Leve Rinkeby, ett halvsekel av början

Rinkeby, världens by… 50-årsjubileum, det är stort det. I femtio år har Rinkeby stått som exempel på miljonprogrammet, förorten. Ett halvsekel som modernismens sista utpost!

Detta firas i traditionell stil – självklart har förorten tradition! – med sång och dans från en scen på torget. För länge sedan var det Rinkebyfestivalen, en dygnetrunt-orgie som samlade folk från hela stan. Den finns inte längre. Det gör inte heller posten, arbetsförmedlingen och stadsdelsförvaltningen. Så mycket har berövats orten, och det märks. Fattigdomen, kriminaliteten och hopplösheten har ökat.

Men idag är det jubileum med svenska flaggor, ansiktsmålning, bullar… allting på torget. Torget har alltid varit dit man går när det är något. Där festar man, där handlar man, där demonstrerar man. Det är på torget det rör sig. Behöver du få tag i någon i Rinkeby går du till torget; förr eller senare ses ni.

Pratar med en av frivilligaktivisterna på träffpunkten, den som förut var restaurang Anadolu där poesitävlingarna hölls. Först tycker jag det är tråkigt att Anadolu är borta. Sedan inser jag att det är själva tecknet på en ort med historia: ”allting är före detta något” sa en inflyttad om Hedemora, som har över 600 år att jubilera. Nu börjar saker bli före detta något också i Rinkeby. Det är när tiden går, som minnena växer.  

Som sagt: pratar med en av frivilligaktivisterna. Pratar om vågorna, befolkningsvågorna. Först kom svenskar och finnar, klafsade i lervälling på nybyggena. Sedan kom gästarbetare från Jugoslavien, Turkiet, Grekland. Sedan kom flyktingarna från Kurdistan, Chile och Eritrea, sedan Bosnien, sedan Somalia. Många andra folk och språk kom och gick. Denna ut- in- och omflyttning har karaktäriserat Rinkeby, orten som alltid börjat om från början.

Är det någonting Rinkeby har lärt ut åt sina trogna så är det att börja om från början. Och också i ett oavbrutet nybygge skapas traditioner, minnen och före-detta-platser, vilket är ett fantastiskt bevis på ihärdigheten och kärleken hos kvarvarande rinkebyiter.

Inte så att det är särdeles myspysigt i denna by. (Det brukar inte vara det i byar.) De som bott här länge är de som är argast, eftersom de ser vad som gått förlorat. ”De tog ifrån oss allt” ryter de och går på råttjakt mellan sandlådorna där barnen ska leka.

Jag är en av dem som lurat en rinkebygeneration. Vi lärare på 80-talet sa, ”om du bara lär dej svenska och är duktig i skolan ska du se att du får ett bra jobb”, och de lärde sig svenska och var duktiga i skolan men några jobb fick de inte, och där bröts en av alla tänkta överenskommelser. Fler har det blivit. ”Om du går med i en förening, om du går in i politiken, om du startar ett företag…” och det gjorde de, men det dög inte ändå. I Rinkeby har såväl föreningsaktivitet som företagsamhet varit hög och intensiv, är säkert fortfarande. Men det räckte inte. Dels för att en del av befolkningen byts ut i cykler, dels av en annan orsak som förefaller tydlig, fastän så svår att ringa in…

Det är inte aktiva, skapande, engagerade människor som behövs. Det är inte att leva med hjärtat. Det är inte vänskapsband över hela jorden. Det är inte människor som är beredda att börja om varje dag, från början.

Det är konsumenter som behövs för att hålla samhället igång, konsumenter av såväl marknadens som politikens färdiga paket. Rinkebyiterna har alltid varit för fattiga för att kunna sätta sprätt på den tunga konsumtionen, och av olika skäl röstar de i alltför låg grad för att kunna sätta sprätt på Stockholms stadshus; det behövs fler än 16000 hjärtliga entreprenörer för att levitera den kolossen.

Det pratas en hel del om det på torget, under jubiléet. Men mest pratas det om hur gulliga barnen är, hur duktiga de indiska dansarna är, hur häftigt det är med en äkta operasångerska, hur fina festivalmärkena är och hur pass sambosa duger till lunch.

Och frivilligaktivisten och jag pratar vidare om hur fantastiskt allting var förr – fastän media skällt ut Rinkeby sedan det byggdes – och om hur allting borde bli, och vi behöver inte ens börja om från början för att komma dit, för idag finns nämligen 34 punkter att utgå ifrån. 

Föräldrar och nattvandrare har överlämnat 34 punkter till ointresserade politiker i Stockholms stadshus. 34 punkter som handlar om välfärd, trygghet, förebyggande arbete, tålamod och tillit. 34 punkter som kommer från människor som vet hur det är och vill bidra till att göra det bättre. Dessa punkter är vad Rinkeby vill, precis nu.

Förorten firar halvsekel. Det är stort.

Så stort att en hel miljonstad inte kan begripa det.

Miljoner och moral

Regeringen har kastat upp en miljonersatsning i fattiga förortsområden. En något överraskande gest från den regering som aktivt motarbetade Storstadssatsningen, men likväl en önskan om att göra gott. Hur områdena valts ut vet vi inte – på Storstadssatsningens tid fanns det kriterier ifråga om arbetslöshetssiffror, utbildningsnivå, sjuktal med mera. Vilket inflytande invånarna får vet vi inte – på Storstadssatsningens tid var det ett krav för att få använda de statliga medlen.

Två briljanta och förortskunniga skribenter har i SvD givit regeringen en avhyvling. Dels för att satsningen i en förort av Rinkeby-Kistas storlek ger en halv procent på befintlig budget, en halv procent som ska bryta fyrtio års segregering. Dels för att regeringen talar om ett lyft för förorter som deras egen politik utarmat genom nedskärningar och privatiseringar.

En halv plusprocent i budgeten ger dem inte apotek och vårdcentraler tillbaka, den öppnar inga nedlagda skolor och rustar inte upp några privatgallerior som ägarna skiter i.
Som om detta inte vore nog kan man i kommentarsfältet till sagda artikel läsa de mest hårresande hånfulla påhopp på förortsborna.

Någon upplyser om att det bara är att starta företag och undrar varför de inte gör det?

Totalt felinformerad. Här startas företag, och en del av dem lönar sig. Inte alla, det är helt normalt. Så - på vilket sätt lindras den för storföretagarna så lönsamma arbetslösheten av att grannen lyckats få sin lilla importfirma att gå ihop?

Andra påpekar att i miljonprogramsområdena vill ändå ingen bo, så varför kasta bort pengar på dem?

Totalt felinformerad. Folk som bor här trivdes hyfsat, tills närområdet las ned eftersom de boende inte var lönsamma. Folk vill bo, men de kanske inte kan eller vill köpa sitt boende, så som borgarna vill att vi ska vilja.
För övrigt, om den ena regeringen löste bostadsbristen genom att slarvbygga bostäder är det faktiskt rimligt att den andra regeringen stöttar en upprustning, även om de är i full färd med att förvärra bostadsbristen genom en uppskruvad, överhettad marknad.

Det var också någon som skrev att förortsborna själva eldar upp sina skolor så de kan skylla sig själva.

Inte bara felinformerad utan omoralisk – för i vilken känd moral utgörs måttstocken av att: om ett fåtal begår brott måste de många skylla sig själva.   
Möjligen den moral som utgår från ytlig likhet, den som inte ser till gärningen utan till vilket klassmärke eller stigma vi bär. Den moral som självbelåtet hänvisar till Dom - med samma bostadsort. Samma födelseort, utanför Sverige. Samma hudfärg. Samma brytning. Samma låga inkomst.
Samma svikna förhoppningar.

Jag ursäktar inte hen som i hopplöshet sätter eld på sin skola.  

Jag ursäktar inte hen som i småsinthet menar att om detta hänt ska inga andra barn få gå i skola. 

Alla ska till Rinkeby

Integrationsministern ska ut på prao. Under en vecka flyttas hans kontor till Rinkeby. Vem vill inte låna Rinkebys hippa namn och rykte för att mejka upp den trista borgerliga fasaden? Inget ont om Husby eller Vårby, men de får inte departementen att rocka.

Rinkebyborna är vana, stadsdelen har varit beglodd under hela sitt fyrtioåriga liv. Journalister, filmare, forskare, nobelpristagare och så Birgit Friggebo då – alla ska dit. Den partiledare med självaktning finnns inte som inte skakar hand på Rinkeby torg i slutet av valrörelsen, med kamerorna påslagna. Hur coolt är det att vara i Tornparken i Sundbyberg med Lisbeth Palme? Nä, jag tänkte det.

Det är bra att det kommer folk till Rinkeby. Glo lite mindre och handla lite mer, så är det ännu bättre. Butikerna i gallerian har svårt att klara de höjda hyrorna, så välkommen att köpa godis eller guld! Pizzerian har utmärkt kebab, så kom och ät!

Det gör nog integrationsministern. Dummare än så är han inte. Men en kortvarig turistboom räddar inte jobben på lång sikt, det vet han också. Och det är jobb rinkebyborna vill ha, inte handskakningar och absolut inte pr-jippon. Dem har Rinkeby helst stått för själva, iallafall på den tiden förortens egenart inte suddats ut av borgarna i Stockholms stadshus.

Ministerbesöket är trams. Men när jag tagit del av några hundra nätkommentarer fick jag rasisternas bild klar för mig: de ser för sig en avgrund av religiös fanatism och vapenskrammel där vita människor stenas.
I Rinkeby – där vi lever med hjärtat, som ett gammalt citat säger.

Så om ministern är villig att lära är han välkommen.
Det finns alltid något att lära i förorten, men det kräver nog att man stannar längre än en vecka.

Läs gärna Karin Rågsjös debattartikel: Ullenhags underklassafari, ett pr-jippo

Förortsexposé XI

Näst sista delen i följetongen. Förortsbyggen som förvandlats, omvandlats...
Förr i världen, i början på 00-talet, låg bensinmackarna inne i stan, till exempel i den lilla staden Sundbyberg. Men se namnet: "Allé-service". Den allén är det ingen som har sett, inte sedan förra 00-talet.

Cykelverkstad i Västertorp. En för sin tid modernt upplyst ljusskylt. En i vår tid mycket stillsam verksamhetsgren.

Filmstaden; en liten sevärdhet i Solna. En gång SF:s ateljéer och inspelningsstudior, idag fotoutställning, kafé och biograf. Plus bostadsrätter som ovanligt nog är värda sitt pris.

Resterna av en fabrikslänga i Sundbyberg. Den ingick i ett planerat galleriabygge. Nåja, gallerian kanske inte skulle ha blivit så bra. Men borgarna förhalade projektet så att det inte blev någonting alls. Hur bra blev det, då?

Här: en utsikt från hus som inte finns mot flaggor som inte finns.

Huset är rivet och verksamheten nedlagd; Rinkeby stadsdelsförvaltning.

Flaggorna var, till vänster Rinkebyflaggan, till höger en kortvarig propagandaduk för OS i Stockholm.

Men mittenflaggan med St Erik (alternativt döskallen) ser ut att överleva ett tag till i Alliansens huvudstad. Ett litet men signifikant exempel på hur centrum behåller sitt grepp om periferin.

Kom inte och säg att förort är likriktning.
Förort är förändring och förvandling, allt som börjar på för...

Nobelpriset i Rinkeby

Eftersom det inte ser ut som att jag får något Nobelpris själv är det en glädje att ha arbetat i Rinkeby. Där det sedan tjugo år är en tradition att barnen tar emot litteraturpristagaren med luciatåg och uppläsningar. Nästan en termins temaarbete föregår besöket.

Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.

I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!

Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här

Rinkeby i blom

Den som tror att Rinkeby bara är betong, fyrkantiga 70-talshus och ett trångt litet torg är välkommen på ett besök i koloniträdgårdarna.

Här samsas lök och bönor med utsökta välplanerade miniträdgårdar.

Den som är vantrivs i mångkulturen föredrar kanske en kärvt inhemsk granplantering. Vi andra gläder oss åt vallmoprakt från Asiens höga stäpper.

Läs på! Skriv på!

Integrationsministern vill gärna skylla upplopp som dem i Rinkeby på den socialdemokratiska politiken. Det är hon inte ensam om, ett flertal mer eller mindre extrema bloggare delar uppfattningen.
Mycket märkligt, med tanke på att bränder och förstörelse är så vanligt i fattiga områden världen över. Där hoppet slocknat, där tänds bensinen. Den som verkligen vill veta något om storstadsutveckling när den körs i botten, läs Mike Davis’ bok om Los Angeles där stadskärnan imploderade i rasbråk och kriminalitet.
Det socialdemokratiska maktinnehavet i Los Angeles är ju sedan länge ökänt, eller hur?
Den som verkligen vill veta något om vad som fungerar bra och sammanhållande i en utsatt förort kan till att börja med läsa Politik och poesi i förrgår.

Den som vill klänga sig fast vid tron att tillvaron är idyllisk har ju en myspysfestival att yvas över. NK kommer (enligt papperstidning) att skylta med Barbie i prinsessklänning, eftersom Victoria förkroppsligar Barbie-konceptet.
Som är? Anorexia kanske. Eller asexualitet. Det bästa med Barbie var annars att hon faktiskt saknade familj och social kontext och kunde bli vem som helst när som helst. Det ingår som bekant inte i Victoria-konceptet.
Du kan också mejla till SvD och fråga ALLT DU VILL VETA om den dag när Daniel Westling ska bli herr Bernadotte. Vänd dig med förtroende till expertisen på brollopet@svd.se med dina undringar, till exempel: På vilket vis angår det mig? eller: Hur är det möjligt med en fast bosättning i en nationalstadspark?

Haga ska vara park!

Visionen finns kvar

Konsekvenserna av oroligheterna i Rinkeby kan gå ut även över människor som bor där, säger Fredrik Reinfeldt, helt utan sin sedvanliga sociala kompetens.

Ja vem i hela helvete skulle de annars gå ut över? Täbyborna som vojar sig över utlänningarna? Det är ingen nyhet att det är rinkebyborna som blivit utsatta. Först för arbetslöshet och diskriminering, sen av kriminaldårar som eldar, slåss och saboterar.

Rinkebyakademien brann ned. En av mina kommentatorer trodde den var ett projekt för att föra ut invandrarungdomar i det sekulariserade samhället. Faktum är att den är ett mentorsprogram i syfte att hjälpa unga människor till kontakter inom näringslivet. Bildning och arbete, alltså. Inget av det främjas av ett överhetsperspektiv. När Stavros Louca, en av initiativtagarna till akademien yttrar sig, säger han:
”Byggnaden är förstörd men vår vision finns kvar i våra huvuden.”

Det är nämligen så det är i Rinkeby, och alltid har varit.
Visionen finns kvar i våra huvuden.

Artikeln om upploppen är en av de mest klickade i DN. Var det lika många som läste och engagerade sig när akademiens startades, när nobelpristagarna kom på besök, när SM i poesislam utspelades, eller när rinkebyborna fredligt ockuperade ett gammalt kontorshus som de kunde haft användning för?

Rinkeby, by i världen

Helvetet bröt loss tillslut. Anlagda bränder och stenkastning mot polis och brandkår i Rinkeby. Världens by har kvalificerat sig som internationellt krisområde som South Bronx, les banlieus eller sydliga favelor. Jag är rasande på de ungdomar (unga män, misstänker jag) som låter sin aggression och frustration gå ut över, i första hand hjälppersonal, i andra hand hela sitt eget område.
Som den vintern när idioterna stoppade tunnelbanan. Deras föräldrar och syskon fick gå miltals över fälten för att komma till jobbet. Alla andra på linjen fick åka förbi stationen.
Sådant är självdestruktivt.

Hittills har jag läst ett dussin blogginlägg i frågan, som alla är våldsamt kritiska antingen mot immigration - som om stenkastning är en etnisk markör eller konsekvensen av att flytta? - eller mot introduktionen i Sverige - som om myndigheterna accepterar stenkastning bara den är multikulturell och i övrigt daddar de notoriskt otacksamma. Den bilden är fel. Att bli en accepterad del av Sverige är mycket svårt. Men en annan sak som var fel i inläggen var att de flesta tycktes tro att upplopp är typiska för Rinkeby.
Istället var det så att vi klarade oss ovanligt länge.

Fattigdom föder våld. Ständiga besvikelser och utsläckt hopp kan dessvärre framkalla en hastigt uppblossande destruktivitet. Efteråt minns ingen varför de slogs. Men de är dubbelt föraktade och den onda cirkeln har förstärkts.

På 90-talet tillfrågades jag ofta av utländska studiebesökare och journalister om hur den relativa stabiliteten i Rinkeby skulle förklaras. Jag kunde bara spekulera i svar som...
- en liten by med stark social kontroll på gott och ont
- gemensamma traditioner som karneval och festival
- starka föreningar, blomstrande kulturliv
- närvarande och synliga politiker och byråkrater
- skolor där barnen blev välkomna och sedda

Det var denna goda tradition som fick rinkebyborna att gå på stadsdelsnämndens möte och försvara poesitävlingar, bokmässa och festival mot borgerliga nedskärningar. Det var den som fick upprörda mödrar att tåga till förvaltningshuset och kräva möten med ansvariga chefer under en misstänkt pedofilincident.
Samma förvaltningshus som nu rivits, men som i vintras ockuperades för att befolkningen behöver träfflokaler och ungdomsbostäder.

Men fattigdom, ständiga besvikelser och utsläckt hopp föder våld. Den lokala makten har flyttat, centrum rustas ned, och arbete och demokrati för alla nådde inte ända hit. De rinkebybor som är utless på att alltid komma i sista hand känner vrede mot dem som kravallar, dem som ser till att tunnelbanan stoppas och bevakningen förstärks.
Detta var just det sista som behövdes.

Ansvariga politiker måste någon gång lära! Den som betraktas som sista klassens medborgare blir ingen vidare medmänniska.

En bloggare som ser förstörelsen som en följd av klassojämlikhet och krossade drömmar är Alla smutsiga detaljer

Det kan vara så att flera av kravallarna inte var bosatta i Rinkeby utan rest dit för att slåss med poliser. En möjlig förklaring till starten på det hela är, enligt några ögonvittnen, att ungdomar som nekats tillträde till en fest börjat bråka, och att den tillkallade polisen ska ha skjutit i luften. Om detta stämmer visar det vad polisen borde ha vetat: man kan inte skjuta i Rinkeby. Det bara inte går. Tillräckligt många exploderar själva av att höra det.

De kunde väl fråga först

Klart för moské i Rinkeby - det lät som en utmärkt idé så som partierna i Stockholms stadhus presenterade den. Men Vänsterpartiet var inte med på det. Varför?
Därför att det inom vänstern ryms ett flertal rinkebybor som är dödströtta på att aldrig bli tillfrågade vid rådslag, som de boende i andra stadsdelar vanligen blir.

Självklart behövs en moské. En böne- och samlingsplats för alla olika islamska riktningar, så som de kristna samfunden på en ort kan dela på ett kyrkobygge när de små träkapellen står tomma och de behöver samla krafterna. Men detta bygge har utlovats åt ett enda samfund utan förberedande dialog eller samordning av intressena.

Självklart är det mycket mer som också behövs i Rinkeby. Sedan de stora arbetsplatserna flyttades därifrån går det sämre för handeln. Om gallerian måste slå igen är vi tillbaka vid utgångsläget, med videouthyrning i källaren och livsmedelsbarack på fältet. Detta anser stockholmspartierna att man löser genom att fyratusen moskébesökare shoppar i centrum. Parkeringsplatser för fyratusen bilar saknas dock.

När rinkebyborna i vintras ockuperade sitt gamla förvaltningshus för att hindra rivning var det en stolt gest för det gemensamma. För möten, bostäder, ungdomsverksamhet, kultur och demokrati. Allt det som en gång var Rinkebys kännetecken. Men ockupanterna kördes bort, huset revs, och ett nybygge beslutades i rasande fart.

Den borgerliga majoriteten tror sig plocka mångfaldspoäng på detta oförankrade utspel. Men hur har Socialdemokraterna resonerat, de som alltid tidigare haft en stark bas i den gamla Rinkeby-solidariteten?

Se Stockholmsvänstern

Ett hus åt rinkebyborna

Så ser det ut, Rinkebyhuset. Fem våningar kontor. Stort och ödsligt. Men rinkebyborna har upptäckt dess möjligheter.

På lördagen var det demonstration på torget för att huset ska stå kvar och fyllas med aktivitet. Sambaorkestern levde om och ungefär 80 personer mötte upp.

"Huset har blivit en symbol, nånting som är vårt måste vi få behålla" sa en.

"Dethär är bra för Rinkeby, vi har kommit upp på fötter igen" sa en annan.

En ensam vaktbil ser till att ingen ska smyga sig över avspärrningen med hjärtan eller ballonger.

I gallerians basar pågår affärerna som vanligt. Juldekorationerna glänser och ljuvligt paljettmode glittrar. Men tyvärr är det alldeles för få flickor och kvinnor på kaféerna.


På biblioteket finns Abrahams barns utställning om den gemensamma grunden för tre världsreligioner. Monoteismen, Gud som far för judar, kristna och muslimer.

När kvällen kommer tänds ljusarabeskerna. Huset är övergivet, men än har rinkebyborna inte gett upp. På torsdag 26 november är det demonstration i samband med stadsdelsnämndens möte. Samling klockan 17 på torget för kort promenad mot Rinkebyskolan!

Igår skrev SvD om Rinkebyhuset liksom om det oförklarligt stängda Aspuddenbadet som badhusföreningen ännu försvarar. Mötesplatser behövs! Under veckans ockupation av Rinkebyhuset deltog människor med olika ursprung och i olika generationer. Nya barnfamiljer har flyttat in i Rinkeby - förorten lever!

Huset i Rinkeby

Revolutionstorget, mitt älskade, mitt i världen*... skrev jag i en mycket sen Rinkeby-svit, mitt långa farväl till byn. Ett avsked som aldrig blir slutgiltigt eftersom Rinkeby överraskar varje gång.
Nu har byborna ockuperat sitt gamla förvaltningshus. Vill ha det till bostäder och allaktivitetshus.
Säg mig någon annan förort där det skulle hända? Visst är man mån om kulturellt värdefulla byggnader, gamla stugor eller förfallna ungdomsgårdar, men vilka andra än rinkebybor skulle slå sig ned i ett övergivet administrativt centrum?

Huset byggdes som studentbostäder och gjordes om till socialkontor, senare stadsdelsförvaltning. Rinkeby var den första av Stockholms förorter som fick prova på vad frihet ville säga, men mitt förhållande till Huset var komplicerat. Jag fördes dit mot min vilja och kördes ut mot min vilja. Åren däremellan jobbade jag på för glatta livet för att utveckla stadsdelen tillsammans med rinkebybor som strömmade genom korridorerna med idéer och önskemål, eller stod på mitt rum och skrek om jag utvecklade fel.

Sedan flyttades förvaltningen till Kista. Stadsdelarna skulle slås samman, hette det, men det blev som med Öst- & Västtyskland. Den ena skulle slukas av den andra, anpassa sig, lära sig av storebror. Näringsliv var inne. Kultur och demokrati var ute.
Nu måste den som vill agera politiskt eller medborgerligt klafsa i en timme över det blöta fältet.
- De försöker till och med ta ifrån oss vår historia! har jag hört upprörda rinkebybor säga. Som om vi inte hade gjort allt som vi har gjort!

Ta ifrån folk deras historia ska man inte göra. Det är historia som gör skocken till ett folk. Angrips historien blir det ett högeligen uppretat folk. Ett folk som till och med ger sig på att ockupera ett fult tomt hus som kostar mer att driva än att riva. Jag är alltså inte helt övertygad om att ockupanterna har rätt. Men tror att de gör rätt.

Trampa inte på folk som kan själva. Rinkeby har allt, utom pengar.

Imorgon lördag klockan 14 är det demonstration på Rinkeby torg - jalla!

Uppdatering: Redan idag gick polisen in och tömde huset. Rivningsbeslut finns men är överklagat. En god vän berättar om samtal på torget: "Vad ska vi göra, dom tar ifrån oss allt....förvaltning, försäkringskassa, bank o bankomat, och hyrorna höjs för affärerna... Vad ska vi göra?"

Följ Husets öde på husets blogg
Se DN eller Sthlms fria

* ur Manifestation, 04

Rinkeby, världens by

Ur Rinkebysvit (-98) hämtar jag följande rader
till minne av dem som förolyckats i branden
och som tack till dem som tröstar, kämpar och älskar


”In our village we speak a language of love in a place called Rinkeby”

Världens by, mitt i världen
byvärld, urcell
mikromakrokosmosmosaikmix

Hembygdskunskap i guld och orange
barnkarta, kurbits, livstycke
feminint livstryck infantilis
Byn är början, runristat påskägg
Det finns alltid en början
stenen, ägget
steget, steg ett

Vi har det vi har, kvadratkilometern mellan villorna och grönlingen
en kvadrat medina
basar, spelhåla, blomsteraffär
Snorungar, har vi gott om
extrapris futurum
Historia har vi, miljonprogram
miljoner historier, miljoner program
individbaserade

Ingen ekonomi
finanser har vi, hoptiggda öronmärkta
eubidrag
inbakade i auberginer jemistés
Åtgärdsbaserade individer
som tillgångar
vars tillgångar
är utbrunna i bilbranden, utrunna i fickan, krängda i mattan
flydda affärer – skolpeng
Moral?
har vi
Vi har inte
så många ateister

Symboler är vi
flaggor, vinddrag
Hur är det?
att växa upp i Rinkeby
snorungarna vet
Vi har inte
så många agnostiker

Vi är dom vi är, sambadrottning boxarkung
viking och gudmor
sagotanter, lingvister, plugghästar
rinkebyhästar@comnet.world
Sörjande familjeförsörjare
sökare och försökare klättrar i fontänen
”Wake up people, it’s time to see
the future of the world is Rinkeby”

Arbetssökande är vi
Abrahams barn
Kids och Rap
projektanställda
regnbågskrigare
det vi är
ÄR

kursiverade engelska rader © Rinkeby Kids och Eric Bibb
bild: konstnär okänd, kopierad tack vare Iris Berggren

Ord & ansikten

Poesislam i Rinkeby på restaurang Divan. Den förträfflige Istvan Molnar är emcee och kvällens gäst, hedersgäst tillika, är Erkkii Lappalainen, mannen som en gång införde Poetry slam i Sverige.
Många ord och ansikten har virvlat förbi sedan dess, ty ord och ansikten är själva nerven i en slamkväll och också dess behållning, det som stannar i huvudet efteråt.
Ord, lösryckta, levande, som löv i vinden.
Ansikten, nervösa, livfulla, belysta i sitt allvar.

Medan de lokala rökarna muttrande vandrar ut och in i lokalen får vi ikväll ta del av, bland annat:
rimmade verser om Gud
fysisk uppläsning om att plocka poäng i poesi, i viktväktande och i rabattkort
inkännande tunnelbaneskildringar ur en kärleksfylld vardag
en liten dikt som är så liten att den inte syns
en mycket ung mans förvåning över att vi har bråttom – han som har lika många år framför sig som jag har bakom mig...

Temperaturen i lokalen stiger mot slutet när juryn lämnar sina poäng. Vad är det som går hem ikväll, stå-uppare, rappare, lyriker eller filosofer? Att förstå sig på de sinsemellan udda individerna i kvällens jury är som alltid omöjligt. Poesitävlingar skulle vara svåruthärdliga förutan detta starka inslag av slump.

Om du fortfarande tror att poesi är något märkvärdigt och udda får du här ett lugnande besked: banaliteten vann över originaliteten även ikväll. Så som i livet, så ock på scenen.

Rinkebyfinalen inför slam-SM går i nästa vecka. Mer info på Estrad-sidan.

Förbittrat eller förbättrat år

Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.

Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.

Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.

Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?

Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.

Anschluss!

Rinkeby nämnde jag igår, i samband med utförsäljningen av Kista. Var inte Rinkeby den fria republiken? undrar kanske någon minnesgod.
Jo, så var det 1991-2007. Nu har området uppgått i Kista. Inte slagits samman eller gått ihop, vilket man först hoppades, utan anslutits till och uppgått i den större och rikare stadsdelen. Detta genomfördes med en sällsynt administrativ effektivitet som fick rinkebyfolk att misstänka att Allians-Stockholm var ute efter att sudda bort historien.

Det är klart vi kan lära av Kista, sa någon. Men har Kista inget att lära av oss?
Vi hade festivalerna, torget, andan, livet, sa en annan. Kista har en galleria. Kul kul.
Gjorde de vi ingenting som var bra? sa en tredje. Kista är duktiga på att nätverka med näringslivet, det vet alla. Men demokrati och kultur då?
Att sudda i historien är fult. Och har alltid en avsikt.

Rinkeby är det område i Stockholm med största andelen socialistsympatisörer och största andelen flerspråkiga. Idag ligger byn inom den stadsdelsnämnd som först ska säljas ut. Detta är inte en tillfällighet. Det är en rädsla för det annorlunda, för det regnbågsfärgade och möjligt revolutionära.

Den rädslan har alltid funnits, men tyglades så länge Rinkeby gick att visa upp som mångkulturell experimentverkstad. Efter 90-talets nedskärningar var det inte så festligt färgstarkt längre, så när borgarnas allians ska visa vem som bestämmer vet de var de ska sätta in kniptången.
Naturligtvis mot dem som trodde att de var nåt.
Som till och med trodde att de hade en gemensam historia.
De ska inte slås ihjäl, det är primitivt. Säljas är mer i tiden, den historielösa tiden.