Privat igen. Nu med konsten

För en månad sedan (1206) länkade Politik och poesi till Claeson i SvD när hon lånade en replik ur filmen Fanny och Alexander för att motivera politisk letargi. Kanhända bör inte fler ord ödslas på detta – men eftersom jag just såg F&A ödslar jag några till, eftersom filmen är ett betydande konstverk som inte ska utnyttjas utan eftertanke.

I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.

Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.

Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.

Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.

Bo lyckligt

Visst ar bostaden en rattighet. Och kan gora dig lycklig.

Men denna affisch i sitt sammanhang, utanfor en stor byggplats i Essaouira, Marocko, menar att det ar besittningsratten och det privata agandet som skapar lyckan.

Visst ar mycket olikt. Men en del ar likt sig ocksa.

Det är politik, dummer!

Postpolitik, vad är nu det? Politiska beslut som berör posten, skulle man kunna tro. Och faktum är att om vårt samhälle ska karaktäriseras som färdigt med politiken, skulle avvecklingen av bl.a. posten vara ett av symtomen på detta.

Enligt Marie Demker innebär begreppet postpolitik: ”en grundläggande samhällelig överenskommelse om att inte längre behandla elementära sociala frågor som frågor om politiska beslut. De behandlas som enkla administrativa beslut eller förehavanden. Och de kvarvarande konflikterna behandlas till största delen som kulturella skillnader.”
Beskrivningen (från filosofen Zizek) har jag inget att invända mot. Endast mot rubriceringen postpolitik. De ideologiska och ekonomiska makthavare som verkar för att samhället ska avpolitiseras bedriver en i högsta grad politisk kamp, och om det stämmer som Demker säger att många politikområden ”betraktas som marknadsangelägenheter eller som privata val för enskilda aktörer” så är de på god väg att vinna.
Det ger mindre utrymme för politiska beslut. Men det gör inte samhället mindre politiskt. Dock tycks uppfattningen om det postpolitiska vila på missuppfattningen att politik = partipolitik. Det utesluter varje annat ställningstagande, varje formation, varje rättvisesträvan och varje maktanspråk, eller reducerar dem till privatangelägenheter.

Demker recenserar en bok redigerad av Dahlstedt & Tesfahuney om den så kallade postpolitiska samtiden. En av skribenterna, Mukhtar-Landgren, redovisar slutsatserna att det som marknadsförs som ”öppenhet” och ”mindre hierarkiskt” egentligen innebär att offentliga uppgifter flyttas över från politikens sfär till privata entreprenörer. Det har vi inom Vänstern hävdat länge. Det är en politisk maktförskjutning och demokratireducering som innebär, enligt Mukhtar-Landgren, att ”konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir en privat fråga mellan en kund och en säljare.”

En annan forskare som Demker tar upp, d’Eramo, har uttryckt sig om den samtida offentliga lögnen på detta sätt: Det ter sig som ”vanligt sunt förnuft att uppfatta allt med etiketten ’offentligt’ som ofrånkomligen mer korrumperat än det som etiketteras ’privat’, liksom det är sunt förnuft att se marknaden som mer transparent än politiken”. Han misstänker att postpolitik främst uttrycker en vilja (politisk!) att minska politiken till förmån för marknaden.

Det var det jag själv uttryckte i andra stycket.
Alltså: Så fort någon säger att något inte är politiskt, utgå från att det är det!
Eller: varje meddelande om att motståndet har upphört är falskt.

Privat attentat igen

Söder om Stockholm, långt från min uppväxtort, ligger en helt annan förort, en helt annan mälarvik.

Här går du på asfaltstigarna mellan gårdarna mellan lamellhusen mellan jobbet och centrum i ett oändligt mikrokosmos och tror nästan på alltings oföränderlighet eftersom allting ser likadant ut, nästan.
Ända tills du slår näsan i ett plank.

Du befinner dig då på bostadsrättsgården.

Den beiga plåten som sticker upp på andra sidan planket är centrum. Allas centrum, nästan. Åtminstone köpmannaföreningens centrum där alla får vara därför att det är bra för köpmannaföreningen om alla är där.
Men bostadsrättsföreningen tycker inte det är bra om alla är på bostadsrättsgården, så de har inhägnat.

Kanhända tycker de att ett eget plank är bra vackert nu i november. Mot de vissna löven, den beiga plåten och den obestämbart olycksbådande himlen.
Kanhända njuter de bara den bistra och ensliga tillfredsställelsen i att ingen kan korsa deras gård.

Hellre går de själva en omväg när de ska till centrum.

Privat attentat

Förorten där jag växte upp har förändrats.
Dungarna av ekar och klippblocken ned mot sjön är de samma.
Utsikten mot Mälaren och det lilla slottet likaså.

Men utanför det sena 1960-talets prydliga punkthus har någon frigjort och stenlagt en liten yta. De har spikat upp ettpar parksoffor, dragit hönsnät och planterat buskar runt om, vilket allt skulle kunna se mycket trevligt ut.

Om inte.
Om inte någon tagit för sig rejäla spadtag av det gemensamma utrymmet.

Barndomens, nybyggartidens och rekordårens frihetliga upptäckaranda förbytt till inskränkt fyrkant.

En farlig midsommarnatt kommer kanske Snusmumriken och river ner alla skyltar.
Fram till dess undrar jag om vi får andas på platsen där ute?

Återfunna liberaler

Häromdagen hörde jag Bengt Westerberg och Göran Rosenberg i P1, ett riktigt intressant intervjuinslag. Dessa båda sympatiska herrar skulle diskutera vård, men var ense om det mesta.
Föga förvånande ville båda ha flera olika driftsformer inom vården. Men de var också överens om att vården ska vara offentligt finansierad och planerad. Annars kan inte den enskilda individen ta del av den och utvinna mesta möjliga hälsa, ungefär.

Förenta staterna framhölls av båda som ett exempel på väldigt mycket pengar, väldigt mycket privatisering och väldigt lite folkhälsa.

Var det något de var oense om? Ja, Rosenberg befarade att sittande regering ska sälja ut vården till privata storföretag. Westerberg såg ingen sådan risk. Det är ju ändå hans regering, bevars. Det vill säga: när man inte är störst försvarar man en del dumheter. Vid flera tillfällen har jag efterlyst liberaler här i bloggen. Roligt när de dyker upp.

Ännu roligare om de vore fler än två.