Fotboll eller miffon, vad är problemet?

Var på Skolforum, en hyfsat intressant blandning av kommers, föreläsningar och skvaller.
Hörde tre kulturpersonligheter som skulle tala om verbala kränkningar, det vill säga skällsord såsom blatte och bög och hot om vad man ska utsätta någons mamma för. Efter att ha enats om att detta inte är ett språkproblem utan ett symtom på något annat hade de inte mycket mer att komma med utom att de gärna ville visa upp sig som både språkliberaler och språkpoliser - ungefär såhär: Allt ska få sägas, till och med ”litteraturkanon”!

Redan första kvarten lyckades de två männen på podiet komma med lätt sexistiska skämt, medan kvinnan istället tog ut svängarna med berättelsen om hur hon och hennes barn brukar gasta ”hora” och ”tattare” efter folk.

Ja, de gör det på fotbollsmatcher alltså. Enligt dessa tre respekterade professionella ingår mobbfasonerna då i ett sammanhang. En tävling där folk springer bena av sig efter en bolljävel utgör nödvändig, allt förklarande umgängesram.
De tycktes också mena att det som gör förolämpningarna acceptabla är att alla andra gastar – det är då man går igång.
Såna mänskor skulle jag inte lita på med ett lakan i Alabama.

Redaktörerna-kåsörerna på scenen hade rätt i att språket inte är problemet. Så vad är problemet?
Är det fotbollen - sportens förmåga att skapa destruktiva masseffekter?
Eller är problemet de dagliga frustrationer som står oss så upp i halsen att vi knappast kan behärska oss i ett civiliserat samhälle? Då är det bättre att vråla i duschen eller bilen, någonstans där ingen tattarhora drabbas.
Eller ingår det i masskicken att bli hörd?
Då har vi minsann här ett sedvanligt litet normproblem: Ord som är kränkande i munnen på utsatta ungdomar blir coola när kultiverade vuxna ska visa upp sig.

Vilka miffon det finns!
Det kanske är det som är problemet...

Respekt!

Ny bok på Nixon förlag: Respektguiden, redigerad av Amineh Kakabaveh och Maria Ekholm, översatt från franskan av Monica de Hagar.

Det är Varken hora eller kuvad som låter oss ta del av handfasta råd till flickor och pojkar som kämpar för sitt individuella liv, utan att styras av familjen och bindas av traditionen. Respekt skildras som en ömsesidighet. Den som inte respekterar andra, är inte värd respekt.

Boken är enkel, tilltalet direkt. Tanken är att unga människor ska få en vägvisare som omedelbart går att följa – det finns lagar till ditt skydd, det finns hjälp att få. Res

Det är inte en teoretisk bok som går i polemik om hur förtrycket uppstod. Den stöder sig på feministiska och sociala förklaringsmodeller snarare än antirasistska, men den tar inte ställning till ”det kulturellas” eventuella betydelse. Detta tycker jag är en fördel. Boken har en tydlig målgrupp. Men jag hade trott att den dessutom skulle rikta sig till socionomer, skolsköterskor, pedagoger och andra som träffar flickorna i vardagen men är osäkra på tilltalet. Det gör den knappast. Iallafall inte i handledarform med samtalsnycklar eller värderingsövningar. Det är ungdomarna som står i centrum, och det genomgående rådet till dem är: ”tala om det, våga tala om det!”

Utmärkt! - men jag undrar fortfarande hur vi stöder den flicka som verkligen försökte tala men som inte fick någon hjälp. Hon som bara utsattes för starkare kontroll tills hon drog slutsatsen att det är meningslöst, eller att det lilla jag har betyder mer än de stora riskerna.

Det bestående minnet av boken är rösterna av ungdomarna själva som klippts in som citat. Modiga, rädda, anpassade eller upproriska. Var och en har sin historia. Var och en är på ett alldeles eget trappsteg i livet. Det finns inget recept, utom kanske det som i boken blir lite tjatigt: Tala om det. Våga tala om det.

Respektguiden på Nixon förlag (bokrecensioner)