Tack, Rostsverige!

En av de vackraste, mest tankeväckande bloggarna är nedlagd – Rostsverige. Den ligger kvar på nätet, så du kan ännu forska dig igenom deras lager av utmärkta foton med underfundiga texter från en lång rad av vårt lands halvstora tätorter.
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.

Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!

Apoteket har tagit ned skylten

Lanthandeln är stängd

Butikerna på bruket slår igen










Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av

Men Folkets hus är ännu inte stängt. Med avflagad neon kör de ungdomsverksamhet

Pittkultur

Malte Perssons beskriver i en artikel positioneringen och åsiktskonsumtionen i media; namnet som varumärke, uppmärksamheten som valuta. Mest gillar jag det han skriver, men ett spontant irritationsmoment är att han inleder med en kritik mot vänstern. Nog för att det finns småskurna vänsterskribenter, men det är inte vi som äger media. En annan irritation är att han avslutar med en känga till bloggosfären, det vill säga alla vi uppmärksamhetssuktare som inte får skriva i Expressen utan befinner oss på ett ”kaotiskt basarområde”. Ja var skulle vi annars befinna oss, helst hålla klaffen kanske? Men bortsett från det - det mesta är bra.

Det tycker inte Marcus Birro, som slänger ur sig en åldershatande förolämpningssvada under namnet ”pittmönstring”. Inte skulle jag bry mig, om det inte vore för att Birro lyfts fram som folklig poet och även själv braverar med att han minsann haft uppläsningar på såväl Dan Andersson-veckan som Allsång på Skansen. Birro är alltså inte direkt nån outsider, trots sina anklagelser mot Persson för intellektuellt förtryck, och hans misstanke att Persson lider av dålig självkänsla bumerangar väl mot honom själv.

Näste man på plan är Eklund som i SvD hävdar att Birro saknar poäng. Hans egen poäng är att vi bör återgå till den behagliga situation när den som vet mest om litteratur får utnämna vad som är bra och dåligt utan att bli emotsagd.

Just en fin smet av självkänslor! Persson framför berättigade klagomål på den åsiktsmarknad han själv befinner sig på, Birro går ut starkt som antiintellektuell utan att våga släppa taget om den grupp han gärna vill tillhöra, och Eklund tar Birro, av alla, till intäkt för att objektiv ”kunskap om” måste återupprättas. Så kanhända är det dumt att hänga på. Men min blogg är så liten att den märks nog inte alls.

Efter avslutad pittmönstring är herrarna välkomna till basaren. Den är en något mer direkt och oförblommerad marknad, och här finns både politik och poesi.

- - -

Apropå kulturintresse, glöm inte i dessa prinsessiga förlovningstider att Haga ska vara park. Annars flyttar väl Madeleine Bernadotte in på Skansen endera dagen. Namnlista finns här

Nationell försäljning

Dagens understreckare ger olika aspekter på hur man med olika medier arbetar för att göra hela nationen till ett varumärke. Reklamfilmer med havsbad och slåtterängar ska sälja svenska varor, dra hit företag och turister. Någon funktion fyller det kanske - men när pr-byråer på fullaste allvar börjar söka schabloner, metoder och till och med gemensamma värden till det som de med ett eget språkbruk kallar ”nation branding”, då har det fått orimliga proportioner med massor av pengar inblandade, då är spelet på allvar.

Är detdär tramset något att bry sig om? Varför inte låta de ytliga krämarna leka ifred när de investerar miljoner i att kladda med språket? Behöver jag som intellektuell lyfta ens ett ögonbryn?

Jo: ”Att enas om en nationell identitet är något av en postmodern mardröm” står det i artikeln.

Mardröm var ordet när normen sätts efter säljbara stereotyper, en strategi som framgångsrikt används också av totalitära regimer.
I allt-går-att-köpa-samhället blir det allvar av när bild och innehåll flyter samman och det inte är lönsamt att fundera över vilketdera som var det riktiga.
Med marknadsföring som allmänt accepterad yrkesgren, till synes utan skugga av ideologi, upplöses avskyn för Goebbels-typerna. Då avpolitiseras nationalismen och blir till inbytesvara, en produkt som andra.

- - -
Om oskicket att ideligen tala utrikiska, se Den röde condoren om engelskans utbredning

Fakta, fiktion, blogg och bryderi

Mycket har skrivits om bokmässan. Jag har inte varit där på över tio år, och då som herde åt Rinkeby Kids så att minglandet blev minimalt. Årets mest tilltalande kommentar är Thunbergs kolumn där hon än en gång pekar på den trista stereotypen: Män skriver skönlitteratur, kvinnor bekänner.

”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.

Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?

”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?

För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!

Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.

För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com

Profitens pedagogik

Åter till privatskolesystemet - det är svårt att släppa något som gör en så förbannad. Enligt en rapport från Skolverket är det närmast unikt i världen att privata företag driver skolor med skattepengar och samtidigt tillåts ta ut vinst.
Vanligen måste alla skolor som betalas med offentliga medel drivas ”non profit”, det vill säga utan vinstsyfte. Det gäller bland annat i Nederländerna som i alla år haft framför allt kyrkliga skolor blandade med de kommunala. Och i England anses det alltför kapitalistiskt att låta offentligt finansierade skolor göra överskott som delas ut till ägarna som vinst.

Men i det Sverige som av näringslivslobbyn beskrivs som en sovjetmakt där entreprenörerna jagas av paragrafryttare, ger vi bort skattepengar som understöd till privat företagsamhet. ”Ett non profit-system skulle skrämma bort stora aktörer och lägga hämsko på skolmarknaden”, enligt arbetsgivarorganisationen Almega, som organiserar många friskoleföretag.
Kanhända det. Men när bestämdes att marknaden är överordnat intresse i kunskapssammanhang?

Även i England blir det förmodligen en ändring, så att Kunskapsskolan och andra företag kommer att kunna undervisa där ”på vanligt sätt”. Det vanliga sättet har inget med undervisningsmetoder att göra, utan betyder att ta hem en vinst. Vilket har blivit vanligt på rekordkort tid. Företaget själv konstaterar förnöjt att det är ”tack vare 15 år med skolpeng som Kunskapsskolan har vågat steget utomlands!” Tacka den statliga jultomten.
Men - på vilket sätt är det bra för skolan att exporteras?
Svar: ”Det ger intäkter till moderbolaget.”
Svaret är korrekt, men har ingenting med frågan att göra.

På vilket sätt är det bra - för skolan? för barnen? för kunskaperna?

Ska det vara på dethär viset går jag snart in i skattebetalarnas förening.
Källa: Skolvärlden

Gäller det livet eller näringslivet?

Fin liten krönika i LO-tidningen om service i glesbygd. Eller om näringspolitik, eller om apoteket. Dessa tre saker hör nämligen ihop.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?

I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.

Marknad är inte vad som behövs.