Rösta bort fascismen, det är ännu möjligt

Framåt vår-sommar 2023 skickade jag ut upprop om en antifascistisk motkraft. På bara några månader hade nya Tidö-regeringen brakat loss med förändringar som borde drivit oss ut på gatorna i protest. Men tystnaden låg tung över landet. Det var som att vi stannat upp, kanske i chocken över att Tidö gjorde just vad de sagt att de skulle göra.

Jag mejlade vänstermedia, fackförbund, samfund, kulturföreningar, immigrantföreningar, frivilliga hjälporganisationer, studieförbund, forskargrupperingar, enskilda journalister och kulturpersoner. Jag fick två svar: tidningen Syre ville ha en artikel, någon förening svarade att de redan var igång.

Naturligtvis var det många som var igång. Det var också en del av min poäng med texten. Vi måste dela det som görs! Utdrag ur mejlet: Insatserna som görs ”är lokalt och på eget initiativ, vilket är alldeles utmärkt, bortsett från att andra inte får reda på det. Media är inte intresserade av något annat än SDs agenda. Ett skäl till bristen på protester är att humanism framstår som udda. Då behöver vi bättre än någonsin tryggheten i att vara flera!”

En annan poäng i min text var att misstro är ett bärande element i fascismen. Detta faktum har nu förstärkts under tre år med Tidö. Människor i Sverige har visserligen, statistiskt sett, en stark tilltro till varandra och sina myndigheter, men misstron ser ut att öka. Utdrag ur mejlet: ”När institutionerna förefaller skumma, när medmänniskorna verkar vara ute efter fördelar som jag skulle ha haft, när brottslingar ser ut att leva gott men mormor inte får vad hon behöver, då stärks det auktoritära, inåtvända, bestraffande styret. Ett styre vars illusion av ordning och gott uppförande döljer det våld som krävs för att hålla somliga människor borta.”

Detta att visa tillit är idag något av en liten motståndshandling i sig.  

Mina mejl och mina upprepade blogginlägg gjorde ingen nytta. Inget konstigt med det! En ensam individ kan inte bygga rörelse (utom Greta, signe henne!), därför vädjade jag till mottagarna att använda sin plattform för att samla en bred, antifascistisk motkraft. Någon sådan kom inte till stånd. Jag vill verkligen betona att många gör bra saker! Men det sker var för sig, Den kritiska massan saknas.

Ett folk som går till val utgör, milt talat, kritisk massa. Låt nu se att det blir av! Var en av dem som röstar bort Tidö, var en av dem som röstar för humanism och solidaritet. Rösta Vänster.

Fåna er inte - organisera!

Visst har vi hört alla argument för och emot att låta S & Mp regera på bas av en kapitalistslickande överenskommelse med C & L och med motvilligt medgivande av V.

Visst är argumenten bra! Från båda sidor, alltså.

Visst är det tröttsamt med tvärsäkerheten från dem som har alla de goda argumenten och vet att de inte bara har rätt utan kommer att få rätt när historien skrivs.

Visst är det skönt att inte ha varit med om att fatta dethär beslutet.

Visst är det asigt irriterande att vanliga medborgare i radio och teve ideligen yttrar sig om  hur dumma, barnsliga och ovärdiga de politiker är som inte kan komma överens – som om det funnes någonting att komma överens om i den polariserade politiska miljö vi själva har röstat fram.

Med det valresultat vi hade gick det inte att bilda annat än en svag regering, och från vänsterperspektiv inget annat än en dålig regering. Det är därför milt talat poänglöst att vara missnöjd med att regeringen inte kommer att driva vänsterpolitik. Efter valet var en rättvis politik inte tänkbar.  

     Däremot har vi all anledning att vara missnöjda med att regeringen kommer att driva en politik som ökar orättvisorna i samhället och därmed riskerar stärka nationalism och fascism. Även om man är någorlunda tillfreds med att Sverigedemokraterna inte avgör politikens utformning nu.

     Hur det kommer att bli, det vet vi inte. Men dessvärre tyder det mesta på att fascismen gynnas av båda alternativen: en svag regering som ökar orättvisorna, lika väl som en regering som uttryckligen ger luft åt nationalisternas tolkningar.

     Vi måste stå ut med att leva i en tid när hotet om fascistiska lösningar ligger mycket nära.

Det är bara folkligt motstånd för vänsterpolitik som hjälper. Inte hur proffspolitikerna styr ihop det på regeringsnivå – hur viktigt det än är. Inte hur fritidspolitiker snickrar hyggliga överenskommelser för det lokala bästa – hur nyttigt det än må vara. Utan det är faktiskt ni, alla tvärsäkra argumentatorer och självgoda ring-P1-snackare, det är ni som måste organisera er. För rättvisa och solidaritet.

     Vill ni inte det, så gnäll inte sedan på folk som har energi nog att organisera för gemensamma intressen. Jag har faktiskt större respekt för en moderat som kör sitt ”inflytande för näringslivet” i fullmäktige eller en miljöpartist som bara surrar om stigarna i stadsparken, än för folk som aldrig tagit ett gemensamt ansvar och retar sig på alla som gör det.

Regeringsfrågan är oerhört viktig, men den är temporärt löst. Nu handlar det om vad vi gör själva. Det är bara solidaritet som kan hejda fascismen.

Antirasister och antirasister

Efter många år med antirasism blir jag ibland besviken. Inte på rasisterna, de är sig precis likadana, enfalden och illviljan tål inte förändring. Men besviken på andra antirasister som vill så splittring inom denna viktiga rörelse genom att kräva en sorts legitimation för andras engagemang. Du ska använda rätt terminologi (idag handlar det ofta om ett återinförande av begreppet ”ras”) eller tillhöra rätt grupp (som vit ska jag inte låtsas engagera mig) eller använda extrema metoder (våga slåss på gatan).

Men rasismen angriper oss på olika sätt och måste självklart bekämpas på olika sätt. Vetenskaparna beforskar den, drar slutsatser, väcker nya frågor. Politikerna attackerar (från höger eller vänster) strukturerna, förändrar i systemen och levnadsvillkoren. Artister väcker och varnar genom musik, film, satir. Aktivisterna tar debatten på gator och torg inklusive internet. Ideella hjälpare ställer upp personligen och gömmer flyktingar eller ordnar gemensamhetsträffar. Med mera. Och några använder fler än ett sätt.

Ingen ska ifrågasättas för sin solidaritet, såvitt hen inte har begått något allvarligt misstag. Ingen ska misstänkliggöras för sitt deltagande. Tyck gärna att metoden är fel, men tala om metoden då och inte om individens bevekelsegrunder.

Det är för trist med vetenskapare som anklagar alla politiker för att ingenting göra – med politiker som ser ned på artister som inte har gjort rätt analys – med aktivister som hånar vetenskaparna som bara sitter bakom sina skrivbord – och så vidare.
Den enda grupp jag aldrig hört anklaga någon annan, aldrig upphöja sin egen metod till regelbok, det är de ideella hjälparna, hjältarna, de som tänker med hjärtat. Alla kan och vill inte följa deras exempel att offra sin egen tid och bekvämlighet för asylsökandes skull, men alla kan lära sig av deras acceptans av villkoren: Jag gör mitt och jag hoppas och tror att du gör ditt.

Det finns grupper som väljer att organisera sig separatistiskt. Eftersom de har det behovet, gör de rätt. Men det säger inget om hur andra väljer att organisera sig. Några väljer en öppen organisation runt en minsta gemensam nämnare. Det kan fungera, iallafall under en period.

Personligen tror jag inte att någon annan politik än vänsterns kan bidra till rasismens avskaffande. Men liberaler som Miljöpartiet har gjort ett bra jobb för att motverka diskriminering, och det behövs också. Det vore väl oerhört verkningslöst att tjata på dem att bli socialister istället!

Kanske är jag ingen särskilt tolerant eller generös människa. Men jag skulle aldrig ta tid från antirasistisk kamp för att klaga på andra antirasister (eller bara allmänt hyggliga människor) som i mina ögon gör fel! Och om någon startar en kampanj eller ett upprop kan jag vara med eller låta bli. Men jag skulle aldrig tala om för initiativtagaren att hen ska göra en annan kampanj. Den får jag isåfall starta själv. Och var har jag lärt mig dethär?

 

Under år av organisering. Så är det. Och en politisk rörelse mot rasism med anspråk på att åstadkomma förändring, den måste enas om orsaker och åtgärder för att komma vidare. Det är politiken vi ska vara oense om, det är där konflikterna är nödvändiga.

Konst och vetenskap mår bara bättre av de tusen blommornas princip. 

Läs Världen!

Läste just ut Therborns Världen, en inledning. Denne sociolog har tagit sig för med att skriva en bok om hela världen och varför vi är de vi är. Utan pretentioner och utan att göra det till stor berättelse ger han en översiktlig bild av världen, dess sex globaliseringsfaser och tre globala omfördelningskrig, av dess familje- och konsumtionsmönster, av levnadsbanans skilda möjligheter.

    De tre världskrigen? Therborn räknar han in kampen om världsherravälde mellan England och Frankrike, vilket pågick av och an mellan 1750 och 1815. Det förklarar mycket. Till exempel att det som vi kallar första världskriget var nästan oundvikligt hundra år senare.

Therborns bok är på ett överraskande vis lättläst och bekväm, till och med bekräftande. Det är en bok som får mig att känna det som att, dethär visste jag väl. Det gjorde jag naturligtvis inte. Men Therborn skriver in läsaren i sitt sociologiska perspektiv - om läsaren har ett vänsterperspektiv.   

”Det är på ett vis orätt att Göran Therborn inte fått samma genomslag som Naomi Klein, Slavoj Zizek, Toni Negri, Michael Hardt och and­ra radikala samhällstänkare” skrev DN 2011 i sin recension. Ja, det är orätt och det beror inte på språket eftersom originalet är skrivet på engelska. Min enda invändning mot Världen, en inledning är en hel del konstiga meningar som kan vara översättningen eller bara slarv. Genomslaget borde ha varit större än att stå på nyhetshyllan i förortsbiblioteken.  

Har du undrat över varför vi blev som vi är och varför vi är där vi är? Är du också trött på drömmande, invidivualistiska, livsstilspräglade förklaringar? Tycker du att det är fascinerande att se världen utbredd framför dig och försöka förstå mönstren och sammanhangen, och brotten i sammanhang? Då rekommenderas Therborns Världen 

Hegemoni

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att män­niskor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedve­tet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande

Leve feminismen

Idag bloggar jag på Stockholmvänstern, i likhet med en lång rad artiklar dagen till ära.
Fostrans dynamik och dynamit.
Leve 8 Mars, leve feminismen!

I borgarnas Sverige är alla lika - tråkiga

Förut var det som en mosaik här... vi hade så roligt...
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.

Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.

Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!

- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.

Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.

- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.

Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.

Den allierade journalisten

Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.

Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.

Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.

Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.

Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.

Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.

Imorgon är det val.

Socialistisk reklam

Socialistiskt forum var storstilat. Tusentals personer trängdes i det härliga ABF-huset som bågnade av koldioxiden. Josefin Brink var där för att diskutera och kritisera privatiseringsvågen – men fotot är lånat* från Flamman, Sveriges enda oberoende socialistiska veckotidning!

SSU samsades med Ung Vänster vid samma bokbord. Grön ungdom är ju inte socialister, så de var inte där. Låt barnen fixa regeringsalternativet!
Men mängder av inbördes olika organisationer, så som Verdandi och Kubas vänner, höll låda och bjöd på kola, liksom feministiska tidskriften Bang som tog upp de intellektuellas roll, men var för tung. Inte att läsa, men att bära.

Här har vi välkända bloggaren Hanna i roligt arbete och samspråk vid Flamman-bordet. Se där så lätt det går att förena gammal och ny media!

Alla kan inte ranta på huvudstadens Forum, men alla kan få vänsterperspektiv på nyheterna! Flamman på papper kommer hem till din gamla vanliga svenssonbrevlåda för endast 43:- kr i månaden.

*fotograf: Anne-Li Lehnberg

Mäktigaste makten

Opretentiös undersökning i Fokus av Sveriges hundra mäktigaste. Den bygger på uppgifter från wikipedia och sedan en rankning av bland annat mediagenomslag. Inget viktigt men man undrar ändå... Någon fp-ledamot Camilla finns med på listan, liksom två sekreterare i statsrådsberedningen; Anna-Karin Alterå och Helena Dyrssen. För mig helt anonyma. Schyman är också med, en såväl ryktbar som beryktad person, men idag helt utan makt.

Ej med på listan är Josefin Brink och Katrin Kielos, alltså en framgångsrik vänsterpartist och en s-märkt opinionsbildare. Ej heller ser vi V:s viceordförande Alice Åström, eller Ulla Andersson som är vänsterns finanspolitiska talesperson och förhandlare, eller Siv Holma, kulturutskottets ordförande. Så förfärligt mäktiga är de väl inte. Men det är inte de andra heller.

Forum för förtryckta

Du som är i Stockholm på lördag 15 nov har all anledning att titta in i ABF-huset på Sveavägen. Inte bara för den sobert brutala arkitekturen, utan för Socialistiskt forum som pågår mellan kl 10 coh 18.

Forumet innehåller i år 79 programpunkter och är Sveriges största arena för vänsterdebatt. Den breda debatten som många efterlyser, den som ger plats både åt parlamentariker i plantskola och drömmande världsförbättrare. Kom och möt fackliga feminister under finanskris eller privatiseringsdrabbade papperslösa! Bland talarna finns Åsa Linderborg, America Vera Zavala, Tiina Rosenberg, Josefin Brink, Katrine Kielos och över hundra till! Jättegratis!

Om en annan värld är möjlig, det är jag inte säker på. Men den är nödvändig.

Om bittra och intelligenta personer

Kielos har ofta en del att säga. Senaste toppformulering var: ”Sen när är det ’bittert’ att prata om jämlikhet? Och om det är bittert, kan inte Mona Sahlin bli lite mer bitter? För att inte tala om Reinfeldt. Bitter är det nya vänster. Tydligen.”

Så är det. En smula kritisk till vinstmaximering? En smula skeptisk till att marknaden löser alla problem? Aha, gammal och bitter.
Jag skulle kalla det någorlunda klarsynt. Men jag är ju gammal och bitter själv. Eller med ett normalt språkbruk, vänster.


Därutöver kommer Kielos med upplysningen att Pär Nuder är intelligent. Minsann - så lät det inte när han skulle presentera EMU och pratade om hur underbart det var för ungdomar i öststaterna att få resa utomlands.
Det verkar faktiskt som om han trodde att vi som lyssnade inte var särskilt intelligenta. Men det är ju ett misstag som vem som helst kan göra..?

Stäng allt i gästfrihetens namn!

Förra veckan skrev Dagens Samhälle om att Anneli Philipson (V) var en av inledningstalarna på ESF, medan den borgerliga oppositionen i Malmö inte ville att kommunen skulle stöda Forum, eftersom de misstänkte det för att vara ett vänsterprojekt - där alla inte känner sig välkomna.
Det finns en hel del att säga om det.

1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?

Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?

Kamrater

Till dem som förnöjsamt konstaterar organisationernas död
och till dem som hånar en vänster som inte kan mobilisera
- har de i sin nedlåtande självgodhet ställt sig frågan varför?

Svaret är: Politiskt arbete är ansträngande.
Utsugna under arbetsdagen och söndertramsade av livspussel
riskerar vi tillslut bli immuna mot politikens med nödvändighet inskärpta:
Dethär är viktigt!

Allting är viktigt.
Till exempel att läsa Hanna (v) som funnit uråldrig visdom
på temat att vi också måste ta hand om varandra, kamrater.

"Alla betyder alla"

Läs Greider om liberalerna som blir hemlösa eftersom högerns lagstiftning är ett beställningsjobb åt Washington!

Greider påpekar att - hängiven mediespegling till trots - oppositionen mot avlyssning faktiskt inte utgjordes av en handfull borgare med mer eller mindre stryktålig integritet, utan av tre hela riksdagspartier: S, V, Mp.
Detta trodde inte någon Louise P som bloggledes förlustar sig åt att Kalle Larsson värnar friheten - något han ”gärna får utveckla”.
Den frihetstörstande damen måtte inte ha lyssnat på debatten på länge. Mänskliga fri- och rättigheter är för alla, och därmed en vänsterfråga. Högern är upptagna med att begränsa vilka som ska ingå i kategorin alla.

Då var det dårhus!

Vill du veta mer om -68 ska du försöka få tag på temanumret av Flamman 17/08.
Politik & poesi profiterar här på fina citat - först från en liberal bloggare som ansåg att ”alla” vid tiden runt 1968 var ”galna” eller ”urflippade” och ”levde i dårhus”. Sedan har Flamman ägnat sig åt studier i nutidshistoria och fyller på med ”ett axplock ur tokigheterna”:

1969 föreslår regeringen att förbudet mot nöjestillställningar på långfredag, påskdag och juldag upphävs. 1970 blir skilsmässa tillåtet i Italien. 1971 förbjuds spridning av växtgifter i skog och mark i Sverige. 1973 införs 40 timmars arbetsvecka. 1974 införs lagen om anställningsskydd. 1975 blir alla kommuner skyldiga att ordna dagis åt alla sexåringar.

Det är en del av den politiska utveckling som högerspökena i bloggosfären ser tillbaka på med fasa och äckel.

Jag var tretton år 1968 och hade en fin sommar på en dykflotte. Eftersom jag inte minns mycket mer hoppas jag på att få leva i dårhus lite oftare, med urflippade beslutsfattares helgalna reformer på agendan.

Ont om tebjudningar

I högt uppskruvat tonläge oroar sig Joakim Nilsson över det högt uppskruvade tonläget i integrationsdeabtten. Han uppfattar det som låsta positioner mellan en radikal vänster och en liberal höger, och verkar lite förvånad över detta eftersom det råder politisk enighet om att bekämpa rasismen.

Då har Nilsson inte observerat att polerna består av dem som identifierat rasismen som en stark struktur inom samhället, och dem som betraktar rasismen som udda idéer hos enskilda personer. Representanter för båda ståndpunkterna finns inom alla partier, även om borgerligheten alltid föredragit att se individer istället för strukturer.

Dessa olika rasism-uppfattningar leder självfallet till olika uppfattningar om hur rasismen bäst bekämpas. Till exempel:
- sociala reformer och generell välfärd
- upplysningskampanjer
- solidaritetsarbete och nätverk
- rättighetslagar och juridisk prövning
- ideologisk kamp för avslöjande och synliggörande
- stopp för rasistisk aktivitet
- språk- och medborgarskapstest

Med mera. Också här skiljer sig uppfattningarna inom partierna, men återigen betonar socialisterna det generella och liberalerna det individuella. Nilsson är nog ganska ensam om att låta sig överraskas av detta.
Men han lyckas utmåla allianser och attacker inom ett forskarnätverk till en aggressiv drabbning mellan höger och vänster. Detta skulle vara obegripligt, om det inte vore så enkelt som att det passar Nilsson. Annars funnes ingen orsak att lägga sig i vad medlemmarna i Antirasistiska akademin säger om och till varandra om och till andra.

”Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera” skriver Nilsson, som måhända önskar en antirasism som vårdar språket och vädjar till allas bästa. Dock är hans egen artikel ytterligare ett exempel på dartspel med invektiv. Eller med Esbatis ord: ”Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ’hänt något med tonen’, ja”. Oavsett vad vi kämpar om, är det ingen tebjudning.

Nilsson når en höjdpunkt av apolitisk ovederhäftighet på snyftgränsen i det han sammanfattar: ”Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt...”

Min fråga - obs! varning för vänsterdemagogi: Vilka fora - var - har någonsin varit tillgängliga för den breda allmänheten?
Mitt svar: Jo mejlnätverk. Det finns femtielva stycken som tar upp rasism och antirasism. Med eller utan vårdat språk och politiskt syfte.
Ska vi recensera alla? Eller diskutera åtgärder för att bekämpa rasismen? (som vi var så rörande eniga om) Eller ska vi dricka te?

Vad vet DN om vänsteridentitet?

Zarembas slutreplik är bättre än början. Han återger en episod från universitetet där vänsterveteranen Johan Lönnroth blev anmäld för att han upplyste om att han håller sig med åsikter. I efterhand förvånades Lönnroth över att studenten ”inte försökte väcka diskussion i gruppen eller ens bråka med läraren, utan rände direkt med anmälan till högre ort”. Zaremba beskriver det som att studenterna ser sig som ”kunder i ett snabbköp där lärdomen är en vara och läraren en expedit”. Det ligger mycket i det.

Men reaktionen borde inte vara förvånande. Inte med den individualisering av medborgarskapet, marknadifiering av varje mänsklig relation och simplifiering av varje möjligt förhållningssätt som vi lever under.
Att tillsammans med kamraterna solidariskt kämpa för sin rätt beskrivs i samhällsdebatten som något fullkomligt pinsamt musealt. Så att kolumnisterna kan utfärda Staffan-Westerberg-varning och utan att känna sig det minsta tjatiga greppa ännu ett tillfälle att avhåna 70-talets Tillsammans-idealism.
Därför gör egocentriker med rättspatos hellre en anmälan. ”Diskriminering är svårt att komma åt. Men de ömmande fallen riskerar att försummas när myndigheter förleder oss att anmäla sådant som de själva vet inte går att beivra,” skriver Zaremba med viss rätt – men enbart viss rätt eftersom både antalet anmälningar och antalet åtal faktiskt inte har nått de inflatoriska höjder han antyder.

Ävenledes med viss rätt knyter Zaremba ihop fenomen som ”identitetspolitik, medborgarskapets sönderfall”, men fullkomligt felaktigt gör han det till vänsterpolitik. Såhär tror han att vi tänker: ”när proletariatet har lämnat återbud letar de nya klasser och hoppas att ’transvestiten’ och ’muslimen’ skall vara det på heltid för deras skull, underordnad och kränkt, så att man kan göra politik av det hela”.

Tre obs! åt Zaremba:
Vänstern behöver inte leta efter förtryckta.
Vänstern behöver inte hitta på någon förevändning för att göra politik.
Vänster begär inte att folk ska vara eller göra saker för vår skull. Tjäna på andras insatser låter mera som... tja, låt oss säga höger.

Inte heller Esbati anser att identitetspolitik är så särskilt vänster.

"I hjärncellsdrivna panoptikon separeras bild från ram
överexponerade figurer i förgrunden av nästa sekel
mot något suddig fond, sotig, skitig,
prehistorisk som en suffragett eller ett värmeverk
Skifta bild
Skifta paradigm"
ur Paradigmskifte, Möjligt land, HD -01