Hegemoni

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att män­niskor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedve­tet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande

Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet

På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?

Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!

Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.

Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.

Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”

Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?

Betydelsen av idéburet arbete

I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.

Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.

Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.

- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.

Sedelärande berättelse eller skräckpropaganda

Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.

Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.

Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.

Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.

Analys, kritik och förbaskat gnäll

Nu gnälls det på vänstern också inom vänstern. Då menar jag inte kritik av valrörelse och partiledning, ifrågasättanden av linjeval eller mitt eget tydliga konstaterande av vårt misslyckande. Sådant hör till den analys som måste göras efter ett nederlag. Ett nederlag som inträffade inte på grund av, utan trots kamraternas magnifika arbete.

Det jag menar är vanligt förbaskat gnäll, i stil med:
”alla som vill göra karriär kan ju gå med i S istället”
”vi behöver energiska ideologiska personer”
”dom som sitter där kan inte få någon att lyfta”
”det känns ofräscht”
”undrar vem som kan skapa en ny vänsterrörelse nu”

Det sista undrar sannerligen jag också. Inte lär det skapas något av folk som hänger upp sig på andras högre eller lägre grad av fräschör! Eller som sitter och försöker önska fram nya företrädare.

Saker blir inte. Människor gör. Och en rättvis kritik av partipolitiken är inte den att politikerna inte gör något. De gör massor - men i åratal har de undanhållit folk att det är vi själva som måste göra något.

För omkring tio år sedan konstaterade Vänsterpartiets organisationsutredning att vi framför allt behöver vara fler. Gärna fler medlemmar, men i synnerhet fler aktivister. Sedan kanske folk inte vill eller orkar det, det är ju ett eget val. Men skyll inte på dem som var med och ansträngde sig.

Slutligen, den världsfrämmande föreställningen att politik är en karriärväg är jag själv en levande dementi på.
- - -

Politik och poesi har blivit ombedd att göra reklam för en tyst manifestation på Plattan den 1 oktober kl 18. Vad jag förstår kommer uppmaningen från Resurs, ett nätverk som profilerar sig sålunda:

Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället
Här jobbar vi tillsammans för att visa att vi är värdefulla alldeles oavsett vår hälsa och för att få en förändring i systemet!Det måste omgående bli ett slut på utförsäkringarna av sjuka från sjukförsäkringen!Redan utförsäkrade och deras anhöriga behöver upprättelse såväl ekonomiskt som moraliskt. Friska behöver få tillbaka en sjukförsäkring som ger trygghet i händelse av sjukdom eller olycka! Sjukförsäkringen angår oss alla!

Jag väljer att lägga ut informationen av respekt för dem som försöker göra något.

Varför ack varför

Varför har vi rasister i Sveriges riksdag?
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.

Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.

Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.

Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.


Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.

Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!

Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!

Reinfeldt vill avskaffa politiken

I en lång, intressant artikel i SvD:s papperstidning beskriver Sven-Eric Liedman den ideologiskt sluttande utvecklingen hos dagens svenska partier. Bäst lyckas han med de stora partierna - möjligen är vi småpartier samtidigt lätta att missa och för intrikata i och med att en liten förändring kan få stora resultat. Vänsterns ideologiska debatt har alltså inte handlat om regeringssamarbete mot kommunism, och jag ser då inte att Centern bryr sig särskilt om bönder sedan de upptäckt att anarkokapitalism är chicare. Men i det stora hela är Liedmans skildring god, både av den socialdemokrati som lämnat folkrörelsen bakom sig för att fixa saker åt samhällskonsumenterna, och av ett högerparti som med megalomana anspråk går in för att vara arbetarnas parti, det statsbärande partiet och de enda realisterna.

Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.

Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!

Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.

Bli marxist med Kd!

Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.

De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.

Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!

Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!

”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!

Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!

Förklaringar eller muskler

Första mötet i Vänsterpartiets programkommission. Vi valdes på kongressen i våras, den kongress som också bestämde att partiprogrammet ska skrivas om i lättversion. Nu gör vi vårt bästa att tolka beslutet. Ska vi ha två program, ett lätt och ett svårt? Eller en kort plattform utan förklaringar? Eller välja bort politikområden som plötsligt inte ska vara med? Diskussionen är gammal men oundvikligen engagerande.
Om jag å ena sidan hävdar att man kan läsa allt man vill läsa och göra sitt bästa att förstå det, hävdar andra att man inte vill läsa om man inte förstår..! En av kamraterna säger då något mycket upplysande i sin enkelhet:
- Det är klart att det är svårt att förstå, i det samhälle vi har.

Om ingen annan än vänstern åtar sig att presentera en teori om samhället där klass och kön sorterar och bestämmer vår verklighet och styr en stor del av våra liv – då blir den teorin unik och närmast oförståelig. Eftersom vänsterns samhällssyn skiljer sig från alla andra partiers, måste också våra förslag till förändringar göra det, och de medborgare som blivit itutade att det handlar om att visa beslutsmuskler och späka folket kan inte annat än förvirras: ”Kortare arbetsdag? Men det har inte arbetsgivarna råd med!” Tala om lojalitet...

Visst bör vi använda ett lättillgängligt språk, men faktum kvarstår: ett annorlunda budskap är mycket svårare att förankra än att trampa vatten i huvudfåran. Därför finns det de som undrar: Varför pratar vänstern sådär? Det är väl bara att helt kort stå för vad man tycker!
Som i ”Alla ska med, alla ska välja, nej till flumskola, lägre skatter, vi kan ta ansvar, vi ska påverka inom EU, entreprenörskap är en högre livsform, kvinnor kan också!”
Då är man regeringsduglig. Frågan är om man duger till någotannat.

Forskningsillusioner

Jag läste nyss Heather Pringles Härskarplanen, en bok om Himmler och ”Ahnenerbe”, det vill säga det nonsens som under vetenskaplig täckmantel försökte få fatt på den germanska rasens urhem. En mycket speciell bok som ger ett specifikt utsnitt av denna ytterst välbeforskade period.
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.

Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.

Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.

För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?

Statlig historisk vånda

På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.

Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.

Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.

Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.

Han har rätt

Bästa formulering om Forum för levande historia kommer från Ola Larsmo:
”- - - en klumpighet från alliansregeringens sida /var/ när man plötsligt förändrade /uppdraget/ från att uppmärksamma brott mot mänskligheten till ideologikritik. I det ursprungliga direktivet från 2001 står nämligen att ’forumets uppdrag skall vara att främja arbete med, diskussion om och reflexion över demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden utifrån historiska perspektiv med utgångspunkt i Förintelsen’. Där stod ingenting om vilka ideologier man skulle vara emot - utan vilka värden som skulle försvaras.”

Nödvändigt villkor, tillräckligt villkor, brukar man säga i filosofin. Det vill säga, nu räcker det med snack.

Fatta!

Enligt Sören Holmbergs utredning kan knappt hälften av de tillfrågade svara på frågan vilka som regerar. Detta är ett stort problem, så jag förstår inte det skadeglada i vissa mediala reaktioner: Nu fick de allt något att tänka på! Den främsta oberoende skildraren av det politiska livet i Sverige är media. Fick de något att tänka på?

Det jag fick att tänka på var när jag föreläste om ”Så styrs Sverige” på lätt svenska för SFI-studerande. Då upptäckte jag stora bildningsbehov även hos svenskfödda. Till exempel, skillnaden mellan riksdag och regering. Mellan vald och anställd. Eller mellan heltids- och fritidspolitiker! Allmänheten tror att limousinerna står på rad så fort du fått en ersättarplats i fritidsnämnden.
Vem är det som har satt i dem det?

För att inte tala om hur många människor som faktiskt tror att de politiska partierna säger samma sak. Även bland akademiker har jag mött uppfattningen att politikerna är omöjliga att skilja åt, samtidigt som de borde lyssna in fakta, sluta käbbla och ena sig för landets bästa.
Vem är det som har satt i dem det?

Holmbergs utredning är oroväckande men inte ofattbar. Så vad bör göras?
- Politiken: Klarspråk och ansvarstagande, tydlig ideologi och konsekvens
- Media: Sakliga skildringar av intressemotsättningar och förändringar
- Utbildningen: Utmaningar och lust att lära

Tiotusen läsare har fel eller Det grandiosa misslyckandet

Bloggarna har inte haft någon som helst betydelse för den politiska opinionsbildningen, sa journalistikprofessor Asp i gårdagens DN (hittar det inte i nätupplagan). Han tillägger att de politiska bloggarna är ”en flopp”. Hur då, för vem? För att ta två exempel, Esbati och Jinge. Vad är det de har misslyckats med?
Med effektivitet och kvalitet når deras åsikter tusentals människor i veckan. Detta måste vara ett pinsamt fiasko, om de genom att skriva dumheter skulle ha kunnat nå hundratusen!

Asp tycks mena att bloggarna inte går ut i tidningarna. Visserligen får en och annan bloggare kolumnist-uppdrag, liksom kolumnisterna sprider sig via bloggar och tidningarna länkar sig till bloggosfären – i övrigt är det bara bra om fenomenen hålls åtskilda och fler debatterar mer.

Det stod också något om att bloggarna inte förändrade den senaste valrörelsen. Nej, att blogga är inte en politisk verksamhet i sig. Den ideologiska spridningen bland bloggare är något vidare än bland befolkningen som helhet, men höger-vänsterfördelningen är tämligen jämn. En befriande skillnad från pressen!

Slutligen misstänkte DN att bloggarna mest läses av andra bloggare. Ack, här är dags för en bekännelse: jag läser hellre Esbati än sportsidorna. En del människor bara är såna. Ska prompt välja intresseområde själva.

Men en så blygsamt läst blogg som Politik och poesi, den måste väl ändå vara en flopp som Asp säger?
Jag har konstaterat det förr: den har iallafall större publik än mina tre diktsamlingar sammantaget.

Sensmoral: Hårt arbete lönar sig aldrig.
Och konsten är antagligen en flopp, hela den.