Tack, Lasse!

Idag bestämde Vänsterpartiets kongress att vi också i fortsättningen ska ha en, inte två, partiledare. Det verkar riktigt, även om den andra lösningen inte hade varit en katastrof den heller. Det är bara så att katastroferna befinner sig i den kapitalism vi lever i, inte i det enda vänsteralternativet i politiken.

På SVT hittade jag citat ur Ohlys avgångstal:
”Det vi ser just nu är de rikas revansch. Det är nolltaxerarna i Skattebetalarnas förening som nu inkasserar år av stöd till borgerligheten. Det är riskkapitalbolagens ägare som nu hämtar ut återbäringen efter att i åratal ha satsat pengar i hemlighet till Moderaternas partikassa. Det är McDonalds som tackar för sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms. Det är de redan rika som nu skrattar hela vägen till banken sedan skattesänkningarna gjort dem ännu mer förmögna. Och på vägen till banken kastar de en femkrona i tiggarens kaffekopp och kräver att deras välgörenhet ska skattebefrias.”
Ohly konstaterade att Sverige under de senaste fem åren har blivit ett mindre solidariskt, mer orättvist land. Högerpolitiken har blivit norm också för miljöpartister och socialdemokrater, vilket är en sorglig utveckling.
”Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker att det borde vara trängselavgifter för alla partier som flockas där. Vänsterpartiet ska inte bidra till den trängseln och vi kommer inte att betala den avgiften. Låt oss i stället skärpa och tydliggöra vår socialistiska och feministiska politik.”
I sitt tal liknade Ohly samarbetet om euron vid den sjunkande Titanic, och sa blankt nej till att Sverige går med i europakten som syftar till att hålla länderna kvar på det sjunkande skeppet istället för att underlätta för dem som vill lämna fartyget.

Ohly påminde också om att Vänsterpartiet har förändrats under hans tid som ledare och mår mycket bättre nu än 2004.
Varmt tack till dig, Lasse!

Före och efter Ohly finns en kvinna

Flera gånger har jag fått frågan vem jag vill se som vänsterns partiledare efter Ohly. En inte helt enkel fråga.
Lättare att besvara är vem jag ville se före Ohly. Det var nämligen just han, det. Valet var planerat, önskat och välförankrat, och han motsvarade våra förväntningar. Tuff debattör, van organisatör, ansvarsfull partibyggare. Han gör ett utomordentligt arbete.

Nu diskuteras, inför kongressen, om ett delat ledarskap vore att föredra. Som princip har jag inget emot det. Ett vältrimmat radarpar kan nå långt. Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen.
Att göra organisationsförändringar som en desperat eller kosmetisk åtgärd tror jag inte alls på, och argumentet att det skulle vara bra för kvinnor är felaktigt och inget annat. Varför är det bra för en kvinna att dela med sig till en man? Gör vi någonsin annat?

Vänsterpartiet har en verkligt stark och klok kvinna i den högsta ledningen; vår partisekreterare Anki Ahlsten. Henne har media inte varit särskilt intresserade av. När jag får frågan "var är alla duktiga kvinnor?" och då ger partisekreteraren som exempel, är folk ofta helt ovetande om hennes existens. Så var det inte när Lönnroth, eller för den delen Ohly innehade samma uppgift.
Vad är det då som säger att media skulle ge utrymme åt en kvinnlig dubbelpartiledare, om den andra halvan är en redan känd man?

Men idag hade glädjande nog SvD nästan en helsida med Ahlsten. Hennes uppfattning om partiledarvalet är att det är dags för en kvinna nu. De förra ledarna som hette -man men inte var det - Schyman, Hoffman, Burman - får inte bli en parentes.
Som så ofta, har vår partisekreterare alldeles rätt!

Partiledarbytartider

Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!

Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.

Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.

Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.

Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?

Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.

Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.

Av alla nyheter väljer jag att länka hit

Någon jävel...

Ohly är en partiledare som media räknade ut för åratal sen, men till min belåtenhet har han hittills lurat dem på den konfekten. Inte fullt så mycket till belåtenhet är hans utläggning i SvD om ett nytt rödgrönt samarbete till nästa val.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.

Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!

Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.

Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.

Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.

Jämlikhet, det glömda budskapet

Riktigt glad blir jag över Lars Ohlys debattartikel där han ger sin syn på vad som gick fel i det rödgröna samarbetet. Allt sedan valet har jag sett hur många varianter som helst av den superenkla analysen att vänstern borde aldrig ha varit med - den kommer från besvikna vänsterpartister, från syndabocksletande socialdemokrater och självfallet från borgarna som i en logisk vurpa önskar att vi inte funnes trots att vår besmittade närvaro skrämmer väljarna åt höger.

Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.

Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.

Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?

Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.

Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.

Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.

Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?

Ohlys artikel finns här.

Vänsterkongress 8: Nu är det slut!

Kongressens sista timmar består av alltmer otåligt röstande och en allt tröttare personal som städar undan. Som avgående programkommissionär hade jag inte längre någon uppgift att fylla, men hann istället med ett samtal med Lars Werner,
tidigare partiledare.

Werner ville få klart för sig hur mina band med släkten Duroj ser ut, och när vi rett ut stamtavlan påminde han om att det var minsann var han och min svärfar Stig Duroj som murade Stockholms Folkets Hus – det ni! Werner kom också väl ihåg Stigs bror Tord, min morbror, som Werner träffade på världsungdomsfestivalen i Rumänien år 1953, alltså tjugotre år innan Tord tog in mig i partiet.
Vi funderade båda över den tid som går och går, men plötsligt frågade Werner:
- Förresten, var det inte jag som begravde Stig?
- Visst gjorde du det, sa jag. Det var jag som begravde Tord.
- Det var som fan! sa Werner.

På så vis fick min sista partikongress inom överskådlig tid en värdig avslutning. Det var som fan! tål att sägas om det mesta jag varit med om hela denna tid vid alla dessa intensiva tillställningar. Många fester var det, och många begravningar har det blivit.

Det värsta var när jag efter bara ettpar mandatperioder röstades ut ur partistyrelsen utan att ha gjort något, bara sågs som en ointressant stockholmare som stod ivägen.
Det mest spännande var omröstningarna om K-et i partinamnet och om feminismen i partiprogrammet. Det ena försvann, det andra kom in.
Det bästa var att jag efter år av arbete dels definierade integration, dels var med om att skriva in även antirasismen i partiprogrammet.
Det dummaste beslutet var när vi råkade förstatliga all jord i ett alltför sent plenum. Beslutet revs upp dagen därpå.
Det roligaste var första gången vi valde Lasse till partiledare.
Det mest påfrestande var när journalisterna klättrade i kursgårdens äppelträd för att få en skymt av en nykter men sänkt Schyman.
Värsta kongressfesten åt vi paj på papptallrik i Södertälje. Den bästa valsade vi i Blå Hallen.
Vassaste mediakritiken var när en kamrat la ifrån sig tidningen med orden: Detdär är inte Aftonbladet. Det är en dödsattest.

Det var det inte. Vänstern lever och har hälsan, men nu får det räcka för min del. Nästa kongress följer jag via obegripliga nyheter.
Det var som fan!

Vänsterkongress 7: Vegetarisk mat, dålig kolumnist och bra politik

Den sista debatt jag hörde denna kongress handlade om stadgar och organisation. Låter det tråkigt? Jaså, men om jag säger demokrati och aktiv medverkan blir det strax lite roligare.
Organisationen är politisk. Metoderna vi använder är till för att öka medlemmarnas inflytande.

Ett förslag som något överraskande gick igenom var att vänsterns arrangemang i fortsättningen ska ha veg-mat som första alternativ och kött som möjligt tillval. Inte mig emot! – säger en som ätit trådig kyckling i tre dagar.

Mörtarna på Aftonbladet har inte nätpublicerat en osedvanligt klantig krönika av Melin. Därför kan jag inte via en länk påtala att hon dels behandlade vänstern med ytliga schabloner (vilket bara är en fråga om god smak, egentligen) och dels inte förstod eller ville förstå vad Josefin Brink sa i sitt anförande om integritet.
Utan länk får du tro mig på mitt ord. Men det ska man aldrig göra, så gå och leta i pappersinsamlingen som är rätta platsen för kolumnen i alla händelser.

Ohlys avslutande tal rockade röven av högerns kasinolirande. Hur många miljoner som privata privata ägare tjänat på att förskolorna i Stockholm slumpats bort och lägenheterna blivit handelsobjekt, det vill du inte veta. Men om du absolut vill, och vill höra en del klokt för övrigt. så finns hela talet här.
Dess sammanfattning var klassiskt enkel: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Lindahl har bra koll på läget.
Ekot berättar om Sahlins och språkrörens besök.

Vänsterkongress 3: Frihet, stolthet

Vi börjar dagen med de unga och de gamla. Först Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande som gick till storms mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och diskriminering. ”Är det någon som ska skriva under på ett svenskhetskontrakt så är det Reinfeldt som har attackerat allt som var rättvist, jämlikt och bra i landet!”
Inom arbetarrörelsen är vi stolta över dem som gått före och trampat upp stigen för oss. Veteranen Britta Berg påminde oss om den tid då partikamrater internerades som säkerhetsrisker och rensades ut ur fackklubbarna, då barn till förtroendevalda mobbades under det kalla kriget och hur folk spottade på Ny Dag-försäljarna. Tack Britta för allt arbete du och dina jämnåriga har lagt ner för att hålla socialismen vid liv trots de dåliga exemplen österut.

Vill ni ha det som i Sovjet? var en fråga vi ofta fick höra innan murens fall. Nej, det ville vi inte. Men till skillnad från andra partier vill vi det fortfarande inte. Integriteten och rätten till ett privatliv är idag hotad inom EU. Rossana Dinamarca förklarade att det inte handlar om att ”ha rent mjöl i påsen” utan om att friheten beskärs eftersom övervakning och ingrepp i den personliga sfären blivit allt vanligare under 00-talet. Det handlar inte heller enbart om internet, utan om övervakningskameror och kontroller i arbetslivet.

Men på fotot nedan är Dinamarca upptagen med något helt annat, nämligen den förnämliga elektroniken under kongressen. Borta är de gula lapparna som vi förut sprang med fram till ordförandena för att begära ordet. Idag matar ombuden in sina yrkanden i datorer, pappersfritt och smart!

Här konkurrerar Politk och poesi med TV4 om att fånga den nyvalde partiledaren. Lasse är stolt, glad och nästan rörd över det stora förtroende han har, och firade valet med att läsa några gripande rader av Jenny Wrangborg för oss.

Se även Sjöstedt om kongressens sakfrågor. Han tycker inte heller Brors' analys är någon höjdare (se mitt förra inlägg)

En bal på slottet

Högern ökar i Europa, skriver Eva-Britt Svensson med anledning av det ungerska valet. Ett naziliknande parti, Jobbik, har fått 17% av rösterna och kan ingå i regeringssamarbetet. Det som omedelbart oroar är hur situationen ska bli för de redan förtryckta romerna i landet.

Vad är då en bal på slottet?
I jämförelse med den gastkramande fascismen och rasismen är den - platt intet.
En demokratins löjliga formsvacka, en ansiktskräm för kapitalismen.
Därför är jag glad över att Lars Ohly artigt men tydligt tackar nej till att delta vid Victoria Bernadottes bröllop i sommar. Han önskar ungdomarna lycka till med sina privata liv - som de gärna kan fortsätta med oss förutan. Ärvda ämbeten är otidsenliga. Låt dem kamma sig och skaffa ett jobb och gå hem till sitt. Och då helst inte i Hagaparken. Namnlistan för ett fritt Haga har ökat!

Borgerskapet trallar på. Samhället är en saga för de rika och en dokusåpa för de fattiga.
Men verkligheten - den är det som borgarna kallar för utanförskap.

Danmark är inte längre ett yndigt land

Danmark, ett land som det en gång var lätt att bli förtjust i, drar iväg mot fascistiskt styre och integritetens upplösning. För att få bo i landet behöver du poäng som du tjänar ihop till genom kurser i danskt språk och samhällsliv och mystiskt fluffiga kulturkurser, samt att du är idog gnetare inom föreningslivet.
(Bästa läsare! Har du gått på möte i brukshundsklubben idag? Och jag struntar i om du inte har nån hund.)
Du måste också avstå från besök hos vänner och släktingar i ditt gamla land. Då ryker uppehållstillståndet direkt.

En grym politik avsedd att bryta ner individen.
Du har ingenting, du är ingenting utan oss.

Typiskt nog insåg inte Dansk folkeparti att islamiska samfund ännu räknas som föreningar, också i Danmark. De försöker nu ändra regleringen så att folk inte ska plocka falska danskpoäng under fredagsbönen.
Om detta berättar Arvidsson, verksam i Roskilde, och jag är tacksam för rapporten men bekymrad över slutraderna. Där dristar sig Arvidsson att dra slutsatsen att försöket att ”etniskt kvalificera vissa aktiviteter” kan leda till diskriminering och rasism (min kursivering). Är det ett tankehopp, ett struket stycke? Eller syns det inte, för den som bor i det bitvis förtjusande Danmark, att lagen är diskriminerande därför att rasismen finns hos lagstiftarna?

- - -
Nu rapporteras det i media att Lasse syns mer i media. Det låter som en lustig paradox, men är ett symtom på att för media finns ingen verkligare verklighet än de själva. Ska vi vinna något i valet krävs det att media väljer att förverkliga fler av våra företrädare.
Vi kan vara hur tydliga som helst på torgen - om det sedan skrivs något i stil med att vi var rödgröna flummare är det den versionen som blir verklig i folks huvuden, oavsett vad de hört. Ungefär som att Mona i media är kvinnan utan efternamn som förlorar mot den reinfeldtska auktoriteten, oavsett vad hon sagt.
Se också Sjöstedt och Emil Berg

Att räknas eller inte räknas

Tydligen räknas jag inte. Strax efter EU-parlamentsvalet fick jag en enkät där något nyhetsföretag ville veta om jag hade förtroende för Lars Ohly. Förstod inte riktigt sambandet - partiledaren har inte gjort mer eller mindre än någon annan för detta usla val - så först tänkte jag inte svara, men kom strax på att allt kan användas för att komma åt vänsterledaren.

Så jag svarade att jag har förtroende för Ohly. Men det räknas inte.

Att 30 av 1300 saknar förtroende för honom ansågs av DN vara en stor nyhet. Hur många som svarade på mitt sätt får vi inte veta. Vi räknas inte.

Enligt DN skulle deti vara 30 tillfrågade som ”kräver Ohlys avgång”. Men såvitt jag minns var den frågan inte med i enkäten. Betyder det att DN hittar på, eller att utfrågarna ringde upp några utvalda för kompletterande frågor?
Det lär vi inte heller få veta, vi vars åsikter inte räknas.
Eftersom vi förstått att oberoende media innebär att man kan skriva lite hur som helst, oberoende av proportioner.

Läs Magnus Ahlkvist för sans och balans!

Julafton utan vanmakt

Ha! Regeringsalternativet är klart, nu återstår bara bergskedjor av arbete. Videon med partiledarna ger anledning till lite undran... Sahlin tycker det känns spännande. Hon känner att det blir energi och go. Verkligen spännande, känner hon. Eriksson-Wetterstrand för sin del hoppas på förslag som blickar in i framtiden, på grön politik och investeringar. Medan Ohly tveklöst punktar ned sina prioriteringar: utveckla välfärden, och bryta kvinnors underordning liksom segrationen.
Om endast av tre partiledare väljer att tala politik kan grupparbetet komma att bli besvärligt. Men hon har rätt, Sahlin. Spännande är det förstås.

Ett citat från tejpen: ”Den enda makt som ökat bland vanligt folk är vanmakten” (Lars Ohly)

Sen finns en oro bland partikamrater och bloggare att vänstern ska kompromissa bort hela socialismen. Det tror jag nu inte, men är väl medveten om hur svårt det är att fastslå smärtgränsen - att veta exakt när det är dags att lämna över till de borgerliga för en ännu värre politik. Av samarbete i vår lilla stad har jag också lärt hur svårt det är för väljare, journalister och tjänsteutförare att skilja på partiprogram och regeringsdeklaration - eller vad vi vill göra och vad vi kan göra.

Men låt oss skjuta upp svårigheterna! Vi har haft en bra EU-konferens, och Fredrich Legnemark skriver: ”Idag är det julafton!”

Stor i orden...

Skönt att Sahlin fick bakläxa. Det är bara det att ringa runt till
distriktsordförander brukar man göra före, inte efter, ett stort kontroversiellt utspel. I demokratiska partier brukar man till och med ge sig tid att förankra nyheten i distrikten. så jag undrar: hade Sahlin inte ens fattat att det var kontroversiellt?

Skönt med bakläxa, men taktikpoäng ger den inte. Därför ställer man i detta spöklikt lojala parti villigt upp med beskäftiga omformuleringar:
”Det blev inte tydligt. Vi menade bara att vänstern inte är med just nu. Det formulerades olyckligt. Det kan tolkas som att vi stängde dörren.”
Ja tänk precis så kunde det tolkas! Och troligt är väl att Mp fortfarande tolkar det precis så.

”Dåligt och osmart” tycker Ohly, för i hans position måste man vara lite fin i kanten.

Som bloggare kan man uttrycka sig mer oförblommerat. Som här Approximationer angående rikets finanser:

"Vänstpartiet är det ENDA svenska parti som konsekvent har röstat NEJ till den sadomasochistiska flumbubbla som övriga partier i sin oändliga upplysthet varit övertygade om skulle hålla samman den här gången, eftersom en klase ekonomer med tveksamma trackrecords men trovärdiga kostymer lovade att allt blir baaara bra om vi gör såhär"

Konsekvent inkonsekvens

Samarbetet med den mest aggressiva militärmakten i världen förstärks varje år - alltså, Sveriges skamlösa stöd till Förenta staterna.

Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.

Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!

Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.

Allsångsskatt

Den som i likhet med mig inte var i Vitabergsparken och rockade röven av högern kan glädjas åt Kulturbloggens video. Det värmer hjärtat att se och höra Ohly som anförare samt i pas de deux med grönhårig ödlerygg!

När jag var ny i Vänsterpartiet -76 sjöng vi oss igenom hela Sånger för socialismen på introduktionskursen. Det var en bra idé då. Kanske inte idag, efter några icke-sjungande år.
Men allsången i Vita bergen visar att vänstern och arbetarrörelsen har vår ständigt utvecklade sångskatt, och det är sannerligen på tiden att vi höjer våra röster för att höras igen.

Kongressen

Partikongress. Tre dagar i ett stort svalt skumt hus, istället för vid närmsta sjö. Men vi har kul!
Efter nattmangling har vi ett uppfräschat partiprogram. Tydligare stycken om rasism och antirasism, ett förstärkt ekologiskt perspektiv och fler strategier. I fråga om sex timmars arbetsdag ska vara vision eller dagskrav landade vi i en acceptabel kompromiss.

Vi har valt om vår ordförande Lasse Ohly under stort jubel. Och jag är omvald programkommissionär och tackar för det!

Dumskallar i bäverdammen

Sahlin har aldrig varit roligare än när hon sa: Maud Olofsson, dendär bäverkvinnan som gnager sig igenom vartenda trygghetssystem vi har!
Flamman citerar Olofsson: ”Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag.”
Jo, det kan verka fel att överklassen sätter in den lilla struntsumman i Puppes egna fonder, medan andra familjer knappast kan bekosta gummistövlar åt My och Sumeya för pengarna. Det kan verka rätt att snåla in på bidraget till Puppes kommande förmögenhet – men känns det lika rättvist och rättmätigt att se Mys och Sumeyas mammor tävla i fattigdom för att se vem som ska få gummistövelbidraget?

Bävern bor torrt och fint i sitt bo, men dess ut- och ingång ligger långt under ytan, och när man väl börjar gnaga i trygghetssystemen finns det liksom ingen botten. En som inte funderade särskilt var en vanlig borgerlig person i en insändarspalt, som ville ha igen något av det hon betalar i skatt. Hon drog säkrare slutsatser än sin minister, vilket för övrigt inte kan vara så svårt.

Efter att ha umgåtts med dumskallar en hel dag tar jag med nöje in SvD:s Gudmundson i samlingen. Han tycker det är urlöjligt att Ohly medverkar i teveprogram, och urvidrigt att Ohlys dotter är politiskt aktiv. Det senare förmörkar Gudmundsons sinne så till den grad att han landar i Kuba och Nordkorea ”där ju revolutionerna permanentats i socialistiska arvsmonarkier”. Föreställ dig hur småsintheterna skulle lyda om Ohly sturigt vägrade tevetjosan medan dottern snöade in på nån dekadent spybar?

Bara en sak, Gudmundson: Det går inte att permanenta den socialistiska revolutionen i Sverige. Inte därför att permanent är ett typiskt icke-revolutionärt ord, utan därför att den aldrig har ägt rum.
I dethär landet har vi en bäverdamm. Förhoppningsvis temporärt.

Kunskapskrav

Jag är glad att Ohly gavs utrymme i DN för en bra artikel om skolan. En artikel där äntligen en prominent partiföreträdare lyfter frågan om kunskap i skolan, och det därmed sammhängande kravet på skolan att göra kunskapande möjligt - och att detta har en hel del med ordning att göra, men inte fullt så mycket med straff och utsortering som nuvarande regering fått för sig.

Jag är inte fullt så glad över rubriken: ”Vänsterns skolpolitik misslyckad och förlegad”. Eller starten på ingressen: Lars Ohly ångrar sitt partis syn på skolan...
En gång, en herostratiskt minnesvärd gång, valde vi själva att namnge vårt valmaterial: ”Vi hade fel”. Det var inte en framgångsväg, och jag utgår ifrån att ingen nu levande partist skulle inleda en artikel så ynkligt. Troligen är det infamiteten på nyliberala hjärntvätts-DN som slår till igen*.

Istället för syndabekännelse hänvisar jag till Vänsterpartiets utbildningspolitiska program. På sidan 3 presenteras vår kunskapssyn. Den är dynamisk, den är holistisk, och den har ett maktperspektiv. Detta har vi inte lyckats framföra, det har Ohly rätt i. Det kan bero på att några av kamraterna hellre talar reformer än ideologi. Låt oss nu gå vidare!
Vi har en skolpolitik där reformerna, antingen det är fler personal eller gratis frukost, är verktyg för att nå målet, barns aktiva kunskapande – för fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.**


* Liberal, det är att garantera rätten att framföra misshagliga åsikter. Nyliberal, det är att misshagliga åsikter må kunna framföras sedan de vanställts rejält.
** Lpo-94