell som utsatts för överfall, stöld och frihetsberövande måste misstänkliggöras - det är den användbara gamla metoden att beskylla offret som tas i bruk av svensk public service-media.

Fler som ställer upp: USA och endast USA tröstar som vanligt sin mobbade lillebror. Israeliska övergrepp är inte övergrepp. Israelisk statsterrorism är demokrati. Logik är inte något för riktiga karlar.

Ännu fler som ställer upp: Den israeliska regeringen bjuder verkligen till. Nu har de gått med på att låta utreda angreppet på skeppen. Alldeles själva, eftersom Israel har flera juridiska experter som gärna bjuder in några gästttyckare från andra länder. I papperstidningen talar Lieberman som för en stat med full respekt från omvärlden. Med en sån självbild ska väl en dåres försvarstal inte vara så svårt att svänga ihop.

- - -
Jag vet inte hur intressant det är att Andres Lokko är sosse. Men dethär inlägget i Kulturbloggen var helskärpt! Det lyckas samtidigt säga något om Lokko, om Sverige och om varför livsstil idag kallas Lifestyle.

Europa, USA

Europa är en blandning och försöket till enhetsbygge riskerar att bli förljuget. Omkring det resonerar Rosenberg i en kolumn. Låt vara att han är tämligen EU-positiv, men han tar upp Europas våldspräglade historia och kommer fram till en slutsats som vi delar: ”Virrvarret av kulturer och språk är Europas historiska grundtillstånd och varje försök att basera Europa på något mera enhetligt än så riskerar att utlösa undertryckandets och utstötningens mekanismer.”

På nittiotalet skrev jag skrev en bok om Europa som blandning och unionsbygget som grandios lögn: ”Tåget ska strax gå - en europeisk mosaik”
Reaktionerna från förlagen var i bästa fall kyliga, stundom fientliga. Både mitt kön och min ålder drogs in som försvårande omständigheter. De vänner som läste boken tyckte om den, men invände att ett europeiskt arv inte alls var möjligt att tala om.
Unionen har cementerats sedan Tåget ska strax gå skrevs, och jag är bara ännu mer övertygad om att vårt blodiga arv måste synas och sonas.
EU vilar på en lögn, och människor som matas med lögner blir farliga.

Förenta staterna är Europas värsta avkomma, och detta ett bygge på våld och lögn. Videoklippet om nedskjutningen av civila irakier är förhoppningsvis en skärva av sanning - och visar vad som händer med dem som indoktrinerats till en frihet som ger dem lov att ta sig alla friheter.

Jag saknar ord, en stund iallafall

Behövs egentligen inget inlägg. SvD var hyggliga nog att lägga ut en rad av sina läsarkommentarer. De flesta har raskt kommit över den jag-saknar-ord-paralysi som valet av fredspristagare framkallar och samlat sig till beska omdömen om kryperiet för en krigförande nation vars i och för sig hygglige president ännu inte utfört någonting.

Så infernaliskt barnsligt:
Obama är känd. Han är poppis. Han är en fin kille. Mannen på puben spänner musklerna mot honom, tanterna i stugorna tycker han är söt. Och inte så farligt svart heller, bara lite lagom. Han säger kloka saker om hur det borde vara i världen. Ping - idé! Han får fredspriset!

Arme man! Ena veckan ska han fajtas mot plattskallade fanatiker i den usa:nska kristna extremhögern, nästa vecka omslingras han av de kletigt messianska förväntningarna hos norska nobelkommittén.
Undrar vilket som är värst.

Jag är elit, men han är minister

Naivt men långrandigt utbreder sig Göran Hägglund än en gång om hur en vänsterkulturelit har tagit över dethär landet bara för att göra livet surt för dem som han älskar att utnämna till De Vanliga.

Men vänta, den lille bytingen Hägglund råkar väl vara landets socialminister? Fastän han är så rädd för vad folk säger. Stora stygga oppositionsledare, miljöpartistiska minoritetsborgarråd och före detta myndighetspersoner hotar hans trygga värld genom att - hör och häpna vilken fräckhet: lägga förslag som han inte tycker är bra!

Det som Hägglund tycker är bra är normalitet, status quo och trygga rutiner. Och vanligt folk vill inte veta av politik, enligt socialministern. Vad de vill är att sitta där under sin kork... nej vid sina köksbord och prata om arbetsvillkor, fritidsaktiviteter, matpriser, villkoren för de gamla och barnens skolgång.
Alltså, en rad frågor som Hägglund raskt avpolitiserar!

Vad han vill är att återupprätta det sunda förnuftet i politiken. Är det sunt förnuft som råder när a-kassan slaktas och sjuklingar jagas? Då kan han behålla det. Liksom jag behåller mitt osunda oförnuft och fortsätter vänta mig att människor, hur vanliga eller ovanliga de än är, ska ta tag i sin situation och ge sig i kast med politiken. Hägglund kallar det folkförakt, men det är raka motsatsen – det är tilltro!
Tanken på ett handlingskraftigt folk med självförtroende skrämmer förstås Hägglund, han som vill fortsätta ansa krukväxterna i Rosenbad medan De Vanliga virkar på sina vanliga små liv, av socialministern beskyddade från varje utmanande tanke.

Sen fick jag för mig att Hägglunds retorik trots sitt barnsliga tilltal påminner om de fundamentalistiskt inskränkta attackerna i USA riktade från plattskallade pittbullar mot bögarna med hjärna. Men som du vet är Politik och poesi allmänt illa underrättad på det området och fördomsfullt USA-fientlig!
Dock bekräftades min förflugna idé av Sjöstedt som verkligen befinner sig över där.

Även Alliansfritt Sverige drämmer till.

Frihet och/eller dumhet

Hatgrupperna blir fler i USA. Nåja, inte bara där - konservatism och nationalism ökar hela vägen från Ural. Det specifika med Förenta staterna är att den antihumanistiska vågen verkar hänga ihop med den relativt nyligen installerade presidenten.
Inte trodde jag det var något särskilt märkvärdigt med den välborstade yankeen Obama, utom att både pigmentet och hjärncellerna var starkare än hos föregångaren. Men onekligen imponerar han genom att framkalla sådan motvilja bland såväl mediamoguler som fotfolk.

När Obama försöker reformera ett sjukvårdssystem som är ett av de sämsta inom i-världen blir han kallad både fascist och marxist. Här har en folkstorm som inte enbart är rasistisk blåsts upp genom absurda konspirationsteorier framförda också i respekterade media. Så kallade vanliga medborgare försvarar sitt land och dess orättvisor, måna om sina ynka skattekronor och den allmänna andan av sköt-dig-själv-tills-du-dör-av-det. Ett av deras argument är att reformerad sjukvård blir som i Ryssland (där man åtminstone tidigare hade hyfsad tillgång till vård??)

Ett rykte som ökar mot styv kuling är att Obama inte alls är född på Hawaii, utan i Kenya. Om ryktet är sant, ja då kan han - simsalabim - inte vara Förenta Staternas president, enligt en tolkning av konstitutionen att medborgarskap sitter i födelselandet.
Hans födelsecertifikat har publicerats men antas förstås vara falskt av högerreaktionen.
”Inte bara det: tidningarna på Hawaii förfalskades också och läkarna svors till tystnad” förmedlar usablogg om envetenheten hos den så kallade Birthers-rörelsen som nu omattar miljontals usa:ner.
Den hysteriska diskussionen handlar om var Obama är född och om han är en bedragare. Den tar vad jag hunnit se inte upp något om förändringar i den otidsenliga konstitutionen, utan grundantagandet är ett och detsamma: endast den som är född på den mark USA stulit av ursprungsbefolkningen är värdig presidentämbetet!

Martin Gelin på USA-bloggen känner sig föranlåten att påpeka att USA:s medborgare inte är mer korkade än folk är mest. Givetvis är det så. ”Den ’korkade’ medelamerikanen är ett bekvämt sätt att slippa förklara mer komplicerade problem” säger han, en fälla jag helst vill undvika. Samtidigt har han den intressanta infallsvinkeln att det möjligen är enklare att vara ignorant i USA än exempelvis här i landet.
Som välindoktrinerad usa:n kan man välja att se också det som en frihet, nu i sin yttersta potens: att få va hur dum som helst.

Det obehagliga är att när de där människorna matats tillräckligt, är de beredda att dö som flugor. För friheten. Eller dumheten.

Bush, brottslingen

GW Bush borde ställas inför rätta! I en skrämmande understreckare beskriver filosofen Molander hur Bush-regimen satt demokratiska fri- och rättigheter ur spel och undergrävt superstatens egen lagstiftning. Detta har han gjort genom att tillåta ständiga undantag från allt vad folkrätt heter när det gäller personer som av en eller annan orsak misstänks vara terrorister eller ha med sådana att göra.
Förenta Staterna har sin egen definition av tortyr*. De omtolkar eller åsidosätter Genève-konventionen som det passar dem, och visar likgiltighet eller rent trots inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Bush har lovat att ingen usa:nsk myndighetsperson ska kunna åtalas där, utan att presidenten tar till alla medel för att befria densamme.

Hur var allt detta möjligt? En vald regering som steg för steg underminerar demokratin. En delförklaring som jag tror är viktig i Bushs fall är hans naiva omnipotensföreställningar.
Den som tror sig vara Guds utsände har rätt även närhan gör fel.

Eftersom jag är USA-hatare från början gör mina ord kanske inget större intryck. Jag har sett några kommentarer till artikeln som gick ut på att det bara är mesiga akademiker som småaktigt försöker komma åt den starkaste.
Därför väljer jag att citera ett förträffligt inlägg på en högerbloggen Motpol. Nyliberalen Engnell ropar, liksom jag fastän från andra hållet, efter demokratiska liberaler. ”Det som är mest alarmerande med Bushs tid vid makten är alltså att USA så systematiskt har valt att frångå rättsstatens principer. - - - USA har således begått förbrytelser som vi normalt skulle kräva att ansvariga ledare åtalades för.”

* För att det ska kallas tortyr måste den utföras av en sadist, ge livshotande skador och äga rum utanför Förenta Staterna

Avocado och Bildt

Utrikesminister Carl Bildt tror att israelerna börjar känna av det internationella opinionstrycket. Det vore på tiden.
Ett kännbart sätt att visa avståndstagande är handelsbojkott, och om inte vår regering tar några initiativ i den vägen får vi göra det själva. Jag är inne på avocado igen, och vill dela med mig av en upplysande kommentar jag fick från Alla-smutsiga-detaljer. Hon påpekar att det finns gott om sydafrikansk avocado (visstja, det är ju inte dem vi bojkottar numera!) Samt att varor som börjar med plu-kod 729 är israeliska och bör lämnas kvar på hyllan. Begär också att din butik ska ursprungsmärka all frukt och grönt!

EU-topparnas besök i Jerusalem och Ramallah låter mest som om de åker runt och äter. Låt vara att diplomati är ett känsligt område, men kan de inte hålla ett endaste sammanträde mellan bufféerna? Ty vi får inte veta något nytt och barn fortsätter att gå under i Gazas ghettoförhållanden.
Imorgon är det möte i FN:s säkerhetsråd, och Bildts förhoppning är att de inte ska ”misslyckas”. I klarspråk betyder det att Sveriges moderate utrikesminister är väl medveten om att det är USA som hittills inte har visat det ringaste intresse att förhindra palestiniernas lidande.

Läs också Röda Malmö

Grattis

Grattis Obama! skriver Vänsterpolitik
Min USA-hatande vana trogen blev jag lite sur. Hade inte tänkt mig att de nånsin skulle göra rätt däröver. Men nu gjorde de det, så: Grattis Obama.

Hoppas han håller. Och isåfall att han överlever.
Om ni minns så löd frågan från början: Vad står Förenta Staterna lättast ut med, en svart eller en kvinna?

Rättegång mot kolonialismen

Under dagens Forum var jag på rättegången mot kolonialism och imperialism. Där fanns som sig bör jury, domare och försvarare, och framför allt en rad vittnen. De berättade om utplundring av jorden och utsugning av människorna i Ecuador, Chile, Bolivia, Kuba... En fin detalj var hur 8 mars verkar spela en viktig roll i kvinnornas motstånd och aktioner - en kampdag för feminism, inte en mediagrej eller upphottad mors dag.

På fotot ser ni en av kvinnorna som vittnade.

De tog också upp Sveriges och EU:s behandling av de papperslösa - 12 miljoner i Europa, cirka trettiotusen i Sverige. Varför arbetskraftsinvandring när vi är här? frågade de.

Guzman, en handelsforskare från Kuba, nämnde bland mycket annat att Kuba lovats hundratusentals dollar i bistånd från USA om bara jänkarna får komma in och granska. Han konstaterade torrt att Kuba tackat nej och bara bett att få slippa handelsembargot.

Hur rättegången slutade kan jag inte säga, för det var problem med tolkningen så i halvtid gick jag och drack fair-trade-kaffe istället.

En sak jag funderat på: varför måste man välja mellan rättvisemärkt och kravmärkt kaffe? Går det inte att fixa både-och?

Vems sak är vår?

Tusentals drabbade lider i det tysta - så inleder SvD sitt nya rekord i sentimentalt USA-fjäsk, och låter mystiken förtätas i den Stand-up-for-America-anda som svenska media präglas av.

På årsdagen av attentatet mot Twin towers skadar det inte att bli påmind om hur fasansfullt det vore att bli utsatt för något sådant.
På årsdagen av militärkuppen i Chile skulle det inte heller skada att bli påmind om att USA legat bakom snart sagt varje reaktionär kupp i Latinamerika.

Ett dubbeluppslag med närbilder på lidande usa:ner är emotionellt ocker. Varför ska vi luras tro att det är dessa människor vi ska sympatisera med – både starkare och mer utbrett än med krigsflyktingar i Rwanda eller trafikskadade i Härnösand?
Plötsligt minns jag att min mamma på 1940-talet satt och stickade bebisockor under mottot ”Finlands sak är vår”; hoppeligen var det sockor som behövdes. Men när blev USA:s sak vår? Klarar sig inte världens kvarvarande supermakt utan mentala bebisockor från vår välvilliga avkrok?

”De 184 offren i Pentagon har, kanske, hamnat lite i skuggan av de många gånger fler (2751) omkomna i World Trade Center-katastrofen”, konstaterar SvD. Kanhända det. Ska vi reflektera över det också? Eller reflektera över USA:s aggression, den som – antingen det varit direkta krigshandlingar, aktivt materiellt stöd till fascistiska militärförband eller moraliskt stöd till diktatoriska regimer – har förorsakat hundratusentals dödsoffer. Offer som kanske hamnat lite i skuggan av de många gånger färre omkomna i ett vanvettsdåd utfört i Förenta Staterna.

Nyhetsvärdering kallas det fenomen som gör att jag kan namnen på fähundarna som kandiderar till USA-president, trots att jag skiter i vem det blir, samtidigt som jag ingår i den majoritet av befolkningen som inte kan säga namnet på Kinas premiärminister. Den ena nyheten kan jag inte värja mig emot, den andra borde jag anstränga mig att ta reda på.

Citat ur Flamman som citerat http://www.iraqbodycount.org/080907: ”Sedan slutet av maj har ungefär 2000 civila dödats i Irak. Över 7000 sedan början av året, varav 317 barn.”

Tusentals drabbade lider i det tysta.

Konsekvent inkonsekvens

Samarbetet med den mest aggressiva militärmakten i världen förstärks varje år - alltså, Sveriges skamlösa stöd till Förenta staterna.

Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.

Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!

Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.

Kalla kriget i mikron

Två vita män avgör världens öden... så kan verkligheten se ut.
Två vita män försöker få det att låta som om de avgör världens öden. Så kan media se ut.

Kalla kriget snabbvärms.
Megalomana envåldshärskare riktar siktet mot Leningrad.
Monomana härskare tillägger envist: För övrigt anser jag att Moskva bör förstöras.

När jag hade tillfälle att se usanska nyheter på plats var det under ett fjantigt valfusk. Tittarna mejlade torrt humoristiska kommentarer vilka låg som en textremsa längst ned i bild, en totalgrimas åt hegemonin. Lysande idé – om någon brydde sig.

Klart att ryssarna ska ut ur Georgien.
Klart att jänkarna ska ut ur Irak. Och en massa andra ställen.

- - -
Andra som bloggat: Pastey, Björnbrum

Grabbarna i grottan

George W Bush som satanist? Åtminstone lätt djävulusiskt anstucken, ser jag i Clas Svahns bok ”Sekter och hemliga sällskap”.
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.

Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?