Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?
Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?
Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.
Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.
Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek
Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.
Kunskapen finns. Använd den.
Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.
Visar inlägg med etikett lärare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lärare. Visa alla inlägg
onsdag, september 21, 2011
torsdag, mars 31, 2011
Kommunal skola, för oss som tänker själva
Björklund har inte med automatik fel. Vänsterpartiet har inte med automatik rätt. Så när båda sidor anser att skolan ska återförstatligas är det dags att börja tänka själv. Det har Linder i SvD gjort, liksom Politik och poesi. Med delvis olika resonemang - fattas bara annat - drar vi samma slutsats.
Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.
Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.
Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.
Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.
”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.
Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?
Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.
Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.
Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.
Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.
”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.
Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?
måndag, juni 29, 2009
Truismerna haglar
”En myt att elever inte vill ha kunskap” skriver lärar- och elevfackliga ordförandena, med anledning av en färsk undersökning.
Vet inte varifrån myten kommer, men när jag gick Lärarhögskolan på 70-talet gjorde utbildarna allt för att lura på oss diverse knep, trix och manipulationer som skulle få barnen att lära sig utan att märka det själva eftersom det togs för givet att de inte ville! Jag trodde den synen var passé för längesedan. Min generation lärare utgick ifrån barnens nyfikenhet, vilja och energi. Det lyckades int alltid. Men att man måste smyga eller tvinga på barn kunskap är en idiotuppfattning i konservativa kretsar.
Problemet i skolan handlar om att inte sabotera barnens vilja att lära med dötråkiga lektioner och fyrkantig rätt-eller-fel-metod. Eller att hämta in de barn som förlorat förtroende för vuxna och utgår från att vi vill dem illa.
Med svårförklarlig triumf konstateras i artikeln att barn vill ha bra lärare! Men snälla, det vet vartenda barn att barn vill. "Snäll och rättvis och lär ut bra" är vad de brukar säga i enkäter. Alla pedagoger är inte sådana - dethär är ett svårt jobb - och kanske är det bara det som lärarfacket vill påpeka.
Se även Stockholmsvänstern
Vet inte varifrån myten kommer, men när jag gick Lärarhögskolan på 70-talet gjorde utbildarna allt för att lura på oss diverse knep, trix och manipulationer som skulle få barnen att lära sig utan att märka det själva eftersom det togs för givet att de inte ville! Jag trodde den synen var passé för längesedan. Min generation lärare utgick ifrån barnens nyfikenhet, vilja och energi. Det lyckades int alltid. Men att man måste smyga eller tvinga på barn kunskap är en idiotuppfattning i konservativa kretsar.
Problemet i skolan handlar om att inte sabotera barnens vilja att lära med dötråkiga lektioner och fyrkantig rätt-eller-fel-metod. Eller att hämta in de barn som förlorat förtroende för vuxna och utgår från att vi vill dem illa.
Med svårförklarlig triumf konstateras i artikeln att barn vill ha bra lärare! Men snälla, det vet vartenda barn att barn vill. "Snäll och rättvis och lär ut bra" är vad de brukar säga i enkäter. Alla pedagoger är inte sådana - dethär är ett svårt jobb - och kanske är det bara det som lärarfacket vill påpeka.
Se även Stockholmsvänstern
fredag, november 28, 2008
Ointressant intelligens
Dagens ämneslärare är inte lika klipska som gårdagens. Men det spelar ingen roll.
Detta visar forskning av Vlachos & Grönqvist som undersökt hur lärarens förmågor påverkar barnens prestationer.
Det är möjligt att lärarnas begåvningspotential faktiskt har minskat. Men de var inte särskilt imponerande för fyrtio år sedan heller – lyss till den som minns!
Att lärarintelligensen saknar betydelse är förmodligen sant på makronivå, eftersom barn behöver olika saker och lärare är olika. Snittet jämnar ut sig, och det ska en ren lyckträff till för att barnet ska möta rätt mentor.
Utan det pedagogiska hantverket skulle detta förmodligen inträffa mycket mer sällan än vad som faktiskt sker.
Undersökningen tyder också på att lärarens kognitiva kapacitet kan spela roll för det enskilda barnet; att klipska barn stimuleras av klipska lärare medan så kallade ”svaga” (tidningens ordval) barn är i större behov av en stark ledare.
Jag kan tillägga att det finns barn som mest av allt behöver den mammiga typen, den pappiga typen, den positiva typen, den känslomässiga typen, den praktiska typen… och så vidare. Men vi kan inte ha en lärare för varje barn och det vore inte heller önskvärt. Barnen lär i socialt samspel, så den enda slutsats man kan dra är att det behövs fler lärare. Och olika.
Observera att den politiska slutsatsen är fler. Det är det som kostar.
Den pedagogiska slutsatsen är olika. Det är det som styrs av chefen och kommer att prägla arbetsplatsen under en följd av år.
Till detta kommer att: ”Manliga lärare med höga gymnasiebetyg får alla typer av elever att prestera bättre, medan kvinnliga lärare med fina betyg faktiskt har en liten, men statistiskt signifikant, negativ påverkan på pojkar” som Rayman tar upp i sin ledare.
Hon är inte riktigt säker på om det beror på patriarkatet.
Detta visar forskning av Vlachos & Grönqvist som undersökt hur lärarens förmågor påverkar barnens prestationer.
Det är möjligt att lärarnas begåvningspotential faktiskt har minskat. Men de var inte särskilt imponerande för fyrtio år sedan heller – lyss till den som minns!
Att lärarintelligensen saknar betydelse är förmodligen sant på makronivå, eftersom barn behöver olika saker och lärare är olika. Snittet jämnar ut sig, och det ska en ren lyckträff till för att barnet ska möta rätt mentor.
Utan det pedagogiska hantverket skulle detta förmodligen inträffa mycket mer sällan än vad som faktiskt sker.
Undersökningen tyder också på att lärarens kognitiva kapacitet kan spela roll för det enskilda barnet; att klipska barn stimuleras av klipska lärare medan så kallade ”svaga” (tidningens ordval) barn är i större behov av en stark ledare.
Jag kan tillägga att det finns barn som mest av allt behöver den mammiga typen, den pappiga typen, den positiva typen, den känslomässiga typen, den praktiska typen… och så vidare. Men vi kan inte ha en lärare för varje barn och det vore inte heller önskvärt. Barnen lär i socialt samspel, så den enda slutsats man kan dra är att det behövs fler lärare. Och olika.
Observera att den politiska slutsatsen är fler. Det är det som kostar.
Den pedagogiska slutsatsen är olika. Det är det som styrs av chefen och kommer att prägla arbetsplatsen under en följd av år.
Till detta kommer att: ”Manliga lärare med höga gymnasiebetyg får alla typer av elever att prestera bättre, medan kvinnliga lärare med fina betyg faktiskt har en liten, men statistiskt signifikant, negativ påverkan på pojkar” som Rayman tar upp i sin ledare.
Hon är inte riktigt säker på om det beror på patriarkatet.
fredag, oktober 03, 2008
Kontrollens roll
I Haninge kommun förbättras barnens resultat sedan man började med täta kunskapskontroller, meddelar Dagens samhälle (pappersupplagan). Då undrar jag vad Haninge gjorde innan dess?
Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.
Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.
Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn
Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.
Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.
Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn
lördag, september 27, 2008
Tvång eller kunskap, varken eller?
Jag fick en fråga om läraryrkets status – är den verkligen låg? Tja, det beror på vem som gör bedömningen.
Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.
Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.
Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.
Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.
När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.
Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.
Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.
Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.
Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.
När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.
torsdag, augusti 21, 2008
Förintelsen - saknas kunskap eller insikt?
Mycket viktig undersökning: Forum för levande historia, om skolornas undervisning om Förintelsen. En delvis tvivelaktig undersökning - och viktig just därför, även om jag endast hunnit skumma dess 106 sidor.
Vid snabbläsning ser jag upprepade frågor om antisemitism. Men idag är detta inte det största hotet, och lärarna svarar att de knappast märker något av den. Enkäten nämner också Porraimos, utrotandet av romer, men ställer inga frågor om antiromska stämningar idag. Det svaret skulle nog bli ett annat.
Hitlers judehat var djupt känt. Men den överordnade rasideologin intresserade honom inte i samma grad som den präglade t.ex. Himmler. Och det blinda hatet uppstår ur rasideologi, inte tvärtom. Det är symptomatiskt att lärarna har ringa kunskap om rasbiologins en gång starka ställning i Sverige. Ända tills sista åren har sådan kunskap varit svår att få. Den riktar nämligen ljuset mot delaktighet och samhällsskuld. Nasse-demoniseringen blir svårare.
Kunskapsfrågorna i enkäten tar upp en hel del detaljer om årtal och lägernamn, frågor som inte ens jag kan besvara trots bisarra läsvanor. Det står i förordet att historiker anser frågorna adekvata, och det tror jag säkert. Men nu var temat vad pedagoger behöver i sin undervisning. Ett avslöjande av faktabrister säger ingenting om det.
De tillfrågade pedagogerna svarar ”varken-eller” på frågor om hur olika faktorer påverkar deras undervisning, om stoffval och arbetssätt underlättas eller försvåras. Svaren ger en bild av att ingenting har större inflytande än något annat. Med andra ord, lärarna verkar helt tondöva. Och den säkra rutinens jag-kör-min-grej är ett större hot mot kunskapsspridningen än några missade årtal.
Jag ser också att omkring en femtedel av respondenterna tror att myndigheterna döljer obehagliga sidor av invandringen och att vårt land behöver en ledare med en fast hand. Alltså: närmare tjugo procent uttrycker aningslöst uppfattningar som faktiskt banade väg för Hitlers maktövertagande.
Pedagogerna har som uppgift att befästa de mänskliga rättigheternas okränkbarhet. För att kunna göra det måste de först och främst stå för dem själva och våga se att vi befinner oss i ett samhälle där de ifrågasätts. Sedan ska de välja lyhörda arbetsmetoder som låter sig påverkas av verklighetens brus.
Kan Forum för levande historia bidra till detta - och bör Forum, som myndighet, göra det?
Nej uppgiften hör hemma på universitet och högskolor, som ska ha tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften; kunskapsspridning i samhället.
- - -
Andra som bloggat:
Jinge, Tomas Jonsson, Svensson
Plus DN som också har en länk till enkäten. I sin helhet finner du den på Forums hemsida
Vid snabbläsning ser jag upprepade frågor om antisemitism. Men idag är detta inte det största hotet, och lärarna svarar att de knappast märker något av den. Enkäten nämner också Porraimos, utrotandet av romer, men ställer inga frågor om antiromska stämningar idag. Det svaret skulle nog bli ett annat.
Hitlers judehat var djupt känt. Men den överordnade rasideologin intresserade honom inte i samma grad som den präglade t.ex. Himmler. Och det blinda hatet uppstår ur rasideologi, inte tvärtom. Det är symptomatiskt att lärarna har ringa kunskap om rasbiologins en gång starka ställning i Sverige. Ända tills sista åren har sådan kunskap varit svår att få. Den riktar nämligen ljuset mot delaktighet och samhällsskuld. Nasse-demoniseringen blir svårare.
Kunskapsfrågorna i enkäten tar upp en hel del detaljer om årtal och lägernamn, frågor som inte ens jag kan besvara trots bisarra läsvanor. Det står i förordet att historiker anser frågorna adekvata, och det tror jag säkert. Men nu var temat vad pedagoger behöver i sin undervisning. Ett avslöjande av faktabrister säger ingenting om det.
De tillfrågade pedagogerna svarar ”varken-eller” på frågor om hur olika faktorer påverkar deras undervisning, om stoffval och arbetssätt underlättas eller försvåras. Svaren ger en bild av att ingenting har större inflytande än något annat. Med andra ord, lärarna verkar helt tondöva. Och den säkra rutinens jag-kör-min-grej är ett större hot mot kunskapsspridningen än några missade årtal.
Jag ser också att omkring en femtedel av respondenterna tror att myndigheterna döljer obehagliga sidor av invandringen och att vårt land behöver en ledare med en fast hand. Alltså: närmare tjugo procent uttrycker aningslöst uppfattningar som faktiskt banade väg för Hitlers maktövertagande.
Pedagogerna har som uppgift att befästa de mänskliga rättigheternas okränkbarhet. För att kunna göra det måste de först och främst stå för dem själva och våga se att vi befinner oss i ett samhälle där de ifrågasätts. Sedan ska de välja lyhörda arbetsmetoder som låter sig påverkas av verklighetens brus.
Kan Forum för levande historia bidra till detta - och bör Forum, som myndighet, göra det?
Nej uppgiften hör hemma på universitet och högskolor, som ska ha tillräckliga medel för den så kallade tredje uppgiften; kunskapsspridning i samhället.
- - -
Andra som bloggat:
Jinge, Tomas Jonsson, Svensson
Plus DN som också har en länk till enkäten. I sin helhet finner du den på Forums hemsida
torsdag, augusti 14, 2008
Se hantverket!
DN har en intressant ledare om hur toppstudenter i USA och England lockats att bli lärare i storstadsskolor. Jag väntade mig ett halleluja till strikt ämnesundervisning, men faktum är att experimentet i sina framgångar lyckades visa på pedagogyrkets spännvidd.
För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.
Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.
För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.
Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)