Ja till kor, nej till EU

Ekologisk mat och sjöutsikt hänger ihop. Liksom genmanipulation och miljonskulder gör det, och ibland även nord och syd.
I senaste Flamman finns en mycket bra artikel om hur livsmedelsindustrin och EU krossat det småskaliga jordbruket. Över hela världen har lantbrukarna tvingats till stordrift eller nedläggning, under det att djuren plågas, produkterna fylls med artificiell smaksättning, ogräsbekämpningsmedlen slår ut blommor och skalbaggar, gödning flygs från den ena kontinenten till den andra, och vinsterna ökar för de få och landsbygden utarmas för oss alla.
Enda motmedlet är att driva småskaligt jordbruk iallafall. Den som gör det har inga stora klipp att håva in, men får ett anständigt levebröd på att sälja ren mat från nöjda djur till människor som kan se sig omkring i öppna landskap.

Tyvärr finns inte just den artikeln i Flammans nätupplaga, men däremot en annan intressant glesbygdsartikel med den kärnfulla avslutningen: ”Här borde finnas ett tydligt utrymme för en vänsterpolitik som vågar ta maktfrågorna på allvar och sätter in dem i ett globalt sammanhang som tar upp både lokala livsvillkor, rättvisa, klimat och miljö.”

Centern svek för längesen landsbygden. Vänstern har inte riktigt vaknat ännu. Tack, Flamman!

Foton från Bonde-Sverige

Vattnet finns ännu långt där nere

Enda vänsterbloggen om kor?

Det var kosläpp i helgen. Sann pingsthänryckning när korna, överrumplade av frihet, skumpar ut i hagen!
En äldre granne menar att det inte är något märkvärdigt. Minsann förr i världen då var det minsann kosläpp i var och varannan gård minsann.
Jovisst. Det var då. Nu för tiden lånar man in biffkor för att hålla landskapet öppet, en båda-vinner-lösning om biffodlaren har för lite mark. Nu för tiden finns det förskolor ända nere i Stockholms län som åker på studiebesök till den glada tilldragelsen.

Bondeyrket är fortfarande mycket speciellt, även efter strukturomvandlingarna, och lika osäkert. Sidoinkomster är nödvändiga, och studiebesök är en sådan.

En annan är den exotiska sortens rum-med-frukost som kallas bo-på-lantgård. I synnerhet för barnfamiljer kan det vara underbart att komma till ett levande lantbruk med kycklingar och kattungar.
Att köpa äggen i närmsta butik är visserligen smidigare. Men en klok värdfamilj investerar i några sprätthöns som förbättrar lokalfärgen, eller reparerar de gamla trekantiga kaninburarna. Den som så att säga klär ut sig till sig själv har något som stadsbarnen får tro att de hjälper till med.

Jag gillar båda-vinner-lösningar. Och jag är glad att fortfarande få se en kohjord tumla som vildtoringar över öppen hagmark.

Sly-sverige

Ännu en hälsning till Rostsverige, den fina fotobloggen. Det är det gamla bondesamhället jag är mest fascinerad av, en livsform som var sig i stort sett lik 1850-1950 och sedan raskt omorganiserades. Inget att sörja över när det gäller osäker inkomst och tredubbelt kvinnoarbete. Men det är sorgligt om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, träslotten, rasar ihop på grund av vanvård. Och en stor fara om de öppna markerna, vårt lands främsta skönhetsvärden, växer igen.

Här levde en grisuppfödare

Förresten har jag svårt att lägga ut bilder i den ordning jag vill. Det är blogspot som styr. Kan du bättre tar jag gärna emot goda råd!

Ko-tack

Det dummaste jag hört på länge: att skolmatsalarna ska affischera för att få oss att tacka EU för mjölken. Ännu har inte affischerna nått min arbetsplats, och gör de det kommer jag inte att tillåta att de sätts upp. Fullt så fula bilder behöver vi inte ha på väggen i våra nedslitna lokaler. Istället har jag några bra bilder på kor.

För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.

Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!

Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.

Men om vi också vill ha utsikt och öppna landskap (och inte för min skull föralldell, utan för upplevelseindustrins!) då är bete enda räddningen.

För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.

Ja till kor! Nej till EU!

Andra som bloggat: Lasses blogg

Hem. Igen.

Hem till byn, Sveriges längsta teveserie. Fick låna den i julklapp av syrran. Första säsongen är precis som jag minns den, jag som inte följt serien framåt i historien, inte har sett den alls sedan 1970-talet.

Vi har blivit bortskämda med ett högre tempo sedan dess. Är inte längre vana vid att lyssna på västsvensk dialekt hos tre personer som står och glor på en grind. Men detta krav på aktion och scenväxling är inte en svaghet hos serien, utan hos oss själva.

Hem till byn, första säsongen, är ett utsökt stycke svensk historia. Jag minns kommentarerna då för tiden, hur släkten hemma i min by reagerade. Nja, sa de. Det där var väl inte helt korrekt. Harven där var ute lite för tidigt. Sådär ska man ju inte handskas med ett betsel. Och lantbruksnämnden sa väl inte precis så, utan mera liksom si.

Serien måste alltså ha varit osedvanligt adekvat. Eftersom den fick i det närmaste godkänt även även av dem som visste vad den handlade om.

Nedläggningen av familjejordbruken ser jag med starkt svårmod. Men Hem till byn kan jag se med en känsla av genomliden kris. 70-talets totala utförsbacke planade ut någon gång tjugo år senare. Idag finns det byar som har funnit en bärighet. Med deltidsjordbruk och biffkor, småföretagande och pendeljobb går det någorlunda ihop. Skolor och butiker kan hållas öppna och bussen både kommer och går.

Det finns byar där invånarantalet ökar. Inte till 1930-talets nivå, men där finns fler barn än för trettio år sedan. Det kan möjligtvis bero på rationaliseringen av jordbruket. Det kan förmodligen bero på behovet av en annan livsmiljö än förorten. Och jag är faktiskt säker på att det beror på datorerna.