Visar inlägg med etikett Auschwitz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Auschwitz. Visa alla inlägg

lördag, januari 27, 2018

Förintelsen; dess berättelser



Förintelsens minnesdag.

Hur ska våra barnbarn kunna hantera detta. De som inte var med.
     Inte heller vi var med. Men…
     När jag var barn, läskunnigt barn med omvärldsintresse, vilket inföll drygt femton år efter befrielsen av Auschwitz, frågade jag mamma om vad det var jag läste. Hon sa NEJ NEJ, prata inte om detdär, det är ingenting som någon vill minnas.
     Hon hade fel. Detta är någonting vi måste minnas. Hon gav mig skuldkänslor för att jag var brännande intresserad av något som var för hemskt för att ens tala om.    
     Jag hade fått en broschyr av morbror, ”Aldrig mer”, med den bekanta bilden av den lille pojken på omslaget. Morbror förmanade mig att läsa noga, att förstå att ALDRIG MER. Jag läste och läste, och näste morbror hejade på:
- Kom ihåg dethär, det gällde inte enbart judar, nej du, vi skulle ha åkt dit allihop, kom ihåg det! Det var fackföreningsfolk, kommunister, vi skulle ha åkt dit allihop!
     Han sa inget om homosexuella, romer eller Jehovas vittnen. För det var vi ju inte. ”Vi” i hans bemärkelse var fackföreningsfolk, kommunister, och det var alldeles riktigt att vi skulle ha åkt dit, allihop.
     Att säga det till en sexåring var möjligen upplysande, men hjärtlöst.
     Hos den tredje morbrorn fanns tjocka böcker om Andra världskrigets historia. Under långa släktmiddagar satt jag i ett hörn med koncentrationslägerfoton framför ögonen. Läste och led. Studerade foton, tittade upp på mina ätande släktingar… ”vi skulle ha åkt dit allihop”.

Förintelsen avslutades tio år innan jag föddes, och kom att utöva fruktansvärd men nödvändig påverkan på mitt liv. Men barnbarnen – hur ska de kunna hantera detta?

De som överlevde berättar. Jag tar fortfarande del av berättelserna, böckerna de skriver. Det är ett åtagande. Det är ett svar till mitt sjuåriga jag som inte förstod, det är ett löfte till dem jag såg på bilderna. Den som fortfarande kan berätta har rätt att finna någon som vill veta.
     Och jag ska säga dig en sak: det finns mer att veta, varje gång.
     Det finns inte en Förintelse. Det finns en för varje människa som drabbades. De enda som kan berätta är minoriteten som överlevde, olika berättelser som inte alltid stämmer överens eftersom Förintelsen var så in i helvete omfattande att så in i helvete många berättelser ryms i den.  
     Lägg till de överlevande alla berättelserna från alla dem som aldrig har hörts säga någonting alls.

Barnbarnen måste få berättelserna. Inte siffror i miljoner. De måste få foton, men idag går svartvita foton att avfärda med källkritik. Idag är det bara berättelserna som gäller, antingen barnbarnen skulle ha åkt dit själva eller inte.
      Vi måste läsa berättelserna från de överlevande. Vi måste köpa böckerna, spara dem, ge bort dem. Vi ska inte förmana och hota barnen, som mina släktingar gjorde. Vi måste lita på att de är läskunniga och ge dem berättelser; olika men sanna.

lördag, januari 07, 2017

Sprid de överlevandes berättelser NU



På biblan finns en tämligen nyutkommen bok om tre unga mödrar som födde sina barn på vägen mellan Auschwitz och nästa läger.
     Lånar inte boken. Har annat att läsa, 900 sidor Fallada från mellankrigstidens fattiga Tyskland, den period som ledde fram till den period då Tyskland höll på att förlora sitt krig om världsherravälde och därför genomförde fullständigt vettlösa men för varje gång välplanerade dårvandringar mellan död och förintelse.
     Under dessa dödsmarscher föddes bebisar som överlevde. En bok har skrivits om tre av dem. 
     I skuggan av Förintelsen kan sådana reportage te sig futtiga. Alternativet är att ingenting alls funnes kvar. 
     Mer än sten. Minnesmärken.
    
De enskilda människor som utgör de överlevande blir med tidens logik allt färre. De som överlevde vuxenliv i lägren har dött av ålderdom, vilket framstår som välförtjänt nåd. De som överlevde ungdomen i lägren har skrivit sina memoarer och blivit gamla, ännu under tyngden av sina maror. De som var barn i lägren? De var inte många. Barn och gamla gick åt först. Men några överlevde, och jag fick en gång den oförtjänta nåden att skaka hand med en person som var i Auschwitz som femåring. Hen ville bara prata pedagogik, vad vi idag ger till barnen. Jag var skakad av en hand, en hand som jag visste hade rört vid dörrar och britsar i Auschwitz baracker. Den personen lever än, har skrivit sina böcker, överlever med sina maror, vilket är så modigt att man tappar andan.
     Så kommer vi till spädbarnen. Ovetande bebisar som föddes under de sista fördömda månaderna. Idag är de lite över 70 år och har en historia värd att efterforska och berätta. Detta är absolut nödvändigt. Ty när den sista överlevande är död finns inga ögonvittnen kvar.

Att läsa om Förintelsen är svårt, och flera gånger har jag fått frågan hur jag står ut med det.  
     Skulle inte jag stå ut?
     De var där. Att inte kunna läsa om dem som var där är att bara vara ”en liten lort”, med Astrid Lejonhjärtas ord.  

Vi som lever nu är skyldiga – inte till massmorden, nej, men skyldiga att ta in varje berättelse från de överlevande. Ty när den sista är död finns inga ögonvittnen kvar.
     Vi som lever nu är skyldiga att läsa varje vittnesbörd från varje överlevande. Snart blir berättelser till historia som ska vägas och värderas som sådan. Då är det segrarna som kommer att avgöra vad som hände, eller hur. Idag vet vi vilka som segrade: Sovjetunionen och kapitalistunionen. Men vilka som kommer att skriva om historien imorgon är ganska oklart. 
     Men ett är tydligt. Vi vet vilka som förlorade. Och vi är skyldiga att ta reda på så mycket vi kan om dem. Därför ska jag snart låna boken om de tre spädbarnen.
     Eller sprida berättelsen om en hjälpare, ty sådana fanns också. 

onsdag, januari 27, 2010

Förintelsedagen

Ännu en påminnelse om vår skröplighet är Förintelsens minnesdag.
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.

Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.

En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.

Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.

Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.

Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.

Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här

tisdag, december 22, 2009

En skylt, en sten

Skylten från Auschwitz är upphittad. Polska polisen har gripit ett gäng misstänkta. Inget om motivet förmedlas, men tidningen tillägger att nazi-saker är ofantligt heta samlarobjekt.
En bil som Hitler ägt gick på 60 miljoner, och en SS-uniform kan kosta runt 80000.

Då talar vi om lagliga antikviteter, sådant som säljs lika öppet som nynassarna slår sig ner med en öl på Hofbräukeller i München. Koncentrationslägerprylar och stölder från muséer blir däremot svarta-börs-affärer. För cynism och perversion finns ingen gräns.


Den klagande muren*
Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt människan
sten staplad på sten

Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten

En sten
är hämtad från helvetet

En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka

Gudarna är borta.
Muren är för alla.
Klagan är för himlen.

stenen
är
för
sig

*en stund i Jerusalemn, ur Manifest -04

måndag, december 21, 2009

Arbete ger frihet

Arbeit macht frei. Arbete ger frihet. Så löd texten på portalen vid ingången till Auschwitz läger. Nu har den ökända skylten stulits, trots att området har nattlig bevakning. Den polske ex-pesidenten Lech Walesa anser att stölden inte är ideologisk, utan rent kriminell.

Högst troligt är att skylten blir ett obskyrt och hemligt samlarobjekt. Sådana lär ska cirkulera bland samlarvärldens kufar. Artefakter som inte går att sälja öppet går upp i vanvettiga summor för att någon passionerad kapitalist ska få njuta kittlingen att vara ensam om ett fynd.
Men om det verkligen finns avsättning för dörrskylten till helvetet, då snuddar affären ändå vid ideologi eller moral. Om någon tillåter sig att göra pengar på det mest förfärliga, om någon annan tillfredsställer ett perverst ägandebegär, om det alltså finns en marknad - då finns det också personer som inte avskräcks, som inte stannar vid dörren, som är totalt i avsaknad av samvete och som förmodligen känner en lockelse från mordplatsen.

Det lär knappast vara något av de barn som föddes i Auschwitz, av personal eller interner, som lockas av souveniren.

- - -
Den svenska regeringens människoförakt håller sig inom civilisationens ramar. I ett Agenda-program lär Reinfeldt ha sagt: ”Jag tänker fråga det svenska folket om vi ska bryta arbetslinjen och återgå till utanförskap.”
Så maskerar han den samhälleliga konflikten, kampen mellan fattiga och rika, den nya arbetsorätten och hetsjakten på sjuka människor: "arbetslinje eller utanförskap".
I regeringens vokabulär får den inte kallas för någonting annat.
Ty nöter man in en glosa tillräckligt länge blir den sann, så lärde oss Dr G.

Mer om regeringen hos Johannes

torsdag, augusti 20, 2009

Trots, tröst, möjlighet

Någon gång under sommaren hade SvD en läsvärd understreckare om Adorno. Filosofen som bland mycket blivit känd för sitt yttrande att poesiskrivande är barbariskt efter Auschwitz. Jag har tidigare resonerat om det, kommit med motförslaget att kanhända är endast poesin möjlig efter förnuftets sammanbrott. I artikeln tolkar kritikern Halldin yttrandet som att Adorno menar att ”världen efter Auschwitz har blivit en ovärdig plats för mänskligt liv” och diktande om skönheten blir en bortförklaring av ondskan. Den enda trösten är att gå rakt på det förfärliga och först med ”oförsonande medvetenhet om negativiteten” drista sig till att hålla fast möjligeten att något kan vara bättre.

Detta innebär på inget vis att Adorno skulle vara emot konsten. Tvärtom tänkte han att ett konkret politiskt tänkande inte är något värt utan att balanseras av tron på konsten som transcenderande kraft - märk väl utan banal optimism. ”Konsten utgör det trotsiga motstånd som paradoxalt nog visat sig möjlig. Det trösterika i stora konstverk ligger inte så mycket i vad de uttalar som i att de kunnat avtvingas världen sådan den är.”

Författaren Imre Kertesz som lyckats skriva prosa om personlighetens nedbrytning i koncentrationsläger, säger: /Om vi ska lära för livet/ ”borde jag hela tiden, uteslutande, ha fått lära mig om Auschwitz.”
Detta är den oförsonande medvetenheten.
Det finns företeelser du inte kan ta dig till annat med än att se. Inte vända bort blicken.

onsdag, januari 07, 2009

Terrorpoesi

Bloggkollegan Fiendeland tar upp Adornos yttrande, att det efter Auschwitz inte är möjligt (eller är barbariskt) att skriva poesi. Jag har sett båda citaten, vilka brukar tolkas som att Auschwitz har förstört livslusten och förvandlat poesins livsbejakelse till ett hån.

Men jag tror meningen går djupare än så. När förlusten är total, har likaså alla orden gått förlorade. Det finns inget att förstå, ty inga ord finns att förstå det med. Auschwitz är brottet på trådarna i verklighetens varp.

Sedan vände Kertesz på meningen: Efter Auschwitz kan man inte skriva poesi om någonting annat än det, detta som överskuggar allt, och han tillfogade att all litteratur i själva verket handlar om Auschwitz. Denna erfarenhet är för människan omöjlig att förbigå.

Själv vänder jag meningen igen: Efter Auschwitz är det inte möjligt att skriva någonting annat än poesi. I en uppriven verklighet där orden saknar mening återstår inget språk annat än skriket och viskningen. Vi måste börja om från början, med benbitarna, byggstenarna.

Eller var det så att filosofen Adorno tänkte sig poeten sittandes på askhögen rimmandes om små blommor? Då är det barbariskt - men fullt möjligt. Poeter är alltid en smula sinnesrubbade, och efter Auschwitz borde alla vara det, så att någon då måste säga de ord som inte sägs, till exempel att de förbannade blommorna åtminstone inte gjort något ont.

Poeten måste stundom visa barbari i ordets båda bemärkelser; skoningslöshet och främlingskap.
Därför skrives ännu poesi efter Auschwitz.

Det är de som inte skriver poesi som ingenting lärt. Hökarna, vedergällarna, världsförbättrare i fyrkantig bur. Fiendeland anknyter givietvis till dagens helvete i Gaza, och presenterar ett utdrag ur en dikt av Brecht.
Hela Brechts dikt om de onda tiderna återger Fiendeland här

fredag, augusti 15, 2008

Produktionsprocess, logistik och logik

Oavsett hur väl inläst man är på nazi-Tyskland och utrotningen av människor tillkommer alltid nya detaljer. Om teknik, om motivbild, om lägervardag och om hur den enskilda människan påverkades.
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.

”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.

”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”

Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.

Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här