Diska inte hästen!

När var det politiken gick alldeles fel? En gammal arbetarkämpe från Göteborg sa såhär:

”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”

På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.

Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”

Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.

Vad tror du på?

Tror du på Gud, på Livet eller på Vetenskapen?

En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."

Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!

När kommer ursäkt från höger?

Vi långsinta påpekar* att...
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.

Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?

I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.

Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.

* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi

På tiden

Det var på tiden – Fidel Castros avgång, alltså. Att vara kommunist betyder på intet vis att man vill att samme försvagade och intolerante kommunist ska styra oavbrutet och halvsekelvis.

Under interregnum och i väntan på fria val är det på tiden att säga något om kommunismen. DN:s ledare skriver: ”Kommunismen prövades verkligen, i halva världen, och visade sig givetvis oförmögen att leverera vare sig välstånd eller frihet.” Men på annan plats i bladet läser man att ”Fidel Castros regim har lyckats väl när det gäller utbildning och hälsa. Analfabetismen har utrotats och medellivslängd och spädbarnsdödlighet är på nivåer jämförbara med betydligt rikare länder” - en betydelsefull del i mänskligt välstånd, kan man tänka sig.

Men låt oss anta att ledarcitatet stämmer, att både välstånd och frihet uteblev. Då är det ordet ”givetvis” som sticker ut. Utgången var given? Alla visste hur det skulle gå? Var det DN:s journalister som hade facit i hand, eller världskapitalismen?
Lika gärna kunde jag skriva: Socialismen prövades visserligen i stora delar av världen, men visade sig trots allt oförmögen till det gemensamma byggandet av välstånd och frihet.

Kommunismen däremot... har vi ännu inte prövat. Ett samhälle utan klasser där var och en fritt kan växa. Det vore på tiden att komma ett enda steg närmare.

Foto HD: Malecon, Habana

Kunskap åsikt upplysning

En gång höll vi på att få en partipolitisk spricka inom vänstern. Mina kamrater tyckte att Forum för Levande Historia ska läggas ned. Det tyckte inte jag. Visserligen kan jag dela det principiella ställningstagandet – att myndigheter inte ska syssla med opinionsbildning och att staten inte ska skriva historia – men jag var och är imponerad av Forums verksamhet och ville inte vara utan den. När jag idag läser Flamman och ser hur flagrant och närmast pinsamt ledande politiker vimsar till det om vad som är kunskap och vad som är åsikt, börjar jag tro att mina kamrater hade rätt.

”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.

Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.

Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!

Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.

Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse