Ko-tack

Det dummaste jag hört på länge: att skolmatsalarna ska affischera för att få oss att tacka EU för mjölken. Ännu har inte affischerna nått min arbetsplats, och gör de det kommer jag inte att tillåta att de sätts upp. Fullt så fula bilder behöver vi inte ha på väggen i våra nedslitna lokaler. Istället har jag några bra bilder på kor.

För drygt tio år sedan tvingade någon leverantör på oss en jätteskylt med ordet MILK. Eftersom svenska är officiellt språk kalligraferade jag MJÖLK på en blommig tapetremsa och klistrade över. Det blev nästan en sevärdhet.

Mer om mjölk: I somras hörde jag att Sverige inte kan producera tillräckligt med ekologisk mjölk eftersom betesmarken inte räcker till. Det måste vara en missuppfattning, ty vad som än fattas vårt glesbefolkade land, inte är det mark. Det finns så mycket olönsam mark att EU betalar för att den ska växa igen. Låt oss alltså affischera över slyet: Tack, kapitalet, för att vi inte längre ser sjön!

Ur obygd bröt de bygd, våra förfäder som slet mager åkerjord undan granens klor. Nu ska den olönsamma bygden återlämnas till troll och oknytt. Medan mjölken skickas i tankbil från Tyskland. Lokalt sägs att skogen är den enda näringsgren som går bra, vilket behövs. Men det är bara ett vad-var-det-vi-sa: Om varje land ska göra vad de är bra, då ska Sverige bestå av granskog från Småland och norrut.

Men om vi också vill ha utsikt och öppna landskap (och inte för min skull föralldell, utan för upplevelseindustrins!) då är bete enda räddningen.

För produktionen av ekologisk mjölk ska markerna först krav-godkännas. Sedan ska de stängslas, och det inte bara en gång eftersom korna har ovanan att skumpa rakt igenom det som står ivägen för dem. När sedan korna väl går där och betar ska de vattnas, tittas till och framför allt mjölkas - det kan alltså vara så att den ekologiska mjölken blir alltför arbetsintensiv och därmed för dyr för oss konsumenter. Men säg det då! Konsumenterna har rätt att få veta, till och med att få välja.

Ja till kor! Nej till EU!

Andra som bloggat: Lasses blogg

Kamrater

Till dem som förnöjsamt konstaterar organisationernas död
och till dem som hånar en vänster som inte kan mobilisera
- har de i sin nedlåtande självgodhet ställt sig frågan varför?

Svaret är: Politiskt arbete är ansträngande.
Utsugna under arbetsdagen och söndertramsade av livspussel
riskerar vi tillslut bli immuna mot politikens med nödvändighet inskärpta:
Dethär är viktigt!

Allting är viktigt.
Till exempel att läsa Hanna (v) som funnit uråldrig visdom
på temat att vi också måste ta hand om varandra, kamrater.

Ur samlingen Artefakter

Åldrad och övergiven
men inte oanvändbar

Mindre hisnande underhållning
än perfekt glättighet

Tack vare denhär masten uppe på åsen
kan jag blogga här och nu

Vems sak är vår?

Tusentals drabbade lider i det tysta - så inleder SvD sitt nya rekord i sentimentalt USA-fjäsk, och låter mystiken förtätas i den Stand-up-for-America-anda som svenska media präglas av.

På årsdagen av attentatet mot Twin towers skadar det inte att bli påmind om hur fasansfullt det vore att bli utsatt för något sådant.
På årsdagen av militärkuppen i Chile skulle det inte heller skada att bli påmind om att USA legat bakom snart sagt varje reaktionär kupp i Latinamerika.

Ett dubbeluppslag med närbilder på lidande usa:ner är emotionellt ocker. Varför ska vi luras tro att det är dessa människor vi ska sympatisera med – både starkare och mer utbrett än med krigsflyktingar i Rwanda eller trafikskadade i Härnösand?
Plötsligt minns jag att min mamma på 1940-talet satt och stickade bebisockor under mottot ”Finlands sak är vår”; hoppeligen var det sockor som behövdes. Men när blev USA:s sak vår? Klarar sig inte världens kvarvarande supermakt utan mentala bebisockor från vår välvilliga avkrok?

”De 184 offren i Pentagon har, kanske, hamnat lite i skuggan av de många gånger fler (2751) omkomna i World Trade Center-katastrofen”, konstaterar SvD. Kanhända det. Ska vi reflektera över det också? Eller reflektera över USA:s aggression, den som – antingen det varit direkta krigshandlingar, aktivt materiellt stöd till fascistiska militärförband eller moraliskt stöd till diktatoriska regimer – har förorsakat hundratusentals dödsoffer. Offer som kanske hamnat lite i skuggan av de många gånger färre omkomna i ett vanvettsdåd utfört i Förenta Staterna.

Nyhetsvärdering kallas det fenomen som gör att jag kan namnen på fähundarna som kandiderar till USA-president, trots att jag skiter i vem det blir, samtidigt som jag ingår i den majoritet av befolkningen som inte kan säga namnet på Kinas premiärminister. Den ena nyheten kan jag inte värja mig emot, den andra borde jag anstränga mig att ta reda på.

Citat ur Flamman som citerat http://www.iraqbodycount.org/080907: ”Sedan slutet av maj har ungefär 2000 civila dödats i Irak. Över 7000 sedan början av året, varav 317 barn.”

Tusentals drabbade lider i det tysta.

Skyddande likhet

Helt nyligen föreslog Ohly grupparbeten med block-kollegerna. Ett resultat av det är, kan man förmoda, den voluminöst pösmunkiga DN-artikeln av två partisekreterare på väg från sitt block.

Om en partiföreträdare vill föra en annorlunda politik är det normala att man byter parti och börjar om från början med att dela flygblad på Sundbybergs torg tills man skaffat ny förankring och respekt i sitt nya parti och kan kandidera till fullmäktige. Antagligen verkar detta vara en för lång väg att gå om man blivit vald till p-sek. Då föreslår man istället, som en rent karriäristisk åtgärd, att ens eget parti imiterar Alliansens politik. Temat är Alla ska med! kantänka. Ett politiskt alternativ, en regering, en väg = Många ministerposter.

”Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen” börjar gubbarna. Vi andra väntar i första hand på förklaringen: Varför då?

”Vi två lärde känna varandra 1998-2002.” En personlig touch! Fascinerande. Nästan intimt.

Utan större intresse för sitt eget yrke, nämligen politik, lyckas sedan p-sekarna koka ned Alliansens framgång till att de hade en gemensam borgerlig kravlista och glada miner i varandras närhet.
Logik för makthungriga: Då ska vi också ha det!
Men sedan har Alliansen begått misstag: ”misslyckade ministerutnämningar, FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering”. Amatöriskt klant, alltså. Inget fel på politiken, om det bara var S och Mp som finge verkställa den!

”Om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program” – det låter jävligt tungt. Men är pinsamt innehållslöst.

”Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst.”
Läs ovanstående som: På a) säger vi smickra, på b) låtsas vi att vi inte hört på.

”Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem”. I parlamentariska demokratier brukar det rentav betraktas som en fördel. Har de inte hört på under de senaste hundra åren?

”Den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska.” En plattitydisk och ogrundad slutsats som iallafall inte tyder på bildning - inte med denna åtrå till skyddande likhet.

”Viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Så länge vi ser invandring som ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla.”
Det är helt riktigt. Så mycket tråkigare att de inte vill vara med.

Andra som bloggat: Jinge, Reza Javid

PS: Jo jag vet, det finns S-bloggare därute som tycker att V-bloggare inte ska klaga på Det Stora Partiet när vi har Alliansen att kämpa emot. Men idag har jag svårt att formulera beundran, om ni ursäktar.

Poesin lever, gässen flyttar

I SvD recenseras Göran Greiders nyutkomna bok om Dan Andersson. En bok som jag vågar hoppas är en välbehövlig insats! Valdemar Bernhards minnesbok hör absolut till standardverken, men den är gammal och saknar av förklarliga skäl koppling till hur man kan läsa Andersson idag. Därför tror jag på Greiders bok. Han är tillräckligt insatt i både poesi och väster-Dalarna för att kunna förstå det särpräglade i Anderssons diktning och uttrycka det som recensenten kallar ”diktarens kluvenhet”.

Dan Andersson är poeten vars läsare genom tiderna har korrigerats med ett uppfordrande ”Men...” För det första är det lätt att se honom som vildmarkspoet. Men glöm inte att han som vuxen levde i staden, lika hemma på Göteborgs hamnkrogar som i Klara! Han hyser djup solidaritet med det fattiga folket i skogarna. Men glöm inte att han fick gå i skola, han slet inte så många år med vare sig mila eller timmer. Hans rättvisekänsla uppskattades varmt inom arbetarrörelsen. Men glöm inte att han var djupt religiös, färgad av kristendom och intresserad av hinduism. Ja, han var något av en idealistisk svärmare eller grubblare. Men glöm inte att han var en jordnära humorist, en festare och dagsverssatiriker. Men glöm inte hans veka sida och längtan efter kärlek. Men...

Jag skulle inte tro att Greider ägnar sig åt att tillrättavisa läsarna om diktarens kluvenhet. Dan Andersson finns så det räcker till oss alla. Detsamma gäller sångskatten - vem som ska tolka Andersson och hur? Hemma hos mig ansågs det lite ytligt att knäppa på gitarr. Dikter skulle deklameras. Men poeten själv drog gärna en låt, och Gunde Johansson förde arvet vidare med inspelningar som idag är lite lantligt gungiga. Av de dussintals tolkare som följt i deras spår har Sofia Karlsson gjort skön sensation, men jag föredrar ännu den dovt skrovlige Thorstein Bergman.

Dan Andersson-sällskapet (tack för lån av foto!) hittar du här
En av de dikter av Dan Andersson som förmedlar det kärva landskapets läkande kraft är
Gässen flytta:

”När de gamla såren heta tära
och din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar
se med mig mot bleka blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar
när de vilda gässen flyga över byn!”

Andra som bloggat: Kulturbloggen

Konsekvent inkonsekvens

Samarbetet med den mest aggressiva militärmakten i världen förstärks varje år - alltså, Sveriges skamlösa stöd till Förenta staterna.

Det är ingen nyhet föralldel. Även under andra världskriget satsade vårt lilla land på den starkare. Idag gör vi det dessutom under en mantel av hyckleri. En enig riksdag har beslutat att inte sälja vapen till krigförande länder - utom till länder som USA och Storbritannien, och det till och med när de har rollen som angripare.

Läs Lars Ohlys utmärkta artikel: Avbryt det militära samarbetet med USA!

Där finns endast en mening jag kan invända emot. ”Sveriges utrikespolitik saknar konsekvens” skriver Ohly. Men visst är det med viss konsekvens landet fullföljer sin hycklande, inkonsekventa, förtäckt ideologiska linje.

Kort & gott

Ena veckan sabbade jag naglarna med att riva bort nasse-lappar från väggar och stolpar.
Nästa vecka såg jag att det kan sägas enklare:

Fokus på nationalister

I ett ovanligt fylligt nummer av Fokus granskas Sverigedemokraternas väg mot makten. Om riksdagsplatsen är säkrad eller om tvärtom partiet vuxit optimalt redan nu? ”Olika mätningar har visat att svenskarna är det minst främlingsfientliga folket i EU” skriver man, ett hoppfullt resultat. Men tyvärr räcker det inte långt. Den fråga som fortfarande betraktas som Sverigedemokraternas starkaste, är invandringsmotståndet. Olika mätningar, återigen, visar att det är den fråga som flest förknippar med partiet och ger dem rätt i. Sverigedemokraterna saknar förtroende i snart sagt alla andra frågor från välfärd till miljö – men i detta fall tror en alltför stor del av folket att endast Sd säger ”som det är”. Det vill säga ger uttryck åt ett dunkelt ressentiment, en inlärd mörkrädsla, en otrygghetskänsla som måste kanaliseras.

Artikeln summerar logiskt: Sverigedemokraterna har inte mycket att komma med om inte integrationen görs till en stor valfråga. Tillåter man dem att sätta dagordningen, kommer de att ha framgång. Dessvärre ser vi redan nu hur de övriga partierna jobbar för att bli ”bäst” på Sverigedemokraternas koncept. Fp, M och nu senast S gör allt tydligare markeringar i den riktningen.

Kort sagt, det skulle inte vara något problem med populistpartier, om det inte vore för att människor faktiskt håller med dem. Nationalism och rasism är inte bara rumsrent, det håller på att bli vardagspolitik. Naturligtvis går då den tydligaste företrädaren framåt.

Att de borgerliga är ointresserade av att undanröja rasismens grogrund, fattigdom och maktlöshet, säger sig självt. Men Socialdemokraterna borde verkligen ha annat för sig än att tävla med Reinfeldt i ekonomism och pompositet.

Tre citat att fira fredag med

Spöklikt: ”Jag skulle känna mig säkrare med gästarbetare som åker hem igen”
Åkesson, Sd
Säkrare än vad? På vad? Namnlöst hot?


Rapp analys: ”Att piska de sjukskrivna och arbetslösa hårdare gör inte arbetsgivarna mer villiga att anställa dem”
Kort & korrekt från Mörtvik, TCO


Hon har rätt: ”Europeiska unionen kan väl ändå inte acceptera att dess medborgare får sin egendom konfiskerad utan bevis och rätt till domstolsprövning?” skriver Abrahamsson om de svensksomalier som äntligen fått upprättelse, och avslutar: ”Ibland känns det mer än vanligt skönt att få rätt.”
Ibland känns det till och med skönt att hålla med Abrahamsson.

Hårda och mjuka klappar från S

Socialdemokraternas nya invandringspolitik, som den presenteras i DN, innehåller inga förändringar i riktning mot humanitet och större genomslag för mänskliga rättigheter. Tvärtom tänker de fortsätta på den hårda linjen, den som för närvarande genomförs av Alliansen.

Asylsökande ska tvingas bosätta sig på anvisad plats.
Papperslösa ska inte ha rätt till likvärdig vård i Sverige.
Det är de hårda tagen.

Introduktionsersättning som liknar lön – det är en återvinningsreform sedan 90-talet som ännu inte slagit igenom, oklart varför.

Särskild kommunbonus för dem som tar största ansvaret för flyktingarna, det är mjukisförslaget. Gentemot kommunerna alltså. Är väl de som gör jobbet, kantänka. Flyktingarna själva tycks inte vara mycket att satsa på.


Kalle Larsson kommenterar
Svensson bloggar, liksom Maria Ferm

Lämplig situation för Alliansens skolreformer

”Är Björklunds analys av skolan så enkelspårig som den verkar?” frågar DN i en balanserad ledare. Ja – finns några tecken som talar för motsatsen?
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.

Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.

I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.

Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.

Allsångsskatt

Den som i likhet med mig inte var i Vitabergsparken och rockade röven av högern kan glädjas åt Kulturbloggens video. Det värmer hjärtat att se och höra Ohly som anförare samt i pas de deux med grönhårig ödlerygg!

När jag var ny i Vänsterpartiet -76 sjöng vi oss igenom hela Sånger för socialismen på introduktionskursen. Det var en bra idé då. Kanske inte idag, efter några icke-sjungande år.
Men allsången i Vita bergen visar att vänstern och arbetarrörelsen har vår ständigt utvecklade sångskatt, och det är sannerligen på tiden att vi höjer våra röster för att höras igen.

En bra dag att gå in i Republikanska föreningen

Om du någon gång har svårt att dra dig till minnes vilka som ingår i familjen Bernadottes stamtavla, finns hjälpen här. Sanslöst eller osannolikt, men SVT har en egen sajt för kungafamiljen. Sajtens syfte är inte att granska familjen B (om det var någon som väntade sig det) utan bara redogöra för deras viktiga representationsuppdrag och komma med lite menlöst hushållsskvaller. I något man kallar blogg, som är halvofficiella kortnotiser, berättas om genomförda studiebesök och utdelade priser. I lite längre inlägg får vi höra kronprins Hakon berätta om sina upplevelser på Svalbard, eller se Victoria i 18 klänningar från lika många galatillställningar.

Kikar vi i arkivet finns den frestande rubriken ”Från lillprins till kronprins”. Här får familjen B visa upp sina gamla smalfilmer! Karl Gustaf öppnar dörren till sin studentlägenhet i Uppsala, systrarna leker på Haga, och så är det uppvisning i skolgymnastik anno 1957; närmast en chikan att påminna en sextioåring om detta.

I ett medium som periodvis ägnat sig åt mobbning och personförföljelse framstår den hygieniskt opersonliga prosan som devot hyllning. Inget annat fenomen i vårt demokratiska samhälle har denna totala immunitet mot kritik eller ens kommentar. Med uråldrig undersåtesmentalitet använder ett gäng avlönade reportrar sin arbetstid till att koka ihop denna förolämpning mot förnuft, god smak och licenskostnad.

Vägra betala! Eller tala om vad du tycker: kungahuset@svt.se

Här är Republikanska föreningen

Sluta flumma, Björklund!

Visserligen får man tycka vad man vill om vad som helst. Men en minister förväntas tycka välgrundat om sitt område, och en minister som talar om respekt för lärande och kunskap bör föredömligt visa upp en smula av den respekten. Här skriver forskarna Eklund & Scharp om värdet i en metodik av resonemang och dialog, något som Sverige lyckats väl med. Va vare ja sa...

Men Björklund som verkar få replik på allting fortsätter att exercera i undersökningar, vilken statistik han egentligen menade. Men det räcker med det nu. Låt oss komma ikapp innehållet – där Björklund fortsätter slänga fraser omkring sig.
Det är enkelt att sammanfatta ”allt jag inte känner igen och därför ogillar” i ett ord, ”flumskolan”, och hoppas på att få medhåll utan att någon behöver tänka efter. Men kom igen karl, försök redogöra för de fruktansvärda fel som begåtts!
Nedläggningen av SÖ? Kommunaliseringen? Lgr -69, Lgr -80 eller Lpo -94? Att tillsynslärarna och huvudlärarskapet försvann? Att teve drogs in i klassrummen? Att grifflarna övergavs? Att usken är ungefärlig och sextiominutersklockan följs? Att studentexamen är skrotad, att barnen i förväg får veta vilka mål de ska nå eller att gåsapågen ersatts av Pojken och Tigern i skolår 4?
Flumma inte runt, Björklund. Kom till sak. Med lite respekt för kunskap.

”Om Ekholm/Scherp satt inne med hela sanningen vore ju den politiska demokratin överflödig” konstaterar ministern helt riktigt, sedan han triumferande visat att det finns motsägande forskningsresultat.
Just det. Han har alldeles rätt i att det i grund och botten handlar om ideologi och människosyn och att välja. Inte att välja vilka siffror man ska plocka ur en tabell. Utan valet om barn ska ses som tomma kärl som ska fyllas eller som aktiva skapande varelser.

Alliansfritt Sverige: Augusti 29, 2008- Björklund kräver ny statistik från skolverket

Bloggosfären är nog ok. Men varför jag måste länka till alla andra och ingen till mig, det begriper jag inte. Nåväl, här är ett bra inlägg:

Alliansfritt Sverige: Augusti 29, 2008- Björklund kräver ny statistik från skolverket

Få spelrum eller få spelet

Borde släppa J&C, men sättet att resonera (?) är alltför påfrestande.
”Man anar hyckleriet bland feminister och kärnfamiljsförespråkare. Låt oss lyfta oss över debattklimatet och skapa större spelrum och uppriktighet. Vi vill ge oss hän i en sundare och vildare sexualitet.”
På vilket vis delar feminister och kärnfamiljförespråkare kategori? och var kommer hyckleriet in i bilden? Försök ta in fakta: feminister är emot underkastelse och kärnfamiljsförespråkare är emot all sex utanför familjen. Att driva den åsikt man faktiskt hyser är motsatsen till hyckleri, även om det kan vara irriterande.

Så sätt igång och lyft er över debattklimatet, över det evinnerliga dag-för-dag-idisslandet – det kan ni inte, ty ni är debattklimat, ni lever på det och får fördelar av det. Vad kan man mer begära? Större spelrum är något man försöker ta för sig av, och ni har lyckats!

Större uppriktighet däremot är inget man skapar. Man kan bara vara uppriktig, eller inte. Oavsett alla andra.

Det sunda och det vilda... den sammanblandningen liknar tidigt Kraft-durch-freude-svärmeri.
Sunt brukar betyda friskt. Vilt rymmer ett flertal konnotationer, från poesi till älgstek.
Om ni är ute efter ett poetiskt anslag, blanda då inte ihop saker. Poesi är urskiljandets konst.

Arbetsgrupper funkar bra

Klart det ska gnällas på Ohly, vad han än gör. Föreslå arbetsgrupper med V+Mp+S för att komma överens i väsentliga politikområden – det är alldeles för besvärligt, tycker SvD. Snudd på löjligt, tycker flera borgerliga bloggare. Eftersom det är en valplattform man ska ha. Som Alliansen hade. Och helst föra deras politik också.

Men arbetsgrupper är en välrenommerad arbetsform som prövats i kommunerna under flera mandatperioder. Finns ingen anledning för landets regeringsalternativ att avstå från att begagna den. Utom om S och Mp hellre vill vara ifred. Då får folket i alla händelser en Allians-konstruktion: förmodligen höger, möjligen mitten. Bara inte vänster.
Det är fortfarande Vi som utgör hotet. Klart det då ska gnällas på Ohly.

Svensson ser det ur en annan vinkel: risken att utplånas genom regeringsmedverkan, som en rad internationella exempel visar. Risken finns. Alternativet är att utplånas därför att partiet inte gör någon skillnad. Alternativet till det, i sin tur, är att vara både ett aktivist- och parlamentariskt parti. Vilket är vår ambition, men medlemmarna räcker helt enkelt inte till.
Och HBT-sossen vill lösa paradoxen genom att förändra socialdemokratin. Att de åter ska börja föra socialdemokratisk politik. Jag försäkrar att ingen kunde önska det högre än vänstern. Det är med högersossar samarbetet är som svårast och ger oss dåligt rykte.
Fräscht skrivet också av Zana

IG utom i grodor

Nu bidrar även SvD till granskningen av utbildningsmajorens listfusk, men Björklund själv tycker att anklagelserna handlar om överdrifter. Nu ja - nu går det bra att gnälla om överdrift, efter år av svartmålning av landets skolor! Ändå tror Björklund inte att hans trovärdighet skadas av dethär, och det är dessvärre mycket möjligt. Han har redan lyckats skada trovärdigheten hos studerande och pedagoger så gravt att det sedan länge varit omöjligt att få genomslag för nyanserade skildringar.

Med sin karaktäristiska faiblesse för det självklara hävdar Björklund att ”det finns stora ordningsproblem. Det förändras inte av det här.”
Ordningsproblem förändras inte av regeringens grodor, ej heller av deras stilblommor. Inte ett pedagogiskt motiverat förslag har ännu kommit därifrån*.

Med lika karaktäristisk trosvisshet konstaterar majoren att han kommer att kunna visa att resultaten i skolan sjunker. Förvisso, bara han får välja ämne. Insikterna i Snoilskys diktning är numera begränsade, medan de små liven är ena hejare på kommunikation. Eller ska vi testa kartgeografi i en värld där gränserna förökar sig genom delning, eller skriva uppsats om ”Livet på Mars”, som jag fick göra? Och vad tror han utfallet blir om barnen ska sjunga Tryggaräkan eller Änglamark?

Med karaktäristisk skolpojksentusiasm avslutar ansvarig minister med att han ”gärna tar debatter om situationen i skolan”.
Attans bussigt av honom att göra sitt jobb.
Imponansfaktor noll komma ett.
IG.

* Alliansen brukar motivera sin skolpolitik med vad /de tror att/ föräldrarna vill ha. Bäst hittills var att lagstiftningen om beslagtagande av elevernas ägodelar uppdaterades gentemot praxis.

Trist skämt, usel poesi, men sex är väl okej

Först trodde jag det var ett skämt. Fastän inte roligt. Sedan framhärdade de, Jessica och Cecilia, två tjusiga brudar som vill ha vild sex och tror att jämställdheten hindrar dem och föreställer sig att alla vi andra borde inse detsamma om vi inte vore hycklande moralister.
Bäst jag instämmer på en gång: Visst ligger det något i att kärnfamiljen (som de ogillar) inte precis är den sexuella utlevelsens eldorado. De flesta småbarnsföräldrar drar ned något på utlandsresor, partaj, överlevnadssporter och även på sex. Civilisation, kallas det. Eller med Freud, uppskjuten behovstillfredsställelse. Frivilligt, nota bene.

Men sen skriver de amoraliska brudarna: ”Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella.”
Men: Inget facit säger vilka kvinnor som är de vackraste, ingen rättspsykiater har räknat antalet vackra kvinnor på olika platser, inget säger att kvinnor med fördelaktigt utseende har en sanning att förmedla. Vidare: det faktum att några kvinnor tänder på brottslingar medför inte att alla gör det, är inte biologiskt motiverat, och ska inte upphöjas till norm.

Men nu var jag trångsynt logisk, och så ska inte texten läsas, säger J&C. Så till exempel ska den beryktade raden om ömheten i ett slag över munnen betraktas som ”ett poetiskt anslag”.
Men poesi skriver man inte genom att sätta ihop udda företeelser och svamla runt och se om nån reagerar. Poesi är att välja varje ord. Poesi är att uttrycka något mer än det som ligger framför ögonen. Poesi är ansträngande – inte att slarva ifrån sig en text!

Så det är inte bara femin- och andra trista –ister som reagerar.
Även poeterna ska de få på halsen!

- - -
Andra som bloggat: Hanna