Hellre frihet än valfrihet

Valfriheten och internet kom ungefär i samma veva. Då valde vi Bredbandsbolaget, vilket fungerade så bra att vi la även telefonen hos dem. Det i sin tur fungerade så bra att jag gärna vill ta avtalet med mig när jag flyttar.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.

Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.

Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.

När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.

Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.

Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?

På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.

Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.

NIMBY

NIMBY - not in my backyard - är en förkortning som spritt sig från sociologin för beteendet när människor visst kan acceptera en förändring, bara den inte berör dem själva.
De småsinta yttranden som fällts av en del vellingebor om att ta emot flyktingbarn är exempel på en sådan nimbyeffekt. Det faktum att barnen farit illa och behöver hjälp kan förbises. Risken att jag själv skulle bli störd är viktigare.
Ligger det barn på körvägen kollar man först om däcken skadats.

Det är ingen bra lösning att barnen bor på ett ställe där de inte är välkomna. Men företaget som ansvarar för mottagandet säger att de har goda exempel från andra orter på att de kritiska rösterna brukar vända.
Det är inte heller alla vellingebor som visar upp en barnfientlig inställning. Några har istället anmält sig att hjälpa till!

Nästa migrationsfråga: Regeringen kräver att försörjningen är säkrad innan en inflyttad kvinna eller man får återförenas med sin familj i Sverige (barnen undantagna).
Det innebär att en person som diskriminerats bort från arbetsmarknaden straffas för det genom att inte få leva med sina närmaste. En prövande situation som inte underlättar för någon att sälja sig på jobbintervjun, jaga bostad och plugga svenska.
Oppositionen S + V + Mp är emot försörjningskravet.

Apropå plugga - vilken bild ger den akuta situationen i Vellinge och regeringens långsiktiga politik av de svenska värderingar som de borgerliga menar ska läras in?
Vad ogillar svenskarna mest - barn, familjetrygghet eller utlänningar?
Vad gillar vi mest - den egna bakgården?

Se även Alliansfritt Sverige om Moderaternas kluvna tunga och Homo Politicus om det lilla främlingsfientliga partiet

Flykt är inte cirkus

Det var tragiskt att läsa kommentarerna från invånarna i Vellinge som inte vill ha flyktingbarn boende på orten. Det moderata kommunalrådet underblåser hatstämningen, vilket är skrämmande.
Sveriges rikaste ort, Vellinge, har en väl skyddad befolkning. Men den pösiga inskränkthet som hörs i deras kommentarer verkar inte lindra deras ständiga skräck för att otäcka ungar ska ta deras saker och sätta eld på huset.

Deras politiske företrädare från ett så kallat demokratiskt parti tar det överhuvudtaget inte på allvar att erbjuda en fristad åt utsatta barn – barn han beskriver som ”en strid ström av tonårspojkar”.
Det handlar om trettio barn som sannerligen har lidit tillräckligt redan innan de nu, som ensamma immigranter, skulle få sängplats på vandrarhemmet i Vellinge.
Men kommunalrådet har lovat undersöka om han kan ”stoppa denna cirkus”.

Det är så man säger när de andra inte är levande människor för en. Barn som gått igenom svårigheter är inte barn om de kommer från Afrika eller Asien. Då är de apor på cirkus med ståhej och onödigt jävla liv.
Vi vill inte ha hit dem, säger han.
Han skulle kunnat säga: Vi vill inte ha krig, svält och naturkatastrofer som driver människor att i yttersta desperation sända bort sina barn.
Men han sa: Vi vill inte ha hit dem.

”Vellinge marknadsför sig med att Här är friheten lite större… Det gäller inte alla”, skriver Aftonbladet

Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson har utmanat Vellinges moderata kommunalråd på debatt! Se länk i kommentarsfältet.

Inte skräp, men skräck

Först studsade jag över upplysningen att barn har sopor i huvudet. Att det måste rensas upp om de ska lära sig något.
Men det var inget föraktfullt utfall från utbildningsmajoren, utan ett reportage från en skola i Rio de Janeiros slum.
Våld, droger, kriminalitet och övergrepp är barnens vardagsmiljö. När de kommer om morgonen kan de inte arbeta om inte läraren låter dem småprata, berätta om något hänt, men också göra hjärngympa. ”Skräpet” måste ut så att barnens förmåga att lära repareras.

Skolans rektor berättar om hur hon i många år sökte sig fram till denna pedagogik. Inte ens Freires bekanta pedagogik för förtryckta gick att använda. Den bygger på att identifiera problem och deras orsaker och organisera sig i gemensam kamp. Men det går inte att komma med sådant till blockerade barn som saknar framtidstro.

”Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt” förklarar rektorn.
Det är därför vi behöver ta till oss hennes pedagogik också i Sverige. Slum av den katastrofala brasilianska graden har vi inte här, men många traumatiserade barn, ångestladdade barn, barn som det låst sig för.
De sitter i skolan, de trivs ofta med lugnet och rutinerna där, men de får inte mycket gjort. De tänker långsamt, hakar upp sig på sådant vi tycker är ingenting.
Skolpersonalen försöker ofta få dessa barns kanske lika traumatiserade föräldrar att söka hjälp på BUP och ställa barnen i kö för terapi. Men tiden går, barnen förstår allt mindre av vad som pågår i skolan, och snart kanske de inte trivs så bra där längre.

Uerê-Mello-metodiken används idag på 150 grundskolor i Rio de Janeiro. Den är en ögonöppnare!

Också Christermagister har bloggat

Ett lugnt och harmoniskt folk

DN:s pappersupplaga har idag en artikel om avspärrningarna i Hagaparken. Hur delar av promenadvägarna ska säkras samtidigt som familjen Bernadotte garanteras ett lugnt privatliv.
Om man vill ha det lugnt är det en gåta varför man väljer att bosätta sig i ett av länets mest omtyckta utflyktsområden. På Stockholms slott finns 800 rum och huset ska renoveras för en kvarts miljard - där borde det väl finnas utrymme. Eller om paret föredrar förorten, varför inte Ulriksdals avskildhet?
Men Haga slott ska det bli. Och stängsel ska det bli, även om jag med glädje noterar att Ekotemplet fortfarande kommer att vara tillgängligt.

Salminen, kommunstyrelsens ordförande i Solna, tror att prinsessbostaden kommer att bli ett dragplåster. Har han inte märkt att parken är oerhört attraktiv som den är? Inte heller har han hört några "klagomål", trots brev till Solnas politiker och insändare i båda morgontidningarna samt det lokala annonsbladet.
Men jag ger honom rätt i att klagomålen inte varit överväldigande. När jag arbetade för kommunen gick det inte att såga ett träd eller bygga en förskola utan att medborgarna ringde ner förvaltningarna med synpunkter. Jag erkänner att jag trodde samma friska oppositionslusta skulle vakna när något allvarligare än skugga på balkongen står på spel. Nu är vår största park hotad, men folk tar det med ro. Som om blotta närvaron av kungligheter suddar ut alla konflikter.

De som promenerar idag anmärker i tidningen på att de möter biltrafik nu under byggperioden. Men tror det blir bättre sedan. Jag har frågat förr och inte fått svar:
På vilka av gångstigarna ska Victoria, Daniel och deras stab köra?

Hänvisar till namnlistan Haga ska vara park
- - -

Eftersom dagens DN envisas med att inte logga in länkar jag till en helt annan artikel som beskriver hur Koppartälten i Haga tvättas. Något som jag inte har det ringaste emot, eftersom alla som vill se har glädje av hur vackert det blir.

Skicka Sabuni på kurs

När vänstern föreslog att samhällsorientering för nyanlända immigranter ska ingå i introduktionen eller SFI-undervisningen slog de borgerliga bort det med motiveringen att det var språket som skulle prioriteras. De nyinflyttade skulle snabbt och effektivt läras tillräcklig svenska för att kunna ta ett jobb. Medborgerliga rättigheter och skyldigheter var inte en undervisningsfråga, lika lite som diskussioner om livsstil och hälsa.

Nu är det andra tongångar. Samhällsorientering ska bli en del av de nya etableringsinsatserna. En erfaren utredare har tillsatts för att klargöra vilka som ska orienteras om vad, och det behövs nog. Åtminstone när minister Sabuni tar såhär lätt på ämnet: ”Man kan skämta om att vi står i kö i Sverige och att vi kommer i tid, men de facto så är det bra att veta.”
Sen är det slut på skämtsamheten, för i själva verket är det jämställdhet och förbud mot barnaga som de nyanlända behöver utbildas i, det som kallas värden och normer - sådant som Sverige har och andra saknar.

Frågan är om kursen ska leda till att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är bekant - eller att den praktiseras? Om det är det senare måste vi skicka större delen av befolkningen på kurs.
Men visst är värderingar viktiga. Det framgår av att Alliansen inte kan komma med något som helst förslag utan att det präglas av ett överhetsperspektiv: Vi som bestämmer, dom som ska tuktas.
Det är tvivelsamt om de borgerliga ens kan förstå värderingar som solidaritet och gemensam problemlösning.
Inte heller detta förändras av en genomgången kurs.

Läs Vi i Sverige för en lysande vinkling på de gängse värderingar som di svenske i Sverigedemokraterna minsann har riktigt svårt för.
Även Alliansfritt Sverige har bloggat.
- - -

För den som vill böka ner sig i en härlig gegga av svenska värderingar har Alla smutsiga detaljer publicerat ett långt kristdemokratiskt brev, kännetecknat av den fina svenska egenskapen att själv bara ödmjukt vilja göra gott medan alla dom andra håller på och bråkar.
Med tanke på att Hägglund uppfattar jämställdhet som något som kan se ut lite hur som helst kanske en introduktionskurs kommer väl till pass även för socialministern?

Hundra år av friluftsliv

Fotot visar ett sällskap i det gröna omkring år 1900. Målet för deras picknick är Hagaparken. Redan på Bellmans tid festades det i Haga, och i över hundra år har parken varit en omtyckt mötesplats för friluftsliv och lekar. År 1866 startade första spårvagnslinjen från Stockholm-Odenplan ut till Haga södra så att besökare till både kyrkogården och Hagaparken lätt skulle komma ut i det fria.

Så vill vi ha det i framtiden också. Utan avspärrningar, övervakning och biltrafik.

Skriv på namninsamlingen Haga ska vara park!

Fotot har jag lånat från en utställning på Solna stadsbibliotek. Fotografen är okänd och bilden tillhör Solna hembygdsförening.

Före detta arbetarparti

”Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi.” Det är vad gamle socialdemokratern Enn Kokk säger om den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen.
Den förvisso trivsamma kongress där man kan undra om de fattade något socialdemokratiskt beslut överhuvudtaget.

Från en vision om en skola för alla - vår gemensamma grundskola, offentligt ägd och driven - har de moderna socialdemokraterna efter mycken beslutsångest och hummande gått med på att vinstuttagen i privatskolorna ska dämpas.
”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag.” Självklart! Meningen låter radikal för att vara i dagens Sverige (för trettio år sedan skulle den låtit enbart absurd). Men det som följer av den är endast att reglerna för att starta privatskola ska skärpas något, i syfte att höja kvaliteten. Detta lär knappast skrämma skiten ur utbildningsföretagen.
Som några kloka socialdemokrater redan har förstått är det mycket svårt att återta tillgångar men redan har förskingrat.

Men vad är att vänta av ett före detta arbetarparti som medvetet beskriver sig som mittenalternativet i tron att man kan göra nytta för alla?

Enn Kokk igen: ”Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.”

Minns drottning Kristina: ”Den som vill hålla sig väl med alla, är inte vän med någon.”

- - -

Här ett utsökt citat från jj.n apropå att kommunister är hemska, men affär är affär:
”Kanske har man hos SvD insett att Kina inte är någon kommunistisk diktatur utan agerar tillräckligt kapitalistiskt för att man ska bortse från diktaturdelen i deras styrelseskick?”

Fotboll eller miffon, vad är problemet?

Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!

Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.

Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.

Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.

Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...

Små små steg åt samma håll

Ett litet rasistiskt parti kan tack vare fin mediauppbackning framstå som det intressanta alternativet. Som ursäkt brukar media uppge att de ska bevaka sådant som är nytt och spännande. Då glömmer de att den rasism som Sd och andra extrempartier står för är samma gamla europeiska övermakt och överlägsenhet - bara med några ord utbytta - som präglat oss sedan kolonialismens dagar.
Mer om detta skriver Homo politicus

Ett litet rasistiskt parti kan, när de väl fått genomslag, påverka hela den svenska migrationspolitiken. Ny Demagogi lyckades genom sitt riksdagsgästspel på 90-talet få en begränsad och avvisande asylpolitik att framstå som normal och önskvärd för alla de stora partierna. Som ursäkt brukar de uppge att det är bättre att vi gör det än att andra gör det... nej, så brukar de inte försäga sig. Men de tycks tro att ett rasistiskt parti är möjligt att tillfredsställa. Då glömmer de att varje eftergift tänjer på gränserna för en human politik. Inte heller detta sker för första gången i Europa.
Mer om flyktingpolitik och Ny Demokrati skriver Kalle Larsson, V.

Mer om normaliseringen i avhumaniseringen skriver till exempel Imre Kertesz, efter sina år i Buchenwald.

Dumt så träden gråter

Vad sägs om en kärlekens allé längs Strandvägen?
Småmysigt.
Vad sägs om att göra den till den nygifta prinsessans ära?
Vaa?

Det började med att Stockholms borgerliga stad ville ha ett konstevenemang i Stockholm under ”bröllopsmånaden”, d.v.s. den månad då vi alla förväntas känna till att det enda bröllopet som räknas äger rum.
Staden frågade förnämliga Liljevalchs konsthall hur prinsessans giftermål kan uppmärksammas ur ett kulturperspektiv, och efter moget övervägande kom chefen på att det ska regna lyrik ur träden på Strandvägen, och så bad han några framstående författare att skriva varsin dikt med anledning av bröllopet.

Detta är politik och poesi det, mina vänner.
I en mycket obehaglig fastlåsning.

Liljevalchs som är proffs på att göra konstutställningar hade kunnat hänga hur mycket heteronormativa tavlor de ville på väggarna. Men då hade ju ingen märkt någon skillnad, så för att verkligen märkas i denna märkliga värld valde de att ge sig på poesin istället. Och författarna som säkert har en del vackert och tänkvärt i sin produktion ombedes att brödskriva kärleksdikter, inte till Victoria (det vore väl nästan perverst sådär i giftastider) utan poesi i största allmänhet fast i nära anslutning, om ni förstår.
Men det gör inte jag.

Liljevalchs-chefen säger att de som ”får för sig” att de är republikaner kan tacka nej till att medverka men att de som ”har humor” tackar ja.
Det kanske är trist att tro sig vara republikan, men att veta det går ganska bra tack. Även om vi inte har samma lustfyllda medvind som rojalisterna. Men oavsett vilket undflyr mig det
humoristiska i att fjäska fram kärleksdikter - om inte hela påhittet i själva verket är en drift med prinsessan, med kärleken och med konsten.

Dikterna ska samlas i bok och överräckas till Victoria och Daniel. Bara så att deras speciella status som upphöjt frälse inte undgår dem eller någon annan. Men innan dess ska lyriken tolkad av framstående skådespelare basuneras ut från Strandvägens träd, i kanon och kakofoni dunkas in i de förbipasserandes huvuden.
Föralldel, det ena är inte mer bisarrt än det andra.

Jag ber er, Bruno K Öijer och Kristina Lugn -
Var humorfria - säg nej!

Glöm inte de skrattande träd som vill se oss leka i Haga!
Skriv på namnlistan Haga ska vara park

Vänstern föredrar privat - i vissa sammanhang

Den fulla sysselsättningen är hörnstenen i Vänsterpartiets förslag till valplattform som nyligen presenterades. Välfärd och jämställdhet är inte helt oväntat andra betydelsefulla områden för ett rättvisare samhälle. Liksom kampen för ett privatliv med integritet. Vänsterpartiet har från början varit på bettet i FRA-debatten och lyfter nu integritetsfrågorna till valplattformen. Iallafall i version 1. Förslaget är ute på remiss i partiet och beslutas inte förrän på kongressen i maj nästa år.
Alla vänstermedlemmar som vill har möjlighet att påverka det färdiga förslaget. I vårt parti är det varken ledare eller mediaföretag som sätter dagordningen.

Varför politik och poesi?

Varför just politik och poesi?
Därför att under arbetets bästa stunder flöt dessa två samman.

Ulf Stahre uttryckte det såhär i sin förträffliga bok Den globala staden:
"Almstriden var ett av historiens moments of madness. Som Aristide Zolberg visat har det genom historien funnits vissa turbulenta tillfällen där kontrollmekanismerna släpper, makten utmanas och gränser överskrids. Vid sådana stunder upplevs att allt tycks möjligt. Muren mellan det instrumentella och det expressiva kollapsar. Politik blir poesi och poesi politik. Politiken spränger sina gränser och invaderar allt liv. Det är också intensiva ögonlbick med festivalartad glädje (Zolberg -72)

Solidaritet och moral viktigare än Åkesson

Att det är bra med debatt, om detta verkar Åkesson och Aftonbladet vara överens.
Men är det en bra debatt?

Inte särskilt bra att den ena bloggaren efter den andra känner ett plötsligt påkommet behov av att positionera sig gentemot muslimer: ”Jag gillar inte heller sharia… men Sd går för långt…”
Som om det funnes en gräns för hur illa man får tycka om muslimer – och då är vi redan där.
Var? Ja, till exempel i ett läge där förbipasserande svenskar tror det går för sig att håna och spotta på beslöjade kvinnor.

Även yttrandefriheten har egendomliga vänner. Till exempel liberalen Cwejman som tror att en anmälan för hets mot folkgrupp är detsamma som att kräva ”förbud”.
Nu är det så att det redan finns förbud mot vissa fientliga yttringar. Att anmäla är ett försök att få det prövat om ett lagbrott begåtts. Vad har en liberal att invända?

Från en strategisk utgångspunkt framför Zuiderveld en liknande uppfattning - att Sverigedemokraterna måste få hållas - men hans artikel är högintressant med sina jämförelser med situationen i Nederländerna. Det finns mycket att lära av turerna kring Geert Wilders' framgångar och hur han stärkte sin position först medialt och sedan röstmässigt.
En svensk parallell är redan påbörjad i och med att Åkesson nu har fått sätta dagordningen. Zuiderveld varnar för alltför hård kritik och i synnerhet åtal, eftersom detta var Wilders’ väg att bli hjälte. Alternativet menar han är att sätta dit Sverigedemokraterna på något annat, finansieringen av pensionerna till exempel.
Givetvis ska Sd ställas till svars på områden som de inte behärskar. Men migrationspolitik är ett sådant område. Börjar vi prata pensioner istället är risken stor att vi enbart förstärker uttråkade väljares uppfattning att Sd är helsäkra i invandringsfrågan även om de har svårt att hantera budgeten.
Dessutom är det omoraliskt att lyssna på förtal utan att reagera.

Låt oss också lära något av Danmark, där övriga partier först drevs i rasistisk riktning och Folkepartiet ändå slog igenom stort (liksom i Frankrike där le Pen gick fram på att vara original, inte kopia.) I vetskapen om detta är det idiotiskt att nu, som de svenska rödgröna, öppna dörren för högern i tron att detta skulle tillsluta den för Sd.
Nej, det skulle leda till ökade klassmotsättningar och politikerförakt. Alltså ett ännu bättre utgångsläge för populistiska extremister.
Ty det är inte Åkesson som person som ska hållas ifrån riksdagens talarstol. Det är hans politik som inte får genomföras. Det är de människor som lyssnar på honom och uppmuntrar honom som måste erbjudas andra alternativ, så de vågar känna solidaritet igen.

Att nyheten om samarbete med de borgerliga inte stämde åtminstone vad vänstern beträffar framgår hos Jöran Fagerlund

Även JJ.N har bloggat

Patriotismens dröm och verklighet

Sverigedemokraterna, kända för vulgära förenklingar, har nu givit sig på Astrid Lindgren. Idag skulle hon ha delat sverigedemokraternas värderingar och samhällssyn, spekulerade partisekreterare Söder under landsdagarna.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.

Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!

Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.

Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.

Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.

Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.

Bli marxist med Kd!

Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.

De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.

Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!

Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!

”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!

Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!

Bögfeministen om värdekonservatismen

Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.

Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.

Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.

Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.

Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.

Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.

Korståg för banalitet

Men tror någon att den halsstarrige lille gubben kan ge sig? Inte då! När han borde backa och säga, oj, det var inte så smart att käfta om vem som är vanligast, nu kör vi mediataktisk reträtt - istället för det lägger Kristdemokraterna ut en uttömmande frågor-och-svar-sida om vilka som är ”verklighetens folk”!

Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.

Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.

Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.

Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.

Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!

* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!

Lite internationellt

Internationell utblick på tilltalsord hittar du i Språkspalten. Men skribenten har uppfattningen att det nya niandet i serviceyrken är en myt. Då lever jag i en myt då, för jag har hunnit bli råless på niandet från butiksbiträden som vill vara lite fiiina och tror att ett föråldrat språkbruk är en statusmarkör.

Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.

Läs istället Ida om internationell feminism!

Galler eller dryader

Det har börjat arbetas i Haga. Nya gallerstaket omringar slottet. Det är taggtråd över grindarna, och särskilt snurrporten skär sig riktigt skrikande från empirearkitekturen i övrigt.

Det stängslade området är inte stort, det kan man inte beskylla dem för. Frågan är om denna större villaträdgård kommer att räcka till för familjen Bernadotte d.y.,

eller om det gamla gjutjärnsstaketet kommer att låsas till

när de är hemma?
Inte heller kan jag klandra Victoria för den rikliga nederbörden,

men tanken på en vallgrav är inte långt borta...

Vi får se hur det blir. Gustav III:s paradbygge stannade vid en grund. Här har det uppväxande Solna lekt i generationer. Kommunen sätter upp stängsel ibland, men de öppnas lika fort. Det finns droppstenar i ruinerna, och även recenta fynd såsom spår efter grillkol.

Tack och lov skyddar dryaderna i de gamla träden ännu Hagas älskliga mystik

men när långfingrade skuggor sträcker sig över Pelousen

är det dags att skriva på namnlistan

Haga ska vara park