Visar inlägg med etikett språk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett språk. Visa alla inlägg

tisdag, december 06, 2011

Retoriken i antipolitiken

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.

torsdag, mars 24, 2011

Som tejp

Deltog i en workshop, eller verkstad.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.

Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.

Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.

Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.

Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.

måndag, oktober 12, 2009

Lite internationellt

Internationell utblick på tilltalsord hittar du i Språkspalten. Men skribenten har uppfattningen att det nya niandet i serviceyrken är en myt. Då lever jag i en myt då, för jag har hunnit bli råless på niandet från butiksbiträden som vill vara lite fiiina och tror att ett föråldrat språkbruk är en statusmarkör.

Fler internationella språkvårdare är nymoderaterna som motionerat i riksdagen om att svenska språket behöver ett internationell term för miljard - och den engelska termen finner de mer internationell än den tyska... bevare oss väl.

Läs istället Ida om internationell feminism!

lördag, juli 18, 2009

Stolt utan klichéer

Mona Sahlin mer hetero än Obama, det är resultatet av ett mystiskt litet twitter-test. När jag testar godkänns jag eftersom jag inte använder klichéartade ord.
Nej verkligen! Men har svårt att få ihop det med min sexuella läggning eller queerinställning.

”Exempel på typiska heteroord är husvagn och camping, icke-hetero är till exempel ordet schlager” säger en Pride-arrangör. Mycket möjligt? Men de uppräknade orden är inga klichéer i sig själva utan används här som livsstilsstereotyper, och detta just av Pride-arrangören.
Shit pomfritt däremot, och me like – klar klichévarning. Liksom fokusera fokusera fokusera. Samt förstås ”varning” i uttryck som kliché-varning.

Men årets Pride-tema är Hetero som ska visa på heteronormens konsekvenser, vilket sannerligen behövs. Den börjar 27 juli.


Här i Dalarna är julis begivenheter marknader, spelmansstämmor och bilkryssning (cruising). Jag råkade hamna på det senare med en karavan av fantastiska gamla USA-bilar och en och annan tramp-Saab. Etanolbränsle var närmast ett skällsord i sammanhanget, och den pigge presentatören utropade ideligen ”Kitt banan!” när han fick syn på ett riktigt fränt arsel (= snyggt designad bakvagn). Den svadan var det minst klichéiga jag hört på länge.
Som stereotypiker vore det lätt att tro att hela folkfesten var en enda hetero-pride, men faktum är - jag vet inte. De elva procenten gäller nog även där.

Kitt banan, här har det varit riktigt fränt badväder hela dagen!

söndag, mars 30, 2008

Hej alla du

Hej alla du -
så sa Robert Broberg på 70-talet. Det var jönsigt, vilket ingick i hans roll. Det kommer för mig ibland, eftersom jag allt oftare blit tilltalad med ”ni” av tjänstvilliga ungdomar i butiker eller per telefon. De små liven tror att det är extra artigt. Men sedan snart fyrtio år är korrekt tilltal på svenska ”du”. Den som vill bjuda på extra vänlighet får lägga det i tonfallet.
Teoretiskt sett vore det finaste av allt att säga ”ers majestät” eller ”O Gud”. Men det är inte korrekt, och därmed löjligt överallt utom i sitt sammanhang. Detsamma gäller tilltalet ”ni”, när det inte avser flera personer.
Jag betvivlar inte att barnen hyser goda avsikter. Arg blir jag inte förrän de säger att det är svårt att veta vilket uttryck som är det riktiga. Hur kan det vara svårt? Vem har fått dem att tro det? Mormor på Östermalm? som förstås är språkvårdare till professionen?
Nä sluta jönsa. Nu genast.
Hej då alla ni.