Låt Pride styra Pride!

Pride har börjat – leve Pride!
Före festivalen har det varit debatter om det politiska innehållet, och om formerna för såväl kamp som reklam (plus en i mina öron akademisk diskussion om begreppet q). Dessa diskussioner är ett sundhetstecken. Det är inte vaktparaden vi talar om, det är en folkrörelse vars livskraft blir synlig genom debatter.
Vissa av diskussionsfrågorna har jag rätt klara uppfattningar om. Men sålänge jag inte deltar i Pride, varken som deltagare eller aktivist, är det självklart att rörelsen ska lösa sina egna konflikter.

Så resonerar inte Kristdemokraternas ungdoms ordförande Sara Skyttedal. Hon lyckas i en debattartikel samtidigt såga evenemanget (”agendan verkar handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp”) och tala om hur det borde genomföras och med vilka motiv. Detta trots att hon inte ens är engagerad utan konsekvent omnämner arrangörer och deltagare som ”de”. Vidare anser hon att Pride och dess syfte måste ”dryftas”, och här påbörjar hon ett dryftandet som hon tydligen inte tilltror arrangörerna.

Skyttedal anser att de sexuella minoriteterna utnyttjas av Pride. Inte är jag främmande för att en del människor blir utnyttjade i den rörelse där de gått med – det är så verklighetens folk ibland fungerar – men vem tror hon att ”de sexuella minoriteterna” är, och på vilket vis offras de av en veckas föreläsningar och festligheter som förhoppningsvis berör deras livsvillkor?

KDU-ordföranden vill göra om hela Pride. Den ska inte vara vänster, vilket jag inte ens visste att den är trots att jag deltagit vid tidigare tillfällen. Den ska inte vara provokativ, och verkligen inte politisk, eftersom politik är ”klåfingrigt” och sex är privat (mot vilket många offer för klåfingrigt sex nog har en del att invända).
Så vad föreslår hon? Tja, en gammal skolplansch kanske skulle duga för Skyttedals syfte: ”övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet”.

I KD-ungdomens värld är alltså en fiktiv medelsvensson per definition hetero och ”som alla andra”. Och hela hbtq-rörelsen är också ”som alla andra” bara de håller sitt sexliv privat! Tala om att definiera sin omgivning utifrån sex...

Men vi andra, vi som är mer som oss själva och som vill leva våra unika liv som homo, hetero, bi, trans, queer, alltihop eller inget av det – vi är i KD-världen synliga enbart som provokatörer.

Brist på normer och fasta punkter är vad KDU ser som de värsta riskerna i dagens samhälle. Som tröst ska ordföranden få litet av den varan:

1. Goda normer är: att ta ansvar för sin egen grupp och inte för andras, att avstå från att komma med lösningar som folk inte har bett om, att diskutera med människor på deras egna premisser och inte över deras huvuden
2. En fast punkt är: Människor är olika

Till sist en fråga: VAD är det för fel på en programpunkt med namnet Fittan i teori och praktik? Provokativt, anser Skyttedal.

Det kanske hennes fitta är, men se min den är precis som alla andras, hehe.

Stolt utan klichéer

Mona Sahlin mer hetero än Obama, det är resultatet av ett mystiskt litet twitter-test. När jag testar godkänns jag eftersom jag inte använder klichéartade ord.
Nej verkligen! Men har svårt att få ihop det med min sexuella läggning eller queerinställning.

”Exempel på typiska heteroord är husvagn och camping, icke-hetero är till exempel ordet schlager” säger en Pride-arrangör. Mycket möjligt? Men de uppräknade orden är inga klichéer i sig själva utan används här som livsstilsstereotyper, och detta just av Pride-arrangören.
Shit pomfritt däremot, och me like – klar klichévarning. Liksom fokusera fokusera fokusera. Samt förstås ”varning” i uttryck som kliché-varning.

Men årets Pride-tema är Hetero som ska visa på heteronormens konsekvenser, vilket sannerligen behövs. Den börjar 27 juli.


Här i Dalarna är julis begivenheter marknader, spelmansstämmor och bilkryssning (cruising). Jag råkade hamna på det senare med en karavan av fantastiska gamla USA-bilar och en och annan tramp-Saab. Etanolbränsle var närmast ett skällsord i sammanhanget, och den pigge presentatören utropade ideligen ”Kitt banan!” när han fick syn på ett riktigt fränt arsel (= snyggt designad bakvagn). Den svadan var det minst klichéiga jag hört på länge.

Som stereotypiker vore det lätt att tro att hela folkfesten var en enda hetero-pride, men faktum är - jag vet inte. De elva procenten gäller nog även där.

Kitt banan, här har det varit riktigt fränt badväder hela dagen!

Stolthet och fördom - pride and prejudice

På Bajens fans hemsida* finns ett ovanligt barnsligt brev som uppmanar Hammarby till att inte ställa upp i Stockholms Pride-festival. (Tack till Nathalie för tipset.) Fanklubben som skrivit är noga med att påpeka att deras ståndpunkt inte är moralisk - och visar därmed att de tror att homo- bi- och transsexualitet är en moralfråga. Vad deras ståndpunkt går ut på är att klubben inte ska göra politiska ställningstaganden - och därmed visar de att de tror att mänskliga rättigheter är en politiskt kontroversiell fråga.

Vilken smörja. Men det finns även politiker som har svårt att sortera.

Exempelvis den bloggande kristdemokrat som kläckt meningen:
Ja till ”alla” människors lika värde.
Begrunda det.

För några år sedan drev jag en antirasistisk sajt som hette Alla-betyder-alla. Det visade sig vara en svårare mening än jag trott. Somliga kan inte riktigt acceptera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – alltså ta in att ALLA betyder ALLA.
Varje gång.
Utan inskränkning.

Vad kristdemokraten menar med ”alla” människor vill jag inte ens gissa. Men Alliansfritt Sverige som gjorde fyndet jämför med det tankeväckande alternativet:
Ja till alla ”människors” lika värde…
Intressant, eller hur?

För att vara småtråkig språkvårdare: kristdemokraten rubricerar blogginlägget som att det är funderingar ”i nuläget”. Alltså har han bara lite svårt för korrekt applicering av citattecken.
Så hur kom det sig att markeringen hamnade på ”alla”? Istället för på ”människor”?

Så taskig brukar jag inte vara. Men ”nångång” kan det väl ”passera”?

(*alltså inte Hammarby IF, vilket min första version fick det att låta som)

Gulligt, chict, vaa?

Skytte skriver en patetisk ledare om medias ”gullande med gayrörelsen”. Som om inte media skulle gilla alla ytliga, festliga, näringslivsanpassade livsstilar – för det är på så vis de utmålar Pride. Inte som den dynamiska sociala rörelse det skulle kunna vara. Att begulla företeelser är ett oskadliggörande, det borde Skytte veta.
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.

Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?

Stolt och onormal

En riktigt lyckad Pride önskas alla!
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!

Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!

Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?

Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.

Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.

- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet