Den som älskar sitt land röjer upp i det

Häromdagen skrev jag om jordbruk och landskapsvård. Anledningen till mitt engagemang är att jag älskar kulturlandskapet – och det finns andra sätt att bry sig om sitt land än att marschera på dess gator eller köra ut folk som försöker flytta hit.
För mig kunde hela det förbannade nationaldagslarvet ägnas åt att vi gemensamt röjer ur igenväxta diken, banar väg längs nerlagda järnvägsbankar, slår vass i allt trängre insjöar, gräver upp nässlor ur trädorna och hugger sly i varje by.


Någonstans här ska det ligga en sjö. I nästan tusen år, så länge markerna har odlats, har sjön glimmat upp mot bebyggelsen. Nu växer här sly, eftersom ångtåget inte går, markerna inte betas och fisket inte betyder något.

Ser du sjön nu? Ljusskymten till höger är öppningen för skoterspåret. Den till vänster är en bybos heroiska röjande för att få fri sikt åtminstone en liten bit.

Detta blir alltmer sällsynt: hagen är betesmark, åkern besådd med vallväxter. Det behövs samverkan mellan kor eller får, människor och alla de örter och fjärilar som trivs och sprids i ängs- och hagmark för att vi ska behålla de storslagna estetiska värden som inte enbart är natur, utan en del av kulturarvet.

Igenväxningen av marker är en naturlig succession och kan till en början te sig tilltalande, som här när marken fyllts av mjölkört. På de åkrar som EU betalat för att lägga igen händer det att en enstaka ört får ett explosionsartat övertag. Det är grant att se på, men fel. Balansen i naturen är inte naturlig, den behöver hjälp. Om det är lupiner eller maskros som tar över är de oöverträffade jordförstörare.

Sedan kommer slyet – det vill säga, ung buskskog – en biotop som inte gläder andra än mygg, snokar och rådjur. Det börjar med ankelhöga skott av björk och rönn. När man kapar dem skjuter de nya skott som medusahuvuden ur stubben.
När slyet blivit tillräckligt kraftigt kan det fällas och användas till flisbränsle i värmepannor. Alltid något. För det sista steget i naturens egen succession är att mörka granskogar återtar landet.

Sverige är som gjort för att ha gran i och EU önskar säkert att vi inte hade någonting annat, eftersom den är en av de få branscher som gått bra de senaste krisåren.
Ändå är kultur och estetik inte enbart immateriella värden. På kort sikt sänker slyet tomtvärdena. På lång sikt kanske vi en gång måste börja odla igen. Då vore det oklokt att tvingas börja om från början med svedjebruk och att bryta stubbar.

Födelsedagsfirande

Idag fyller Karlfeldt år, hurra hurra!
Vår störste skald, rimhövdingen från Dalarna
bondestudenten, en drömmande sekreterare
den veke karlakarlen
erotiker med samvetsplågor
ångestdiktare i harmoni
så helgjutet sammansatt.
Född 1864, död 1931
återfödd i varje årstid
i varje jordens skiftning
där han älskat och sjungit.

Utdrag ur Kornknarr, sänghalm*
Lovsång och vällukt välla
kornknarr, sänghalm
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Jag misstänker att Karlfeldt skulle ha hållit det för fjäsk eller joll att göra bakelser med foto på.

Väl menat, Erik Axel!

Om någon är intresserad av Karlfeldtsamfundet, finns de här

Det finns också en sida på Fejan

- - -

* Kornknarr är en numera sällsynt höna som lever på slåtterängar. Jungfru Marie sänghalm är gulmåran

Ja till kor, nej till EU

Ekologisk mat och sjöutsikt hänger ihop. Liksom genmanipulation och miljonskulder gör det, och ibland även nord och syd.
I senaste Flamman finns en mycket bra artikel om hur livsmedelsindustrin och EU krossat det småskaliga jordbruket. Över hela världen har lantbrukarna tvingats till stordrift eller nedläggning, under det att djuren plågas, produkterna fylls med artificiell smaksättning, ogräsbekämpningsmedlen slår ut blommor och skalbaggar, gödning flygs från den ena kontinenten till den andra, och vinsterna ökar för de få och landsbygden utarmas för oss alla.
Enda motmedlet är att driva småskaligt jordbruk iallafall. Den som gör det har inga stora klipp att håva in, men får ett anständigt levebröd på att sälja ren mat från nöjda djur till människor som kan se sig omkring i öppna landskap.

Tyvärr finns inte just den artikeln i Flammans nätupplaga, men däremot en annan intressant glesbygdsartikel med den kärnfulla avslutningen: ”Här borde finnas ett tydligt utrymme för en vänsterpolitik som vågar ta maktfrågorna på allvar och sätter in dem i ett globalt sammanhang som tar upp både lokala livsvillkor, rättvisa, klimat och miljö.”

Centern svek för längesen landsbygden. Vänstern har inte riktigt vaknat ännu. Tack, Flamman!

Var det nåt mer?

Läs Östersundsposten.
Läs om hur ett vanligt par på en vanlig mässa hoppar högt vid Folkpartiets monter. Där Fp ställer ut en skyltdocka i burka för att understryka sitt motstånd mot hederskultur och kvinnoförtryck.

Motstånd mot kvinnoförtryck gör vi genom feminism.
Inte genom att håna muslimer och sprida fördomar som tisteldun.

Men hur är det med skyltdockan som begrepp och ikon? Står hon här som beviset på det upplysta västerlandets kvinnoemancipation?
Nej, att använda en kvinnokropp till att hänga saker på, det är bara något som ingår. Vår egen osynliga självklarhet.

Islamofobi och kvinnor kan man använda ungefär hur som helst.
Var det nåt mer?

Artikel med foto finns här

Inga fler uppoffringar, tack!

I en floskelstinn artikel har integrationsminister Sabuni skrivit om utanförskapet i förorterna där unga människor känner hopplöshet inför risken att aldrig få ett arbete. Sabuni drar sig inte ens för det gamla knepet att kalla ungdomarna ”tidsinställda bomber” vilket är oförskämt förenklat och stinker av det 90-tal som födde den beryktade rubriken Kör Ut Dem.

Det enda botemedel Sabuni har att föreslå är ”uppoffringar” – men vilka och för vem, det skriver hon inte. Den enda metod hon sett som fungerar är klass 9A, det vill säga att man extraanställer superpedagoger i ett kort, massmedialt experiment. Det var bra att det fungerade i sitt sammanhang, men det går inte att bygga en storstadspolitik på det.

En som inte tycker att immigranter och fattiga ska behöva uppoffra sig mer än de redan gjort är Carin Jämtin som skriver ett bra svar, lyft i Marika Åsbrinks blogg.

- - -
Gårdagens diskussion om burkaförbud förs vidare av Sanna Rayman, en kvick skribent antingen hon har väldigt rätt eller väldigt fel. Här är hon lysande:
"Argumentationen klingar tom när de värden man säger sig försvara, värnas genom att de överges... Att förbjuda plagget för att det missbrukats vid enstaka tillfällen är ett skralt kryphål."

Trist och oupplyst

Fruktansvärt trist att läsa om burkaförbudet i Frankrike. Ett land som jag alltid högaktat för dess rationalitet kommer fortsättningsvis att bötesbelägga den kvinna som bär burka, och kräva ett högre bötsbelopp av den man som tvingat henne till det.
Alltså går franska staten in för samma typ av brott som den tänkte maken: att utöva tvång mot individens klädsel. Ty i ett modernt, upplyst samhälle borde det vara så att ingen kan påtvingas ett klädesplagg, och ingen kan förbjudas ett klädesplagg.

Ett argument som stundom används är att vissa yrken inte kan utföras i alla sorters klädsel. Detta är uppenbart och utrett, och hävdar man sin rätt att gå i ansiktsmask eller naken kan man inte få alla typer av arbeten. Den som vill jobba på bank får inte gå i shorts. I årets värmebölja är det fjantigt, men arbetsgivaren får bestämma även de fjantigaste saker. Klädseln har vi rätt att behålla, men kanske inte försörjningen. Och hotet om fattigdom är väl en av de starkaste påtryckningar som finns.
Ett annat argument är att alla människor måste gå att identifiera. Vilket går, om alla människor bär ID-handlingar. Numera gör vi vanligen det, har med oss det som i min ungdom kort kallades ett leg. Det var före 1914 man kunde resa genom Europa utan pass - inte under unionstiden.

Att opåkallat efterfråga en medborgares leg på öppen gata anses brutalt och fascistiskt. Men det görs. I synnerhet franska polisen har dåligt rykte därvidlag, och jag försvarar inte oskicket. Men att i terroristbekämpningssyfte avkräva en fundamentalist ett för henne motbjudande klädskick är olycksbådande kontraproduktivt.
När identiteten av någon anledning måste bekräftas är det leget som gäller. Inte kläderna, och i en storstad knappast ansiktet!

Frihet och andra saker jag gillar

Frihet är, till skillnad från tvång, karaktärsdanande.
Tvärtemot hur den svarta pedagogiken* uppfattar villkoren.
Den som får göra precis vad hon vill är hur snäll som helst. Det är vardagens tvång som skapar vardagens frustrationer.
Så här kommer, omväxlingsvis från mitt vardagsliv, något som jag verkligen gillar:

Kor. Det minns läsarna av Politik och poesi från förra sommaren.

Hässjor. Det är inte många kvar av dem, men jag gillade dem också när jag jobbade med dem. Jag gillar till och med plastbalat hö, som är nästan men inte lika vackert.
Blommor. Blåklockor och rosor, egna och andras, i kyrkan och i vildmarken. Blommor nu och alltid.
Vatten förstås, och växter, vattenväxter, och speglar och reflexer.

Trägolv, trasmattor, gulsåpa på en bra brygga och fint torkväder.

Politik gillar jag också, betydligt mer än Kristdemokraterna som tror att politiken är en anonym entitet mot verkligheten och folket. Här skulle det ha varit en länk till gam-media, men när jag försökte se ett inlägg från Almedalen blev skogsteven skogstokig och datorn tog liksom åt sig.

Därför länkar jag till en bloggare som visar ett välgörande grinigt humör och ogillar det mesta.

* Jag tror uttrycket kommer från Alice Miller som hade mycket att säga om fullkomligt lagligt barnförtryck.

Offentligt driven, avgiftsfri och betygsfri skola

Att Vänsterpartiet skriver ihop sig med S och Mp om både det ena och det andra finner jag inte särskilt märkligt. Om inte, funnes ju inget rödgrönt alternativ. Att Vänsterpartiet i och med det plötsligt går med på att betyg ska sättas från år 7 är alltså inte värre än trist och bekymmersamt. Jag uppskattar att Ohly ”underströk att han inte har ändrat åsikt” utan gav med sig för att ”skolan ska veta vilka regler som gäller”. Utan en långsiktig säkerhet är grundskolan svår att driva.

Betydligt mer märkligt och djupt oroande var det att Vänsterpartiet för bara ettpar månader sedan bytte ståndpunkt från att skolan ska vara betygsfri till att betyg ska ges i år 9. I ocih med beslutet om ett i övrigt utmärkt utbildningspolitiskt program körde partistyrelsen över nu gällande partiprogram, där det står: ”Vars och ens möjlighet att få en god utbildning ska säkerställas i en offentligt driven, avgiftsfri och betygsfri skola.”

Alltså: Det är högst förståeligt att Vänstepartiets program inte formar de rödgrönas politik. Men det är förskräckligt att Vänsterpartiets program inte formar vår egen politik!

Eller var det så att marken måste plöjas upp? Att vår skolpolitik ska urholkas med så små steg att ingen annan ska märka det mer än vi som tidigare varit med om att utforma den. Nej, jag tror inte på konspirationer. Jag tror att opinionen urholkade förnuftet och att de som inte kunde så mycket i frågan tog till sig argumenten från dem som jobbat med utbildningsprogrammet.

Men om två år är det kongress igen, och då ska frågan upp till prövning. Det är sant att vänstern i betygsfrågan inte haft opinionen med oss (som om vi skulle ha det i någon fråga?), så det är möjligt att även medlemmarna bytt ståndpunkt och numera tycker det är bra att märka upp ungarna effektivt utan att ägna så mycket energi åt deras kunskapsutveckling. Isåfall rättar jag mig efter det. Medlemmarnas, kongressens beslut.
I en valrörelse kan jag också rätta mig efter de rödgrönas beslut, eftersom det är nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att finna sig i partistyrelsens beslut att ändra i partiprogrammet .

Hänvisar i övrigt till Politik och poesi 100525

Läshänvisning

Jag dansar inte med vargar, utan simmar med trollsländor.
När du säger Almedalen säger jag Stjärnsunds marknad.
Jag är opolitisk, opoetisk och inte ens särskilt rolig.

Men det är å andra sidan Aftonbladets ledarsida!
Annars brukar det vara tvärtom, visst?

Det är politik de vill ha!

Det sägs att det ligger i Moderaternas intresse att hålla valdeltagandet lågt i Sundbyberg. Det kan det ligga något i.
Det sägs även att Socialdemokraterna i Sundbyberg hanterat frågan om en valdeltagandekampanj på ett klantigt sätt. Det kan det också ligga något i. Om så, antar jag att Vänstern och Miljöpartiet får bära en del av ansvaret. Det är nämligen rödgrönt styre i Sundbyberg, även om det ligger i någons intresse att glömma bort det eftersom det fungerar så pass bra.

Eftersom jag varit djupt engagerad och verksam i valdeltagandekampanjer tidigare har jag en del att säga om den saken. Till exempel att en kampanj har mycket liten effekt. Möjligen bidrar den till att inte ytterligare sänka valdeltagandet!
Enligt min erfarenhet spelar kommunens tjänsteutförare en vansklig roll i en sådan kampanj och har svårt att få något uträttat. Inte för att vi är inkompetenta eller inte kan tala med den så kallade verklighetens folk, utan för att vi inte ska eller får tala med dem om det som intresserar dem, nämligen politik.

Ja du Hägglund. Det var politik de ville ha! Min uppgift var att tala om för folk var vallokalen låg och vilka frågor som kommunen ansvarar för. Folk frågade om min inställning i Israel-Palestina-konflikten, om kriget i Irak, om Migrationsverkets avvisningsbeslut, och varför jag inte såg till att alla har arbete. Då hänvisade jag till de politiska partierna och folk undrade med all rätt vad jag hade på torget att göra.

Informationen på SFI-kurserna, ”Så styrs Sverige, så styrs Stockholm”, var däremot mycket uppskattad och verkade ge en hel del till deltagarna - som frågade sina lärare varför de inte fått veta detta förut! De talade också om för mig varför de valt att inte rösta, vilket var mycket upplysande och i lika många fall tydde på respekt för politiken än på motsatsen.

Det som behövs är mer politik, inte mindre. Den kampanj eller insats som faktiskt visat sig fungera i Sverige och internationellt är den mest banala och tröttande: ut med politikerna! Var synlig på mötesplatserna, var med folk, ta upp brännande frågor, stå för vad du tycker, var tydlig med skillnaderna, visa på möjligheter att ta ställning och agera.
Livsavgörande frågor och personligt engagemang - det finns ingenting annat som engagerar.

Ingen skam, dubbel moral

Men har mänskan ingen skam i kroppen? Detta gamla uttryck kommer för mig när jag läser att den moderat som förtalat Mona Sahlin via mejl tycker att det ”mest är en kul grej”.
Föralldel. Det finns fler kul grejer som är åtalbara.

Men de två borgerliga bloggar jag läst envisas med att skuldbelägga offret - de menar att om man är slarvig som Sahlin har man inget att beklaga sig över. Upprörda socialdemokrater är i deras ögon enbart pinsamma och löjeväckande.

Mer pinsamt borde det vara när deras meningsfränder bär sig illa åt. Ty brevhistorian är framförallt pinsam. Oavsett partifärg känner jag skam när människor som valts för att inneha ett förtroende beter sig inskränkt och illvilligt.
Inom politiken måste vi ha en gemensam överenskommelse om att alla medel inte är tillåtna. Just denna incident behöver inte alls vara ett element i Alliansens kampanjstrategi, men den skulle kunna vara det. Etzler i Flamman gör en effektivt otäck analys av systematiken i anklagelserna mot Sahlin.

Om det inte är strategi, vilket jag hoppas, är det ett fint litet exempel på den kuriösa borgerliga dubbelmoral som säger att umgängesregler bara omfattar de andra.

Utan kultur kan vi inte leva

Vad vill de politiska partierna med kulturen? I en artikel i SvD belyses den ideologiska skillnaden mellan politiker som kräver kvalitet respektive lönsamhet. Till exempel Fp:s krav på stadfästelse och kanon, och M:s kundperspektiv där marknaden styr. Enkelt uttryckt, konservatism och liberalism. Ifråga om kulturpolitik tycks de båda partierna ha bytt ideologisk ståndpunkt.
Socialdemokraterna avfärdas i artikeln som att de har en instrumentell syn på kultur, något som nog kan vara riktigt. Men de är inte ensamma om det. Frågan om vad vi vill med kulturen ligger mycket nära ”vad är kultur bra till?” - om den alltså inte gör människor vackrare eller rikare.

Nu gör den visserligen det, men det är inte omedelbart mätbart. Därför behandlar Vänsterpartiet kulturen som ett mänskligt behov, och vår valslogan ”världens bästa välfärd” omfattar också kultur - alla människors möjlighet att vara både publik och utförare. Kulturpolitiska krav från vänster är bland annat att det ska vara gratis på muséer, att En bok för alla och kulturtidskrifterna ska överleva med fortsatt stöd, och att alla kommuner ska ha kulturskola och replokaler för musik och teater. Vänsterpartiet verkar också för att få till stånd rimliga villkor för kulturarbetare; att dessa yrken ska visas respekt.

”Utan musik, rörelse, litteratur, teater, bilder kan vi inte leva.” Så står det i inledningen till vårt kulturpolitiska program, där den politik som presenteras gång på gång betonar medborgarnas deltagande i kulturlivet.
Inte konservatismens stadfästa kultur, inte liberalismens lönsamma. En socialistisk kultur är aktiv, den bygger på att skapa och göra lika väl som att njuta och applådera.

Men kvaliteten då? Även om det är trevligt när sexåringarna står i papphattar och sjunger falskt verkar de inte särskilt kultiverade jämförda med Malena Ernman, Marie Lindqvist och Martina Lowden.
De ska inte heller jämföras med. De är på väg, och har roligt under tiden. Alla kan inte bli mästare, men alla behöver kultur på väg till banken, moderskapet eller självmordet. Så tillåt mig att upprepa mig:
Ju bredare basen är, desto högre når toppen

Skribenten i SvD anser att kulturen (och kvalitetskraven) bör vara en valfråga. Ska det bli något av med det får han allt vända sig till sina mediakolleger, vars intresse inte är brinnande.
Men om ditt är det, läs Vänsterpartiets Kulturkompass som också innehåller också mycket om digitala media och upphovsrätt, och finns att hämta här.

Stockholmsvänstern är på med ett inlägg apropå samma tidnings intervju med kulturministern

Borgarna tar inte sommarlov

Årets största högtid är avklarad och högsommaren inträder. Men borgarna drar sig inte för att förpesta också de här korta, ljusa månaderna.

I förra veckan antogs förslaget till ny skollag. För att höja kunskapsnivån ska lektorstiteln återinföras. Äntligen! Att vi inte kom på det, alla vi som bemödar oss om flerspråkig undervisning och utomhusmetodik i NO, att det var lektorer vi saknade!
Ännu en förnyelse från gamla realskolans tid är att grundskolebarn ska kunna avstängas från undervisning. På vilket vis detta stärker ”kunskapsorienteringen” förmedlar inte utbildningsmajoren i sitt karaktäristiska svammel: ”Den gamla skollagen utarbetades till stor del på 1970-talet, i -68 års anda.”
Vilket skulle betyda? inflikas här av någon knarrig gammal lektor med tankereda i kursplanen.

CUF ångrar inte sin arbetarfientliga kampanj, eftersom den väckte debatt. Vilket är precis vad varje misslyckat utspel i den offentliga sfären brukar försvaras med. Är man inte bäst på något annat kan man bli bäst på att få skäll.
Förbundsordföranden menar att unga människor betraktar politiker som gråa, trista och oförankrade i verkligheten. Detta botas genom svordomar, engelska glosor och mobilnummer till politiska företrädare. Som om de unga inte skulle ha övernog av ruffig språkmix och mobilkontakter allaredan.
CUF för sin del är blåa, trista och oförankrade i verkligheten. Deras politiska agenda går ut på att privatisera arbetsförmedlingarna (också), skrota anställningstryggheten och subventionera arbetsgivarna genom att befria dem från sociala avgifter. De vill också ha lägre löner för alla unga som vill.
Räck upp en hand!

Privatiseringsmanins senaste offer är bilbesiktningen. Efter 1 juli får du välja alldeles själv vem som gör den säkraste bedömningen av din bils brister. Jag är fortfarande så upprörd över att de sålt mitt apotek att jag inte orkar skriva samma saker igen om höjda priser och lönsamhet före säkerhet och prylfixering framför hållbarhet... men Kaj Raving skriver bra.

Det är inte diktaturen de saknar

Vad finns det att sakna för den som levat i en diktatur?
Alltid är det något man saknar, som Salinger skrivit. Ett gammalt liv, en vanlig dag?

För länge sedan på järnridåns tid brevväxlade jag med en lärarinna i Leningrad, som stan hette så då. Vi beskrev våra jobb, vår vardag. Jag skickade nylonstrumpor och nagellack. Hon skickade en härlig rosensjal som jag har använt varje vinter sedan dess.
Hon berättade hur lycklig hon kände sig när hon en gång om året kunde resa till Helsinki och känna sig ”like modern people”, som hon skrev. Hon kunde inte shoppa så mycket, men blev glad över att se allt som fanns där, vilket jag gott förstod efter att ha sett standarden på behåar och tamponger i Leningrad.
En gång talade jag om för henne att en teaterföreställning på Dramatiska teatern eller en nyutkommen barnroman av Lindgren kostade hennes… vad det nu var, veckolön eller halva hyran. Först trodde hon mig inte. Sen skrev hon att i en sån värld kan man ju inte leva.

Vi som lever i en sådan värld vet att det går hur bra som helst. Och lärarinnan sa inget annat än att hon levde relativt hyggligt i Leningrad, under fullt berättigad kritik mot sin så kallade regering.

För länge sedan på järnridåns tid hörde jag många svenskar som trodde att de som levde bakom den aldrig hade en glad dag i sina liv.
Men riktigt så var det nog inte.

Kanske det som saknas är en form av jämlikhet, som Jonas Sjöstedt skrev i ett inlägg apropå den stora boken Jämlikhetsanden.

Poesi mellan hur och att

Poesidebatt - ordet är egentligen en motsägelse. Men det gläder mig att den dominerande språkmaterialismen nu ifrågasätts på kultursidorna. Den riktning som säger att en dikt bara är sitt språk och därför bara ska bestå av språkliga byggstenar. Som att en målning endast består av olja och pigment.

En av kritikerna är Greider, som efterlyser en lättförståelig poesi om människors vardagserfarenheter.
Nu skulle jag hellre välja prosa, om jag bleve nödd och tvungen att delge er mina vardagserfarenheter. Men jag vill överhuvudtaget inte slå fast hur poesi ska skrivas, och tycker det är mycket viktigare att den skrivs än att den debatteras.

En kommentar till Greider kommer från Aase Berg i en krönika om tolerans och poesi. Om att hjärnan är större än den egna förmågan att förstå, och att hennes krav på existensiell utveckling är långt förbi ”grabbig outsidermentalitet”. Den som skriver komplext gör det för att livet är komplext, menar Berg. Vi är alla främlingar, just därför är det nödvändigt att skriva. ”Målet med poesin är inte längre att söka tröstande förståelse” - men har det någonsin varit det?

Poesin har inget mål. Likväl kan den nå ett mål.
Kanske att möta en annan främling.

Rinkeby i blom

Den som tror att Rinkeby bara är betong, fyrkantiga 70-talshus och ett trångt litet torg är välkommen på ett besök i koloniträdgårdarna.

Här samsas lök och bönor med utsökta välplanerade miniträdgårdar.

Den som är vantrivs i mångkulturen föredrar kanske en kärvt inhemsk granplantering. Vi andra gläder oss åt vallmoprakt från Asiens höga stäpper.

Leve republiken, leve demokratin

SvD skriver om på vilka platser i Stockholm du imorgon har störst chans att få se en skymt av ett förbipasserande bröllopspar.
Följandes det goda exemplet på nyhetsvärdering berättar jag här om den plats i Stockholm där du igår hade störst chans att få se stora bilar med förbipasserande bröllopsgäster i. Det var på Lindhagensplan. En rondell som aldrig utmärkt sig för några skönhetsvärden tråcklades igår ihop med blåvita polisband till ett makabert spindelnät där bilarna fastnade som flugor. Jag lyckades slingra mig igenom norrut, men de övriga sitter nog kvar där än, omgivna av ett tjog poliser i trogen väntan på statsbesök.

Men alla statsbesökare är inte helt pottränade ännu, vad demokrati och mänskliga rättigheter beträffar. Nordkorea, Eritrea, Sudan, Saudiarabien, Iran, Kuba, Libyen med flera diktaturer är representerade genom sina diplomater i kyrkan och på festen. Detta må vara uthärdligt för familjerna Sommerlath och Bernadotte som i de äldre generationerna visade en avslappnad förnöjelse i antidemokratiskt sällskap, men lite hänsyn borde tas till övriga gäster.
Hur ska det kännas för de borgerliga media och politiker vars fasa för Korea-kramare övergått i paranoid fobi?
Jag menar, de är ju rädda till och med för Ohly. Och han kommer inte att vara där - nu blir det rena rama verkligheten!

För att undvika huvudstadens andligt förpestade miljö funderade Politik och poesi på att ta med alla Kanins släktingar och vänner på en röjarskiva på Östersjön för att sedan, som efter en ond dröm, vakna upp i en republik.

Helsinki* väntar. Men midsommarplaneringen är viktigare. Kan inte komma ur stan fort nog! Önskar bara att de journalister som kletar i klasar på bröllopet påminner Eritreas ambassadör om något ännu mycket viktigare: att frige Dawit Isaak.

Bröllopsgästerna kan smälta maten till DN:s uppgifter om att det demokratiska stödet för deras odemokratiska elitklubb sjunker.

* fotot är lånat från Viking Line och jag hoppas de tackar för reklamen

Leken slut i Haga

En stor del av Sveriges kommuner avstår från att ge bröllopspresenter till Victoria Bernadotte med make. Några kommuner kör lågprislinjen. Växjö kommun har valt att skicka en blodbok ”som ska symbolisera kärlek till Hagaparken”.

Politik och poesi älskar Hagaparken med eller utan blodbok, men nu är en del av nationalstadsparken avstängd bakom staket och försedd med 60 övervakningskameror. För allmänheten är det tvärtom fotoförbud på vissa platser.
Fantasieggande lekställen som Ekotemplet och de så kallade ruinerna (grunden till Gustav III:s aldrig uppförda palats) betraktas som ”särskilda riskobjekt” där SÄPO kan ingripa mot besökarna.

Leken är slut - där fjärilar fladdrade och trubadurer från Bellman till Lundell besjöng friheten.

78 000 kvadratmeter park är avstängd och övervakad. Som en eftergift åt oss som håller fast idén om att nationalstadsparken var vårt eget strövområde har en bred, rak gångväg anlagts, istället för den tidigare slingrande stigen under dolsk grönska som var så typisk för engelsk-park-stilen.
Fortfarande har ingen velat svara på var biltrafiken för familjen Bernadotte & entourage ska gå och vilka vägar som läggs om för dess skull.

Debatten kom igång för sent, säger Martin Hansson, Mp Stockholm, och Johanna Graf, S i Solna, är bekymrad över att det inte gått att resonera med SÄPO. För ett år sedan skrev Lars Ohly, V, en debattartikel i frågan, och under hela tiden har Politik och poesi legat på med återkommande inlägg, brev till ansvariga myndigheter och hänvisningar till namnlistan Haga ska vara park. Den har för närvarande 237 underskrifter, vilket är alldeles för lite.

Debatten kom igång sent, och vad värre är: det är inte mycket till debatt.
Artikeln om parken som jag hänvisar till finns inte ens på nätet. Så jag länkar till en helt annan artikel istället. Där får du veta namnen på alla Victorias tio brudnäbbar.

Är det möjligt att det är såhär folk vill ha det?
Jens Holm har ett mer hoppfullt scenario.

- - -
Läs Jonas Sjöstedt om centerns nya roll som kärnkraftsanhängare. De har gått en lång väg sedan de var våra kamrater i kampanjen för linje 3 i kärnkraftsomröstningen. Nu sågar de tidigare partiledarna Fälldin och Daléus centerns nuvarande ja-linje. Vi väntar på mediarapporteringen om uppslitande partistrider! Om Werner kritiserar vänstern blir det förstasidesstoff.

Ska vi leka prinsessa eller leka krig?

Monarkin bygger som bekant på att dess företrädare inte tar politisk ställning. Det ska kännas som hela folkets kung. En storhet oberörd av ideologiska konflikter.
Men monarkin är i sig ett konservativt ställningstagande. Och föreställningen om en konfliktfri sfär där vi alla bara är svenskar, är ett nationalistiskt ställningstagande.

Som om det inte räckte med denna medfödda markering har Victoria Bernadotte, till yrket kronprinsessa, nyligen tagit ställning i en verkligt het och mycket obehaglig utrikespolitisk fråga, nämligen den svenska närvaron i krigets Afghanistan. Bernadotte och hennes fästman besökte militärbaserna och uttryckte oreserverat stöd. De är imponerade, uppskattar soldaternas arbete och önskar dem lycka till.

”Victoria är mycket insatt” säger hennes värdfolk på militärbasen berömmande. Men tydligen inte tillräckligt insatt för att fatta när hon blandar sig i politiska stridsfrågor ett valår, vilket är skandalöst.

Som den käcka prinsessa i tiden hon är passade Bernadotte på att provköra stridsfordon också. Vilket bara är osmakligt av en kvinna som inte ens kan ta sig fram till altaret på egna ben.

Politik och poesi har tidigare varit republikansk, utan att rikta kritik mot familjen Bernadotte som individer. Men den inställningen kan komma att omprövas.

För mer text och bild, se Brit Rundberg hos Stockholmsvänstern

Urspårat enkelspårigt

Det är inte lätt att titta på teve numera. Inte om man vill se något annat än VM i fotboll eller SM i fjant.
”För SVT är bröllopet ett jätteprojekt, faktiskt det största någonsin sett till uppmärksamhet, prestige och antal kameror” konstateras i SvD.
När samtliga kanaler visar en stillbild på Stockholms slott och en nervöst leende reporter som upphetsat försöker förleda folket till kungafeber innan det unga paret ska troppa förbi, då börjar man allvarligt ifrågasätta vitsen med ett brett utbud. Om det breda utbudet vara så till förväxling lik den sovjetiska statskanalen: en bild på Kreml, någon som talar om vad vi ska tycka, och sen dockfilm som belöning.

Monarkin är en onödig och orättvis feodal kvarleva som görs bäst i att avskaffas. Detta och en hel del annat klokt säger Eva-Britt Svensson på Stockholmsvänstern.