I en artikel i Flamman av Hediye Güzel mfl. har debatten om ett hedersrelaterat liv väckts upp på nytt. Inger Stark har skrivit ett svar, och i båda artiklarna efterlyses nya utgångspunkter för analys. Möjligen är de ute efter en intersektionalistisk ansats, vilket jag är helt öppen för men som hittills avslagits i Vänsterpartiets programdiskussioner.
När det gäller ett hedersrelaterat liv kan jag dock inte se det som annat än ett av flera uttryck för det globala patriarkala förtrycket. Om den uppfattningen drar med sig – vilket artikelförfattarna tycks mena – att jag missar väsentliga lösningar, är jag givetvis beredd att ändra mig.
”Att förtrycket tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang är knappast kontroversiellt” skriver Güzel mfl, och jag kunde inte vara mer överens. Men de senaste tio åren har visat att det tydligen är kontroversiellt. Det kan handla om mitt och andra antirasisters avståndstagande från etnicitet och religion som förklaringsmodell. Men också om de män och kvinnor som reagerat personligt på allt som liknar ”talibantal” och som trott att Sverige nått krönet på jämställdhetstrappan. Allt detta till trots har en debatt faktiskt pågått, tvärtemot vad Stark i sitt svar påstår.
En slutsats jag dragit ur den debatten är att politiker och tjänsteutförare måste se hur och i vilka sammanhang det är kollektivet, (kärn)familjen eller individen som agerar. Ett brott – barnmisshandel, hot, frihetsberövande – kan begås med en grupps aktiva påtryckningar, med dess tysta stöd, eller i en privat känslostorm. Detta gör skillnad. Det finns förövare som har hela släkten i ryggen, förövare som litar på kärnfamiljens konsensus att vi-sköter-vårt, och förövare som ensam med barnet ser sig som mot hela världen. Var och en av dem måste stoppas, och det på något olika sätt.
Att finna rätt metod i situationen, det är vad skola, socialtjänst och andra samhällsinstitutioner har svårt att klara av. Och de slutsatser jag dragit ur mitt yrkesliv landade tidigt på ”lyssna på flickorna!” Vilket i skolan leder till förhandlingar med deras föräldrar. För att behålla förtroendet; den enda atmosfär som kan förändra en människa.
Men när det är fråga om vanvård eller misshandel kopplas socialtjänsten in, och länge levde jag i tron att det är de som har tvångsmedlen. Tills jag lärde mig att även ”soc” måste bygga på föräldrarnas godkännande.
Ty föräldrar äger sina barn. Att ändra på det är nog det mest kontroversiella vi kan ta itu med.
Något utanför detta, en kommentar till Stark som skriver: ”Religiösa skolor är absolut förödande, de måste förbjudas.” Nu är Vänsterpartiet emot alla privatskolor, och hur hårt vi ska driva kravet på en helt sekulariserad grundskola är snarast en taktisk fråga. Jag anser inte att vi ska byta linje till att förbjuda enbart de konfessionella privatskolorna. Det vore att göra religionen till huvudfiende och helt bortse ifrån vår ståndpunkt om offentlig utbildning.
lördag, oktober 04, 2008
fredag, oktober 03, 2008
Kontrollens roll
I Haninge kommun förbättras barnens resultat sedan man började med täta kunskapskontroller, meddelar Dagens samhälle (pappersupplagan). Då undrar jag vad Haninge gjorde innan dess?
Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.
Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.
Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn
Aldrig under min tid i grundskolan har jag mött någon lärare som inte oroligt frågat sig hur vi ska hjälpa de barn som inte knäcker läskoden eller uppfattar enkla matematiska storheter.
Alltså: Lärarna har inte sagt att de inte vet vad barnen kan. De har sagt att de inte vet vad de ska göra för de barn som inte kan.
Detta är sannerligen ett skolproblem. Hur man kommer åt det genom att än en gång testa barnen är mig en gåta.
Mycket intressant om kunskap, dess användbar- och mätbarhet finns att läsa hos Björn
torsdag, oktober 02, 2008
Inte alls rasist, det bara låter så!
Äntligen fick jag tag i boken Fallet Nogger Black av Oscar Pripp & Magnus Öhlander
Utan att återupprepa en avslutad debatt vill jag ta upp en enda men desto viktigare iakttagelse som författarna gör på s 59:
När debatten om eller snarare mot CMR fördes i tidningar och bloggar deltog såväl etablerade skribenter som uttalat invandrarfientliga krafter. Vad Pripp och Öhlander pekar på är att skillnaden i argumentation inte var särskilt stor. Man gjorde i stort sett samma tolkning av hur CMR handlat och delade uppfattningen om att det finns en ”riktig rasism” och en påhittad. Man instämde med dem som var kritiska mot särskilda rättigheter för marginaliserade, liksom med dem som ansåg att det ”gått för långt” vad gäller hur mycket ”svenskarna” ska tillmötesgå ”invandrarna”. Man ansåg också att svenskarna får stå tillbaka, inte minst genom att kallas rasister då de uttrycker synpunkter om invandrare.
Min kommentar: Den som inte vill bli kallad rasist bör undvika att begagna rasisternas argument.
Mer finns hos Joakim Jakobsson
se även Déjà-vu-debatt från 7 aug
Utan att återupprepa en avslutad debatt vill jag ta upp en enda men desto viktigare iakttagelse som författarna gör på s 59:
När debatten om eller snarare mot CMR fördes i tidningar och bloggar deltog såväl etablerade skribenter som uttalat invandrarfientliga krafter. Vad Pripp och Öhlander pekar på är att skillnaden i argumentation inte var särskilt stor. Man gjorde i stort sett samma tolkning av hur CMR handlat och delade uppfattningen om att det finns en ”riktig rasism” och en påhittad. Man instämde med dem som var kritiska mot särskilda rättigheter för marginaliserade, liksom med dem som ansåg att det ”gått för långt” vad gäller hur mycket ”svenskarna” ska tillmötesgå ”invandrarna”. Man ansåg också att svenskarna får stå tillbaka, inte minst genom att kallas rasister då de uttrycker synpunkter om invandrare.
Min kommentar: Den som inte vill bli kallad rasist bör undvika att begagna rasisternas argument.
Mer finns hos Joakim Jakobsson
se även Déjà-vu-debatt från 7 aug
onsdag, oktober 01, 2008
Det är politik, dummer!
Postpolitik, vad är nu det? Politiska beslut som berör posten, skulle man kunna tro. Och faktum är att om vårt samhälle ska karaktäriseras som färdigt med politiken, skulle avvecklingen av bl.a. posten vara ett av symtomen på detta.
Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.
Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”
En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.
Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.
Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.
Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”
En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.
Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.
tisdag, september 30, 2008
Med bibehållen fattning i vanvettet
Åsa Linderborg recenserar den nya boken om Ulrike Meinhof och hysterisk bloggare utnämner Linderborg till den nya Meinhof! – man vet aldrig hur fort skuld-genom-sammanblandning dyker upp!
Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).
En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?
Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.
Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.
Vi andra kan istället fundera över...
Till exempel den fråga som brukar ställas om Meinhof; hur en kvinna med framgångsrik borgerlig karriär kunde välja så katastrofalt illa när hon levde ett gott liv? Nå, vad får oss att tro att hon levde ett gott liv? ”Hon föddes in i våldet” skriver Sara Stridsberg i ännu en positiv recension.
Meinhof var äldre än jag trodde, född -34, född in i våldet, uppväxt och inväxt i Tredje riket, elva år när det lades i ruiner. Heinrich Böll var bara sjutton år äldre än hon. Han var aldrig terrorist, han var katolik. Men han kunde förstå Meinhof, han visste hur brutaliserade människor reagerar (se bl.a. Skyddande belägring).
En fråga som Linderborg ställer är... ”kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd”.
Ja. Varför finner vi oss? Därför att vi inte är födda in i våldet och därför inte får släppa bulldoggsgreppet om mänskliga rättigheter och demokrati. Den personliga vreden får inte bli viktigast. Men den kan sättas i ett sammanhang, som i nästa citat från Linderborg om obduktionen av Meinhof: ”Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.”
Varför finner vi oss då?
Varför fann sig socialisterna i Tyskland efter kriget när nazisvinen återtog sina positioner? Varför fann sig forskarsamhället när den mytologiska biologin levde kvar, eller som Stridsberg skriver: ”Under en kvarts sekel skickas sedan Ulrike Meinhofs hjärna fram och tillbaka mellan olika ’vetenskapsmän’ som en märklig klenod, en socialismens och feminismens slutgiltiga skalp”.
Frågan är inte varför Meinhof släppte greppet. Utan hur vi orkar behålla det.
måndag, september 29, 2008
Fakta, fiktion, blogg och bryderi
Mycket har skrivits om bokmässan. Jag har inte varit där på över tio år, och då som herde åt Rinkeby Kids så att minglandet blev minimalt. Årets mest tilltalande kommentar är Thunbergs kolumn där hon än en gång pekar på den trista stereotypen: Män skriver skönlitteratur, kvinnor bekänner.
”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.
Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?
”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?
För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!
Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.
För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com
”Mansliv mellan pärmar är litteratur” skriver Thunberg, och jag är glad att hon sedan tar Kerstin Thorvall som exempel. Thorvall som inte bara skrev Det mest förbjudna utan gjorde det mest förbjudna: krävde respekt för sina känslor och med all rätt trodde att hennes berättelse hade något att ge till andra.
Den seglivade uppfattningen att mäns känslor är allmängiltiga och objektiva och kvinnors pinsamma och privata slår kanske igenom ännu hårdare idag, när det är så förtvivlat trendigt att skriva något mittemellan fiktion och fakta. Stora starka kritiker får darr på rösten när de upptäcker att man inte kan veta vilket som är vad i nya romanbiografireportage. Men kära nån, vad är det med dem? Postmodernt sysselsättningsunderskott?
”Nog har författare i alla tider använt sitt liv som arbetsmaterial” skriver Thunberg. Ja, livet är vad som ligger närmast till hands. Även om Lagerlöf letade i tidningslägg efter bra uppslag till historier och Proust skrev till gamla bekanta och frågade om hattmodet för tio år sedan kan väl ingen påstå att det är den mixen som gör deras verk intressanta?
För en purist är idealet att inte ens signera sitt verk, som ikonmålarna. Det är inte dit jag syftar. Det finns författare som är mer intressanta än sina böcker (Anaïs Nin) och vice versa (Astrid Lindgren), och en och annan begåvad mixtrare också. För egen del driver jag den kärva skola som menar att konst ska extraheras, destilleras, transponeras. Det är inte nödvändigt att skilja på fakta och fiktion, däremot på arbetsmaterial och produkt. Tack!
Att jag skulle beskåda en marknad där det blivit marknadsföring att blanda in sina vänner och fiender och där könet avgör om metoden ska ses som seriös, det hade jag aldrig tänkt mig.
För en artikel om litteraturmarknad, se senaste www.fokus.se
För en diskussion om bl.a. Bruno K Öijer, se www.estradpoesi.com
lördag, september 27, 2008
Tvång eller kunskap, varken eller?
Jag fick en fråga om läraryrkets status – är den verkligen låg? Tja, det beror på vem som gör bedömningen.
Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.
Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.
Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.
Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.
När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.
Inom lärarkåren finns drömmar om fornstora dar, det gamla brukssamhället där mammorna neg för magistern. Automatisk respekt för någon med makt och befogenhet. Den saknas idag, vilket är för väl. Men det som ska ersätta den saknas också.
Respekt för kunskap och pedagogikens hantverk. Eller enbart superpedagoger som tvärs igenom nöjesbrus och andra prioriteter erövrar sin respekt. Eller naken makt. Något av det är det som saknas.
Skolan är fortfarande en tvångsinrättning, men det ska helst inte märkas. Mitt emellan myndighet och medborgarservice ska vi fungera på näringslivslika villkor utan att ha dem. Det är en patiens som inte går ut.
Lärare har till uppgift att utan tvångsmedel tvinga folk att göra saker. Den dag grundskolan befolkas av ivrigt lyssnande unga sanningssökare kommer det att fungera finfint. Fram till dess är det lätt att säga att lärare som inte klarar det heltenkelt är dåliga.
En del av dem är det. Resten är hyggliga hantverkare som aldrig fått en chans eftersom målgruppen inte hade tid med franska revolutionen just då.
När läkarens patienter dör, kanske sjukdomen var för svårbemästrad eller resurserna för snålt tilltagna.
När lärarens elever inte lär sig så mycket var läraren dålig.
Det resonemanget ger inte hög status.
fredag, september 26, 2008
Björklund och sju små debattdvärgar
Till utbildningsmajorens beröm brukar sägas att han iallafall har dragit igång en debatt om skolan, en så viktig fråga!
Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.
Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.
Finns en del bloggar i ärendet också.
Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.
Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.
Finns en del bloggar i ärendet också.
torsdag, september 25, 2008
Lite kunskap från Skolverket
Häromdagen lyssnade jag till Per Thullberg, generaldirektör för Skolverket. Han sa bland annat:
Sveriges skola är en av de bästa i världen. 85% av alla barn går i förskola och 96% i förskoleklass trots att inget av det är obligatoriskt. 98% går från grundskola till gymnasium, och 45% från gymnasium till universitet/högskola. En utbildning som KomVux är internationellt sett sällsynt.
Thullberg jämförde med Tyskland där förskolan är på halvtid och förutsätter att en förälder, gissa vilken, är hemma resten av tiden eftersom omsorgen och helhetssynen saknas. En annan viktig skillnad är att barnen, eller föräldrarna, väljer praktisk eller teoretisk inriktning redan i tioårsåldern, vilket ger ett stort genomslag för klassbakgrunden.
På den negativa sidan: Kunskapsklyftan ökar i svensk skola, och de socioekonomiska faktorerna samvarierar med de etniska. Den nationella utvärderingen visar på en kunskapsförlust mellan åren 1992-2003.
I diskussionen som följde nämndes flera tänkbara orsaker: läraryrkets låga status, nedskärningarna i kommunerna, de ökade klyftorna även mellan vuxna, stoffträngseln inom ämnena samt valfriheten; du kan inte bara välja skola, utan även välja bort delar av innehållet.
Förhållandet mellan centralstyrning och barn-föräldra-personalinflytande kom upp som en viktig och inte så enkel fråga.
Men tänk att ingen tog upp ”flumskolan”. Kanske av den enkla orsaken att de som idag genomför utvärderingen antagligen gick i skola på 60-70-talen, så om ”flumskolan” verkligen hade funnits skulle Skolverkets undervisningsråd vara totalt inkompetenta och utvärderingen visa helt fel...
I Korea presterar barnen på global toppnivå. När Thullberg frågat skolfolk därifrån vad Sverige har att lära svarade de att det är tvärtom. ”Våra elever är jättebra på att lyckas i tester, men tänker de? Nej, de kopierar!”
I Korea har man därför inlett projektet Kreativ skola.
Om det borgerliga projektet disciplinär skola kan du läsa t ex hos Björn.
Sveriges skola är en av de bästa i världen. 85% av alla barn går i förskola och 96% i förskoleklass trots att inget av det är obligatoriskt. 98% går från grundskola till gymnasium, och 45% från gymnasium till universitet/högskola. En utbildning som KomVux är internationellt sett sällsynt.
Thullberg jämförde med Tyskland där förskolan är på halvtid och förutsätter att en förälder, gissa vilken, är hemma resten av tiden eftersom omsorgen och helhetssynen saknas. En annan viktig skillnad är att barnen, eller föräldrarna, väljer praktisk eller teoretisk inriktning redan i tioårsåldern, vilket ger ett stort genomslag för klassbakgrunden.
På den negativa sidan: Kunskapsklyftan ökar i svensk skola, och de socioekonomiska faktorerna samvarierar med de etniska. Den nationella utvärderingen visar på en kunskapsförlust mellan åren 1992-2003.
I diskussionen som följde nämndes flera tänkbara orsaker: läraryrkets låga status, nedskärningarna i kommunerna, de ökade klyftorna även mellan vuxna, stoffträngseln inom ämnena samt valfriheten; du kan inte bara välja skola, utan även välja bort delar av innehållet.
Förhållandet mellan centralstyrning och barn-föräldra-personalinflytande kom upp som en viktig och inte så enkel fråga.
Men tänk att ingen tog upp ”flumskolan”. Kanske av den enkla orsaken att de som idag genomför utvärderingen antagligen gick i skola på 60-70-talen, så om ”flumskolan” verkligen hade funnits skulle Skolverkets undervisningsråd vara totalt inkompetenta och utvärderingen visa helt fel...
I Korea presterar barnen på global toppnivå. När Thullberg frågat skolfolk därifrån vad Sverige har att lära svarade de att det är tvärtom. ”Våra elever är jättebra på att lyckas i tester, men tänker de? Nej, de kopierar!”
I Korea har man därför inlett projektet Kreativ skola.
Om det borgerliga projektet disciplinär skola kan du läsa t ex hos Björn.
onsdag, september 24, 2008
Stäng allt i gästfrihetens namn!
Förra veckan skrev Dagens Samhälle om att Anneli Philipson (V) var en av inledningstalarna på ESF, medan den borgerliga oppositionen i Malmö inte ville att kommunen skulle stöda Forum, eftersom de misstänkte det för att vara ett vänsterprojekt - där alla inte känner sig välkomna.
Det finns en hel del att säga om det.
1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?
Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?
Det finns en hel del att säga om det.
1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?
Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?
tisdag, september 23, 2008
Vilken överraskning!
Klassamhället kom som en fullkomlig överraskning! Fem professorer skriver i DN:
”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”
Har de aldrig tidigare behövt reflektera över det faktum att just så är den beskaffad, den skola vi alltid har haft? Då står det uselt till med kunskaperna inom akademierna.
Vad professorerna egentligen vill ha är: mera ämneskunskaper, mer kontroll
Det kom inte som en överraskning.
För att vara petig:
Professorerna skriver: ”/I Finland/ har man kommit nära det svenska mantrat om att ’alla skall med’”. Men det är inte ett mantra, inte heller ett uttryck för någon mig bekant skolpolitik. Det är en valslogan från Socialdemokratiska arbetarepartiet. Antingen vet de inte det, eller har stoppat in den för att göra sig lustiga. Olustigt i båda fallen.
Mantran är ramsor eller ljudkombinationer som stöd för meditation. De är inte OM något. Det är bara slarvig svenska. Vilket i sin tur kom som något av en överraskning.
Tänk att inte ens professorerna håller måttet nu för tiden.
”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”
Har de aldrig tidigare behövt reflektera över det faktum att just så är den beskaffad, den skola vi alltid har haft? Då står det uselt till med kunskaperna inom akademierna.
Vad professorerna egentligen vill ha är: mera ämneskunskaper, mer kontroll
Det kom inte som en överraskning.
För att vara petig:
Professorerna skriver: ”/I Finland/ har man kommit nära det svenska mantrat om att ’alla skall med’”. Men det är inte ett mantra, inte heller ett uttryck för någon mig bekant skolpolitik. Det är en valslogan från Socialdemokratiska arbetarepartiet. Antingen vet de inte det, eller har stoppat in den för att göra sig lustiga. Olustigt i båda fallen.
Mantran är ramsor eller ljudkombinationer som stöd för meditation. De är inte OM något. Det är bara slarvig svenska. Vilket i sin tur kom som något av en överraskning.
Tänk att inte ens professorerna håller måttet nu för tiden.
måndag, september 22, 2008
Romer i Europa
Roma in Europe. Ett ESF-seminarium för att finna åtgärder för verklig inklusion. Tyngdpunkten läggs oundvikligen på Italien och den senaste tidens mobbfasoner, fascistiska utstötningspolitik och ”stoppa kriminalitet med gangstermetoder” som en talare säger. I Italien lever de flesta romer i läger på usel sanitär nivå, vilket befästs av en lagstiftning som definierar dem som vagabonder. De tillhör inte de tolv minoriteter som har skydd i landet.
Gästen från Kosovo beskriver en trängd situation där romerna avvisas av både serber och albaner och beskriver staden Mitrovice, delad mellan dessa folkgrupper och med romska läger runt i stan, där romerna inte är fria att röra sig och gå till skola eller jobb.
Talaren från Rumänien vänder på kritiken mot politikerna - det största problemet är okunniga människor och vardagsrasism och en utbildning som i bästa fall lär oss tolerans, men inte att leva tillsammans. Amari Rromentza är en kultur- och utbildningsorganisation som verkar för tvåspråkiga förskolor och en interkulturell läroplan, där de stöder sig på Unescos uttalande för mångfald redan från början.
Sverige representeras av Hans Caldaras (andra fr v i bild), som beskriver romerna som skadade av tidigare myndighetsdiskriminering och idag utestängda från exempelvis arbetsmarknaden. Även han riktar in sig på situationen i Europa som helhet. Det är nödvändigt att rikta kritiken för bristande ansvar dit den ska. Inte som någon från Caritas, en av arrangörerna, som öppnade med ett lovtal till unionen: ”Arbete för social sammanhållning förenar oss med de europeiska fäderna!”
De europeiska fäder som såg sammanhållning som ”ein Reich, ein Volk...”?
Läs också ledaren om asylslökande barn i Romani Glinda
Gästen från Kosovo beskriver en trängd situation där romerna avvisas av både serber och albaner och beskriver staden Mitrovice, delad mellan dessa folkgrupper och med romska läger runt i stan, där romerna inte är fria att röra sig och gå till skola eller jobb.
Talaren från Rumänien vänder på kritiken mot politikerna - det största problemet är okunniga människor och vardagsrasism och en utbildning som i bästa fall lär oss tolerans, men inte att leva tillsammans. Amari Rromentza är en kultur- och utbildningsorganisation som verkar för tvåspråkiga förskolor och en interkulturell läroplan, där de stöder sig på Unescos uttalande för mångfald redan från början.
Sverige representeras av Hans Caldaras (andra fr v i bild), som beskriver romerna som skadade av tidigare myndighetsdiskriminering och idag utestängda från exempelvis arbetsmarknaden. Även han riktar in sig på situationen i Europa som helhet. Det är nödvändigt att rikta kritiken för bristande ansvar dit den ska. Inte som någon från Caritas, en av arrangörerna, som öppnade med ett lovtal till unionen: ”Arbete för social sammanhållning förenar oss med de europeiska fäderna!”
De europeiska fäder som såg sammanhållning som ”ein Reich, ein Volk...”?
Läs också ledaren om asylslökande barn i Romani Glinda
fredag, september 19, 2008
Rättegång mot kolonialismen
Under dagens Forum var jag på rättegången mot kolonialism och imperialism. Där fanns som sig bör jury, domare och försvarare, och framför allt en rad vittnen. De berättade om utplundring av jorden och utsugning av människorna i Ecuador, Chile, Bolivia, Kuba... En fin detalj var hur 8 mars verkar spela en viktig roll i kvinnornas motstånd och aktioner - en kampdag för feminism, inte en mediagrej eller upphottad mors dag.
På fotot ser ni en av kvinnorna som vittnade.
De tog också upp Sveriges och EU:s behandling av de papperslösa - 12 miljoner i Europa, cirka trettiotusen i Sverige. Varför arbetskraftsinvandring när vi är här? frågade de.
Guzman, en handelsforskare från Kuba, nämnde bland mycket annat att Kuba lovats hundratusentals dollar i bistånd från USA om bara jänkarna får komma in och granska. Han konstaterade torrt att Kuba tackat nej och bara bett att få slippa handelsembargot.
Hur rättegången slutade kan jag inte säga, för det var problem med tolkningen så i halvtid gick jag och drack fair-trade-kaffe istället.
En sak jag funderat på: varför måste man välja mellan rättvisemärkt och kravmärkt kaffe? Går det inte att fixa både-och?
Möjligt i Malmö
Europeiska sociala forum i Malmö. Kommer hit fredag förmiddag när det varit igång ettpar dagar, och besöker de olika arenorna.
Ohly trivs på Möllevången, medan Hanna som sitter vid bokbordet på Moriskan är glad över att allting funkar men hade hoppats på fler besökare. Detsamma säger alla arrangörer jag talar med - de hade hoppats på 20000, men 8000 är registrerade. Svårt att säga varför, Malmö är kontinentalt tillgängligt och ett Forum har alla möjligheter att göra avtryck i stan. I Paris försvann vi i förorterna och på långa avstånd, men i Malmö är det faktiskt påfallande hur många som på bussar och kaféer har ett socialt intresse - som diskuterar fackliga kulturkurser, kontaktuppgifter till Afrikagrupperna eller problemet med ekologisk distribution.
Jag blir ombedd att fylla i en enkät, ett underlag till en studie av ESF. Frågorna är intressanta och värda att fundera över: hur jag prioriterar olika demokratimetoder, vilka strategier jag finner viktigast för att göra en annan värld möjlig. Men undertonen antyder att de bästa svaren är de frihetliga, individualistiska, trevliga. Svaren som går ut på konsensus eller den enskildas påverkan på de många. Om mitt intryck stämmer, om partipolitik har kommit att bli synonymt med köra-över-folk och frihet med min-egen-frihet och att vara sams självklart bättre än osams - isåfall har liberalismen lyckats bättre än någon antiglobalist önskade, ty då definierar den även motståndet.
Detta är ett av de tillfällen när jag mer än gärna vill ha fel!
Ohly trivs på Möllevången, medan Hanna som sitter vid bokbordet på Moriskan är glad över att allting funkar men hade hoppats på fler besökare. Detsamma säger alla arrangörer jag talar med - de hade hoppats på 20000, men 8000 är registrerade. Svårt att säga varför, Malmö är kontinentalt tillgängligt och ett Forum har alla möjligheter att göra avtryck i stan. I Paris försvann vi i förorterna och på långa avstånd, men i Malmö är det faktiskt påfallande hur många som på bussar och kaféer har ett socialt intresse - som diskuterar fackliga kulturkurser, kontaktuppgifter till Afrikagrupperna eller problemet med ekologisk distribution.
Jag blir ombedd att fylla i en enkät, ett underlag till en studie av ESF. Frågorna är intressanta och värda att fundera över: hur jag prioriterar olika demokratimetoder, vilka strategier jag finner viktigast för att göra en annan värld möjlig. Men undertonen antyder att de bästa svaren är de frihetliga, individualistiska, trevliga. Svaren som går ut på konsensus eller den enskildas påverkan på de många. Om mitt intryck stämmer, om partipolitik har kommit att bli synonymt med köra-över-folk och frihet med min-egen-frihet och att vara sams självklart bättre än osams - isåfall har liberalismen lyckats bättre än någon antiglobalist önskade, ty då definierar den även motståndet.
Detta är ett av de tillfällen när jag mer än gärna vill ha fel!
torsdag, september 18, 2008
Terroristen
Hej hopp FRA, här är jag med mina hårt spända terrornerver.
Jag erkänner: jag ska flyga till sociala forum i Malmö.
Jag erkänner: jag tänkte ta med mig vätska i väskan.
Som god medborgare står jag nu och häller hudkräm i örhängesaskar.
Som ond medborgare står jag inte ut.
citat HD:
”Låt oss åkalla
djungelns djupaste svar på benknotors skrammel
eller förortslösningen, lättfödd och lättförödd
bensin och en trasa”
Terroristen är närmare än du tror...
Jag erkänner: jag ska flyga till sociala forum i Malmö.
Jag erkänner: jag tänkte ta med mig vätska i väskan.
Som god medborgare står jag nu och häller hudkräm i örhängesaskar.
Som ond medborgare står jag inte ut.
citat HD:
”Låt oss åkalla
djungelns djupaste svar på benknotors skrammel
eller förortslösningen, lättfödd och lättförödd
bensin och en trasa”
Terroristen är närmare än du tror...
onsdag, september 17, 2008
Mobilisera massorna är inte bara elektronik
CH Hermansson skrev, för över femtio år sedan, att bakom uppfattningen om vänstern såsom ständig opposition finns två tendenser, båda oriktiga. Den ena (”sekteristiska”) går ut på att partiet inte får göra några kompromisser och koalitioner överhuvudtaget. Den andra (”opportunistiska”) går ut på att överbjuda alla övriga partier ifråga om reformförslag.
Tendenserna finns kvar, om än försvagade. I högsta grad närvarande är det som Hermansson identifierade som det grundläggande problemet: Vad bör göras för att mobilisera massorna?
Senast jag hörde någon säga Mobilisera massorna var i latinamerikansk närradio. Det var i det närmaste ett översättningsfel, men det blev roligt sen när folk ville veta om vi skulle samlas på torget eller utanför stadshuset. Fortfarande skulle politiken vara mycket roligare om vi gjorde det; mobiliserade massorna.
Bloggosfären är bra på sitt sätt – se FRA-motståndet. Men att samlas och vifta med högafflarna har också sitt värde.
”Vad bör göras?” är den bästa fråga jag vet. Näst efter ”Varför?”
Tendenserna finns kvar, om än försvagade. I högsta grad närvarande är det som Hermansson identifierade som det grundläggande problemet: Vad bör göras för att mobilisera massorna?
Senast jag hörde någon säga Mobilisera massorna var i latinamerikansk närradio. Det var i det närmaste ett översättningsfel, men det blev roligt sen när folk ville veta om vi skulle samlas på torget eller utanför stadshuset. Fortfarande skulle politiken vara mycket roligare om vi gjorde det; mobiliserade massorna.
Bloggosfären är bra på sitt sätt – se FRA-motståndet. Men att samlas och vifta med högafflarna har också sitt värde.
”Vad bör göras?” är den bästa fråga jag vet. Näst efter ”Varför?”
tisdag, september 16, 2008
Kulturella svar
Den förträffliga Kulturbloggen lägger ibland ut ”kulturfyran”, helt enkelt en sorts läsarenkät. Här är mina svar. Fler finns på www.kulturbloggen.com
1. Vad vet du om Kulturrådet?
- Det är en myndighet som bl a fördelar pengar till tidskrifter och projekt.
2. Om du skulle bo på en öde ö i ett år och fick ta med dig tre böcker: vilka böcker blev det?
- Mina manus, för genomgång. Sen kanske det skulle bli tid att läsa Bröderna Karamasov. Plus en bruksanvisning för öde öar, förstås.
3. Om Big Bang-försöket slukar världen, vilken låt skulle du vilja höra samtidigt?
- Gånglåt från Äppelbo eller Händels Largo
4. Om det svarta hålet skulle sluka världen, vad skulle du helst göra sista kvällen?
- Sitta i min trädgård och se på tornseglarna, eller simma rätt ut i sjön. Om det var vinter - nej, det finns väl ingenting att göra om vintern?
1. Vad vet du om Kulturrådet?
- Det är en myndighet som bl a fördelar pengar till tidskrifter och projekt.
2. Om du skulle bo på en öde ö i ett år och fick ta med dig tre böcker: vilka böcker blev det?
- Mina manus, för genomgång. Sen kanske det skulle bli tid att läsa Bröderna Karamasov. Plus en bruksanvisning för öde öar, förstås.
3. Om Big Bang-försöket slukar världen, vilken låt skulle du vilja höra samtidigt?
- Gånglåt från Äppelbo eller Händels Largo
4. Om det svarta hålet skulle sluka världen, vad skulle du helst göra sista kvällen?
- Sitta i min trädgård och se på tornseglarna, eller simma rätt ut i sjön. Om det var vinter - nej, det finns väl ingenting att göra om vintern?
måndag, september 15, 2008
Logo-diktatur
Politik, enbart en fråga om att kränga varumärken? I understreckaren Mördande reklam skriver Kim Salomon om boken Iron Fists (av Steven Heller) som visar hur nutidshistoriens värsta diktatorer förstod att använda reklamens symbolspråk och bygga budskapen runt enkla tecken – till och med det egna ansiktet funkade som logo.
Även om vissa resonemang haltar – Lenin var veterligen inte intresserad av att bli fondtapet – verkar boken innehålla åtskilliga fyndiga iakttagelser.
Det är bara en sak jag undrar över:
Man säger ”Jaså minsann, diktatorer använder samma effektiva varumärkeshantering som stora företag!”
Men inte: ”Jaså minsann, företagare använder samma despotiska hjärntvätt som hårda diktaturer!”
- - -
Apropå nyhetsvärdering:
”Mitt under den hårt mediebevakade orkansäsongen i Karibien pågår en massflykt undan vattenmassorna i nordöstra Indien. Omkring en miljon människor har de senaste veckorna tvingats lämna sina hem i delstaten Bihar.”
Källa: Fokus
Även om vissa resonemang haltar – Lenin var veterligen inte intresserad av att bli fondtapet – verkar boken innehålla åtskilliga fyndiga iakttagelser.
Det är bara en sak jag undrar över:
Man säger ”Jaså minsann, diktatorer använder samma effektiva varumärkeshantering som stora företag!”
Men inte: ”Jaså minsann, företagare använder samma despotiska hjärntvätt som hårda diktaturer!”
- - -
Apropå nyhetsvärdering:
”Mitt under den hårt mediebevakade orkansäsongen i Karibien pågår en massflykt undan vattenmassorna i nordöstra Indien. Omkring en miljon människor har de senaste veckorna tvingats lämna sina hem i delstaten Bihar.”
Källa: Fokus
lördag, september 13, 2008
Ko-tack
Det dummaste jag hört på länge: att skolmatsalarna ska affischera för att få oss att tacka EU för mjölken. Ännu har inte affischerna nått min arbetsplats, och gör de det kommer jag inte att tillåta att de sätts upp. Fullt så fula bilder behöver vi inte ha på väggen i våra nedslitna lokaler. Istället har jag några bra bilder på kor.
För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.
Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!
Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.
För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.
Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!
Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.
Men om vi också vill ha utsikt och öppna landskap (och inte för min skull föralldell, utan för upplevelseindustrins!) då är bete enda räddningen.
För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.
För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.
Ja till kor! Nej till EU!
Andra som bloggat: Lasses blogg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)