Björklund och sju små debattdvärgar

Till utbildningsmajorens beröm brukar sägas att han iallafall har dragit igång en debatt om skolan, en så viktig fråga!

Men det är skillnad på tilldelat talutrymme! Den orättvisan kan man leva med, då det är rimligt att ministern får fler spalttecken än magistern.
Den orättvisa som är olidlig är att folk tycks tro att en som jonglerar med mikrofoner och brer ut sig över helsidorna är han som kom på det först och har mest att säga.

Jag menar: Björklund har inte dragit igång en debatt om skolan. Den har pågått så länge jag kan minnas. Elevfacken har deltagit i den, Metta fackordföranden har deltagit i den, Rossana Dinamarca och jag och KRUT och en massa insändaradjunkter har deltagit i den liksom senaste numret av Socialistisk debatt, plus Skolverket som försöker räta upp den med hjälp av fakta.
Utbildningsmajoren försöker ta över den, med all hjälp han inte behöver.

Finns en del bloggar i ärendet också.

Mobilisera massorna är inte bara elektronik

CH Hermansson skrev, för över femtio år sedan, att bakom uppfattningen om vänstern såsom ständig opposition finns två tendenser, båda oriktiga. Den ena (”sekteristiska”) går ut på att partiet inte får göra några kompromisser och koalitioner överhuvudtaget. Den andra (”opportunistiska”) går ut på att överbjuda alla övriga partier ifråga om reformförslag.
Tendenserna finns kvar, om än försvagade. I högsta grad närvarande är det som Hermansson identifierade som det grundläggande problemet: Vad bör göras för att mobilisera massorna?

Senast jag hörde någon säga Mobilisera massorna var i latinamerikansk närradio. Det var i det närmaste ett översättningsfel, men det blev roligt sen när folk ville veta om vi skulle samlas på torget eller utanför stadshuset. Fortfarande skulle politiken vara mycket roligare om vi gjorde det; mobiliserade massorna.

Bloggosfären är bra på sitt sätt – se FRA-motståndet. Men att samlas och vifta med högafflarna har också sitt värde.
”Vad bör göras?” är den bästa fråga jag vet. Näst efter ”Varför?”

Politikens psykopatologi

Ett fult men vanligt knep i politisk debatt är att anklaga motståndaren för någon form av insufficiens, istället för att bemöta hennes åsikter. Det orode mig ett tag att detta var vad jag gjorde när jag sa att fenomenet -68 blev ett trauma för borgerligheten. Men nej, jag tror att det verkligen var ett trauma, i samma mån som det kan sägas att kärnkraftsfolkomröstningen blev ett trauma för vänstern.

Det finns verkliga svaga punkter. Och det finns misstänkliggöranden. Till exempel att insistera på att den som tycker annorlunda är rädd.

Under Nej till EU-kampanjen drogs vi med det dagligen drogs med. ”Ni är rädda för förändring!” sa etablerade herrar på väg mellan repetitiva möten med verserade portföljbärare – sa till förortsbor som inte vet om bilen, lekparken eller ens bostaden finns kvar imorgon, som väntar på nya inflyttare och nya nedskärningar, som inte är rädda för förändringar, utan för försämringar. De som vanns över i folkomröstningen var tuffingarna som hoppades på samma mynt och samma pass och samma kedjebutiker över en hel konform kontinent. Spännande projekt hette det.

Idag heter det att...
Flickor är rädda för teknik och hierarkier. Pojkar har inget större intresse av lyrik och intimitet.
Pedagoger för yngre barn är rädda för att sätta betyg. Pedagoger för äldre barn tar ansvaret och vågar sätta ned foten.
Vänstern är rädd för marknaden och vill bara ängsligt klamra sig fast vid urgamla krav. Högern tänker nytt och har flera spännande vinstgivande metoder att prova.

Det finns orsaker till motstånd som inte har med rädsla att göra.
Det finns reella orsaker att vara rädd.
Det finns gamla krav som aldrig prövats. Demokratisk ekonomi, till exempel.

Borgerligheten är säkert rädd för att prova. Men orsaken till deras motstånd är en intressekonflikt.
Att medge det tycker jag är den respekt en motståndare är värd.