Att få finnas. Att vara synlig. Räcker inte. Vi måste ta makten över imorgon.

Politik och poesi är svåra att hålla igång i vargtider. Politiken deprimerar, och poesi spirar inte i kylrum. Men i årets elfte månad skrev jag ”Ta de fattigas oro på allvar”. Den meningen är viktig. Ty om de fattigas oro tagits på allvar skulle inte fascismen än en gång hota Europa.

     Om de fattigas oro tagits på allvar skulle våra flerspråkiga förorter idag vara föredömen i regnbågsmodellen; de tre religionernas Jerusalem, konstsvallvågornas Paris eller ett Sarajevo helt utan krig.

”I stadens hårda mylla

planterade vi längtan

vi mejades och möttes

basala i basaren

Det var vår vägran, vädjan

Men vilketdera var det?

och vem av oss har svaret

Med varje gångsteg, stenlagt i vårt synfält

bytte vi enfalds gångart på ett byfält,

först leende i stegen

sedan ledan

och ändå gång på nästa gång, från början

tills alla sidor var synliga”*

Att leva tillsammans via möten borde vara moraliskt rättesnöre. Men eftersom vinstintresset är överordnat moralen är det för makten ointressant om och hur människor lever. Detta har de tre ovannämnda metropolerna, varav två sönderslagna, tvingats konstatera. I förorterna gäller detsamma: människor som lever tillsammans har inte makten, den är avlägsen och kapitalstark, oberörd av såväl död som skapande.

     Kanske trodde vi att det räckte med att synas. Kanske trodde vi att det komplexa, motsägelsefulla, lösningspågående, förhandlingsbara, skapande skulle te sig öppningsmöjligt för flera. Kanske förstod vi inte hur motbjudande det motsägelsefulla tedde sig. 

     Regnbågen trodde vi verkligen på. Hat förstod vi oss faktiskt inte på.

     Därför är följande dikt en utopi. Det kan för övrigt hela tanken på en morgondag vara, om inte de fattigas oro tas på allvar.

*”Imorgon

Att vi väntar -

ja kamrater!

Barn och barm och blast

dem har vi

så vår vilja

är för alltid.

För och alltid

finns imorgon.

Vem är du

med ditt imorgon?

Blott den dag

när

vi ska finnas”

* ur Manifestation, Duroj 2004

Miljoner och moral

Regeringen har kastat upp en miljonersatsning i fattiga förortsområden. En något överraskande gest från den regering som aktivt motarbetade Storstadssatsningen, men likväl en önskan om att göra gott. Hur områdena valts ut vet vi inte – på Storstadssatsningens tid fanns det kriterier ifråga om arbetslöshetssiffror, utbildningsnivå, sjuktal med mera. Vilket inflytande invånarna får vet vi inte – på Storstadssatsningens tid var det ett krav för att få använda de statliga medlen.

Två briljanta och förortskunniga skribenter har i SvD givit regeringen en avhyvling. Dels för att satsningen i en förort av Rinkeby-Kistas storlek ger en halv procent på befintlig budget, en halv procent som ska bryta fyrtio års segregering. Dels för att regeringen talar om ett lyft för förorter som deras egen politik utarmat genom nedskärningar och privatiseringar.

En halv plusprocent i budgeten ger dem inte apotek och vårdcentraler tillbaka, den öppnar inga nedlagda skolor och rustar inte upp några privatgallerior som ägarna skiter i.
Som om detta inte vore nog kan man i kommentarsfältet till sagda artikel läsa de mest hårresande hånfulla påhopp på förortsborna.

Någon upplyser om att det bara är att starta företag och undrar varför de inte gör det?

Totalt felinformerad. Här startas företag, och en del av dem lönar sig. Inte alla, det är helt normalt. Så - på vilket sätt lindras den för storföretagarna så lönsamma arbetslösheten av att grannen lyckats få sin lilla importfirma att gå ihop?

Andra påpekar att i miljonprogramsområdena vill ändå ingen bo, så varför kasta bort pengar på dem?

Totalt felinformerad. Folk som bor här trivdes hyfsat, tills närområdet las ned eftersom de boende inte var lönsamma. Folk vill bo, men de kanske inte kan eller vill köpa sitt boende, så som borgarna vill att vi ska vilja.
För övrigt, om den ena regeringen löste bostadsbristen genom att slarvbygga bostäder är det faktiskt rimligt att den andra regeringen stöttar en upprustning, även om de är i full färd med att förvärra bostadsbristen genom en uppskruvad, överhettad marknad.

Det var också någon som skrev att förortsborna själva eldar upp sina skolor så de kan skylla sig själva.

Inte bara felinformerad utan omoralisk – för i vilken känd moral utgörs måttstocken av att: om ett fåtal begår brott måste de många skylla sig själva.   
Möjligen den moral som utgår från ytlig likhet, den som inte ser till gärningen utan till vilket klassmärke eller stigma vi bär. Den moral som självbelåtet hänvisar till Dom - med samma bostadsort. Samma födelseort, utanför Sverige. Samma hudfärg. Samma brytning. Samma låga inkomst.
Samma svikna förhoppningar.

Jag ursäktar inte hen som i hopplöshet sätter eld på sin skola.  

Jag ursäktar inte hen som i småsinthet menar att om detta hänt ska inga andra barn få gå i skola.