Demonstrationer emotses! - antifascistisk motkraft 18

Läste någonstans att franska le Mondes Norden-korrespondent är något chockad över utvecklingen i Sverige. Hon har bott här i över 22 år och är överraskad av hur radikal förändringen varit – och hur svaga reaktioner det har gett.

Ja, det är i sanning förbluffande. Människor borde protestera över hela landet! Tystnaden som lagt sig över Tidö-Sverige är det mest skrämmande av allt.

Men inför valet till EU-parlamentet händer det en del, åtminstone i Stockholm:

2 juni anordnar Tillsammans mot rasism en demonstration på Norra Bantorget kl 13 för gång mot Gustav Adolfs torg där det är avslut kl 15. Parollerna är:

- Nej till angiveri och visitationszoner

- Återinför rätten till asyl

- Bekämpa rasism, militarism och hetsen mot muslimer

- Kamp mot fascistiskt våld och terror

5 juni anordnar Demokratiuppropet möte på Mynttorget mot regeringens politik (däribland angiverilagen, flyktnigpolitiken, nedskärningarna till folkbildning och civilsamhälle) och för klimat, rättvisa och demokrati.

Säkert sker det saker också på andra ställen i Sverige. Uppmuntra press och teve att berätta om det!

 

När politiker och myndigheter sviker - #antifascistiskmotkraft 9

Citat från facebookgruppen NU ÄR DET NOG 

”Svarta paraplyer för en anständig svensk migrationspolitik. för vår sorg och medkänsla med det afghanska folket och de afghanska flyktingarna i Sverige. Och för det skydd som det svenska civilsamhället erbjuder när politiker och myndigheter sviker. Nätverket Nu är det nog! kräver 

- amnesti i form a permanenta uppehållstillstånd för alla Sveriges ensamkommande unga, av alla nationaliteter 

- amnesti i form av permanenta uppehållstillstånd för de afghanska flyktingarna i Sverige att Barnkonventionen tillämpas för alla barn i Sverige 

- att permanenta uppehållstillstånd återinförs som norm

Du kan också vara med. Det är enkelt och behöver bara ta tio minuter: Du fäller upp ett svart paraply, fotograferar och lägger ut i sociala medier med hashtaggarna #afghanskalivräknas #sverigekanbättre #nuärdetnog #rivtidöavtalet”

De svarta paraplyerna deltog också i Malmö Pride. Nu när politiker och myndigheter sviker (min kursivering) måste vanligt hyggligt folk gå ut och göra sitt. Nu när inget svenskt parti vågar lyfta frågan om den omänskliga och ändå hårdnande behandlingen av asylsökande och flyktingar, då sviker också media. Ingen tidning jag har tillgång till rapporterar någonsin om civilsamhällets stöd till flyktingar och de protester mot regeringen som genomförs.

Hur kan fascisternas dagliga utspel vara viktigare än att solidariteten fortfarande lever?

Antifascistisk motkraft, en nödvändighet

Det har gått mycket fort för regeringen under detta snart halva år. De har svikit vissa vallöften, men de håller Tidö-avtalet, vilket innebär ett förverkligande av SDs agenda. Det innebär både traditionell fascistisk politik (t ex utredningsdirektiven betr public service och den så kallade cancel culture inom akademin), dels ren rasism som i indragandet av rätten att bo kvar här i landet och upprepade påståenden om att immigranterna inte försörjer sig själva.

I ett sådant läge kan man vänta sig massiva folkliga protester med demonstrationer, strejker och civil ohörsamhet. Men inget sådant märks (iallafall inte i media). Facken tycks tvärtom vara överens om att lönerna ska hållas låga, och även inom oppositionen finns röster som menar att regeringspolitiken också är deras.

     Var är motståndet? Var finns kraften?

Det är begripligt om folk är överraskade, kanske förstummade. Det går fort nu! Man hinner inte ens samla sig till en insändare förrän nästa inhumanitet presenteras – ibland förslag som lagrådet kritiserat som olämpliga.

Men låt oss inte överraskas och förstummas fler gånger! Nu vet vi hur politiken ser ut och ska se ut, det står i Tidö-avtalet. Därför måste vi organisera en motkraft, samla våra protester. Alla organisationer som fortfarande tror på mänskliga rättigheter, allas lika värde, medmänsklighet och solidaritet måste samverka om detta just nu övergripande intresse: att stoppa fascism och rasism.

Politiken som förs lever på medborgarnas misstro och missunnsamhet. Därför är gemensam organisering, med en smula tillit, redan på idéstadiet något av en motståndshandling. Försvaret av mänskliga rättigheter kan göras både digitalt och i verkliga livet. Men vi måste göra något, bryta passiviteten och visa att tilliten mellan människor lever. 

Min förhoppning är att det kan bildas ett nätverk för att dela lokala insatser och förbereda större manifestationer. Framför allt är det viktigt att handlingar av solidaritet och medmänsklighet blir synliga för dem som känner misstro som det normala.

Min förhoppning till dig/din organisation* är att ni

·    tar initiativ till bildandet av ett nätverk

·       håller kontakt med andra organisationer och media för att protester mot regeringens politik och stödinsatser för bl a asylsökande ska bli kända

·       använder er mediaplattform/sociala medier för antirasistiskt arbete

*Texten ovan är ett mejl som jag skickade till ca 25 medier, frivilligorganisationer och tankesmedjor. Jag fick två svar. Ett att organisation pågår! – vilket är mycket glädjande. Det andra var en publicering i Syre, den gröna tankesmedjans tidskrift. Tack, Syre.

Fortsätt, du och alla andra. Ta upp behovet av en antifascistisk motkraft i en förening eller bland dina kamrater. Vi kan inte sitta tysta nu.

Shoah. Och vad händer sedan, d v s nu?

Vi ser Shoah. Den bästa filmen om Förintelsen, enligt ytterst trovärdiga källor. Och när den som aldrig velat se en film med bara intervjuer sitter och gör just detta i timtal, verkar omdömet stämma.

Skönhetsfel finns, sedda i efterskott. Att en fransk intellektuell samlar en grupp bönder framför kameran och jobbar upp dem till antisemitism är i och för sig att avslöja rasism, men också att avslöja sitt eget klassförakt. Scenen är obehaglig och oförglömlig, men vi ska komma ihåg vem det är vi föraktar; kanske farmor?

     Det märks också att Lanzmann inte är antirasist på 10-talet. Han ställer nämligen frågor om folkgrupper som om de vore kategoriserbara: Hur var de? Vad tyckte ni om dem?

     Så säger vi inte idag. Men för filmens skull är jag fullt beredd att acceptera att man sa så då, med de bästa av intentioner.

Däremot förvånar kvinnan i filmen som trettio år efter kriget talar om Arbeits-Juden som om det vore ett giltigt ord.  

     När jag var barn sa man ”neger”. Nu säger jag det inte längre, eftersom det inte är ett giltigt ord.

     Det är möjligt att lära om. Det går att sluta säga neger och Arbeits-Juden, om man tycker det är motiverat. Hon levde i närheten av ett dödsläger, men för henne innebär Arbeits-Juden fortfarande några som överlevde lite längre.

Shoah öppnar för flera viktiga frågor. En som inte handlar om ordval eller vilken sorts antirasist vi är, utan en som råaktuellt gäller vårt samhälle idag och imorgon, är frågan om möjligheten av en upprepning. 

Endast två ord skiljer meningen ”De får inte leva bland oss” från ”De får inte leva”. Men, som det påpekas i Shoah, tog det tusen år av lagstiftning för att gå från det första (som inte heller det är acceptabelt) till det andra.

     Den fråga som plågar oss idag blir då denna: 

Innebär Förintelsen och dess efterkväde ”det får inte hända igen” att det faktiskt inte går att genomföra igen på samma sätt (utan måste ske via omvägar så som ekonomisk utsugning och olyckliga skeppsbrott) – eller innebär det faktum att det redan har hänt att den livsviktiga tröskeln sänktes, så att det går lättare att genomföra än en gång?

Historien lär oss att det som skett en gång, kan ske igen.

Diskursen säger att industriell massförintelse är omöjlig att upprepa.

    Med all respekt för såväl historia som diskurs är vi djupt oroliga över vad som kommer att göras.

Lyssna på vem - t ex Martin Luther King!

När folk inte orkar mer, som det heter, då måste vi lyssna på dem! brukar det sägas.
     När folk inte orkar dela tvättstuga med kriminella svartskallar, då måste vi lyssna! Som om inte hyresvärden borde göra det. Om det ens längre finns en hyresvärd, den kan vara försåld…

     Men när folk inte orkar läsa SvD längre, eftersom den trampat över den nationalistiska gränsen, vem lyssnar då?

    

När folk inte vill ha flyktingar i närområdet, även om de aldrig sett en flykting. När folk inte vill se romer tigga vid närbutiken, även om de aldrig givit ett korvöre (för att det inte är ett dugg synd om tiggarna). När folk inte längre orkar med att brottsligheten ökar och skolkunskaperna minskar (även om de inte gör det) då måste man lyssna!

Vad tänkte borgarmedia göra sedan, när de lyssnat?

     Som det verkar idag: Släpphänt låta införa en borgerlig-fascistisk regim, så att de sedan kan fortsätta lyssna.

    

När folk inte orkar mer, eftersom det inställsamma jamsandet med nationalister gått för långt – då går det an att läxa upp folk och kalla oss elit eller PK eller södermalmsbor (även om detta inte gärna kan vara en förbrytelse i sig) eller allmänt vurmig, eller föralldel vänsterextemister (enligt ryktet går vissa liberala ungdomar under etiketten).

     Bara för att vi inte orkar mer. Bara för att vi drömde att en annan värld var möjlig.

När folk inte orkar mer. När orättvisorna besegrat det goda humöret, när kravet på personlig tränare står över kravet på likalön och god arbetsmiljö, när moderaterna och socialdemokraterna ingått union för att förmå oss uppskatta den Stora Europeiska Unionen som besegrar varje försök till självständig penningplacering, då borde väl media vilja höra vilken annan värld det är frågan om?  

     Somligt folk ser den som blond och behaglig, som en tillbakablick, som en femtiotalsdröm, som en Ilon Wikland-illustration

     Somligt folk ser den som solidarisk, humanistisk, rättvis, spänningsladdad, hanterbar.

     Vilket fok är det som ska lyssnas på?

Hur blev det bestämt, vilket folk som ska lyssnas på? Media har redan valt sida, den nationalistiska, den som står närmast den kapitalistiska hand som föder dem.

     Då blir ingen kvar på den humanistiska sidan, mer än vi själva. Och våra föregångare.

Martin Luther King sa: ”Intet i världen är farligare än  uppriktig okunskap och samvetsgrann dumhet.” Möjligen hade han fel. Den fejkade okunskapen och fjäskiga dumheten är farligare ändå.

     Men han sa också: Slutligen söker vi ett samhälle som kan leva med sitt eget samvete.

     Hälsningar till svenska media i huvudfåran: Vad säger er samvetet? Vad är värst, att försumma rasisternas klagomål, eller en hel världs behov av medmänsklighet?

     När M L King sa: Det kommer att komma en tid när tystnad är förräderi – vilken tystnad tror ni då att han menade? Tror svensk media idag att ”tystnaden” om en gärningsmans etniska bakgrund är förräderiet – eller tystnaden inför fascisternas uppmarsch i vårt hittills demokratiska land?

Frågorna är retoriska. Media är inte en person, inte åtalbar, går inte att fråga. Media har, efter Kings tid, skapat sitt eget maktfält. Att ifrågasätta media är att slåss mot drakar.

     Men låt en enda tung mediaföreträdare stå upp och seriöst förklara på vilka grunder de diskvalificerar Kings sätt at se på världen och dess förändringspotential.      

Det finns fler citat. För oss, folket som inte orkar mer. Eller för dem som verkligen borde lyssna.