Idag är det hacka-på-Kd-dagen.
Igår skrev jag om överklassafarin. Idag läser jag om en kristlig, demokratisk företrädare som uppdaterat sin fejsbok med önskemål om en underklassafari: där skulle ”finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”
Hans parti är kritiska mot angreppet, ty de mer människovänliga kristna betraktar inte fattigdom som en moralisk brist. Därför har fejsbok-förtryckaren i efterskott bett Dagens Nyheter (av alla) om ursäkt, och i det sammanhanget förmedlat att han inte tycker att samhällsklasser ska ställas mot varandra.
Nänä. Han insåg att han enbart bidrog till ett förtydligande av klasskampen. Och detta är just vad som inte får ske, enligt borgarnas (inklusive DN:s) världsbild, där de rika må pösa i lugn och ro mot att de fattiga slipper raljanta påhopp.
Beklagar, men det räcker inte.
Idag är det hacka på Kd-dagen, inte hacka-på-Fp-dagen. Så när Nyamko Sabuni för en gångs skull skrivit något klokt i avsikten att slå sönder regeringspartnerns familjepolitik är det bara att citera… Det är fel att ”kommersialisera familjelivet genom att göra föräldrar till företagare och pedagoger för att ta hand om sina egna barn”.
Kd:s förslag gick ut på: barnomsorgspeng för egna barn genom F-skattsedel, barnskatteavdrag för den som väljer bort förskolan, ännu längre föräldraförsäkring och avskaffande av jämställdhetsbonusen.
Men: En förälder kan aldrig jämställas med en utbildad förskolepedagog, konstaterar Sabuni. Liksom: Hur skapar man drägliga livsvillkor för dessa mammor när de blir gamla? Att mannen på sin inkomst ska åläggas betala pensionsförmåner för kvinnan är förlegat.
Trots att de inte kan och inte ens vill skapa arbeten åt alla smickrar sig Alliansregeringen med att stå för en arbetslinje. Men Kd offrar gärna den linjen för den överordnade familjelinjen. De är till och med beredda att betala ut bidrag till föräldrar för att inte arbeta.
För att återgå till fånen med fattigdomssafarin så är sådana gjorda ideligen och gång på gång av journalister och sociologistudenter i Rinkeby och Rosengård.
Men finns det fortfarande någon som inte har fattat hur det är så ställer Ung Vänster upp.
Visar inlägg med etikett Kristdemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kristdemokraterna. Visa alla inlägg
fredag, februari 03, 2012
fredag, september 30, 2011
Roligt i kyrkan
Miljöpartiet vinner. Och Fredrik såklart. Det är så välbekant att det inte behöver upprepas. Men lite roligt blir det ändå när Kyrkans tidning publicerar sin undersökning av 500 prästers politiska preferenser. Något otippat får Vänsterpartiet 8.2 procent av rösterna!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.
Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.
Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.
Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.
Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.
Jerker Nilsson tackas för tipset!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.
Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.
Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.
Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.
Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.
Jerker Nilsson tackas för tipset!
torsdag, september 15, 2011
Om Gud m. fl. i Storkyrkan
Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.
En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.
Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.
Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.
Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.
Möjligen då tokmoderater.
En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.
Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.
Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.
Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.
fredag, juli 23, 2010
Mångfald är verkligen verkligt x 2
Sveriges enda konfessionella parti har tagit patent på ”verklighetens folk”. Därför att de ”vill använda det igen”.
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.
Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.
Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.
Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.
Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.
Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.
Även Alliansfritt Sverige är på.
- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.
Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.
Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.
Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.
Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.
Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.
Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.
Även Alliansfritt Sverige är på.
- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.
Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger
fredag, januari 29, 2010
Helst ska de väl sluta andas
Enligt media finns plötsligt en ”burkafråga”. Det låter inte klokt, är det inte heller. Politiska frågor är kvinnofrigörelse, religionsfrihet och sekularisering. Ett klädesplagg som en majoritet av befolkningen knappast har sett kan inte vara en ”fråga” - ändå delar den frågan svenska folket, säger Expressen.
Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.
Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.
Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.
En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.
Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.
Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.
Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.
En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.
onsdag, december 16, 2009
Det gör bara ont när jag skrattar
En Kd-ledamot i Solnas fullmäktige läste upp detta citat:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
Men när reaktionerna kom, då var det bara på skoj. Citatet försvaras med att det är använt som ett skämt, iallafall enligt kommentarerna till Politikerbloggen. Fattar man inte det har man ingen humor.
“Det gör bara ont när jag skrattar” - som Husbocken* sa.
I detta läge är det som jag bör meditera över det goda samtalet, enligt Poirier-Martinsson. Han som skrev i SvD att vänstern inte vet vad samtal är, vänstern som i huvudsak kommer med "medvetna missförstånd och fördummande förenklingar".
Till skillnad från den nyanserade, humoristiska högern?
“Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak” säger P-M. Alldeles riktigt. Jag har ett inre tvång att försöka vara saklig och hålla tonen. När den regeln blir till en börda får man komma vidare med stöd i citat.
P-M citerar Habermas som ”tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser.”
Är det så Timbro och mediaetablissemanget arbetar? - hängivna den begreppsliga innebörden, helt i avsaknad av maktanspråk.
Gemensamma slutsatser må vara ett ideal, men når vi fram till dem är vi sannolikt utan ideologi. När högerns slutsatser blivit gemensamma för oss alla behövs inte längre något offentligt samtal, ty då finns knappast längre någon offentlighet att föra det i.
I dagens offentliga samtal väljer jag att granska Kd-ledamotens skämtsamhet lite närmare. Direkt ur citatet, och rent sakligt:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse”
1. Nej, det finns borgerlig feminism
2. Nej, den är inte principiellt anti-familjär, även om många feminister är starkt kritiska mot den nuvarande kärnfamiljens begränsning
3. Ja, den är en politisk rörelse
“som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
4. Ja, den uppmuntrar kvinnor
5. Nej, inte att lämna sina män, utan att få männen att ta ansvar
6. Nej, endast Medea mördade sina barn i besinningslöst hämndbegär på en otrogen karlslok
7. Nej, häxkonst hör endast hemma inom Wicca-rörelsen som har en slags metafysisk särartsfeminism som sällan eller aldrig hörs i debatten
8. Nej, se punkt ett
9. Nej, att vara lesbisk är inte utmärkande för feminismen
Det blir två rätt av nio till Kd på Solna-arenan!
Lite kul var det, kanske.
* Hembiträdet i Lindgrens Karlsson på taket
- - -
Läs Jöran Fagerlund om världens största klimatdemonstration i ett litet land med inskränkta lagar
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
Men när reaktionerna kom, då var det bara på skoj. Citatet försvaras med att det är använt som ett skämt, iallafall enligt kommentarerna till Politikerbloggen. Fattar man inte det har man ingen humor.
“Det gör bara ont när jag skrattar” - som Husbocken* sa.
I detta läge är det som jag bör meditera över det goda samtalet, enligt Poirier-Martinsson. Han som skrev i SvD att vänstern inte vet vad samtal är, vänstern som i huvudsak kommer med "medvetna missförstånd och fördummande förenklingar".
Till skillnad från den nyanserade, humoristiska högern?
“Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak” säger P-M. Alldeles riktigt. Jag har ett inre tvång att försöka vara saklig och hålla tonen. När den regeln blir till en börda får man komma vidare med stöd i citat.
P-M citerar Habermas som ”tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser.”
Är det så Timbro och mediaetablissemanget arbetar? - hängivna den begreppsliga innebörden, helt i avsaknad av maktanspråk.
Gemensamma slutsatser må vara ett ideal, men når vi fram till dem är vi sannolikt utan ideologi. När högerns slutsatser blivit gemensamma för oss alla behövs inte längre något offentligt samtal, ty då finns knappast längre någon offentlighet att föra det i.
I dagens offentliga samtal väljer jag att granska Kd-ledamotens skämtsamhet lite närmare. Direkt ur citatet, och rent sakligt:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse”
1. Nej, det finns borgerlig feminism
2. Nej, den är inte principiellt anti-familjär, även om många feminister är starkt kritiska mot den nuvarande kärnfamiljens begränsning
3. Ja, den är en politisk rörelse
“som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
4. Ja, den uppmuntrar kvinnor
5. Nej, inte att lämna sina män, utan att få männen att ta ansvar
6. Nej, endast Medea mördade sina barn i besinningslöst hämndbegär på en otrogen karlslok
7. Nej, häxkonst hör endast hemma inom Wicca-rörelsen som har en slags metafysisk särartsfeminism som sällan eller aldrig hörs i debatten
8. Nej, se punkt ett
9. Nej, att vara lesbisk är inte utmärkande för feminismen
Det blir två rätt av nio till Kd på Solna-arenan!
Lite kul var det, kanske.
* Hembiträdet i Lindgrens Karlsson på taket
- - -
Läs Jöran Fagerlund om världens största klimatdemonstration i ett litet land med inskränkta lagar
fredag, oktober 16, 2009
Bli marxist med Kd!
Är man inte marxist, kan man bli det. Ett sätt att bli det är att läsa Göran Hägglunds tal på Kristdemokraternas personaldagar. Talet är liksom detta inlägg ruskigt långt, men fördelen med det är att Hägglund slutligen kommer med en deklaration. Han vill ”se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska” och positionerar Kd som ett ”idéparti” mot ”ekonomismen” inom såväl socialism som liberalism.
De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.
Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!
Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!
”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!
Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!
De ädla, tillika helsvenska värden som står över den snöda penningen är hederlighet och sammanhållning. ”Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det gemenskapsandan som har gjort oss till ett av världens mest framgångsrika länder”, säger Hägglund. Men idag har ”den svenska hederligheten satts på undantag”, vilket han finner oroande eftersom ”när allt fler fifflar, då fungerar inte samhället”. (Verkligheten, som ju Hägglund gillar som retorisk figur, har dock lärt oss att samhällen byggda på tjyvknep och spelarmani fungerar obehagligt väl.)
De kristna idealisterna önskar överbrygga klyftan mellan stad och land och skapa trygghet i samhället, åtminstone för alla som har ett arbete, om jag förstod det rätt. Hur de ska klara detta utan vare sig ekonomisk eller politisk styrning begriper ju inte jag. Men det är uppenbart att Hägglund tror på den insnöade ideologi han äntligen talar ut om.
Talet är uppbyggt som en historisk exposé från den dag Emil som en överdådig signal för framtidstro hissade upp Ida i flaggstången. Efter den incidenten undviker Hägglund att precisera någon historisk händelse eller tidpunkt, vilket gör det svårt att belägga honom med fel - utom felet att torgföra känslor som vore de fakta.
”Under statens tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.” När då? Vilka? Har han kommit fram till skapandet av folkrörelserna eller är han redan vid borgarnas undandragande av stöd till föreningar och mötesplatser?
”Mellan staten och medborgaren fanns snart bara politikens tryck” - betyder vad? Politiken som relation mellan medborgare och stat trodde jag var ett allmänt accepterat synsätt, ja i det närmaste normalt, för att låna ett av Hägglunds favorituttryck.
”Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten.” Till skillnad från vilket år och vilken situation? Minns han den festligt frihetliga knallen från skotten i Ådalen, eller syftar han på det ökande kungafjäsket efter några demokratiska decennier?
”Sanningen bestäms av ett fåtal medier.” Sir man på, nu har han rätt! Men vi menar olika media, det är själva kärnfrågan. Är den betydelselös?
Enda gången mannen som månar om tillit och sammanhållning kommer med ett direkt utpekande gör han det på ett ganska ohyfsat vis: ”Vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.” Märk väl: Kd talar utifrån sin ärlighet om hur det är, medan förre JämO och Aftonbladet-Kultur mästrar utifrån sin elitism.
Nej det var så sant - till de dygder Hägglund räknar upp hör inte rättvisa!
Inbäddade i en mjuk idealism som Hägglund bedyrar inte är nostalgisk eller romantisk vilar bekvämt de politikens sakfrågor som vi ju redan visste är kristdemokratisk politik: höga straff, en nedmonterad generell välfärd till förmån för privat sparande, och mer makt åt föräldrarna!
”Framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur” säger Hägglund. Om sambandet är osvikligt kan väl diskuteras, men visst ligger det något i det. Då har vi kärnfrågan där igen: att värdestrukturer ser olika ut.
För min del vore det omöjligt att acceptera en värdestruktur som (med min kursivering) definierar ”barnens bästa” som ”principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst”
Jag föredrar värdegrunden i Barnkonventionen.
Jag föreslår att vi begagnar oss av en smula marxistisk historieanalys för att förstå varför den är så svår att omsätta - i verkligheten!
Missa inte Frihet som gjort Hägglund till designer och modell för en helt normal klädstil!
onsdag, oktober 14, 2009
Bögfeministen om värdekonservatismen
Enligt Alliansfritt Sverige finns det ingen ”vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.” Vaa, vilken besvikelse!” Jag som så gärna vill vara med i en sån. Fast en förening som accepterar mig som medlem är nog inte värd att vara med i, som Marx sa.
Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.
Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.
Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.
Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.
Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.
Skämt åsido, Helle Klein har en viktig krönika om ny- eller värdekonservatismen. Den som Hägglund försöker sprida med argument från det gamla pajaspartiet Ny Demagogi.
Enligt wiki stöder sig värdekonservatismen på västerlandets traditionella kristna etik. Den vill stötta och bevara kärnfamilj och skoltraditioner, och vill stoppa pornografi och aborter. Definitionen stämmer alltså väl på Kristdemokraterna.
Men en gång förknippades värdekonservatismen med bildning, djupsinniga böcker och seriös, gärna idealistisk konversation. I min ungdom kallade vi SvD värdekonservativ (i en god mening) då den som sista tidning prioriterade Operan och Dramaten framför popkonst och happenings. I det avseendet har Kd gjort en helomvändning och begagnar sig av en kultur- och kunskapsfientlig retorik utan motstycke, utom möjligen i Förenta Staterna så som Sjöstedt beskriver det.
Hägglunds hållning karaktäriseras av Sjöstedt som ”konservativ populism”, nu när Kd försöker ställa sig in hos människor genom att bejaka inskränktheten: Förstår du det inte, är det dåligt! En så andefattig nivå behöver inte värdekonservatismen ligga på. När Hägglund säger att kulturskapare, teoretiker och/eller vänsterpolitiker ”förstör det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner” och att vi ”raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen” uttrycker han sig inte som en värdekonservativ. Det blir milt sagt oklart vems intressen han bevakar.
Nu skulle jag vilja säga, skit i -ismen! Usel sakpolitik är viktigare än hur den kläs i ord. Men jag är inte säker på att det verkligen förhåller sig så.
Drömmar om ”Kirche, Kinder, Küche” är inte orimliga utan låter sig väl företrädas, debatteras och tillbakavisas. Men riktigt skrämmande är det att ett parti i Sveriges riksdag försöker ta sig fram på nedlåtande dumheter - därför att de är säkra på att detta är vad medborgarna vill ha och behöver.
tisdag, oktober 13, 2009
Korståg för banalitet
Men tror någon att den halsstarrige lille gubben kan ge sig? Inte då! När han borde backa och säga, oj, det var inte så smart att käfta om vem som är vanligast, nu kör vi mediataktisk reträtt - istället för det lägger Kristdemokraterna ut en uttömmande frågor-och-svar-sida om vilka som är ”verklighetens folk”!
Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.
Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.
Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.
Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.
Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!
* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!
Den börjar: ”Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag.”
Helst skulle jag säga att jag inte ens för en kvart i veckan lever som folk gör mest. Men det vore osakligt. Ty även om viss statistik finns att tillgå för arbete, boende och liknande kan jag inte påstå att jag vet hur folk gör mest. Det vet inte Kd heller, de bara hoppas!
Däremot kan jag med all säkerhet säga att jag under inga omständigheter inräknar mig i en du-&-jag-relation med Göran Hägglund. Oförsynt och påfluget är vad det är att dra in dig och mig i sitt korståg för banaliteten.
Ett citat till: ”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas.” Låt vara att både kristendomen och marxismen är tämligen komplexa system, men jag har träffat massor med folk som verkligen bemödar sig om att ta dem till sig. Jag möter också en hel del människor, framför allt i den yngre generationen, som är renhjärtat bekymrade både över sin egen moral och livsväg och över orättvisan och hyckleriet som omger dem. Om de följer Kd:s tips om ”fredagsmys och Så ska det låta” är det risk för en drastisk ökning av suicidtalen här i landet.
Människor ska man ta på allvar, i all sin storslagenhet och småskurenhet. Men vad Kd ger sig på är att uppfinna en majoritet genom att stapla all alldaglighet de kan komma på och spetsa det med inskränkthet.
Det är respektlöst mot medborgarna.
Under debattens gång har Kd använt den fega spotta-i-motvinds-taktiken, det vill säga den som inte håller med dem antas känna sig träffad och får utgöra bevis för deras påståenden. Detta är bra fräckt mot dem som gått emot Kd genom att betona sin egen vanlighet - en vinkling som jag inte tilltalats av eftersom den faktiskt bekräftar trivselfascismens tvångströja att vanlig = bäst.
Därför ställer jag upp: AJ vad jag är träffad, je suis blessée!* Sitta och tänka är rena kulturelitfasonerna, jag föredrar balett framför knattematch och tycker att Bourdieu är riktigt intressant, iallafall jämfört med Liza Marklund.
Men när det kommer till anklagelsen om att förakta vanligt folk faller den på sin orimlighet. Vi ska helt enkelt inte betrakta människor på det sättet!
Det finns bara ovanligt folk. Däribland Kd, som kvalificerat sig för tredje gradens bisarreri.
Tack till Fredrik Pettersson, som också lagt in fina exempel på Kd:s kluvna tunga. Jag trodde hela grejen var ett påhitt först, men dravlet finns här
Och Expressen kallar karln extrem. Heja!
* Jag är skadad, utropade Gustav III på franska när han blev skjuten. Ett historiskt exempel på kulturell queerpersonlighet!
fredag, juli 10, 2009
Eva-Britt mot toppen och Hägglund mot kulturen
För den som är intresserad av vad som tilldrar sig inom den europeiska unionen kan jag berätta att Eva-Britt Svensson, Vänsterpartiet, eller i dethär fallet GUE/NGL-gruppen är nominerad till talman av en enig partigrupp. I Bryssel pågår en spännande kampanj inför den 14 juli då valet står mellan Eva-B och en konservativ gubbe.Svenska media som annars alltid brukar hänga på när det luktar EU har denna gång inte rapporterat ett skit. Utom notisen att chansen att Svensson ska bli vald är liten.
Ja inte ökar chansen om mediauppbackningen i hemlandet sköts av sådana småskurna avundsamma minkar! Men det förstås – det är jobbigt med drivna, socialistiska kärringar som får saker uträttat.
Mer lätthanterliga politiker är till exempel lilltomten Hägglund. I en krönika på Newsmill skriver han om något han kallar ”kulturdekadensen”.
Ett så vedervärdigt ord kan bara ge associationer till ett håll, till de brunas utrensning av entartete Kunst. Men Hägglund verkar inte själv vara säker på vad han menar utan vill helst delge oss sina känslor. Han har upptäckt att kultur är viktigt, och vill att politikerna ska bestämma vilken sorts kultur som är värdefull nog att få stöd. Detta leder honom in på den gamla frågan om litterär kanon, när han låtsas att det finns somliga som vill ”gömma undan kulturskatten.” Finns det inom hela Alliansen inte en infosekreterare som kan få dem att släppa dendär tekniken att tillskriva motståndaren inbillade åsikter?
Hägglund skriver: ”De som ägnar hela eller delar av sina liv åt kulturen bär också med sig en del av vår historia. Det arv som berättar om varifrån vi kommer och vilka vi är. Det knyter ihop historien med nutid och framtid. Den skapar en gemensam identitet och trygghet, men har också förmågan att splittra och skapa oro.”
Det är lite svårt att gissa sig till vad karln vill säga med detta sentimentaliserande av kulturskaparnas samhälleliga sammanhang. Den sista meningen är en truism: kultur väcker känslor och det stämmer att den kan göra just det som står där. Hägglund påstår inte att det ena är bättre än det andra, men med hans allmänt utslätande kulturuppfattning och önskemål om statlig kvalitetsstämpel befarar jag att det är tryggheten han vill ha, inte den oroande konsten.
Så varför inte tillgripa hans egen debatteknik:
Kristdemokraterna vill förbjuda all konst de inte tycker om.
Ha!
Ja inte ökar chansen om mediauppbackningen i hemlandet sköts av sådana småskurna avundsamma minkar! Men det förstås – det är jobbigt med drivna, socialistiska kärringar som får saker uträttat.
Mer lätthanterliga politiker är till exempel lilltomten Hägglund. I en krönika på Newsmill skriver han om något han kallar ”kulturdekadensen”.
Ett så vedervärdigt ord kan bara ge associationer till ett håll, till de brunas utrensning av entartete Kunst. Men Hägglund verkar inte själv vara säker på vad han menar utan vill helst delge oss sina känslor. Han har upptäckt att kultur är viktigt, och vill att politikerna ska bestämma vilken sorts kultur som är värdefull nog att få stöd. Detta leder honom in på den gamla frågan om litterär kanon, när han låtsas att det finns somliga som vill ”gömma undan kulturskatten.” Finns det inom hela Alliansen inte en infosekreterare som kan få dem att släppa dendär tekniken att tillskriva motståndaren inbillade åsikter?
Hägglund skriver: ”De som ägnar hela eller delar av sina liv åt kulturen bär också med sig en del av vår historia. Det arv som berättar om varifrån vi kommer och vilka vi är. Det knyter ihop historien med nutid och framtid. Den skapar en gemensam identitet och trygghet, men har också förmågan att splittra och skapa oro.”
Det är lite svårt att gissa sig till vad karln vill säga med detta sentimentaliserande av kulturskaparnas samhälleliga sammanhang. Den sista meningen är en truism: kultur väcker känslor och det stämmer att den kan göra just det som står där. Hägglund påstår inte att det ena är bättre än det andra, men med hans allmänt utslätande kulturuppfattning och önskemål om statlig kvalitetsstämpel befarar jag att det är tryggheten han vill ha, inte den oroande konsten.
Så varför inte tillgripa hans egen debatteknik:
Kristdemokraterna vill förbjuda all konst de inte tycker om.
Ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)