Brev till Miljöpartiet

Hej Miljöpartiet

Kommer ni ihåg? En gång demonstrerade vi tillsammans för rätten till asyl och ett värdigt mottagande. Vi samlades och kämpade mot rasism. Det har vi fortsatt med, medan ni regerar.

Tillsammans med er regeringspartner har ni stängt gränserna till Sverige. Ni har infört skitlagar som  försvårar möjligheten att få asyl och försämrar familjeåterföreningen. Och varje gång dessa inhumana regler ifrågasätts svarar regeringen att det ska lösas genom att andra EU-länder tar sitt ansvar. Ni var, liksom vi, motståndare till Sveriges medlemskap i den europeiska unionen. Idag låtsas ni, liksom S, tro att medlemskapet låter oss påverka andra länders asylpolitik i en riktning vi inte ens följer själva!

Efter terroristmorden på Drottninggatan har ni gripits av såväl panik som barnslig hämndlust – och det gäller alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet. Mp reagerar med att föreslå fotboja på människor som avvisats. Som om de inte skulle ha lidit nog, av själva avvisningsbeslutet. Som om en fotboja skulle hindra en självmordsbenägen människa att begå brott. Som om det inte vore så att själva fotbojan gör en förtvivlad människa ännu mer uppgiven och brottsbenägen!

Var är ni, Miljöpartiet? Var är de gröna liberaler som var experter på antidiskriminering? Finns det någon gräns för hur långt ni kan gå i ert självpåtagna regerande mot internationella konventioner, mot asylrätt?

Hälsningar Politik och poesi

Brevet har skickats idag påskafton

Låt inte extremister styra. Inte på gatan, inte i riksdagen

Enligt uppgift från en riksdagsledamot är det så att…

- KD vill ha fotboja på flyktingar

- En majoritet av rikspolitikerna vill att vi ska ha flera förvarsplatser och fler inre utlänningskontroller

- Inrikesminister Anders Ygeman vill ha razzior på arbetsplatser, utan föregående brottsmisstanke
- Skolminister Gustav Fridolin vill ha fotboja på avvisade*

- Sju av åtta riksdagspartier vill se hårdare tag

Vänsterpartiet är det åttonde riksdagspartiet. Vi vill också se hårdare tag. Fastän andra tag.

Vi vill se hårdare tag mot ekonomiska orättvisor och rasistisk uteslutning, ty sådana villkor är det som får människor utan trygghet och berövade sin värdighet att söka sig till extrema lösningar. Sådana villkor är det som gör det lockande att sluta sig inom sin in-grupp (den må sedan bestå av fundamentalistiska religiösa eller svenskar med perfekt accent och stamtavla) för att bekämpa ALLA DOM ANDRA som förnedrat en.

Befinner vi oss då i en demokrati måste den försvaras med demokratiska medel. Det är inte förment demokratiska riksdagare som ska börja söka efter extrema lösningar!

Då är Fan lös.

Riksdagare, ryck upp er! Våga vara byråkratiska! Säg: Det finns inte lagrum för summariska tillfångataganden. Säg: I vårt land är man oskyldig tills motsatsen bevisas. Säg: Misstanke på grund av etnisk bakgrund närmar sig hets mot folkgrupp. Säg: Vi kan inte förfölja tusen personer för att hitta en misstänkt.

     Vi jobbar inte så i dethär landet. Vi använder lagarna, vi använder myndigheterna, vi använder demokratin. Inte mobbmentalitet.

Folk mot hetsgrupp, vakna! Låt oss visa sju åttondelar av riksdagen vad vi anser om politiker som blir extremister av feg opportunism. Tillåt inte dem ni har valt att reagera med reptilhjärnan. Låt inte Fan gå lös i våra folkvalda beslutande församlingar.

     Påminn era folkvalda om att det var ”kriget mot terrorismen” som tog terrorn till Sverige. I ett nytt krig kommer tusentals oskyldiga att mördas.

* här

Rannsakan

Till den sorg, den vrede och det fastklibbande obehag som vållas av massmorden i Oslo kommer en tredje känsla: eftertanke, rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.

Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...

Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?

Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.

Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.

Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.

Pursvensk är jag, men demokrat!

Boulevardblaskan Expressen låter kolumnisten Ulf Nilson breda ut sig om att vi - de ”pursvenska” som han skriver - befinner oss i krig och måste börja försvara oss.
Det verkar inte vara en provokation, Nilsons oro låter äkta: ”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre.”

Den raljante Nilson kritiserade polisen för tafflighet och DO för dumhet samt berömde Karl XII:s krigföring. (Och jag som trodde att raljans ska innehålla lite humor!)
Den mindre raljante Nilson hotar med sjunkande ”pursvenska” födelsetal och eldar upp sig så han blir farlig: ”Blod kommer att flyta. Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart och väl värt att försvara.”

Fullkomligt vaken och inte det minsta raljant vet jag mycket väl hur sårbar demokratin är.
Den måste försvaras mot fanatiska bombkastare och från rasistiska våldsinspiratörer.
Den måste erövras från den kapitalistiska eurocentriska hegemonin.

Mellan galenskap och förnuft

Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)

Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...

När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.

Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.

Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!

Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”

Galenskap och expertis

Några sista nedslag i debatten:
”Vänd blicken från Rosengård till Rosenbad! Ta till er nationell och internationell forskning som slår fast att kampen mot marginalisering och den utbredda diskrimineringen är en politisk fråga och måste ledas av politiska beslut”.
Masoud Kamali i Aftonbladet

På forumet Vetenskap och folkbildning finns en lång diskussionstråd, där Rosengårdsstudien får högst tvivelaktigt stöd av skribenter med tonläget ”behövs väl ingen forskning för alla vet vilken skit som bor där”. Roligare läsning är vänsterpartisten Mats Einarssons kärnfulla sketch:

"Sabuni: Det ryktas att det i Malmö finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism. Låt oss sätta den där terroristexperten på att kolla om det stämmer.
Ranstorp: Vi har undersökt saken och kommit fram till att det ryktas att det i Malmö finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism.
Slarviga journalister: Regeringsrapport visar att det i Malmö finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism.
Kritiker: Det säger rapporten inte alls. Den är dåligt underbyggd.
Sabuni: Ni vågar inte diskutera problemet med att det finns en massa galna islamister som tvingar kvinnor att bära slöja och gillar terrorism."

Se också en lång debatt på Newsmill, där Aje Carlbom varnar för att vi i kritiken mot själva rapporten bortser från islamisternas existens och deras politiska agenda:
”Det hade varit bättre om islamismen hanterats på ett vetenskapligt sätt på Lunds universitet (och andra lärosäten) än på Försvarshögskolan. Att lägga ut uppdraget på FHS ger signalen att politisk islam är ett farligt kunskapsområde som enbart bör utforskas inom ramen för ett säkerhetstänkande”

Skåneterrorn

Varför sätts Försvarshögskolan, av alla institutioner, att göra en sociologisk undersökning i Rosengård? En blick på SR visar att utredningen gjordes av avdelningen för Hot- & terrorismstudier - vilket onekligen låter som att på förhand veta vad man vill finna. Nu får utredningen kritik från Centrum för mellanösternstudier vid Lunds universitet, men jag är inte säker på att Mellanöstern är närmaste referenspunkt heller... var är urbanforskarna?

Vad minister Sabuni kommer fram till efter att ha tagit del av utredningen är att det är oacceptabelt att trakassera kvinnor och minderåriga. Bra, då är vi överens om den saken.

I Rosengård (och på fler ställen) finns säkerligen en grogrund för radikal islamism och andra antidemokratiska strömningar. De uppstår lätt hos människor som är chanslöst utanför och uppfattar sin situation som hopplös.

Några enfaktorlösningar finns inte, så Sabuni föreslår åtgärder inom skola, socialtjänst och polis. Gott så – men hur är det med arbete och demokrati? Så länge människor hindras från att försörja sig, diskrimineras bort från arbets- och bostadsmarknad, bemöts med rädsla, obehag eller oförstående deltagande, så länge kommer de att försöka hitta andra utvägar, egna utvägar.
Det finns desperata lägen när självständighet innebär att mina dåliga lösningar är bättre än dina goda.

”Kommunen måste ges förutsättningar att motverka subkulturer som föder politisk och religiös extremism” säger forskarna enligt SvD. Men subkulturer påträffas i alla trånga sociala kretsar. Somliga går ut på outrerade dryckesvanor eller pikant kostymering. Andra har våld och övergrepp som gemensam nämnare - jag tänker främst på barnporrnätverken. Åter andra samlas kring den politiska eller religiösa extremism som pressas fram ur usla livsbetingelser.
Även om subkulturen är förstärkande och stödjande (någonstans ska man ju få det!) är det själva livsbetingelserna som måste förändras för att människorna ska göra det.

En socialdemokratisk lokalpolitiker talar i samma artikel om utbildning och arbete, och å andra sidan trångboddhet och fattigdom. Han verkar ha överblick över sitt område, han pratar inte hot och terrorism utan vill ”mobilisera de goda krafterna” som han verkar veta ungefär var de finns. Han har rätt. Det är endast lokalt ett sådant arbete kan drivas, via de mötesplatser som ger hopp. Det är mikronivån.

Vänsterpartiet talar i sitt pressmeddelande om makronivån, alltså de reformer som ger likvärdiga livsmöjligheter.

Vad som hittills inte framgått är vilka åtgärder minister Sabuni vill vidta.

Terrorist!

Hur kunde den begåvade, omtyckta journalisten Ulrike Meinhof bli terrorist? I Jutta Ditfurths biografi får vi inga svar - men det går att läsa sig till indirekta förklaringar.

"Repressiv tolerans", en uppsats av Herbert Marcuse, verkar vara av betydelse. För vänstern blev uppsatsen omkring år 1966 en central text där Marcuse kommer fram till att ”det för den förtrycka och överväldigande majoriteten finns en motståndets ’naturrätt’, en rätt att använda olagliga medel när de lagliga har visat sig vara otillräckliga… När de använder våld påbörjar de inte en ny kedja av våldsdåd, utan bryter den etablerade.” När en intellektuell som Meinhof tillgriper våld är det inte, iallafall inte enbart, ett utbrott av desperation, det krävs också logiska argument. Dem fann hon hos Marcuse, en respekterad filosof som flytt nazi-Tyskland.

Urskuldandet av brottslingar inom politik och juridik är ett annat incitament. Ett exempel är när väst-Tyskland började upprusta igen bara tiotalet år efter kriget, och till nya Bundeswehr åter tog in generaler och överstar som hade tillhört Wehrmachts generalstab. Nye ÖB hade till och med lett förintelsekriget i Sovjetunionen.
Ett annat exempel är rättegången mot Karl Wolff år 1964. Han var delaktig i mord på 315000 judar och ansvarig för de medicinska experimenten i Dachau, men också en ”världsman” som vann allmänhetens sympatier under en rättegång när tidigare SS-män avlöste varandra som vittnen. Meinhof, ännu en balanserad journalist, skrev att ”genomlysningen av nationalsocialismen sker genom dess anhängare.”
Wolff fick 15 års fängelse, vilket gör 30 minuter per offer. Senare sades det om Meinhof att hon saknade respekt för människoliv – och vem gjorde inte det.

Ytterligare bränsle till terrorhandlingar fanns i dagspolitiken. Under studentdemonstrationerna och protesterna mot kriget i Vietnam omkring -68 möttes aktivisterna av motdemonstranter, så kallat vanligt folk som bar plakat med texten: ”Politiska fiender till koncentrationsläger” eller ”Med Adolf hade det aldrig hänt”.
Människor som bara råkade se ut som utomparlamentariska aktivister blev jagade, slagna, nertrampade och hotade till livet, och de socialdemokrater som var medarrangörer till demonstrationerna reagerade inte. Eller reagerade tvärtom - de uteslöt senare aktivisterna ur SPD.
Kommunistpartiet var redan förbjudet, så som det också blivit år 1933. Det fanns inte längre någon demokratisk mötesplats för samhällskritik.

Under tidigt 1970-tal var kriget mellan aktivister och etablissemang ett faktum. Socialdemokratin upprustade polisen till en nivå där partigängare i andra länder förskräcktes. ”Säkerhetsstaten” blev en gemensam fiende för en annars splittrad vänsterrörelse när staten tämligen urskillningslöst gick till attack. Måltavlan var boklådor, förlag, tidningar, kollektiv, stadsdels- & medborgarinitiativ, internationella solidaritetsgrupper med mera, och metoderna bestod av juridiska trakasserier, undantagslagar och inskränkningar av fri- & rättigheter, till ett läge när i stort sett varje vänstersympatisör måste vara beredd på att tvingas stirra in i en k-pist, till och med i sin egen lägenhet.
”Och det var angivarnas guldålder” tillägger Ditfurth.
Och det var i väst-Tyskland, tillägger HD.

Varför blev Meinhof terrorist? Bästa formuleringen tycker jag fortfarande är den recensent som skrev ”född in i våldet”.
Meinhof stod inte ut med institutionaliserat våld. Hon valde en kriminell utväg - till skillnad från de miljontals tyskar som la sina krigstrauman i ryggsäcken och valde att på nytt underkasta sig en kriminell regim.

Med bibehållen fattning i vanvettet

Åsa Linderborg recenserar den nya boken om Ulrike Meinhof och hysterisk bloggare utnämner Linderborg till den nya Meinhof! – man vet aldrig hur fort skuld-genom-sammanblandning dyker upp!

Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).

En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?

Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.

Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.

Terroristen

Hej hopp FRA, här är jag med mina hårt spända terrornerver.
Jag erkänner: jag ska flyga till sociala forum i Malmö.
Jag erkänner: jag tänkte ta med mig vätska i väskan.
Som god medborgare står jag nu och häller hudkräm i örhängesaskar.
Som ond medborgare står jag inte ut.

citat HD:
”Låt oss åkalla
djungelns djupaste svar på benknotors skrammel
eller förortslösningen, lättfödd och lättförödd
bensin och en trasa”

Terroristen är närmare än du tror...

Två mördade barn i veckan

I Flamman denna vecka berättar en volontär från International Solidarity Movement om det fasansfulla läget i Palestina. Ulrika Andersson skriver veckobrev, en till synes vardaglig syssla - och två barn har mördats.

”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”

Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...

Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.