Nobelpristagare i snabb belysning

Nobelpriset i litteratur är en allvarlig sak, inte alls ett medialt spänningsmoment i vardagen! Därför ska du få veta vad jag anser om dem, det urval av de ärofullt belönade som jag överhuvudtaget kan anse något om: 

1907 Rudyard Kipling – läst Djungelboken, filmen var bättre  

1909 Selma Lagerlöf – levt med denna inspirerade berättare och stenhårda skrivarbetare som kanske nådde vårt språks högsta höjd med  Jerusalemsviten (filmen var inte bättre

1913 Rabindranath Tagore – läst någon dikt

1915 Romain Rolland – präglades i tonåren av denne pacifist och idealist som gav mig i viss mån besynnerliga uppfattningar om konst, Rhen och Europa, samt liv och död som ”Guden med de två mäktiga vingarna”

1916 Verner von Heidenstam – läst några vackert ordvrängande dikter

1921 Anatole France – läst en söt roman, Min väns bok

1923 W B Yeats – hört dikter upplästa på engelsklektion

1925 G B Shaw – läst Pygmalion och diverse nöjsamma aforismer

1929 Thomas Mann – läst Buddenbrooks som var sämre än Forsytesagan, om än tidigare

1931 E A Karlfeldt – läst allt av och om denne längtansfulle dalkarl som påverkat mitt sätt att se på natur och tradition

1932 John Galsworthy – läst Forsytesagan många gånger eftersom den är bättre än Buddenbrooks, så kanske han lärde av föregångaren?

1936 Eugene O’Neill – sett Alla Guds barn har vingar och blev berörd

1938 Pearl Buck – läst Den goda jorden och blev inte så berörd som förväntat

1945 Gabriela Mistral – läst och uppskattat dikterna

1946 Hermann Hesse – tillbringat andliga gymnasieår med Glaspärlespelet, Siddhartha och annan esoterika

1947 André Gide – försökt läsa på franska, det gick sådär

1951 Pär Lagerkvist – beundrat språket, blivit uttråkad, lagt på hyllan

1952 Francois Mauriac – läst något och förmodligen förstått mindre

1954 Ernest Hemingway – sett hans hus och båt på Kuba, läst en del men föredrar biografiska notiser i böcker från tiden

1956 Juan Ramon Jiménez – älskar idylldiktningen i Silver och jag, men hur kan det vara nobelprisklass att gå och småprata med en åsna?

1958 Boris Pasternak – sett Doktor Zjivago flera gånger, läste boken som trettonåring, det var lite för tidigt

1962 John Steinbeck – gråtit så mycket åt Möss och människor att jag inte vill ha mer med dem att göra

1963 Giorgos Seferis – läst lite dikter, tycker Ritsos borde fått priset

1964 J P Sartre – läst mer av hans hustru

1968 Yasunari Kawabata – gillar, men blandar ihop med Mishima

1969 Samuel Beckett – sett, läst, inspirerats av och improviserat över Godot, och har jag läst något mer kan det inte mäta sig med Godot

1971 Pablo Neruda – läst och gillat en del

1972 Heinrich Böll – levt med krigs- och efterkrigsskildringar, blivit bitter och kärleksfull i försöken att förstå det tyska problemet med hans tunga, varma ögon

1974 Johnson & Martinson – försökt läsa båda och blivit nedstämd

1976 Saul Bellow – läst något spirituellt

1978 I B Singer – läst något mustigt

1979 Odisseas Elítis – läst lite dikter, tycker Ritsos borde fått priset

1980 Czeslaw Milosz – läst, blivit imponerad av, glömt

1981 Elias Canetti – som ovan! men det var något mångkulturellt som jag gillade

1982 G G Marquez – läst och älskat, nu kan alla säga ”magisk realism” men på sin tid var det verkligen precis så det var!

1983 William Golding – alla har väl läst Flugornas herre? själv kom jag aldrig längre

1988 Naguib Mahfouz – läst, och fått recension av kypare i Kairo: Ja han är okej när det gäller gamla människor och gamla byar, men vår moderna stad kan han inte!

1991 Nadine Gordimer – något vet jag att jag läste, för jag blev så glad över en kvinnlig pristagare

1997 Dario Fo – sett på scen i Rom, och när han tog emot priset i Rinkeby, stunder jag aldrig glömmer

1999 Günter Grass – läst och inte blivit berörd, ty han var inte som Böll

2002 Imre Kertesz – fick mig att bättre förstå det vi alla andra måste försöka förstå, det som vi måste läsa för att yttra oss om Förintelsen

2003 J M Coetzee – läst Disgrace, inget fel på den

2006 Orhan Pamuk – tagit mig igenom med möda, vilket var värt det för den som besökt Istanbul

2009 Herta Müller – mycket svår författare som jag inte ens kunde börja förstå förrän jag läst recensioner och artiklar, då blev det ursinnigt vackert och farligt

2011 Tomas Tranströmer – pris till svenskar borde ha avståtts från Karlfeldt till nutidens störste skald på vårt språk

2014 Patrick Modiano – lät så intressant, var inte så intressant

2016 Bob Dylan – lyssnat och tyckt om i många år

Så roligt att hålla på med böcker, så svårt att utse pristagare, så oväntat när pjäser och musik bryter in i läsningen. Astrid Lindgren hade varit en värdig pristagare ungefär vid tiden för Ronja rövardotter (istället för Golding?) Idag är det berättelser utanför EUSA som borde belönas.

Patriotismens dröm och verklighet

Sverigedemokraterna, kända för vulgära förenklingar, har nu givit sig på Astrid Lindgren. Idag skulle hon ha delat sverigedemokraternas värderingar och samhällssyn, spekulerade partisekreterare Söder under landsdagarna.
Skulle en högbegåvad och mycket spirituell författare med världsrykte gå ner sig i Sd:s träsk av självömkan? Skulle en varmhjärtad människa med närmast magisk inlevelse i barnasjälar ställa sig bakom en politik av ”passar det inte så är det bara att åka hem”?
Tja, det står var och en fritt att gissa. Liksom det står var och en fritt att dra ner ett konstverk till sin egen nivå.

Bröderna Lejonhjärta är enligt Söder en saga med sverigedemokratiska värderingar. Följande heltäckande liknelser finner han: Karl och Jonatan står upp och kämpar mot förtryck precis som Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ”ser ljuset” precis som lille Karl, och så har vi den onde Tengil som motsvaras av journalister och politiker!

Bröderna Lejonhjärta är enligt min åsikt inte Lindgrens starkaste berättelse. Här finns för många svårförklarliga övergångar, romantiken är ganska tjockt påstruken, och i allt det våldsamma storslagna tycker jag att de faller platt, de där vardagsbarnsliga kommentarerna som annars är Lindgrens specialitet. Men bortsett från dessa smärre anmärkningar är det en komplicerad och poetisk berättelse om liv och död och att uthärda. Den lär barn hur våra bästa och sämsta känslor och egenskaper påverkas under pressade omständigheter, och inte minst berättar den hur näst intill omöjligt det är att uthärda sorg - att tvingas vara kvar och stå ut när det värsta händer.

Skulle den boken ens i deras mest uppblåsta pojkdrömmar likna dessa små missunnsamma politiker, som envetet hamrar ut sin inskränkta männskofientlighet och känner sig oförstådda av oss som inte gillar den?
Det är ungefär som om den som velar mellan Aftonbladet och Expressen identifierar sig med Hamlet.

Dagens kraftigaste applåder fick Söder för: ”Passar det inte så är det bara att åka hem.”
Detta är vad pressen kallar för de nya, nedtonade Sverigedemokraterna. Som ändå känner sig missförstådda.
När Söder säger ”Res hem och kom inte hit igen!” går det inte att missförstå. Inte har det någon stämning av Saltkråkan. Inte är det särskilt nedtonat heller. Men för den händelse någon fortfarande ömkar de stackars rasisterna som ingen lyssnar på länkar jag motvilligt till ett antimuslismskt utbrott av Åkesson på bästa plats i rikstäckande tidning.

Mer nationalistapplåder! På landsdagarna möttes viceordförande Åkerlund av entusiasm för slagordet ”ett folk, ett land, en nation”.
Detta yttrande skiljer sig med ett enda ord ifrån en bekant nazistisk slogan.
Det är inget missförstånd. Det ligger ingen orättvisa i att påpeka det.
Det är en ny sång att sjunga för Sorgfågel på Gröna ängars ö.