Levande dick-pick

#Metoo. Det är ingen dramatisk historia, många har upplevt så mycket värre. Men den gav lite att tänka på.

     Det var i Chania, Kreta. Jag hade rest ensam kors och tvärs, till storstad och strand. Promenerat ensam, ätit ensam. Blev aldrig antastad. När jag kom till Chania och tog in på en enkel pension träffade jag för första gången på roliga människor. Fransk-kanadensare, australier, skandinaver. Några greker. Och pensionsägaren, en medelålders chaniot, före detta kapten. Alla mycket sociala, så till den grad att de bad mig ta en ouzo före maten. Som vi alltså skulle inta tillsammans, drog iväg på vespor och i bilar till en taverna. Alla var hjärtliga, inte minst pensionsägaren som satt och råflörtade med mig över bordet. Men jag visade att jag inte var intresserad.

     Varje kväll samma oväntat uppsluppna ritual; samling på taket med ouzo, sen iväg på krogen eller lirabaren. Alltid ett stort gäng, alltid glatt och kravlöst. Utom pensionsägaren, då. Han började ställa krav. Ville jag vara med skulle jag väl vara lite tillmötesgående? Lite öppen, lite rolig? Sex är ju bara naturligt, ”you are woman, I am maaan!”

     Jag visade tydligt mitt ointresse. Vände ryggen till, sökte beskydd hos yngre pojkar i skaran, gick ifrån bordet, ja tillslut tog jag taxi hem för att han blev fysiskt närgången. När jag pratade med de andra flickorna slog de bort det: Han bara är sån, det är inget att bry sig om, ta det som ett skämt.

    Då ville jag inte gå med ut längre. Men gänget övertalade mig. Inte fick jag sitta ensam och tjura! Sista kvällen var det bara ägaren och jag på taket. Han berättade sentimentalt för mig om sitt dåliga äktenskap, om att han innerst inne var väldigt känslig, om att vi i grund och botten var väldigt lika, ensamma båda två. Under samtalet kom det också fram att han varit kapten under militärjuntans tid och att den tiden varit ”härlig” i Grekland. Om jag förut varit irriterad var jag nu äcklad och rädd. Att jag skulle gå ut och äta med honom ensam var fullkomligt uteslutet, jag låste in mig på rummet och superade på ett päron. Vet inte var alla andra var.

Hemresedag. Efter morgonbadet skulle jag bara hämta packningen och dra iväg med bussen. Men dörren till mitt rum var olåst och i min säng låg pensionatsägaren, naken. Han sa: ”Thelis na kanoume erota prin fijis?” = Vill du att vi har sex innan du åker?

     Det är väl den grekiska mening jag aldrig kommer att glömma.

     Jag fick ett praktfullt hysteriskt anfall. Svärmar av flickor kom och tog hand om mig. Det ”hände” inget.

Vad jag inte förstod, inte har förstått förrän nu, var varför han gjorde det. I åratal efteråt ältade jag: Hur kunde han bara tro att jag plötsligt skulle säga jatack?

     Länge trodde jag att det var sex det handlade om. Men det gjorde det aldrig, möjligen första kvällen. Efter det handlade det bara om makt. Jag som avvisat honom, inför andra, jag måste sättas på plats på vilket sätt som helst. Mannen som iscensatt sänguppvisningen ville inte ha sex, han ville enbart ge mig obehag. Han var en stor levande dick-pick.

     Inte förrän under #metoo har jag ens funderat över vilken roll gänget intog i historien. Vi var delvis beroende av ägarens gästfrihet. Kanske ingick det i hyran att nya flickor skulle stå för underhållningen? Kanske hade de legat med honom allihop? – några sa att de hade gjort det, att det var ”kul för en kväll”. Hade en kväll räckt som betalning för att enbart få dricka ouzo och ha roligt?

En vanlig gift man som gillade att dricka, sjunga och skoja. En till synes generös man. En fascist, iallafall under juntans tid. Det syns inte utanpå. Det syns inte utanpå.

Särintressen borta och hemma

Diktatorn i Libyen mördar befolkningen framför tevekamerornas ögon. Hans tal kan i sin illvilja och förvirring endast liknas vid Adolf Hitlers.
Carl Bildt vill uppnå sans och balans i landet, och det är vi nog i ett längre perspektiv överens om. Frågan är på vems bekostnad det ska ske? Svaret kan egentligen bara vara ett - ändå måste vi vänta på det.
På SvD:s ledarsida noterar jag en försmädlig kommentar om stöd Ghadaffi har haft från bland andra Fidel Castro. Det framgår inte lika tydligt att att en stor del av stabiliseringsbehovet finns hos EU-stater som gjort sig beroende av diktaturens olja.

Bortsett från olja finns andra sätt för kolonialmakterna att låta sig betjänas av tyrannen. Enligt DN lovade EU bort 50 milj € för bekämpning av illegal invandring i Libyen, eftersom flyende afrikaner därifrån ofta vill fortsätta till Europa. För att förhindra detta är åtminstone några av unionens förmenta demokratiern beredda att förhandla med Ghadaffi.
Vad gör det om folk dör. Bara de inte lever - här.
”Att ge Khaddafi jobbet som EU:s gränspolis, utan att ens kontrollera hur han sköter det, var ett sällsynt dåligt beslut” skriver DN försynt.

Att det som pågår är ”ett obehagligt sätt att kväsa uppror”, kontaterar Alltid rött, alltid rätt
Och här en allvarligt kritisk debattartikel i flyktingfrågan av vänsterns Hans Linde

- - -
Den kristna högern eller Poirier-Martinsson har ifrågasatt den statliga neutraliteten i UR:s sexualupplysningsfilm och menar att den låter ”särintressen” som RFSU och RFSL komma till tals. Ursäkta, med vari består det neutrala i att inte tala om sex? Det är ett ämne som majoriteten människor är ivrigt engagerade i.
UR:s film bygger delvis på frågor ungdomar själva ställer, frågor som bottnar i de bilder av sex som de dagligen möter.Men ”ungdomarna ska inte endast acceptera olika sexuella läggningar och preferenser, utan se att det faktiskt är helt naturligt” skriver Ida Legnemark.
Människor är olika. Den som går och surar över den saken odlar ett bisarrt särintresse.

Kalsingar och behå

Förvirrat kåserande om kläder och nakenhet på SvD:s idagsida.
Att ungdomar viker ut sig på nätet är fint, de har tagit makten över sin sexualitet.
Deras mammor däremot bör tänka sig för innan de går med bar mage – tänka på sin ålder och om de verkligen tål att visas upp.
Den äldre generationen ska acceptera att äta lunch i skolmatsalen med utsikt över den yngre generationens kallingar - de har ju fräscha kläder på sig! Att gamla tanter inte ska visa trosorna står inte, men säkert vore det opassande om vi nu kom på den idén.
Mellan raderna går det nämligen att läsa sig till att yngre kroppar är attraktiva för uppvisning på livets hinderbana, medan äldre kroppar inte är det. Med det undantaget att tanter faktiskt får klä sig så valkarna syns. Men inte för att tanterna tycker det är behagligt, utan för att det kan vara lite oväntat sexuellt utmanande!

Föreningen Bara Bröst kan enligt tidningen gå och dra en gammal behå över sig. Bara bröst är otrendigt och vi som ger oss på det kan bli betraktade som ”ganska hopplösa”. För de som har någonting att visa upp, som det heter, de vill vara fiiina och klär på sig till och med i bastun.

Förvirrat ja, men att vi inte klär oss för vår egen skull utan för andras genomsyrar artiklarna.

Försök som omväxling att för ett ögonblick släppa dendär favorittanken att du är ett objekt. Att din mage, dina valkar och ditt uppförande ska granskas och kontrolleras av andra, och att allting går ut på SEX.

Tänk sedan saker som kropp, luft, vatten.
Upplev sådant som frihet, trygghet, rörlighet.
Ge kroppen en chans. Utan andras ögon, begär eller motvilja.

De som vill visa upp sig kan väl sitta och tävla i eleganta baddräktsskärningar för sig själva.
Det var inte för den skull vi gick i simskola!

Rosablå fostran

Hur fostras en torsk? frågade jag igår. Väntade mig inget direkt svar på det, menar inte heller att det finns i denna artikel om våra rosablå könsbyggen.
Men ett samband finns det.

Från första dagen i livet tas vi om hand av vuxna som lutar flickbabyn in mot sig och jollrar med hennes ansikte och håller pojkbabyn i ett stadigt grepp utåt mot omgivningen
– vuxna som blir oroliga om flickor kryper för långt ifrån dem men uppmuntrar pojkar att göra det
– vuxna som förebrår flickor när de härjar och smutsar ner sig och förebrår pojkar när de gnäller och är trötta
– vuxna som vanligen älskar barnen och vill deras bästa samtidigt som de knådar fram genus som ur trolldeg, så att barnen snart är rustade för sina uppgifter i förskola och skola, där flickorna ska hjälpa fröknarna att uppfylla pojkarnas behov.
Varför nu det? Jo, det blir så bråkigt annars. Ty för pojkarna står Behov överst, och för flickorna att vi har Trevligt!
Nu hoppar jag över puberteten och makten över begäret och vems blick som styr och vem som ska vara naken, för du har förstått vartåt jag syftar. Det är vi själva genom patriarkatet som har skapat oss ett samhälle där det är självklart att en man ska bli tillfredsställd – annars bankar han med skeden i bordet så det skvätter!

Några kommentatorer har framhållit att det är ett naturligt behov att vilja ha sex. Givetvis – ingen har heller påstått att det skulle vara konstruerat.
Men vår föreställning om att män först av allt måste få vad de behöver, den är fostrad och ingenting annat.

Snille och smak

Visste ingenting! Så har kritiker från SvD till QX excellerat i ignorans inför Lagerlöf-serien i teve (familjärt benämnd Selma). De visste ingenting, de var så spända på att få reda på sagotantens hemligheter!
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.

För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.

Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.

Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.

En kvinna som bygger om en bondstuga till ett grekiskt tempel till sin egen och sin fars ära, hon är allt lite snurrig hon. Därför är det alltid roligt och värdefullt att få veta mer om författaren som gav oss Jerusalemsviten och Löwensköldska ringen. Besök Mårbacka om du vill få en skymt av den personligheten – jag är övertygad om att huset är en verklig nyckel!

Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.

Fotot lånat från Wikimedia

Trist skämt, usel poesi, men sex är väl okej

Först trodde jag det var ett skämt. Fastän inte roligt. Sedan framhärdade de, Jessica och Cecilia, två tjusiga brudar som vill ha vild sex och tror att jämställdheten hindrar dem och föreställer sig att alla vi andra borde inse detsamma om vi inte vore hycklande moralister.
Bäst jag instämmer på en gång: Visst ligger det något i att kärnfamiljen (som de ogillar) inte precis är den sexuella utlevelsens eldorado. De flesta småbarnsföräldrar drar ned något på utlandsresor, partaj, överlevnadssporter och även på sex. Civilisation, kallas det. Eller med Freud, uppskjuten behovstillfredsställelse. Frivilligt, nota bene.

Men sen skriver de amoraliska brudarna: ”Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella.”
Men: Inget facit säger vilka kvinnor som är de vackraste, ingen rättspsykiater har räknat antalet vackra kvinnor på olika platser, inget säger att kvinnor med fördelaktigt utseende har en sanning att förmedla. Vidare: det faktum att några kvinnor tänder på brottslingar medför inte att alla gör det, är inte biologiskt motiverat, och ska inte upphöjas till norm.

Men nu var jag trångsynt logisk, och så ska inte texten läsas, säger J&C. Så till exempel ska den beryktade raden om ömheten i ett slag över munnen betraktas som ”ett poetiskt anslag”.
Men poesi skriver man inte genom att sätta ihop udda företeelser och svamla runt och se om nån reagerar. Poesi är att välja varje ord. Poesi är att uttrycka något mer än det som ligger framför ögonen. Poesi är ansträngande – inte att slarva ifrån sig en text!

Så det är inte bara femin- och andra trista –ister som reagerar.
Även poeterna ska de få på halsen!

- - -
Andra som bloggat: Hanna

Mödomsmyten och landstinget

Svårsmält nyhet: att landstinget opererar tillbaka mödomshinnor som aldrig har funnits. Ger ett kortsiktigt handtag åt flickor och kvinnor som säkerligen behöver hjälp - men kanske med någonting helt annat. Visst kände jag till ingreppet, men trodde att det utfördes som privat plastikkirurgi, liksom med andra konstlade, medicinskt tvivelaktiga men svårt upplevda behov.

Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.

Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget

Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.

I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.

Vi vill fortfarande ha sex

Roligt med en fullständigt normalt refererande artikel om Vänsterpartiet. Det uttryckliga kravet på sex timmars arbetsdag tas bort ur förslaget till nytt partiprogram, istället talar vi om en sänkning av normalarbetstiden.
Jag minns inte exakt hur vi diskuterade i programkommissionen, men det var ingen jättefråga. Det bästa med sextimmarskravet var att slog igenom, förknippades med vårt parti och funkade i talkörer*.
Det sämsta var att det uppfattades som absolut, som om varje annan arbetstidsförkortning skulle vara ett misslyckande och inte ett steg mot målet. Det fanns också vulgärtolkningen att alla måste gå hem efter sex timmar, inklusive kirurgen mitt i gallblåsan.
Därför är sänkning av normalarbetstiden mer adekvat, mer ändamålsenligt. Dags att diskutera olika vägar att komma framåt med det vi är överens om, som Esbati säger i artikeln.
Även om det inte låter så bra i talkör.
För övrigt har medlemmarna möjlighet att på kongressen rösta in kravet på sextimmarsdag igen, om de anser formuleringen omistlig. Varenda kongress håller medlemmarna på sådär. Ändrar och står i. Demokratiska partier, som inte slänger ut något tankesmitt ur ledningsbunkern, har delete- och klistraknapparna ständigt under fingrarna.

Ett litet men, bara. Vi vet att SvD tycker vänstern är gammaldags. Men för den skull ska vi inte behöva dra på vår gamla logga! Vi har en alldeles utmärkt nejlika, tids- om också inte naturtrogen.

*”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”

Sex & våld, eller elände utan dansbana

Varje gång ungdomars / pojkars visuella konsumtion av våld, sex eller våld-&-sex förs på tal, vrids tyckandet upp några decibel.
Å ena sidan finns kopiator-moralisterna. De som tror att varje filminslag innehåller budet ”Gack I och gören sammalunda” och att ungdomarna av någon orsak plötsligt börjar hålla budorden.
Å andra sidan finns de retrospektiva kulturrelativisterna som vet precis hur det var: ”Dom har alltid velat förbjuda allt som ungdomar gör, och såklart vi testade allt som var förbjudet”
Å mitten har vi ett spetsfundigt gäng mediaforskande autonomister. Det är de som menar att ungdomar är mogna och modiga och därför i stånd att bearbeta, ta spjärn mot, omtolka och återberätta vilka kulturella upplevelser som helst och göra dem till en betydelsebärande del i Processen (individuations- eller socialisationsprocessen, beroende på vetenskapsinriktning).

DN har idag en balanserad artikel om det fenomen att unga människor, majoriteten pojkar, med stor fascination tar del av internetsajter där våld och sex varvas. Där brottslingar avrättas, mord begås och anonyma kvinnor lägras och förnedras i samma sammanhang.

Kulturrelativisterna kan dra nåt retro över sig, för jag tycker inte dansbaneeländet är mycket att relatera till längre. Inte flumrummet på min ungdomsgård heller, det som senare döptes om till knullrummet. Att testa gränser är festligt, men om gränserna upphävs finns inget att testa.

Varje generation måste bearbeta sina egna upplevelser, och det är vad trygga barn gör. Men de redan utsatta barnen, de som redan har prövats av livet, de mår inte väl av skräckel. Processen är redan störd.
Ändå uttrycker sig psykologerna med en professionell försiktighet som kan vara beundransvärd eller mjäkig när de lugnt konstaterar att nej, det är inte vetenskapligt belagt, men de tror ändå att det exponeringen kan skada känsliga människor...

Men man behöver inte vara moralist eller överkänslig. Försök med rationalism och statistik: Hundra gånger kombinationen sex-våld-död är mer än två gånger kombinationen sex-ömhet-liv.

De mogna modiga ungdomarna kan också dra den slutsatsen. Och de trygga barnen, de som får normer av oss vuxna, de börjar också oroa sig när de inser att medialt sexvåld har givits till dem som en kul kulturyttring.